Mascha Schilinskis andra långfilm Sound of Falling (In die Sonne schauen) är en starkt film om fyra kvinnor på en tysk lantgård under 100 år. Den undersöker de trauman som satt sina spår i gårdens kvinnor.
Sound of Falling
4/5
Regi: Mascha Shilinski.
Manus: Mascha Schillinki, Louise Peter.
Genre: drama.
I huvudrollerna: Hanna Heckt, Lena Urzendowsky, Susanne Wuest.
Åldersgräns: 16 år.
Speltid: 2t 35 min.
Filmen fick sin upprinnelse när Mascha Schilinski och Louise Peter tillbringade en sommar på en gård i östra Tyskland där ett gammalt foto fångade deras intresse, och där minnen var inetsade i byggnaderna.
Titeln Sound of Falling fick den för att spegla det poetiska och suggestiva utforskandet av generationstrauman hos gårdens fyra kvinnor. Titeln anspelar på det ljud eller känslomässiga spår som tidigare generationers fall och tystnad lämnar kvar i kropparna på de nu levande - ett osynligt ljud av historien och tystnaden som ekar genom tiden. Det gestaltas av ett oroande och genom hela filmen plötsligt återkommande brus som av ett vattenfall, eller en stormil i trädkronorna, som ökar i styrka för att abrupt avbrytas.
Filmen fick jurypriset i Cannes 2025 och blev Tyskland svar på bästa utländska film i årets Oscarsutdelning.
Handlingen följer inte något egentligt kronologiskt mönster men pågår från tidigt 1910-tal till nutid på en gård i östra Tyskland. Lilla Alma (Hanna Heckt) passerar revy under tiden för första världskriget, Erika (Lena Drinda) under 1940-talet, Angelika (Lena Urendowsky) i 1980-talets DDR och Nelly (Zoé Baier) i början på 2000-talet.
Labyrintiskt
Vi bjuds på ett labyrintiskt kollage under drygt två och en halv timme, där kvinnornas liv blottas med värme och brutalitet. Gårdens piga på 1910-talet görs ”ofarlig” för männen genom sterilisering och snart står gårdens manfolk i kö utanför hennes dörr. Stympade män dyker upp i oväntade sammanhang som morbror Fritz som kastas ned från stallvinden och under stor klagan blir enbent.
Död och pina återkommer utan pardon. Angelikas mamma kan inte skratta vid rätta tillfällen, orsaken uppdagas så småningom, medan Angelika som tonåring i 1980-talets Östtyskland vill bort från gården, uttittad av männen och med traumatiska minnen som barlast.
Döden är en ständig gäst, och en död kvinna placeras helt sonika bland de levande när fotografen gör ett besök för att föreviga gårdens folk.
Fragment och ett lapptäcke av minnen utmanar åskådaren och om koncentrationen inte släpper väntar ett generationsepos av stor dignitet. Filmen visades sista gången i söndags i Borgå men visas t.ex. ännu i Helsingfors.
Kvinnoöden. Lilla Alma (Hanna Heckt) hör till filmens galjonsfigurer.
