Genom vårdkris mot ljuset

 Klaus Härö målar upp en svidande uppgörelse mellan vårdsystemet och det privata i form av två kvinnor i vårdkrisens misär 2022 i filmen Bue Baby/Hetki ennen valoa.

Blue Baby

4/5

Regi: Klaus Härö.

Manus: Jimmy Karlsson, Kirsi Vikman.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Laura Birn, Ooa Airola, Jussi Vatanen.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 1 t 27 min.

Borgåregissören har med Blue Baby gjort sin tionde långfilm. Liksom tidigare är det hans humanistiska anslag och varma människosyn som genomsyrar en i övrigt litet väl dramatisk film.

Handlingen utspelas på ett sjukhus i huvudstaden där en Florence Nightingale i modern tappning, den unga, samvetsgranna sjukskötaren Inka (Laura Birn) trots trötthet och missmod ställer upp i vått och torrt, på övertid och med risk för burnout, allt för sina små patienter på förlossningsavdelningen. Personalbrist och låg lön är ständiga medföljare men utanför skallar ”stridsropen” bland kolleger och vårdare under den omfattande vårdkonflikten 2022 då de flesta kämpar för bättre lön och arbetsvillkor, vilket social- och hälsovårdsministeriet slår tillbaka förberedelsen av en patientsäkerhetslag som kan tvinga strejkande på jobb.

I centrum finns förstföderskan Leni (Oona Airola) med mannen Kari (Jussi Vatanen), vars barn visar sig vara behäftat med hjärtfel som kräver en svår operation. Ska babyn få den vård som krävs i en ohållbar situation där sjukskötarnas arbetsvillkor står i ena vågskålen och patienternas utsatthet i den andra?

Rädsla och hopplöshet möts i en konflikt där ingen egentligen är ansvarig, men resultatet hur som helst kan utmynna i den nyfödda babyns död.

Karikerat

Intentionerna är goda och ingen kan anklaga filmteamet för att inte ha gjort ett hedervärt försök att lyfta fram problematiken.

En emotionell utmattning och karikerade personligheter gnaver ändå på trovärdigheten. Leni är i det närmaste en hysterika som ser allt ur det negativa vilket man visserligen kan förstå men ändå…medan Inka är för präktig för att vara verklighetstrogen. Dessutom har hon problem hemma med en 7-årig son som ständigt lämnas hos grannar när mamma igen gör övertid på jobbet. Här skulle en viss justering mot det mera plausibla inte ha skadat.

Med detta sagt är det nödvändigt att lyfta fram Laura Birns rollgestaltning som nog är det bästa man sett av den mångbottnade skådespelaren. Att Oona Airola spelar enligt manus och regi är inte hennes fel men som sagt, det kunde ha finjusterats. Samma gäller Jussi Vatanen som blir mer eller mindre en skuggfigur. Han prestation i Aku Louhimies filmatisering av Okänd soldat (2017) som löjtnant Vilho Koskela var superb, så han kan nog han med. Nämnas bör ännu Lumi Aunio som ung inhoppare på sjukhuset som gör en hjältemodig insats men i stället blir utskälld.

Blue Baby är i alla fall en film som antagligen drar man ur huse i Borgå och någon dålig film är det inte trots vissa skavanker.

Blue baby är f.ö. kännetecknande för ett spädbarn med blåaktig hudfärg p.g.a. syrebrist orsakad av medfött hjärtfel.

Drama på sjukhuset. Oona Airola och Laura Birn i filmen Blue Baby/Hetki ennen valoa.

Turkiskt politiskt- och familjedrama

 När skådespelarna på en teater i Turkiet får gula brev är det upptakten till ett både politiskt och personligt familjedrama.

Gula brev

4/5

Regi: İlker Çatak 

Manus: Ayda Meryem Çatak,  İlker Çatak,  Enis Köstepen.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Özgu Namal, Tansu Biçer.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2t 7min.

Bruna brev brukar förknippas med pengar man får men filmens gula brev betyder uppsägning och ett liv som arbetslös.

Det är vad som händer när Ankaras universitetslärare i dramaturgi Aziz (Tansu Biçer) övar på en politisk pjäs med bl.a. hustrun Derya (Özgü Namal). En bagatell gör att samtliga medverkande i pjäsen får hem gula brev för protest mot regeringen, brev som betyder uppsägning och deras liv förändras i grunden.

De tvingas flytta till Aziz mors lilla hemstad Güngöri med protesterande tonårsdotter Ezgi (Leyla Smyrna Cabas) som svårflörtad barlast, på väg att frigöra sig från sina föräldrar. Det blir att hanka sig fram som taxichaufför för mannen i huset medan hustrun får anställning som stjärna i en tvålopera på tv.

Chismer

Det ställer till sig riktigt ordentligt när anklagelserna flyger omkring och frågor om konstens mening vänds ut och in samtidigt som Aziz försöker vara samhällsmedveten och rakryggad och fortsätta med politisk teater.

Perspektivförskjutningen från politik till tvålopera kan diskuteras men det ger åtminstone filmen en oväntad humor.

Eftersom filmens prisbelönta regissör İlker Çatak inte är populär i Turkiet är filmen inspelad  i Tyskland så att Berlin föreställer Ankara och Hamburg Istanbul. Det här lyfts otvetydigt fram under filmens gång för att understryka filmen politiska perspektiv. En underhållande och för oss ovanlig film med ett alldeles eget sug. Filmen visas inte mera i Borgå men kan beses i Helsingfors.

Hårt beprövade. Ett äkta par (Özgu Namal och Tansu Biçer) får smaka på turkiskt regimmisshag i filmen Gula brev.

Intressant kammarspel mellan två par

 När två tidigare för varandra obekanta par möts första gången på en middag kan vad som helst hända. Det här upplever man i filmen The Invite (Inbjudan) med fyra rutinerade skådespelare i högform.

The Invite

4/5

Regi: Olivia Wilde.

Manus: Cesc Gay, Will McComack, Rashida Jones.

Genre: satirisk komedi.

I huvudrollerna: Seth Rogen, Olivia Wilde, Edward Norton, Penélope Cruz.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1t 48 min.

Joes (Seth Rogen) och Angelas (Olivia Wilde) äktenskap knakar i fogarna med frekventa verbala angrepp, skrik och allmänt spänd stämning. När Angela mot Joes vilja bjuder in övre våningens par (Edward Norton och Penélope Cruz) på middag går snart en hel del på tok.

Oväntade banor

Detta intima kammarspel går fram i oväntade banor, bra återgett av de fyra skådespelarna. Joe har som avsikt att klaga på de inbjudna gästernas högljudda nattliga eskapader i sängkammaren, något som Angela vill hålla tyst om för att understryka illusionen om det perfekta äktenskapet.

Snart skaver de flesta ytor mot varandra. Det exentriska paret Hawk (Norton) & Pina (Cruz) överraskar Rogen och Wilde med sin frimodighet och bisarra utstrålning men också Joe och Angela har egna överraskningar på lut. Seth Rogen är roligast samtidigt som han visar sin dramatiska ådra. 

Svåra saker presenteras på humorns villkor så man inte sällan skrattar högt. Filmen är Olivia Wildes tredje regiarbete efter Don´t Worry Darling och Booksmart. The Invite är en liten godbit där samtliga roller görs av professionella skådespelare med känsla, humor och stil.

Inte bara skratt. Filmen The Invite med Seth Rogen, Olivia Wilde,  Penélope Cruz och Edward Norton är en satirisk komedi son inte heller saknar djup.

På nya irrfärder med Odysseus och Nolan

Ett välkänt brottstycke från antikens mytologi dukas upp på vita duken i form av Christopher Nolans Odysséen. Tråkigt? Absolut inte men något episkt stort skapas heller inte.

Odysséen

3/5

Regi: Christopher Nolan.

Manus: Christopher Nolan utgående från Homeros.

Genre: historiskt drama.

I huvudrollerna: Matt Damon, Tom Holland, Anne Hathaway.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 50 min.

Odysséen och Iliaden ja. Vem var vem och vilka gjorde vad? Om ni sov på historielektionerna finns nu en utmärkt resumé av Odysséen framför er i.o.m. filmen.

Christopher Nolan verkar ta det som självklart av vi vet vem Odysseus (Matt Damon) var, någon närmare presentation finns inte i filmen. Pilarna viner och Troja står i brand redan i inledningsscenen, en bild som återkommer gång på gång med allt djupare insikt i vad allt handlar om.

Inpressat

Nästan allt om Odysseus 10 år långa irrfärder har pressats in i filmen med tonvikt på det tioåriga efterspelet av trojanska kriget och Odysseus och hans mannars långa, strapatsfyllda resa i möten med Cyklopen, Kirke, (Samantha Morton) nymfen Calypso (Charlize Theron), sirener, döingar från Hades, de fräcka friarna ledda av Antinus (Robert Pattinson) som festar och har sig hemma hos drottning Penelope (Anne Hathaway) i slottet till kungadömet Ithaka. Sonen Thelemakos (Tom Holland) får i uppgift att ta reda på om Odysseus lever och visst gör han det, när han äntligen stapplar hemåt, utklädd till tiggare, som bara hans trogna gamla hund först känner igen.

Fyrverkeri

Därförinnanan bjuder Christopher Nolan på ett fyrverkeri av megalomanisk action i storstilade, brunmättade landskap, filmat i jätteformatet Imax. Snyggt klipp, storstjärnor ända ner i minsta biroll garanterar att inget lämnats åt slupen, men filmen själ får man nog söka efter.

Kanske den finns i det faktum att det är en antikrigsfilm, lika aktuell i  dag som för tusentals år tillbaka. Vi lär av historien att vi ingenting lär av historien är uttrycket man främst kommer att tänka på.

Bland skådespelarna gör Matt Damon en standardprestation  medan Anne Hathaway, Samantha Morton som häxan Kirke som förvandlar Odysseus mannar till grisar imponerar. Mera komisk än skräckinjagande är Cyklopen som en jättelik Gollum i sin grotta. Ludwig Göransson som också stod för den med en Oscar belönade musiken i Nolans Oppenheimer svarar igen för ett intensivt täcke av musik också i denna mastodontfilm.

Äventyr till lands och till sjöss. Odysseus (Matt Damon) 10 år långa irrfärder finns nu som mastodontfilm.

Spielbergs ufoilmatisering övertygar inte

Steven Spielbergs två tidigare alienfilmer i all ära, det blev inte tredje gången gillt med nya Disclosure Day. Skådespeleriet och hantverket håller men manuset haltar betänkligt.

Disclosure Day

3/5

Regi: Steven Spielberg.

Manus: David Koepp, Steven Spielberg.

Genre: sci-fi.

I huvudrollerna: Emily Blunt, Josh O´Connor, Colin Firth.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 26 min.

Filmen är en ibland spännande, ibland rolig thriller där såväl skådespelarinsatserna och actionsekvenserna fungerar.

I inledningen är cyberexperten Daniel Kellner (Josh O´Connor) på flykt undan hejdukar inom den onda organisationen Wardex, ett konglomerat med enda mål, att fortsättningsvis hemlighålla all information om människors möten med utomjordingar. Med sig har Kellner bevismaterial och artefakter och sin flickvän Jane (Eve Hewson). De sitter också på egna hemligheter, hans från fängelse, hon från sin tid i nunnekloster.

På sitt håll får meteorlogflickan Margaret Fairchild (Emily Blunt) i Kansas en kollaps mitt i vädersändningen när hon med klickande ljud börjar tala utomjordiska. Hon blir kontaktad av aliens men vill inte vara allas Jesus, vilket visar sig vara omöjligt.

Deras vägar möts och med Wardex i hälarna rider de ut stormen. Trots en speltid på närmare två och en halv timme hålls tittarintresset på topp, men som sagt, det kunde ha varit bättre.

Missar

Att anlita Colin Firth som ledare av Wardex är en miss, denna första älskare från ett dussintal romcom filmer är fel man. Också själva avslöjandet av en utomjording väcker närmast komiska känslor.

Men vägen är viktigare en målet, s.k. journalfilmer från Roswell incidenten i New Mexiko 1947 och annat utomjordiskt hemligstämplat är bra. Också själva grundbudskapet att vi ska leva i fred med varandra, också i ett filmscenario där världen står på randen av ett tredje världskrig, håller. 

Sen är det en annan sak om vi ska ta emot besökare från yttre rymden så där bara. Ett flertal vetenskapsmän i kosmologi, bland dem Stephen Hawking, har ansett att det är bäst att släcka lampan och dra täcket över huvudet om någon kontaktar oss, eftersom konfrontation med individer på deras nivå kan resultera i att vi betraktas som självmordsbenägda kackerlackor, endast värda att utrotas för gott.

En annan form av närkontakt av tredje graden erbjuds i filmen Disclosure Day med Emily Blunt i en ledande roll.

Uppdämnda familjerelationer

Jim Jarmuschs film Father Mother Sister Brother dyker ned I familjerelationer utan nämnvärd styrfart. Litet ojämnt men tillräckligt sympatisk i alla fall.

Father Mother Sister Brother

3/5

Regi & manus: Jim Jarmusch.

Genre: familjedrama.

I huvudrollerna: Tom Waits, Adam Driver, Maiyim Bialik, Charlotte Rampling, Cate Blanchett,  Vicky Krieps, Indya Moore, Luka Sabbat.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 1t 51min

Filmen belönades med Guldlejonet i Venedig 2025. Den är en triptyk där tre väsensskilda berättelser till syvende och sist handlar om vår oförmåga att interfamiliärt hitta fram till varandra.

I den första delen besöker tvillingarna Jeff(Adam Driver) och Emily (Maiyam Bialik) sin gamla far (Tom Waits) i bergen i USA, en pappa som de inte sett på många år. Han tar emot i sitt gamla hus på landet i mitten av ingenstans. Huset har skavanker, bilen är en skrothög och fadern bjuder kan an tänka på vatten. Mellan de haltande försöken till dialog insmyger sig en besvärande tystnad. Det odlas plattityder tills det är dags att bryta upp och köra iväg, varvid den som fattiglapp uppträdande fadern bekänner färg. Bl.a. den Rolex han har på armen är ingen replik.

I den andra delen kommer två systrar på sitt årliga tebesök till sin mor i Dublin  i ett högborgerligt hem. Timothea spelad av en stel och lätt utflippad och ödmjuk Cate Blanchett försöker tillsammans med sin mera frigjorda men misslyckade syster Lilith (Vicky Krieps) föra en vettig diskussion med sin framgångsrik mor (Charlotte Rampling) om vad som hänt under det gångna året. Men också här avbryts samtalet av besvärande pauser och man anar sig till nedtonade familjeproblem i bakgrunden.

Mest sympatisk

Den mest sympatiska delen återinns i berättelsen om syskonen Skye (Indya Moore) och Billy (Luka Sabbat) i Paris som besöker sina nyligen avlidna föräldrar som störtade med sitt lilla flygplan.

Bland fotografier och artefakter i föräldrarnas våning hittar de tidigare okända sidor av far och mor samtidigt som de visar stor kärlek gentemot varandra i en korsväg där gamla kulturer och nya modenycker möts. 

En finkänslig deadpanhumor kännetecknar filmtriptykens berättarstil, där ibland alltför långa inserter blandads med djupare människokännedom och -insikter. Om delarna i filmen hade haft någon slags samhörighet hade helheten blivit intressantare, men för vänner av Jim Jarmuschs småfilosofiska grepp har filmen sin tjusning.

Tebesök. Syskonen Cate Blanchett och Vicky Krieps besöker sin mor Charlotte Rampling i Dublinb i filmen Father Mother Sister Brother.

 

Suggestiva generationstrauman

 Mascha Schilinskis andra långfilm Sound of Falling (In die Sonne schauen) är en starkt film om fyra kvinnor på en tysk lantgård under 100 år. Den undersöker de trauman som satt sina spår i gårdens kvinnor.

Sound of Falling

4/5

Regi: Mascha Shilinski.

Manus: Mascha Schillinki, Louise Peter.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Hanna Heckt, Lena Urzendowsky, Susanne Wuest.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2t 35 min.

Filmen fick sin upprinnelse när Mascha Schilinski och Louise Peter tillbringade en sommar på en gård i östra Tyskland där ett gammalt foto fångade deras intresse, och där minnen var inetsade i byggnaderna.

Titeln Sound of Falling fick den för att spegla det poetiska och suggestiva utforskandet av generationstrauman hos gårdens fyra kvinnor. Titeln anspelar på det ljud eller känslomässiga spår som tidigare generationers fall och tystnad lämnar kvar i kropparna på de nu levande - ett osynligt ljud av historien och tystnaden som ekar genom tiden. Det gestaltas av ett oroande och genom hela filmen plötsligt återkommande brus som av ett vattenfall, eller en stormil i trädkronorna, som ökar i styrka för att abrupt avbrytas.

Filmen fick jurypriset i Cannes 2025 och blev Tyskland svar på bästa utländska film i årets Oscarsutdelning.

Handlingen följer inte något egentligt kronologiskt mönster men pågår från tidigt 1910-tal till nutid på en gård i östra Tyskland. Lilla Alma (Hanna Heckt) passerar revy under tiden för första världskriget, Erika (Lena Drinda) under 1940-talet, Angelika (Lena Urendowsky) i 1980-talets DDR och Nelly (Zoé Baier) i början på 2000-talet.

Labyrintiskt

Vi bjuds på ett labyrintiskt kollage under drygt två och en halv timme, där kvinnornas liv blottas med värme och brutalitet. Gårdens piga på 1910-talet görs ”ofarlig” för männen genom sterilisering och snart står gårdens manfolk i kö utanför hennes dörr.  Stympade män dyker upp i oväntade sammanhang som morbror Fritz som kastas ned från stallvinden och under stor klagan blir enbent.

Död och pina återkommer utan pardon. Angelikas mamma kan inte skratta vid rätta tillfällen, orsaken uppdagas så småningom, medan Angelika som tonåring i 1980-talets Östtyskland vill bort från gården, uttittad av männen och med traumatiska minnen som barlast.

Döden är en ständig gäst, och en död kvinna placeras helt sonika bland de levande när fotografen gör ett besök för att föreviga gårdens folk.

Fragment och ett lapptäcke av minnen utmanar åskådaren och om koncentrationen inte släpper väntar ett generationsepos av stor dignitet. Filmen visades sista gången i söndags i Borgå men visas t.ex. ännu i Helsingfors.

Kvinnoöden. Lilla Alma (Hanna Heckt) hör till filmens galjonsfigurer.