Svart humor spetsad med nostalgi är bästa filmen i år

Den som sett britten Martin Mcdonagh´s filmer vet ungefär vad som väntar i nya Wild Horse Nine. Men överraskningarna ligger på lut på Påskön där två gamla mördare inom CIA hamnat för att varva ner.

Wild Horse Nine

5/5

Regi: Martin McDonagh.

Manus: Martin McDonagh.

Genre: thrillerkomedi.

I huvudrollerna: John Malkovich, Sam Rockwell.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 57 min.

Yrkesmördarna, CIA-agenterna och kompisarna Chris (John Malkovich) och Lee (Sam Rockwell), skickas till Påskön på, som det heter, ett hemligt uppdrag, strax före militärkuppen i Chile 1973. Chris har obotlig cancer och ser bland stenfigurerna på ön i retrospektiv tillbaka på ett liv med högar av lik bakom sig. Knappt har vännerna acklimatiserat sig innan skitsnacket, anekdoterna och flabben varvade med djup livsfilosofi brakar lös, roligt och imponerande så det förslår eftersom varje replik är genomtänkt och inverkar på handlingen senare i filmen.

Skickligt manus

Regissören är en förbålt skicklig manusförfattare som får filmens grundkaraktär att förändras från svart humor till eftertanke, lång tystnad och nostalgi men med bevarande av en nästan översinnlig lätthet.

Med filmer som In Bruges, Three Billboards Outsude Ebbing, Missouri och The Banshees of Inisherin har McDonagh minsann visat sina lejonklor tidigare men frågan är om inte Wild Horse Nine är hans bästa film, inte minst tack vare manuset. Det gör inget större väsen av sig men griper om åskådaren från huvud till fotabjäll.

Mot slutet blir filmen mera thrilleraktig då de chilenska unga turistande damerna Monica (Mariana de Girolamo) och Alicia (Ailin Salas) kommer med i bilden och vapnen dras fram.

John Malkovich gör en superbra roll som den lätt dementa och döende agenten som med- eller motvilligt avslöjar statshemligheter om bl.a. Chilekuppen medan Sam Rockwell också hasplar ut sig minnesvärda repliker. Tillsammans är de strålande och även Mariana De Girolamo gör en entré som heter duga.

Fotografen Ben Davis svarar för en bländade cinematografi som vilar tungt mot 1970-tals estetiken samtidigt som bildsvep över den vackra Påskön  med sina ikoniska moais (stenhuvuden) tar andan ur en.  En film att rätt och slätt bara njuta av.

Kompisar i mordbranschen på Påskön. Sam Rockwell och John Malkovich gör en obetalbar duo som åldrade CIA-agenter.

Mindre krig och mera persondrama

 Lapplandskriget  är filmen som antagligen räddar den inhemska filmen i år.

Lapplandskriget

3/5

Regi: Aku Louhimies.

Manus: Aki Louhimies, Antti Tuuri.

Genre: historiskt drama, krigsfilm.

I huvudrollerna: Luukas Niskanen, Sannah Nedergård, Volker Bruch, Peter Franzén.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2t 38 min.

När slutstriderna under storoffensiven på Karelska Näset vid Tali-Ihantala sommaren 1944 var över och krutröken lade sig hade Finland klarat sig ur kriget mot Sovjetunionen med darr på ribban. Men alla militärer hemförlovades inte. Lapplandskriget väntade på dem som i fredsfördraget med Sovjet tvingades driva ut sina nazityska vapenbröder från norra Finland. Till dem hör 19-åriga Heikki Ojala (Luukas Niskanen) från södra Österbotten.

Filmen Lapplandskriget är berättelsen om dem som krigade mot tyskarna uppe i norr i allmänhet och i synnerhet den lilla trupp finska krigare med  specialuppdraget att föra en grupp kvinnor som arbetat tillsammans med tyskarna till Rovaniemi.

Händelserna bottnar i Antti Tuuris roman Rauta-antura (2012) och avspeglas genom den unge Heikkis ögon med avstamp under storoffensiven på Näset och med slutklangerna i Rovaniemi.

Någon direkt krigsfilm är det inte, närmare då en anti krigsfilm med betoning på förlåtelse. De finska kvinnor som arbetade för tyskarna fick uppleva spott och spe, hora var den allmänna benämningen av hätska ortsbor som fick uppleva en närmast total tysk förstörelse av sin hembygd under reträtten mot Norge.

För dem som blev förälskade i varandra blev ont värre såsom för den finlandsvenska tolken Saara Vainio (Sannah Nedergård; bl.a. medverkande i föreställningen Änglagård) och officeren Joseph Duisberg spelad av den i Babylon Berlin medverkande Volker Bruch. Hon har övergivit sin man, fältpastor Vainio (Peter Franzén) för Joseph och ämnar resa till Tyskland med honom.

Annorlunda öde

Ödet vill annorlunda och snart vandrar Saara med sina medsystrar längs ändlösa vägar, vaktade av gruppen finska soldater mot Rovaniemi. Krigiska konfrontationer och faror lurande bakom hörnet saknas inte samtidigt som filmen alltmer blir en dramatisk story om överlevnad och förlåtelse i en fientlig omgivning.

Något större djup i persongalleriet hittas inte, bäst är Luukas Niskanens trovärdiga gestaltning av en hedervärdig ung man som växer till sig på färden där han blir vittne till oväntade grymheter, såväl fysiskt som psykiskt.

De flesta högre officerare på finskt håll utmålas helt onödigt som halvgalna skitstövlar eller suputer medan Franzéns pastorsgestalt och Sannah Nedergårds unga kvinna skiljer sig från mängden med egen integritet.

Louhimies är skicklig på att bygga upp dramatiska krigskonfrontationer och visuellt tilltalande scenerier på den stora vita duken. Den pompösa filmmusiken inte att förglömma. Speltiden på närmre tre timmar blir sällan enerverande, men närapå i vissa fall.

Hur som helst verkar filmen intressera den stora publiken. Efter premiärveckoslutet hade c. 80.000 åskådare sett filmen i vårt land. Finsk films räddare i år har den kallats.

Kärlek med förhinder. Sannah Nedergård och Volker Bruch i filmen Lapplandskriget.

Spökskrivaren som hittade hemligheter

Verity hör genren thrillerbok blir film. Några affischnamn räcker inte till för att höja poängen så värst högt.

Verity

3/5

Regi: Michael Showalter.

Manus: Nick Antosca, Colleen Hoover.

Genre: thriller.

I huvudrollerna: Anne Hathaway, Dakota Johnson, Josh Hartnett.

Åldersgräns 12 år.

Speltid: 1t 57min.

Den som psykolgisk thriller affischerade filmen Verity grundat sig på författaren Colleen Hoovers bästsäljare med ingredienser av sex, trauma och dramatik.

Vi har i filmen den osäkra författaren i vardande, Lowen Ashleigh (Dakota Johnson) som med ens erbjuds att bli spökskrivare för den världskända författaren Verity Crawford (Ann Hathaway) med en karriär av kiosklitteratur om diverse psykopaters historier.

Hon får bo i familjen Crawfords lyxiga villa för att kunna jobba ifred och få tillgång till Veritys anteckningar om den bok som skall bli hennes senaste. Problemet är att Verity skadats i en bilolycka och är s.g.s. katatonisk och fjättrad vid sin bädd.

Hemligheter 

I villan finns Veritys man Jeremy Crawford (Josh Hartnett), den lilla sonen Crew (Brady Wagner) och den gåtfulla hemhjälpen Anna (Irina Dvorovenko), som alla verkar ruva på en hemlighet visavi modern i huset.

När spökskrivaren Lowen märker att allt inte står rätt till och att anteckningarna bär på chockerande avslöjanden och hon till råga på allt blir betuttad i mannen i huset är intrigen uppdukad.

Störande luckor i filmens logik och stelt skådespel av Dakota Johnson och Anne Hathaway irriterar. Då har ändå Dakota Johnson – dotter till Melanie Griffith (Working Girl) och Don Johnson (tv-serien Miami Vice) lyst i en film som Bad Times at the El Royale samt slagit igenom i 50 Shades of Grey. Den mera upphaussade Anne Hathaway sågs senast i filmen Odysseus men slog igenom i Djävulen bär Prada. Bäst ifrån sig gör Josh Hartnett (Pearl Harbor, Black Hawk Down). En bara ställvis spännande film som är mest på bettet i början men på det hela taget framstår som ganska slätstruken.

Spökskrivare. Dakota Johnson kommer hemligheter på spåren i filmen Verity.

 

Hedersbetygelse för människans bästa vän

 Elitsoldaten och hans stridshund stöter på sina livs svåraste utmaningar när de njuter av pensionärsdagar i Alaskas storslagna natur i filmen Heart of the Beast. 

Heart of the Beast

4/5

Regi: David Ayer.

Manus: Cameron Alexander.

I huvudrollerna: Brad Pitt, Uber.

Genre: äventyrsdrama.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 41 min.

I filmer med hundar väcks sympatierna för människans bästa vän. Hur ska det går för hunden och dess mänskliga följeslagare? Den för sina actionrullar bekanta David Eyer har tidigare samarbetat med Brad Pitt i krigsfilmen Fury.

Också nu har vi den tidigare militärmästaren inom de amerikanska markstridskrafternas specialtrupper, James Belmont, med sin lika trogna som kloka kompanjon, den drillade kamphunden schäfern Odin (med riktiga namnet Uber). De tillbringar sorglösa pensionärdagar efter en utmanande tjänstgöring där både mardrömmar och skador håller dem vakna.

Belmont har mindre blessyrer och hunden ett främre protesben. Mitt i idyllen drabbas plötsligt Belmont av en mindre hjärtinfarkt så det enmotoriga flygplan de färdas med störtar i havet samtidigt som Odin faller ut någonstans i skogen. Efter en kamp mot döden under vattnet klarar sig Belmont helskinnad från det våta  och hittar sin livlösa vän i ett skogsparti. Nästa dag sitter den till hans stora lättnad och tittar på honom när han vaknar upp i morgonsolskenet.

Det här är ändå bara upptakten till de faror duon råkar ut för i orörd vildmark där allt från vilddjur, farliga forsar, bråddjupa stup och en oländig terräng är ständiga följeslagare.

Huvudroll

Under äventyrets gång blir det allt mera uppenbart att det är hunden Odin som axlar huvudrollen. Och att filmen är en hedersbetygelse till hunden som människans följeslagare.

Filmens styrka återfinns i det starka banden mellan husse och hund. Manuset följer den klassiska överlevnadsberättelsen och är i viss mån förutsägbar men utan att störa.

För hundvänner är storyn en nagelbitande historia som väcker känslor utöver de vanliga. Slutet är helt oväntat och behäftat med både sirap och drama. Brad Pitt och filmens huvudfigur svarar hur som helst för ett välutfört samarbete i en film där ett storslaget fotoarbete och en fin ljudvärld tillsammans med djup vänskap och hjärtlighet för Heart of the Beast  in i hundfilmernas adel.

Vänskapsband som håller. Elitsoldaten (Brad Pitt) och hans stridshund Odin i den härtnypande och spännande filmen Heart of the Beast.

Genom vårdkris mot ljuset

 Klaus Härö målar upp en svidande uppgörelse mellan vårdsystemet och det privata i form av två kvinnor i vårdkrisens misär 2022 i filmen Bue Baby/Hetki ennen valoa.

Blue Baby

4/5

Regi: Klaus Härö.

Manus: Jimmy Karlsson, Kirsi Vikman.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Laura Birn, Ooa Airola, Jussi Vatanen.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 1 t 27 min.

Borgåregissören har med Blue Baby gjort sin tionde långfilm. Liksom tidigare är det hans humanistiska anslag och varma människosyn som genomsyrar en i övrigt litet väl dramatisk film.

Handlingen utspelas på ett sjukhus i huvudstaden där en Florence Nightingale i modern tappning, den unga, samvetsgranna sjukskötaren Inka (Laura Birn) trots trötthet och missmod ställer upp i vått och torrt, på övertid och med risk för burnout, allt för sina små patienter på förlossningsavdelningen. Personalbrist och låg lön är ständiga medföljare men utanför skallar ”stridsropen” bland kolleger och vårdare under den omfattande vårdkonflikten 2022 då de flesta kämpar för bättre lön och arbetsvillkor, vilket social- och hälsovårdsministeriet slår tillbaka förberedelsen av en patientsäkerhetslag som kan tvinga strejkande på jobb.

I centrum finns förstföderskan Leni (Oona Airola) med mannen Kari (Jussi Vatanen), vars barn visar sig vara behäftat med hjärtfel som kräver en svår operation. Ska babyn få den vård som krävs i en ohållbar situation där sjukskötarnas arbetsvillkor står i ena vågskålen och patienternas utsatthet i den andra?

Rädsla och hopplöshet möts i en konflikt där ingen egentligen är ansvarig, men resultatet hur som helst kan utmynna i den nyfödda babyns död.

Karikerat

Intentionerna är goda och ingen kan anklaga filmteamet för att inte ha gjort ett hedervärt försök att lyfta fram problematiken.

En emotionell utmattning och karikerade personligheter gnaver ändå på trovärdigheten. Leni är i det närmaste en hysterika som ser allt ur det negativa vilket man visserligen kan förstå men ändå…medan Inka är för präktig för att vara verklighetstrogen. Dessutom har hon problem hemma med en 7-årig son som ständigt lämnas hos grannar när mamma igen gör övertid på jobbet. Här skulle en viss justering mot det mera plausibla inte ha skadat.

Med detta sagt är det nödvändigt att lyfta fram Laura Birns rollgestaltning som nog är det bästa man sett av den mångbottnade skådespelaren. Att Oona Airola spelar enligt manus och regi är inte hennes fel men som sagt, det kunde ha finjusterats. Samma gäller Jussi Vatanen som blir mer eller mindre en skuggfigur. Han prestation i Aku Louhimies filmatisering av Okänd soldat (2017) som löjtnant Vilho Koskela var superb, så han kan nog han med. Nämnas bör ännu Lumi Aunio som ung inhoppare på sjukhuset som gör en hjältemodig insats men i stället blir utskälld.

Blue Baby är i alla fall en film som antagligen drar man ur huse i Borgå och någon dålig film är det inte trots vissa skavanker.

Blue baby är f.ö. kännetecknande för ett spädbarn med blåaktig hudfärg p.g.a. syrebrist orsakad av medfött hjärtfel.

Drama på sjukhuset. Oona Airola och Laura Birn i filmen Blue Baby/Hetki ennen valoa.

Turkiskt politiskt- och familjedrama

 När skådespelarna på en teater i Turkiet får gula brev är det upptakten till ett både politiskt och personligt familjedrama.

Gula brev

4/5

Regi: İlker Çatak 

Manus: Ayda Meryem Çatak,  İlker Çatak,  Enis Köstepen.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Özgu Namal, Tansu Biçer.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2t 7min.

Bruna brev brukar förknippas med pengar man får men filmens gula brev betyder uppsägning och ett liv som arbetslös.

Det är vad som händer när Ankaras universitetslärare i dramaturgi Aziz (Tansu Biçer) övar på en politisk pjäs med bl.a. hustrun Derya (Özgü Namal). En bagatell gör att samtliga medverkande i pjäsen får hem gula brev för protest mot regeringen, brev som betyder uppsägning och deras liv förändras i grunden.

De tvingas flytta till Aziz mors lilla hemstad Güngöri med protesterande tonårsdotter Ezgi (Leyla Smyrna Cabas) som svårflörtad barlast, på väg att frigöra sig från sina föräldrar. Det blir att hanka sig fram som taxichaufför för mannen i huset medan hustrun får anställning som stjärna i en tvålopera på tv.

Chismer

Det ställer till sig riktigt ordentligt när anklagelserna flyger omkring och frågor om konstens mening vänds ut och in samtidigt som Aziz försöker vara samhällsmedveten och rakryggad och fortsätta med politisk teater.

Perspektivförskjutningen från politik till tvålopera kan diskuteras men det ger åtminstone filmen en oväntad humor.

Eftersom filmens prisbelönta regissör İlker Çatak inte är populär i Turkiet är filmen inspelad  i Tyskland så att Berlin föreställer Ankara och Hamburg Istanbul. Det här lyfts otvetydigt fram under filmens gång för att understryka filmen politiska perspektiv. En underhållande och för oss ovanlig film med ett alldeles eget sug. Filmen visas inte mera i Borgå men kan beses i Helsingfors.

Hårt beprövade. Ett äkta par (Özgu Namal och Tansu Biçer) får smaka på turkiskt regimmisshag i filmen Gula brev.

Intressant kammarspel mellan två par

 När två tidigare för varandra obekanta par möts första gången på en middag kan vad som helst hända. Det här upplever man i filmen The Invite (Inbjudan) med fyra rutinerade skådespelare i högform.

The Invite

4/5

Regi: Olivia Wilde.

Manus: Cesc Gay, Will McComack, Rashida Jones.

Genre: satirisk komedi.

I huvudrollerna: Seth Rogen, Olivia Wilde, Edward Norton, Penélope Cruz.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1t 48 min.

Joes (Seth Rogen) och Angelas (Olivia Wilde) äktenskap knakar i fogarna med frekventa verbala angrepp, skrik och allmänt spänd stämning. När Angela mot Joes vilja bjuder in övre våningens par (Edward Norton och Penélope Cruz) på middag går snart en hel del på tok.

Oväntade banor

Detta intima kammarspel går fram i oväntade banor, bra återgett av de fyra skådespelarna. Joe har som avsikt att klaga på de inbjudna gästernas högljudda nattliga eskapader i sängkammaren, något som Angela vill hålla tyst om för att understryka illusionen om det perfekta äktenskapet.

Snart skaver de flesta ytor mot varandra. Det exentriska paret Hawk (Norton) & Pina (Cruz) överraskar Rogen och Wilde med sin frimodighet och bisarra utstrålning men också Joe och Angela har egna överraskningar på lut. Seth Rogen är roligast samtidigt som han visar sin dramatiska ådra. 

Svåra saker presenteras på humorns villkor så man inte sällan skrattar högt. Filmen är Olivia Wildes tredje regiarbete efter Don´t Worry Darling och Booksmart. The Invite är en liten godbit där samtliga roller görs av professionella skådespelare med känsla, humor och stil.

Inte bara skratt. Filmen The Invite med Seth Rogen, Olivia Wilde,  Penélope Cruz och Edward Norton är en satirisk komedi son inte heller saknar djup.