Liten ren på stort äventyr

Den nyaste inhemska djur— och naturfilmen, om renkalven Ailos första år, är som väntat bländande fint fotograferad och ger tittaren en unik inblick i Lapplands flora och fauna under de fyra årstiderna. Den är fotograferad i finska och norska Lappland.

Lilla AIlos stora äventyr

(Ailo - pienen poron suuri seikkailu)

★★★★✩

Regi & manus: Guillaume Maidatchevsky.

Foto: Daniel Meyer, Teemu Liakka.

Berättare: Peter Franzén.

Genre: naturfilm.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 1 t 25 min.

Med vetskap om att producenten är MRP Matila Röhr Productions, bolaget som stått bakom andra fina naturfilmer som Sagan om skogen och Sagan om sjön (Järven tarina, Metsän tarina) kunde man visserligen vänta sig något extra. Samma herrar, Röhr & Matila hämtade för övrigt också Bio Rex till Borgå.

Unik

Det som gör filmen unik är att man väntat tålmodigt bakom kameran för att kunna fånga djur som iller, järv, björn, varg, hare, ekorre och ett flertal fåglar, på ett sätt som gör att de finns med som en självklar och naturlig del av handlingen.

Och den börjar när lilla Ainos mamma avviker från renflocken och föder sin lilla pojkkalv mitt i vildmarken då vintern sakta håller på att övergå i vår och renarna är som mest sårbara. Nu gäller det att hitta en bar fläck, att hämta sig, och sedan ta fast flocken. Det här är lättare sagt än gjort då Ailo, bara fem dagar gammal, på vingliga ben tvingas ta sig fram fram i djup snö och simma över strida små floder innan man kommer i säkerhet fram till den övriga renhjorden.

Spänning och humor

Fortsättningen är en berättelse om Ailos och renflockens vandring efter föda men också om deras flykt undan vargar och efterhängsna järvar och hur naturens hårda lagar gäller också i vildmarken för att inte tala om uppe på kalfjället i pinande blåst och kyla.

Roliga detaljer med en iller, lämlar, en hare och fjälluggla i blickpunkten lättar upp stämningen i den dramatiserade livefilmatiseringen som minsann inte saknar spänning. Den lätt romantiska touchen påminner rentav om filmen Bambi, råddjuret som växer upp från liten kid till kantänka Skogens konung.

Naturfilmatiseringen är andäktigt vacker, inte minst då man i flygfotografering pejlar in Lapplands undersköna vidder i vinter-, höst- och sommarskrud. En av fotograferna är Borgåbon Teemu Liakka som igen visar framfötterna tillsammans med kollegan Daniel Meyer. 

Liten blir stor. Berättelsen om renen Ainos första år är en kombination av livedrama och skön natur uppe i Lappland.

Rovstäder på krigsstigen

Mortal Engines bär på vibrationer från episka storfilmer men består mest av tomt skrammel och en tunn story.

Mortal Engines

★★✩✩✩

Regi: Christian Rivers.

Manus: Fran Walsh, Philippa Bogens, Peter Jackson utgående från Philip Reeves bokserie.

Genre: fantasy, action.

I huvudrollerna: Hera Hilmar, Robert Sheehan, Hugo Weaving.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 8 min.

Utan filmer som postapokalyptiska Mad Max i diverse versioner och fantasyklassikertrilogin Sagan om Ringen hade Mortal Engines inte tett sig så illa. 

Nu blir det en hel del action längs samma stråk och för yngre tonårskillar har filmen definitivt något att erbjuda.

Jorden är förstörd efter ett 60 minuters kärnvapenkrig och de städer som finns kvar rullar fram på larvfötter med ett våldsamt oväsen för att plundra och röva allt i deras väg. Europa har tömts på allt det har, i inledningen utplånas som en sista munsbit en liten bayersk stad av London, som med sina blodtörstiga invånare, ledda av Thaddeus Valentine (Hugo Weaving –  Sagan om Ringen, Matrix) rullar fram som Bad Boy nr 1. Efter Europa riktas blickarna mot Kina. Problemet är att här finns en sköld som måste utplånas med riktade massförstörelsevapen, vilket Valentine kommit över från tiden före världen gick under.

Motståndare

Med på färden finns Hester Shaw (isländska Hera Hilmar – Anna Karenina), dottern med ärret på kinden och dödsfiende till fadern Valentine, och den präktige ynglingen Tom (Robert Sheehan – Misfits). Motståndarna till de elaka slår sina påsar samman och tar upp kampen mot ondskans storfurste. Hjälp får de av kinesiskan Anna Fang (Jihae - 2B), revolutionär motståndskämpe ombord på en rymdfarkost med gelikar.

Litet extra kött på benen får berättelsen tack vare Hesters uppväxt med en den levande döda Shrike, mannen gjord av skrot, som har ett märkligt förhållande och hållhake på Hester liksom Thaddeus Valentines svek mot Hesters mor. Tyvärr utvecklas detta inte nämnvärt utan handlingen går framåt med död och förintelse i släptåg. För att upprepa mig har vi en film för unga actiondiggare med fantasytycke, inte mer och inte mindre.

Stor jagar liten. Ett mordiskt London på hjul spyr död och förintelse omkring sig i filmen Mortal Engines.

Igen en Lisbeth Salander

Suprise, suprise! Lisbeth Salander är tillbaka, nu gestaltad av en tredje skådespelare och i en story grundad på den fjärde Millenniumboken, inte de av Stieg Larsson, utan den av David Lagercrantz.

Det som inte dödar oss

★★★✩✩

Regi: Fede Alvarez.

Manus:  Fede Alvarez, Steven Knight, Jay Basu.

Genre: kriminaldrama.

I huvudrollerna: Claire Foy.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: c. 2 t.

Bäst på film var nog svenska originalrullen med Noomi Rapace, följd av Rooney Mara i amerikansk tappning. Nu aktuella Claire Foy är mest känd som drottning Elizabeth II i Netflixserien The Crown. Som superhackare och datornördarnas datornörd hon inte riktigt den trovärdighet man är ute efter. 

Men visst finns här en thrillerstory och fula bad guys som håller spänningen i liv och den engelska titeln The Girl in the Spider´s Web säger mer än den svenska - eller finska. Regissören Fede Alvarez är ju mannen bakom fantastiska skräckrullen Don´t Breath.

Vedergällning som motto

Med spelarena i Stockholm möter vi Lisbeth Salander i en fight som visar sig leda fram – eller kanske hellre bakåt – till kära släkten, där systern (Camilla Hoeks) blivit riktigt sint på Lisbeth för att ensam ha hamnat i psykopatpappan Alexander Zalachenkos (Mikael Persbrandt) garn från unga år. Så världen ska naturligtvis förstöras för allt ont hon lidit. Trovärdigt? Nepp.

Tempot mellan actionscenerna och de lugnare partierna är i alla fall vältajmade och berättelsen har flyt. Sverrir Gudnason som Mikael Blomqvist gör som vanligt en hyfsad roll.

Gothflicka. Claire Foy är Lisbeth Salander i nya Millenniumfilmen Det som inte dödar oss.

Fyra damer med stort D

För oss är de kanske inte så bekanta men i Storbritannien har alla fyra damer stått på scenen och medverkat i filmer i tusentals timmar. Nu har Notting Hill regissören Roger Michell lyckats samla dem för diskussioner om yrket och om livet i dokumentären Nothing Like a Dame.

Nothing Like a Dame

★★★★✩

Regi: Roger Michell.

Genre: dokumentär.

Medverkande: Eileen Atkins, Judi Dench, Joan Plowright, Maggie Smith.

Barntillåten.

Speltid: 1 t 24 min.

För en finländsk publik är igenkänningsfaktorn störst beträffande Judi Dench och Maggie Smith. Judi Dench blev känd speciellt som M i de senaste James Bond-filmerna medan Maggie Smith steg in i rampljuset som professor Minerva McGonagall i Harry Potter-filmerna men också lämnade sina avtryck i tv-serien Downton Abbey. Båda damerna är födda 1934.

Eileen Atkins (f. 1934) har figurerat i Gosford Park och var med och skapade Herrskap och tjänstefolk medan Joan Plowright, äldst i kvartetten, född 1929, medverkat i filmer som Hotel Sorrento  och Enchanted April.

Dessutom har de alla varit teaterskådespelare, vilket framkommer med pondus i Nothing Like a Dame.

Humoristisk

Man får nog leta efter en dokumentär som får en att dra så mycket på smilbanden som den nu aktuella.

Främst gäller det Maggie Smith som använder sin gravallvarliga deadpan humor i allt man talar om men också de övriga har humorn i sina ådror. Mycket i dokumentären handlar om namedropping från svunna tiders skådespel, men trots det eller kanske just därför, har åskådaren en och en halv timme god underhållning att se fram emot.

Här viks nämligen såväl filmvärlden som teatervärlden ut via gamla filmsnuttar och i diskussioner sinsemellan. Det diskuteras om naturalism på scenen nu och tidigare, om att spela tillsammans med sin make, som Joan Plowright med den gudaförklarade Laurence Olivier, som de andra damerna bekänner att de vara livrädda för.

Något som också lyser igenom är scenskräcken, som fanns och som finns kvar hos var och en av skådespelarna, men som kan kanaliseras till något positivt om man behärskar konsten.

Anekdoter varvas friskt med filosofiska betraktelser och aha-insikter om att leva livet.

Scenografiskt möter vi damerna på te i trädgården eller på vandring i Joan Plowrights fina hus. Fastän journalisternas frågor är förväntade och sällan djupsinniga ger de tittaren goda insikter i damernas yrkesliv och psyke. Det faktum att alla har lätt till skratt gör filmen till ett nöje samtidigt som äkthetskänslan överväger.

En dam, a Dame, är för övrigt en kvinnlig hederstitel motsvarande ordensvärdigheten knight och används på samma sätt som sir för män. Dokumentären visar självfallet  i närbild hur var och en av damerna förlänas sin titel av prins Charles respektive drottning Elizabeth II, Storbritanniens nuvarande regent.

I gott sällskap. Fr. v. damerna Maggie Smith, Joan Plowright, Eileen Atkins och Judi Dench.

Bästa musikfilmen på länge

Filmen Bohemian Rhapsody är inte bara en måstefilm för alla Queenfans, den är den bästa biografiskt inspirerade spelfilmen på långa tider och ett genuint mästerverk när den lyfter på allvar.

Bohemian Rhapsody

★★★★★

Regi: Bryan Singer.

Manus: Anthony Mc Carten, Peter Morgan.

Genre: biografiskt drama, musikfilm.

I huvudrollerna: Rami Malek, Lucy Boynton, Gwilym Lee.

Barntillåten.

Speltid: 2 t 14 min.

Bryan Singer, känd för filmerna The Usual Suspects, X-Men och Superman, gör en ny genreerövring som har vittringen av Oscarstatyetter på långt håll.

Sättet att lyfta fram Queens och i synnerhet Freddie Mercurys roll för rockbandet är enastående bra.

Rami Maleks förmåga att leva sig in i Freddie Mercury är perfekt i alla avseenden, inte minst vad det gäller kroppsspråk och läppsynkronisering. Det är nämligen Freddie Mercurys röst vi hör i alla sånger men för att det ska fungera måste ljudsynkroniseringen vara hundra procentig, och det är den.

Mot toppen

Filmen visar Queens story från ett anspråkslös början på småsyltor fram till Live Aid konserten på Wembley 1985, då bandet redan var splittrat och Freddie försökte sig på solokarriär – med dåligt resultat.

Det litet snåriga partiet när det började köra ihop sig mellan bandmedlemmarna på toppen av ära och berömmelse kan man glömma.

Det är musikinslagen påspätt med Rami Maleks rollprestation som gör Bohemian Rhapsody till en film som överglänser A Star is Born om Lady Gaga med premiär i år och Amy Winehouses också fantastiskt fina biografiska film Amy från 2015.

Rami Malek var rätt obekant före filmen med visserligen en prisad insats i nät-serien Mr. Robot och en liten roll i Paul Thomas Andersons The Master.

En annan rollprestation värd att nämnas är Gwilyn Lee som har en osannolikt stor likhet med Queengitarristen Brian May. Också Lucy Boynton i rollen som Freddie Mercurys hustru Mary är bra. Hon hade inte precis någon lätt sits tillsammans med Freddie Mercury när hans homosexuella jag slog ut i blom och han till sist insjuknade i aids. 

Utjämningar

Dessa nedförsbackar jämnas ändå ut i filmens slut då Queen gjorde en bejublad comeback på den av Bob Geldof arrangerade Live Aid konserten på Wembley i juni 1985.

Också inserterna där uppkomsten av den 6 minuter långa rockklasikern Bohemian Rhapsody kom till 1975 och blev den stora hiten i gruppens fjärde studioalbum A Night at the Opera är underbar att höra på och se. 

Missa inte en film som väcker känslor och minnen till liv, som gör en på gott humör och får en att plocka fram hemalbum av The Queen.

Att regissören Bryan Singer fockades i slutet av regiarbetet och ersattes med Dexter Fletcher (Eddie the Eagle) märks överhuvudtaget inte i filmen.

Rollprestation med stort R. Rami Maleks gestaltning av Freddie Mercury är utropstecknet i den fina musikfilmen Bohemian Rhapsody.

Purfinskt drama tilltalar

Markku Pölönens nya film Oma maa är det finskaste av finska man kan tänka sig. En bra story, goda skådespelare och fint kameraarbete gör den till en film som tilltalar.

Oma maa

★★★✩✩

Regi: Markku Pölönen.

Manus: Antti Heikkinen, Markku Pölönen.

Genre: historiskt drama.

I huvudrollerna: Oona Airola, Konsta Laakso.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 1 t 48 min.

Oma maa är Markku Pölönens första långfilm på tio år. Regissören känd för bl.a. Kivenpyörittäjän kylä (1995) och Koirankynnen leikkaaja (2004) har tillsammans med Antti Heikkinen, som även skrivit manus till filmen Juice som har premiär inom kort, gjort ett manus som lyfter fram tiden i Finland efter andra världskriget en bit in på 1950-talet. En nostalgitripp för äldre och en historielektion för yngre.

Det handlar om en kärlekshistoria med inslag av krigsmuller och alkoholmissbruk och filmen har på en vecka redan setts av över 100.000 åskådare.

Äldsta dottern Anni (Oona Airola) i den förmögna släkten Malmberg, som bedriver ett bageri i Norra Karelen, mister i kriget sin bror Aarne. Hon stöter efter kriget på Veikko (Konsta Laakso – Roskisprinssi) som var med och blev enda överlevande i den grupp finska soldater som utsattes för ett ryskt bakhåll där brodern strök med.

Det uppstår kärlek vid första ögonkastet. Veikko kommer nämligen lämpligen hem till Malmbergs med gårdens häst från fronten och bjuds genast av Anni in till julbordet, där fadern (Antti Virmavirta – Valoa yössä) och modern (Marjaana Maijala – tv-serierna Sorjonen och Presidentti) med avsmak ser på den oborstade, illa klädda typen, som kriget lämnade efter sig med en massa skärvor i kroppen och andra sår i själen. Han blir persona non grata.

Nybyggare

Efter hetsiga meningsskiljaktigheter flyttar Anni hemifrån och bygger tillsammans med Veikko upp sin framtid på en tomt som staten tilldelat krigsskadade i mitten av ingenting, en s.k. ”kall tomt” utan vägförbindelser, där allt skall huggas ned, röjas upp och byggas till bastu och hus från scratch.

Vänliga ortsbor hjälper till och livet ler som vackrast när systern (Helmi Linnosmaa) kommer på besök med fadern, modern vägrar ta sina vägar till nybygget. Men så förfaller Veikko till en kvälls supande med suspekta vänner och katastrofen bankar på dörren. Anni drar tillbaka till staden medan Veikko lider alla helvetets kval tills modern Malmberg ser på saken med nya ögon och blir den person som ställer allt till rätta.

Oma maa är en film där historiens vingslag hörs tydligt men framför allt en film om starka kvinnor i en värld med konservativa eller krigsskadade nervvrak till män. Faktum är att de krigsskadade fick klara sig på egen hand långa tider, först på 1990-talet togs veteranerna till heders och fick den upprättelse de förtjänade.

Fotoarbetet hör till filmens ljuspunkter för att inte tala om skådespelet. Oona Airola som medverkat i rollen som polis i tv-serien Bullets och i filmen Hymyilevä mies om boxaren Olli Mäki är ännu ett tämligen oskrivet blad men gör i Oma maa en rollprestation som heter duga. Också Helmi Linnosmaa som hennes syster, Antti Virmavirta som fadern och Marjaana Maijala som hennes mor liksom Konsta Laakso och Arto Heikkilä som rådig bysbo med munnen på skaft är alla bra skådespelare som gör filmen, med en ibland något haltande dialog, till en upplevelse man kommer ihåg.

Släktdispyter. Antti Virmavirta spelar fadern Kalevi Malmberg medan Oona AIrola är den lyskraftiga dottern Anni i kärlekshistorien och efterkrigstidsdramat Oma maa.

Lady Gaga lyser i musikmelodrama

Det är Lady Gaga som gör att musikmelodramat A Star is Born blir en hyfsad film. Men också Bradley Coopers förstlingsverk som regissör är bra. Mest mainstream är manuset.

A Star is Born

★★★✩✩

Regi:

Manus: Eric Roth, Moss Hart, m.fl.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Lady Gaga, Bradley Cooper.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 16 min.

Vad jag inte visste är att filmens story om en stigande ung kvinnlig sångstjärna och en manlig beskyddare och medhjälpare som hamnar på dekis, har berättats många gånger om, den nu aktuella är den fjärde i ordningen. Den första såg dagens ljus 1937, år 1954 stod James Mason och Judy Garland i rampljuset och 1976 var Kris Kristofferson och Barbara Streisand i huvudrollerna. Det höjer ytterligare på Bradley Coopers aktier som i filmen visar både att han kan sjunga och att han kan regissera.

Mot bottnen

I rollen som Jack spelar han en country/popstjärna som drar bra med publik men har problem med både alkohol och droger. När han efter en gig råkar se unga Ally sjunga Edith Piaf blir han betagen  men hon är bara måttligt intresserad att slå följe med honom. När Jack till sist övertalar Ally att sjunga en duett med honom öppnar sig en ny värld. Ally stiger med raketfart mot höjderna och Jack är till en början idel solsken, men sedan tar dels avundsjukan, dels tristessen över hans eget liv tyglarna och det bär iväg mot bottnen.

Storyn är mer än förväntad men filmen lyckas ändå skapa trovärdiga kontraster och spänningar mellan de sjungande aktörerna. Att Bradley Cooper, som mest gjort ganska intetsägande roller med undantag för American Sniper, övertygar som sångare är en positiv överraskning men med handen på hjärtat är det Lady Gaga som med sina charmiga, genomtolkade uppträdanden höjer filmen till en ny nivå. Hon är en av popmusikens stora men visar också att hon kan skådespelets ädla konst i sin naturalistiska rolltolkning. Sångerna i filmen imponerar mycket och lyfter med sig tittaren också när det är som mest melodramatiskt mot slutet.

En stjärna föds. Lady Gaga och Bradley Cooper nöts mot varandra i musikdramat A Star is Born.

Uppgörelser på hotell

Sju för varandra okända personer möts på ett sjaskigt hotell. Det är upptakten till en händelsekedja där tittaren sitter med förvåningens finger i häpnadens mun och bara njuter av en bra upplagd våldsthriller. Drew Goddards film Bad Times at the El Royale är en story där ingenting är som det ser ut.

Bad Times at the El Royale

★★★★★

Regi & manus: Drew Goddard.

Genre: kriminaldrama, thriller.

I huvudrollerna: Jeff Bridges, Chris Hemsworth, Cynthia Erivo, Lewis Pullman.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 22 min.

Drew Goddard blev kändis i.o.m. horrorfilmen The Cabin in the Woods 2012 och återvänder nu mer taggad än någonsin. Hans manus är skarpt och bitande och regin lysade men också en bugning till Quentin Tarantino i en film som håller hela sina nästa 2,5 timmar.

En bil kör fram till Hotel El Royale där gränsen mellan Kalifornien och Nevada går mitt igenom byggnaden. En man kommer in i ett av hotellrummen, sedan får han besök, ett hagelgevär avlossas och vi förflyttas tio år framåt i tiden. Incidenten avspeglar sig på det som följer.

Gäst på gäst

Det är nu i slutet på 1960-talet och det en gång så snofsiga hotellet har mist sin lyster, men jukeboxen är still going strong och här spelas den tidens schlagers och poplåtar som ger stämningen en skön inramning. 

Den första gästen är en sångerska (Cynthia Erivo – Harriet) som aldrig uppnådde den framgång hon var värd och hon får snart sällskap av en till åren kommen präst (Jeff Bridges – Big Lebowski) och en dammsugarförsäljare (John Hamm – Malmen ) med en förfärlig svada på gång.

Följande gång en bildörr slår igen framför hotellet efter en våldsam sladd på bilen är det en ung tilldragande kvinna i solgalsögon (Dakota Johnson – Fifty Shades of Grey) som med frän replikering undertecknar hotelliggaren med Fuck you. Portieren är en ung man (Lewis Pullman – The Strangers: Prey at Night) med starka samvetskval över sitt tidigare liv, som kort presenterar hotellet för gästerna. Och snart börjar det hända saker.

Pusselthriller

Flera gäster anländer, spänningen stiger trots ett sävligt tempo och man väntar med förtjusning på vad som blir nästa steg i denna pusselthriller, där besökaren i varje rum presenteras som ett kapitel för sig, som i en äkta Tarantinofilm.

Tillbakablickar ger kött på benen och när Chris Hemsworth (Thor, Avengers), sektledare med idel onda avsikter, stiger in i hotellet brakar helvetet lös.

Bad Times at the El Royale har redan en lovande rubrik och alla förväntningar infrias. Det blir givetvis många lik och flera för tittaren ”fel” personer biter i gräset innan krutröken har lagt sig.

Storyn och strukturen är utmärkta och skådespelet starkt. I främsta rummet står Jeff Bridges, Cynthia Erivo och Lewis Pullman. En av höstens stora filmöverraskningar utan vidare.

Gäster på hotell. John Hamm, Jeff Bridges och Cynthia Erivo är de som anländer först till El Royale innan det börjar hända saker. En av höstens bästa filmer.

En helt annorlunda vuxensaga

Två individer i marginalen dras till varandra och blir på sätt och vis ett slags par. Gräns är en film som förbluffar tittaren och är garanterat ett udda blomster som tilltalar trots många äckliga detaljer.

Gräns

★★★★✩

Regi: Ali Abbasi.

Manus:  Ali Abbasi, Isabella Eklöf, John Ajvide Lindqvist, baserad på den sistnämndes novell.

Genre: drama, thriller, fantasy.

I huvudrollerna: Eva Melander, Eero Milonoff.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 50 min.

Ali Abbasi är fortfarande en rätt okänd regissör med svensk-iranskt påbrå, som 2016 debuterade med långfilmen Shelley. Tills nu, vågar jag  påstå. Om man nämner att Gräns grundar sig på John Ajvide Lindqvists novell med samma namn och tillägger att det var han som också skrev novellen Låt den rätte komma in, där en vampyr skapade sprickor i den svenska idyllen, börjar vissa saker klarna.

Vi befinner oss igen i ett gränsland där fantasi och verklighet slår lovar om varandra och det är inte fel att påstå att Gräns har vissa likheter med Guillermo del Toros fantasyfilmer.

För gräns bockade Ali Abbas i Cannes för priset i klassen Un Certain Regard, vilket innebär att det handlar om en ovanlig film, långt utanför mainstreamstråket. Den utsågs också till Sveriges Oscarbidrag i serien Bästa utländska film.

Specialtullare

En stark sminkad Eva Melander (Flocken, tv-serien Bron) är tulltjänstemannen Tina, ful som stryk, som emellertid kan lukta sig fram till människors känslor och därför är en osviklig medhjälpare när det gäller att sätta fast människor som försöker smuggla in än det ena, än det andra. Tack vare sin pricksäkerhet har hon hittat sin plats i samhället, trots att hon vantrivs med sin velige pojkvän och en far (Sten Ljunggren - Pistvakt) med en vacklande psykisk och fysisk hälsa.

Nya grepp

Allt förändras när hon möter Vore (Eero Milonoff – Remu Aaltonen i filmen Ganes) i ett tjänsteärende och märker att han och hon är av samma skrot och korn, dvs. de hör till trollens ovanliga släkte. 

Allt för mycket kan inte avslöjas men Gräns är en film som handlar om hur människan ser ned på de annorlunda och hur alla har rätt att leva i ett utanförskap, också ett som är mycket annorlunda. Någon flyktingdramatik handlar filmen inte om titeln till trots.

I vissa passager tänjer filmen ganska långt på god smak men står man ut med det är filmen en av de mest originella som visats i år och på långa tider. Abbasi har lyckats göra en film med personporträtt på djupet och vecklar både burdust och känsligt ut en story som trollbinder tittaren.

Skådespelarna är utmärkta, det gäller både Eva Melander och Eero Milonoff men också Sten Ljunggren som bortkollrad fadersfigur. Naturscenerierna och fotot är mycket fina och gör sitt för en bra helhet.

Det går troll i storyn. Eero Milonoff och Eva Melander tar sig ett dopp i regnet.

Mammabloggare på bästisjakt

En gulligt fjomsig mammablogare möter en världsvan manslukerska, de blir vänner, men snart försvinner väninnan i det blå. En inte så oäven upptakt till en dramakomedi och thriller som driver starkt med tittarna.

A Simple Favor

★★★✩✩

Regi: Paul Feig.

Manus: Jessica Sharzer, baserad på Darcy Bells roman.

Genre: dramakomedi.

I huvudrollerna: Anna Kendrick, Blake Lively.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 57 min.

Jag har aldrig varit närmare bekant med skådespelaren Anna Kendrick som figurerat i Twiligt-filmerna, horrorrullen Into the Woods och diverse romantiska komedier. 

I filmen A Simple Favor är hon en mammabloggare, eller egentligen vloggare, för hon gör videor om mat, kakor, etc. för en begeistrad tittarskara.

Regissören Paul Feig (Bridesmaids) ger Anna Kendrck rätt fria händer i en berättelse som blir allt mer tillskruvad men också sjukligt humoristisk

Kendrick är den ensamstående mamman Stephanie, en söt, präktig och ack så duktig liten hurtbulle som på föräldramöten får de andra förskoleföräldrarna att gå i taket. Men en nyinflyttad kalaspingla, Emily (Blake Lively) bryr sig inte det minsta om allt överpresterande utan duon umgås över starka cocktails och hittar båda fram till varandra. När Emily ber Stephanie att hämta hennes son från förskolan försvinner Emily spårlöst.

Snart inser hon att hennes väninna inte varit den hon utgett sig för, hon ville aldrig ge ut något av sig själv, hon ville inte bli fotograferad och hon drack starka groggar som en hel karl. Polisen kopplas in på fallet men står ganska handfallen, men så hittar man en drunknad kvinna vars dna passar in på Emily.

Paul Feig satsar både på humor och spänning i storyn som löper framåt som smort. På slutet märker man att det skruvade tar över men man får nog en hel del underhållning på vägen. Blake Lively som glänst till i hajthrillern The Shallows och våldsrullen Savages gör ett hyfsat porträtt av en sexigt gåtfull kvinna men det är Anna Kendrick som gör filmen till ett rätt hyfsat tidsfördriv utan större pretentioner.

Omaka par. Blake Lively och Anna Kendrick t.h. hittar fram till varandra för en kort stund i dramakomedin och thrillern A Simple Favor.

Unga Astrid är bra men perspektivet för snävt

Den första filmen om Astrid Lindgren är gediget hantverk med bra skådespelare. Filmens titel ursäktar ändå inte det faktum att perspektivet är för snävt.

Unga Astrid

★★★✩✩

Regi: Pernille Fischer Christensen.

Manus: Kim Fupz Aakeson, Pernille Fischer Christensen.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Alba August, Henrik Rafaelsen, Marie Bonnevie, Trine Dyrholm.

Åldergräns: 7 år.

Speltid: 2 t 3 min.

Bille Augusts och Pernille Augusts dotter Alba gör som så många andra barn till skådespelare: de följer i föräldrarnas fotspår. I filmen Unga Astrid svarar Alba August (tv-serien Jordskott) för en formidabel huvudrollsinsats, och som väntat i en nordisk film är skådespelarna alla utmärkta. Det gäller Maria Bonnevie (Jag är Dina) i rollen som Albas mor, Trine Dyrholm (Hämnden) som Marie, kvinnan som tar hand om Albas nyfödde son Lasse i Danmark och norrmannen Henrik Rafaelsen (Thelma) som chefredaktör Blomberg som får ett barn ihop med den unga Astrid.

Med tanke på vad allt Astrid Lindgren stod i bräschen för och vad hon uträttade som författare är filmen i danskan Pernille Fischer Christensens (En sång från hjärtat) regi bara en skev spegelbild av verkligheten. Om man godkänner perspektivet om en författare i vardande, som ännu inte skrivit en rad om Pippi Långstrup, Emil i Lönneberga, Bröderna Lejonhjärta, m.fl är filmen inte oäven.

Barn på kommande

På scenen framträder i stället en upprorisk liten tonåring som nobbas på skoldanserna i Vimmerby och själv drar igång på dansgolvet så det står härliga kring. När Astrid blir praktikant på lokaltidningen faller hon som en fura för sin 49-årige chef Blomberg (Rafaelsen) som själv ligger i en svår skilsmässa och attraktionen dem emellan är ömsesidig.

Sen blir det problem när Astrid visar sig vara med barn. I hemlighet tvingas hon föra sin lille son Lasse till Danmark för att Blomberg inte ska dömas till fängelse för otukt och för att inte dra vanära över sin egen familj.

Hur det egentligen var fallet, kan man spekulera om. Själv kommenterar Astrid Lindgren senare att ett äktenskap med Blomberg var uteslutet, hon var inte kär i honom.

Därom må det vara hur det vill, filmen koncentreras i fortsättningen på turerna kring mor och barn, på smärtan i att tvingas skiljas från sin baby och rädda vad som räddas kan.

”Dokumentärpassagerna” i filmen med en vuxen Astrid läsande en brev av sina unga fans känns ganska onödiga, men ger givetvis litet extra djup åt en berättelse som har sin vågtoppar- och dalar.

Lysande tolkning. Alba August i rollen som den unga Astrid i första spelfilmen om Astrid Lindgren är utmärk medan filmen lämnar en del övrigt att önska.

Denzel Washington som den goda hämnaren

Denzel Washingtons första uppföljare The Equalizer 2 bygger på temat hög moral och egna handens lag och håller förutom några tråkigare sekvenser tittaren på helspänn.

The Equalizer 2

★★★★✩

Regi: Antoine Fuqua.

Manus: Richard Wenk, Michael Sloan, baserad på en tv-serie.

Genre: actionthriller.

I huvudrollerna: Denzel Washington, Pedro Pascal, Ashton Sanders.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 1 min.

Det är slående hur den ungefär samtidigt släppta filmen Mission Impossible: Fallout med Tom Cruise fyller biosalongerna medan The Equalizer 2 som enligt mig är bättre drar en liten publik. Men så har också Tom Cruisefilmen en budget och reklam att ösa ur på 178.000.000 dollars medan Denzel Washingtonfilmen går lös på 62.000.000 dollars.

Denzel Washington är också som skådespelare bättre, låt vara att Tom Cruise har visat sin förmåga i en film som Magnolia. Washington har varit blickfång i filmer som American Gangster, Training Day och The Magnificens Seven.

I den föreliggande filmen är han f.d. agent Robert McCall som ställer upp för the utsugna och nedslagna när lagens arm inte längre räcker till. Litet samma tema f.ö. som Tom Cruise i Jack Reacherfilmerna

Benknäckare

Inledningen ombord på ett tåg till Turkiet visar hur McCall utklädd till muslim knäcker armar och ben på en samling skurkar i restaurangvagnen. Det doftar tillgjort men har sin förklaring senare i filmen.

I The Ezualizer 2 gör Washington sitt fjärde samarbete med Antoine Fuqua (Training Day, The Magnificens Seven, The Equalizer) och kan därmed personkemin och hantverket utan och innan. The Equalizer betyder f.ö. utjämnaren, en person som jämnar ut det som de onda gjort ojämnt.

Om The Equalizer från 2014 inte gav mycket stoff beträffande Robert McCalls bakgrund klarnar bilden i uppföljaren. Han har mist sin hustru, han läser klassikerromaner på löpande band och har två verkliga vänner. När en av dem, Susan Plummer (Melissa Leo – 21 Grams), brutalt dödas i Bryssel i en härva med mördare i farten på olika håll i USA och Europa, ser McCall rött.

Han rensar också däremellan upp bland busar som utnyttjat en ung flicka som åkt taxi i hans bil, eftersom han kör taxi mellan verserna. Som brukligt sätter han stoppuret på för att kolla hur lång tid det tar att expediera busarna och som på tåget är allt över på under en minut.

Nätet spänns åt

Nätet spänns åt när McCall sätter efter mördarna som tagit livet av hans vän Susan och hamnar öga mot öga med sina gamla agentkompisar, som numera frilansar som mördare. Huvudmotståndare är Dave York (Pedro Pascal – Game of Thrones tv-serien) med en förvriden moral och blod på sina händer.

I en avstickare från huvudhandlingen ger han jobb åt den unga mörka killen Miles (Ashton Sanders – Moonlight) som målar bl.a. hans väggar men som också håller på att dras in i knarkkretsar. Det blir en lektion i moral och en kidnapping av Miles innan den rafflande uppgörelsen utspelas på en ö utanför Boston medan en virvelstorm drar in över kusten.

Det litet ologiska manuset till trots är The Equalizer 2 en bra thriller och ett måste för dem som gillar Denzel Washington.

På jakt efter rättvisa. Denzel Washington tar lagen i egna händer i uppföljaren The Equalizer 2.

En lovsång till antirasismen

Spike Lees nya film BlackkKlansman är en eloge till alla rasismmotståndare, spetsad med svart (!) humor och element av thriller.

BlackkKlansman

★★★★✩

Regi: Spike Lee.

Manus: Charlie Wachtel, David Rabinowitz, Kevin Willmott och Spike Lee, baserat på en bok av Ron Stallworth.

Genre: dramakomedi.

I huvudrollerna: John David Washington, Adam Driver, Jasper Pääkkönen.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 15 min.

Filmen baserad på den sanna berättelsen om en mörkhyad polis i Colorado på 1970-talet som infiltrerar sig i lokala Ku Klux Klan bevisar att sanningen är mera otrolig än dikten. Men hur lyckas en mörkhyad nästla in sig bland vita rasister. Jo, genom en stand-in vid poliskåren som besöker mötena medan afroamerikanen själv sköter snacket per telefon.

Den bisarra historien om Ron Stallworth (John David Washington – The Book of Eli) som blir polis i Colorado inleds när han ser en tidningsannons där Ku Klux Klan söker nya medlemmar. Han ringer upp en klanmedlem och berättar vitt och brett hur han hater negrer och alla utan ariskt blod. Snart är polischefen inkopplad och hans kollega Flip Zimmerman (Adam Driver – div. Star Wars-filmer, While We´re Young) inkopplad för de fysiska besöken. Medan poliserna gör sin undercover som samma person framgår det att klanen planerar en bombattack. Högsta Klanhönset David Duke (Topher Grace – Delirium) kommer samtidigt till Colorado som attacken förbereds men utan problem går det inte, varken för infiltratörernas eller Klanens del.

Den misstänksamma klanmedlemmen Felix Kendrickson (Jasper Pääkkönen – Pahat Pojat, Rööperi) anar nämligen ugglor i mossen och situationen tillspetsas alltmer.

Humor och ironi

Filmen bygger mycket på humor och ironi, speciellt i samtalen mellan Ron Stallworth och David Duke. Den vita överhögheten får agera dumbommar och idioter medan de afroamerikanska ungdomarna som håller möte i staden samt valda personer inom en rasistisk polismakt är ”de goda”.

Washington och Driver gör en bra och samspelt duo men också Jasper Pääkkönen lyser som fanatisk Klanmedlem. Mot slutet förlitar sig inte Spike Lee riktigt på filmens bärkraft utan låter dokumentärsnuttar med bl.a. Donald Trump och hans ”make America great again” fylla vita duken.

Onödigt. Budskapet finns där för var och en som vill se det. För det vill inte alla. Tänker på de rasister bland biopubliken som antagligen gnisslade tänder när deras ideologi trampas så här ordentligt ned i ”smutsen” som i BlackkKlansman. 

Med beröm godkänt. Jasper Pääkkönen lyser i rollen som fanatisk Klanmedlem.

Tom Cruise igen i actiontagen

Han springer som besatt, han är med om biljakter, han får stryk efter noter men kommer som katten med nio liv alltid ned på marken med livet i behåll, dvs. Tom Cruise som agent Ethan Hunt i nyaste Mission Impossible: Fallout.

Mission Impossible: Fallout

★★★✩✩

Regi & manus: Christopher McQuarrie.

Genre: actionthriller.

I huvudrollerna: Tom Cruise, Henry Cavill, Rebecca Ferguson.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 27 min.

Tom Cruise hör till Hollywoods mest betalda skådespelare och hans egen guldgruva, Mission Impossible-filmerna, bara fortsätter. Den nyaste Mission Impossible: Fallout är redan den sjätte i raden om någon är intresserad eller minns. För regin svarar actionveteranen Christopher McQuarrie med filmer som Mission Impossible: Rogue Nation och Jack Reacher (med Tom Cruise) på meritlistan.

Man blandar lätt ihop de Mission Impossible-filmer som varit. Den förra filmen hette Rogue Nation från 2015 medan den de flesta minns var Ghost Protocol (2011) där Cruise klängde på väggen till en skyskrapa.

Men vem bryr sig. Liksom de tidigare filmerna handlar det om de godas kamp mot onda män, män som nu stjäl plutonium, som hamnar på drift när Ethan Hunt sabbar ett uppdrag p.g.a. sitt ömmande samvete och höööga moral.

Hetsig färd

Så gissa tre gånger om Ethan Hunt, Luther (Ving Rhames – M.I: Rogue Nation, m.fl.) och Benji (Simon Pegg – Rogue Nation) får ett uppdrag de inte kan säga nej till: dvs. hitta plutoniumet och rädda världen från riktade kärnvapenattacker. Det blir en hetsig färd tillsammans med den gåtfulla CIA-agenten Walker (Henry Cavill – diverse Batman-filmer). Han visar sig ha en massa orent mjöl i sin påse,  då han deltar på en färd som sträcker sig från Berlin till Paris, London och upp i bergmassiv där den mastiga slutscenen med två kraschande helikoptrar bildar en snygg slutvinjett.

Men före det blir det förbålt med action, slagsmål, biljakter och svek, där fiender dyker upp litet var stans och vänner byter sida som en vanlig knegare sina skjortor.

Vanessa Kirby (Everest, Genius) som spelar The White Widow är filmens femme fatal och överlag en märklig karaktär. Som vanligt är handlingen onödigt tillkrånglad men den kan man strunta i för det här är underhållning för massorna med typiskt amerikanskt kärlekssirap och moralkakor i smeten.

Bäst är filmen om man bara låter det rulla på, för bombastiskt action finns det gott om. Bäst gillade jag toalettscenen i Paris, där WC-skålar och speglar krossas utan pardon när en asiatisk liten benknäckarfigur i kostym gör sitt bästa för att ta Ethan Hunt av daga. Det lyckas givetvis inte så en sjunde film väntar runt hörnet om ett par, tre år. 

Kul i luften. Det är skojigt att åka helikopter tycker Tom Cruise i Mission Impossible: Fallout.

Klåfingriga kvinnor i farten

Den nyaste filmen i raden av stöldglorifieringar i serien Ocean´s står och faller med den kvinnliga skådespelaroktetten. Det är snyggt, det är stajlat men någon riktig känsla för filmen infinner sig inte.

Ocean´s 8

★★★✩✩

Regi & manus: Gary Ross

Genre: actionthriller.

I huvudrollerna: Sandra Bullock, Cate Blanchet, Anne Hathaway, Helena Bonham Carter, Mindy Kaling, Rihanna, Awkwafina, Whitney White, Sarah Paulson.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 1 t 50 min.

Småskurken Debbie Ocean (Sandra Bullock) har suttit av sitt straff på fem år och knappt har hon skuddat fängelsedammet av sig innan hon börjar planera följande kupp.

Med sig får hon brottsexperter, en hemmamamma (Sarah Paulson) och klåfingriga medsystrar av varierande valör med den gemensamma nämnaren att de alla är kvinnor. Och nu ska världens dyraste diamanthalsband byta ägare, närmare bestämt under en glamorös fest för högdjur ur nöjesvärlden.

Alla kan sin sak, från Helena Bonham Carters fnoskiga modedesigner till datorhackaren Rihanna och Awkwafina som ficktjuv av rang.

Regissören Gary Ross (Seabiscuit) förlitar sig till 100 procent på sin karismatiska skådespelarbukett och visst finns här en hel del utstrålning med Bullock, Cate Blanchett och Sarah Paulson i förarsätet.

Men storyn är lika tunn som förväntad och utan aktörernas utstrålning hade det blivit en ordentlig pannkaka av det hela. Smarta stickrepiker och en coolhet som förnöjer håller ändå vitsordet på godkänt med darr på ribban.

Stöldkupp på gång. Här ska det stjälas. Cate Blanchett och Sandra Bullock i Ocean´s 8.

Utstuderat våld med Brolin och Del Toro

I första filmen Sicario från 2015 var fokus riktat på den aningslösa FBI-agenten Emily Blunt som kämpade mot drogkarteller i Mexiko. I uppföljaren Sicario: Day of the Soldado spelar sökarljuset mest över Benicio Del Toro och Josh Brolin som tar sig an samma avskum inom dorgkartellerna vid mexikanska gränsen.

Sicario: Day of the Soldado

★★★✩✩

Regi: Stefano Solima.

Manus: Taylor Sheridan.

Genre: kriminalthriller.

I huvudrollerna: Benicio Del Toro, Josh Brolin, Isabela Moner.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 8 min.

Om man förmår svälja det faktum att samma smutsiga rättskämpar Alejandro (Benicio Del Toro –  Traffic, Sicario) och Matt Graver (Josh Brolin – No Country for Old Men, Sicario) som bedrog och utnyttjade FBI-agenten, spelad av Emily Blunt i första filmen, nu står i rampljuset står uppföljaren för hygglig men mer konventionell och förväntad våldsunderhållning. De riktiga kickarna lyser med sin frånvaro. Regissören Stefano Solima kan hantverket och har maffiafilmer som Sugurra och Gomorra att falla tillbaka på.

När amerikanska myndigheterna misstänker att mexikanska knarkkarteller smugglar terrorister med muslimska företecken över gränsen och det smäller på diverse varuhus får Matt Gravers CIA-team fria händer att bussa kartellerna på varandra.

Alejandro ska för sin del mörda dem han behöver men dessutom kidnappa dottern Isabel (Isabella Moner – Transformers: The Last Knight) till en kartelledare och skuldlägga en annan kartell. Det går förstås rent åt helsike och spänningen stiger mot kokpunkten.

Matt tvingas offra Alejandro för att klara sig och Alejandro, ja, han är redan blind av hämnd efter att ha förlorat sina närmaste i första filmen och klarar sig ur dödens käftar som av ett under, blodig, skitig och med kulhål i käftamentet. Han blir också en ställföreträdande fadersfigur för den kidnappade Isabel liksom för en ung pojke som enrollerats till en drogkartell. 

Slutet är solklart – denna underhuggarpojke, som nästan hade ihjäl Alejandro – blir med säkerhet en av huvudpersonerna i den tredje Sicario-filmen som antagligen dyker upp efter några år. Det som hämtar in pengar ska utnyttjas till sista droppen, tycks vara mottot.

Duo i korselden. Alejandro (Benicio Del Toro) är kidnappare och fadersfigur för kartellkungsdottern Isabel (Isabela Monter) i filmen Sicario: Day of the Soldado.

Skräck bakom gravens rand

När gammelmormor går hädan sätter det igång en räcka händelser bland de kvarlevande i familjen som får håret att resa sig på huvudet – nästan till slutet av filmen.

Hereditarity

★★★★✩

Regi & manus: Ari Aster.

Genre: skräck.

I huvudrollerna: Toni Collette, Milly Shapiro, Alex Wolff, David Byrne.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 8 min.

Filmen spelar högt på det övernaturliga och skuggor bakom graven. Stämningen är omedelbart kuslig, för passagerna då det inte är action är som sig bör långa och bygger upp det som behövs när det börjar hända saker.

Ari Asters förstlingsverk är m.a.o. gediget horrorhantverk med en egenartad touch. Redan från start inser man att allt inte står rätt till i familjen Graham. Man förbereder begravningen av mormodern, som visar sig ha varit en riktig satmara men dessutom är dottern Charlie (Milly Shapiro – debut i kortfilmen Broadway Kids Against Bullying: I Have a Voice) en tonåring med grava psykiska problem och den litet äldre sonen Peter (Alex Wolff – Coming Through the Rye) en yngling som halkat in på farliga vägar med haschrökning som hobby. Modern Annie (Toni Collette – Det sjätte sinnet) gör miniatyrer av hus och kämpar med hatblandade samvetskval över känslolösheten inför moderns död medan fadern (Gabriel Byrne -– ett flertal tv-serier och filmer som The Usual Suspects, Miller´s Crossing) är den mest normala i huset.

Chock och skratt

Snart är det dags för den första chocken när Charlie omkommer i en trafikolycka med Peter vid ratten.För att få tröst i sorgen dras Annie till spiritismen och det är då alla helvetes portar öppnar sig. Mot slutet av filmen tar den sig form av mera normal horror samtidigt som den slår över och fri- eller ofrivilligt får tittaren att skratta, så överdrivet ter sig skeendena.

Toni Collette gör en praktroll av en kvinna på gränsen till vansinne och outhärdlig sorg men också de övriga skådespelarna håller tittaren på helspänn. Till filmens fördel hör det faktum att den inte skräms genom en räcka chockeffekter utan låter rädslan porla på i magbottnen under långa stunder. Förutom slutet är filmen ett utmärkt tillskott till horrorgenrens pärlor.

Håller nästan till slutet. Hereditarity är en skräckfilm där speciellt Toni Collette lyser.

Kulturer på kollisionskurs

När familjens heder överskuggar allt annat går det som i den norsk-iranska kvinnliga regissören Iram Haqs film Vad ska folk säga. Fokus ligger på tonårsdottern i en pakistansk familj som flyttat till Norge i hopp om en bättre framtid. Här kolliderar våra västerländska och de traditionellt pakistanska kulturtraditionerna så det står gnistor om det hela.

Vad ska folk säga

(Orig. titel Hva vil folk si)

★★★★✩

Regi & manus: Iram Haq.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Maria Mozdah, Adil Hussain.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 48 min.

Naturligtvis är det viktigt att erbjuda oss nya synvinklar i rådande kärva kulturpolitiska världsläge med tilltagande flyktingfientlighet, men risken finns att filmen bland en del bara förstärker avogheten mot för oss avvikande människor.

För det är helt klart att man blir upprörd när man ser hur Nishas (Maria Mozdah) familj och i synnerhet hur hennes far Mirza (Adil Hussain) bemöter dotterns försök att smaka på västerländsk frihet.

När fadern ertappar henne med en norsk gutt på rummet brakar helvetet lös, uppvaktaren får på käften och dottern flyger tillsammans med fadern tillbaka Pakistan, där hans syster med familj ska ingjuta vett i henne skalle. Och vett betyder att följa islam, lära sig familjetraditioner, uppföra sig lydigt i allmänhet, och i synnerhet att vara sexuellt återhållsam för att inte familjen ska bli utskämd. Någon sex har Nisha f.ö. inte utövat vilket hon heligt bedyrar, men fadern slår dövörat till.

Detta hederskodex att inte tappa ansiktet, att skämma ut sig, förekommer bland muslimer, med hedersmord som sista desperata utväg, bosatta i Mellanöstern, Pakistan, Kurdistan och Nordafrika.

Feministiskt

Nishas lott blir att i hemlandet hållas fängslad mot sin vilja och hjälpa till med hushållssysslorna. Men hon har en stark vilja och när det börjar hetta till mellan henne och en lokal yngling får fastern nog och kräver att fadern tar henne tillbaka till Norge.

Här blir ont bara värre och dramat tillspetsas och uppväxthistorien tar sig uttryck man omöjligt kan lista sig till.

Filmen lyfter bra fram den konservatism som frodas bakom religionens täckmantel. Delvis bottnar den i regissörens egen uppväxt i Iran. Hon hamnade som 14-åring mot sin vilja att flytta till Norge.

Vad ska folk säga är en stark spelöppning och en feministisk brandfackla när man debatterar om traditioner och kulturell olikhet. I dag lever tusentals unga kvinnor i samma situation som filmens huvudperson.

Ett berörande bildspråk, ett starkt manus och bra skådespelartraditioner är garanter för en givande filmkväll. Presentationen fortsätter i Borgå under veckoslutet och kommande vecka.

Inte samma värderingar. Dottern (Maria Mozdah) och fadern (Adil Hussain) drar varken jämnt i Norge eller i Pakistan i filmen Vad ska folk säga.