Den där andra kvinnan

Livet är en samling upplevelser och minnen, ofta gemensamma minnen med nära och kära. Men när det finns andra minnen man inte är delaktig av då slår livet en kullerbytta.

45 Years

★★★★✩

Regi: Andrew Haigh.

Manus: Andrew Haigh utgående från David Constantines novell.

Genre: romantiskt drama.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 1 t 35 min.

Så sker det i filmen 45 Years, där det brittiska paret Kate (Charlotte Rampling - Swimming Pool, Nattportieren) och Geoff Mercer (Tom Courtenay - Kvartetten) ska fira sin 45-årsbröllopsdag med pompa och ståt.

Hon är litet besviken över att de inte har så många fotografier från förr. Men utan barn och barnbarn har fotona blivit rätt få, inte ens sina hundar har de förevigat som valpar eller andra liknande vardagens milstolpar som våra liv består av.

Så kommer det ett brev på tyska. Det berättar om "min Katja", som Geoff konstaterar och på samma gång öppnar han dörren till en okänd och hemlig värld, då han och hans tyska flickvän på 1960-talet vandrade i de schweiziska alperna, där hon föll ner i en ravin och försvann. Nu har snön smält och man har hittat henne i glaciären. Han har visserligen berört incidenten för sin hustru Kate, men med ens sveper det förgångna över dem som en stormvind och allt blir förändrat. Han börjar röka och blir allt svårare att greppa, hon alltmer förbryllad och desperat.

Avslöjande bilder

Det visar sig att Katja och Geoff hade ett mycket närmare förhållande till varandra än Kate anat, och att hon väntade barn, vilket hustrun bevittnar på en samling diafoton, som mannen plockat fram ur sina gömmor, och som han också tittar på på vinden. Pressad av Kate berättar Geoff att om Katja inte hade omkommit hade han gift sig med henne. Kate blir med ens den där andra kvinnan, inte den första i Geoffs liv.

Så blir ett långt, gemensamt liv med ens förstört av en hemlighet, en livslögn som bevisar att man aldrig riktigt lärt känna varandra.

Acceptera eller inte det är frågan och här får filmen många att fundera till på riktigt. Regissören Andrew Haigh (Weekend) har gjort en mycket bra film där Rampling och Courtnay med små medel förmedlar svåra känslor och stämningar som går ned på djupet. Filmen pulserar mellan drama och thriller och först i sista bilden tar regissören ställning för en av paret Mercer, vilket gör helheten perfekt.

Hemlighet från förr. Paret Mercers (Charlotte Rampling och Tom Courtenay) liv skakas om i sina grundvalar i filmen 45 Years.

Autobiografisk roman blev filmdrama med Natalie Portman

Den israeliska författaren Amos Oz autobiografiska berättelse A Tale of Love and Darkness har överförts till filmmediet i den israeliska skådespelaren Natalie Portmans manus, regi och medverkan.

A Tale of Love and Darkness

★★★✩✩

Regi & manus: Natalie Portman.

Genre: biografi & historiskt drama.

I huvudrollerna: Natalie Portman, Ian Gavan.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 38 min.

Filmen utspelas på 1940- och1950-talen, inramad av den inflammerade tid då den judiska staten kom till och tog sina första stapplande steg, men fokus är definitivt inriktat på förhållandet mellan den unge Amos Oz (Ian Gavan) och hans sjukliga mor Fania (Portman). Med finns också Amos far (Gilad Kahana) som strävar efter att bli författare men i motsats till sin son aldrig lyckas bli det.

Fylld av melankoliska minnen framstår berättelsen som en tablå av scener där såväl verkligheten som fantasin får utrymme. Också rivaliteten mellan araber, palestinier och israeler får kontur, ofta på ett värdigt och humant sätt i samband med familjen Oz besök hos arabiska bekanta.

Det framgår också att den skolmobbade unga Amos, utmärkt väl spelad av Ian Gavan, småningom inser att han besitter en ansenlig litterär begåvning.

På hebreiska

Natalie Portman slog igenom tidigt i filmen Léon (1994) och fick en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll i Black Swan (2010).

Sju år höll hon med att arbeta på den aktuella filmen, som hon mycket logiskt valt att göra på hebreiska. Hon har själv en martyrroll som ibland känns overklig, men koncentrationen på personrelationerna och det visuella uttrycket är bra och ger ett fint återsken av Portmans egna rötter. En vacker och poetisk film för en marginell grupp finsmakare som begriper sig på filmkvalitet utan att reklamtrummorna dånat på i månader före premiären.

Mor och son. Ian Gavan och Natalie Portman i filmen A Tale of Love and Darkness.

Det paranoida schackgeniet

Pawn Sacrifice

★★★★✩

Regi: Edward Zwick.

Manus: Steven Knight.

Genre: biografisk thriller.

I huvudrollerna: Tobey Maguire, Liev Schreiber.

Barntillåten.

Speltid: 1 t 55 min.

Arnaldur Indriðasons kriminalroman Den stora matchen handlar om samma sak, det amerikanska schackgeniet Bobby Fischers (Tobey Maguire - Spider Man) legendariska vinnande VM-match i schack mot ryssen Boris Spasskij (Liev Schreiber - Salt) sommaren 1972 i Reykjavik. Men där romanen låter handlingen bilda fond är den uttryckligen i fokus i Edward Zwicks (The Last Samurai) persondrama Pawn Sacrifice.

Men först nystas Bobby Fischers trasslig barndom i New York upp. Man får direkt förståelse för att han var ett schackgeni men också hur nervös och paranoid han tedde sig redan som ung. Han var själv jude men ansåg judarna och amerikanerna vara roten till allt ont.

När filmen sedan närmar sig klimax är det en fullständigt hispig, stirrande ung man som ser spöken mitt på ljusan dag och på hotellet letar efter mikrofoner i trådtelefonen vi har att göra med, en man som likt ett litet barn bara följer sina känslor och ställer till det för sina uppbackare.

Popagandakrig

1970-talet hörde ännu ju kalla krigets glansdagar, ryssar och amerikaner gjorde allt för att ta hem poäng på propagandafronten. I det sammanhanget var schack en spelbricka lika god som någon annan.

Boris Spasskij var en svårknäckt schackmästare och hade sopat bordet med motståndarna världen över men Fischer var en värdig kontrahent som fick ryssarna i gungning. Lika mycket som det intellektuella motståndet hade Fischer ändå sig själv och sina griller att kämpa med och filmen blir under VM-matchen i schack en verklig thriller som får en att bita på naglarna.

Tobey Maguire är fantastiskt bra, samma gäller Liev Schreiber som hans motståndare, liksom Fischers backupp grupp med Peter Sarsgaard i spetsen.

Filmen hör till en ny boom med berättelser som hänt i verkligheten såsom Spionernas bro, The Walk,  Mount Everest, The Imitation Game och The Theory of Everything och är liksom sina föregångare mycket sevärd. Om någon undrar betyder pawn sacrifice på svenska att man offrar sin bonde på schackbrädet.

Öst möter väst. Boris Spasskij (Liev Schreiber) och Bobby Fischer (Tobey Magiur) vid schackbrädet.

Ett kalla-kriget drama som håller

Steven Spielberg har anlitat sin favoritskådespelare Tom Hanks i huvudrollen till filmen Spioneras bro (Bridge of Spies) men det är den ryske spion som ska bytas ut, spelad av Mark Rylance, som är utropstecknet.

Spionernas bro (Bridge of Spies)

★★★★✩

Regi: Steven Spielberg.

Manus: Matt Charman, Ethan & Joel Coen.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Tom Hanks, Mark Rylance.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 21 min.

Lågmält intensiv är vad man kunde kalla filmen. Inspirerad av den verkliga historien om försäkringsadvokat James Donovan (Hanks) som fick uppdraget att försvara den ryske spionen Rudolf Abel (Rylance) för filmen tittaren tillbaka till kalla krigets storhetstid med start 1957. Donovan utsattes för sitt försvarsuppdrag för allmänt spott och spe och ansågs närmast som en landsförrädare i en tid då kärnvapenhotet mellan stormakterna var ett gissel, men det uppstår ändå en ömsesidig tillit mellan advokat och klient för att båda var rakryggade och trodde på sin sak. Donovan förlitade sig speciellt på sin grundlagsenliga plikt att försvara spionen och blev mer inbiten i sin uppgift än arbetsgivaren någonsin anade.

Ny konstellation

Konstellationen kastas på huvudet när den amerikanske piloten Gary Powers några år senare skjuts ner i sovjetiskt luftrum och det blir aktuellt att använda Abel i en utväxling i Berlin.

Donovan ombeds att sköta förhandlingarna. Snart är hela halva CIA inblandat liksom DDR:s och Sovjetunionens hejdukar.

En hel del i filmen är nog förväntat, litet sirap får man också tåla, men i huvudsak är Spionernas bro en film som håller måttet. Den är aldrig långtråkig utan oftast mycket spännande. Storyn skulle kanske ha blivit lidande med sämre skådespelare, men Tom Hans gör en säker roll som juristförhandlare med östblocket men det är Mark Rylance som lyser som kanske aldrig förr. Den engelska skådespelaren sågs senast i Sean Penns The Gunman. Men det är mest på teaterscener han skördat sina lagrar och fått priser, och betraktas som en av de stora karaktärsskådespelarna i sin generation. I Spionernas bro är han en av stöttepelarna i filmen.

Två giganter. Mark Rylance i mitten och Tom Hanks t.h. gör filmen Spioneras bro sevärd.

Tom Hardy gör gedigen dubbelroll i gangsterdrama

Tom Hardy spelar med stil både Ronnie och Reggi Kray i 1960-talsgangsterdramat Legend förlagt till London.

Legend

4/5 stjärnor

Regi: Brian Helgeland.

Manus: Brian Helgeland utgående från John Pearsons bok.

Genre: biografisk thriller.

I huvudrollerna: Tom Hardy, Emily Browning.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 11 min.

Det känns litet avigt när en handfull personer ser på Legend i Borgå medan salarna är närapå fulla då upphajpade Bondfilmen 007:Spectre körs samtidigt. Orsakerna är många, men Legend står sig bra i jämförelse. Men liksom Bondfilmen är den litet för lång.

Fokus på olikheter

Mycket har skrivits om de legendariska gangsterbröderna Kray.

Regissören Brian Helgeland, känd för filmerna Payback och A Knight´s Tale, fokuserar på olikheterna mellan halvgalningen Ronnie och den mera normalt funtade Reggie Kray under deras storhetstid i undre världens London på 1960-talet.

Deras berömmelse härstammade inte bara i att de lade Londons East End utan också det mera luxuösa West End under sina fötter. Landvinningarna skedde genom traditionella gangstermetoder, mord, utpressning och ett symbiotiskt liv sida vid sida med celebriteter från den tiden. Det skapade också problem. Hit hörde rivaliserade brottssyndikat med Londons Eddie Richardson (Paul Bettany) och polismakten ledd av Nipper Read (Christopher Eccleston).

Hat-kärlek

Brödernas detronisering var ändå oundviklig. Reggie tvingades jämnt och ständigt att reparera sin galna, hetlevrade broder Ronnies utspel. Hat-kärlekssymbiosen mellan bröderna står ut som en av filmens fundament.

Ett annat är Reggies förhållande till hustrun Frances Shea (Emily Browning), dotter i en vardaglig "normal" East Endfamilj. Välspelat och stilrent gör hon ett porträtt av en fragil och ljuv varelse som om och om igen blir besviken på sin man som än sitter i fängelse, än lovar henne mer än han kan hålla.

Bravad

För filmens bravad svarar Tom Hardy, som senast uppträdde i huvudrollen i Mad Max: Fury Road och slog igenom i Inception.

Hans karakterisering av brödraparet Kray är sevärd skådespelarkonst. Som Reggie är han en kriminell och charmerande arbetsmyra med stora drömmar och en kontrollerad våldsbenägenhet. Som Ronnie uppträder han som våldspsykopaten med de absurda värderingarna och ett för den tiden provokativt öppet homosexuellt beteende. Ibland balanserar ändå den rollen på gränsen till det för karikerade.

Birollerna är tagna på kornet, till en av dem hör Chazz Palmienteris (A Bronx Tale) gestaltning av Angelo Bruno, en storgangster från USA som kommer till London och gör en deal med Reggie Kray.

Dubbelspel. Tom Hardy spelar Reggie och Ronnie Kray (till vänster) i sevärda gangsterdamat Legend.

Högt uppe i det blå

Tidigt på morgonen den 7 augusti 1974 upplevde människorna på Manhattan något de aldrig bevittnat tidigare. Mellan taket på de nya tvillingtornen, mer än 400 meter ovanför marken, rörde sig en man på vajer mellan tornen. Den 24-årige franska gatuartisten Philippe Petits stora "kupp" och dröm hade förverkligats.

The Walk 3D

4/5 stjärnor.

Regi & manus: Robert Zemeckis.

Genre: biografiskt drama.

I huvudrollen: Joseph Gordon-Levitt.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 2 t 3 min.

The Walk är filmen man absolut ska se i 3D, jag spände mig i över en halv timme när det bar iväg ut på linan. Men före det handlar filmen om bakgrunden till den högst våghalsiga, illegala och minst sagt modiga bedriften, om vilken det också gjorts dokumentären Man on Wire 2008.

Joseph Gordon-Levitt som vi sett i filmer som Inception, Sin City: A Dame to Kill For och Looper gör en helgjuten roll som den beslutsamma och nästan vrickade gatuartisten från Frankrike, som under ett tandläkarbesök råkar se en artikel om de nybyggda och senare förstörda World Trade Center tvillingtornen. Det är då det säger knäpp och han inser att det är här han ska gå på lina. Före det har han gjort samma sak i Notre Dame i Paris, men New York blir självfallet den ultimata upplevelsen. Vi möter hans stödtrupper med bland annat flickvännen Annie (Charlotte Le Bon) och Ben Kingsley i rollen som den världsberömde lindansaren och cirkusdirektören Papa Rudy med många goda råd i bagaget.

Stort

Men givetvis det är själva vandringen på linan som gör filmen till något stort. Man ser världen genom Philippe Petits ögon och det som får det att vända sig litet extra i magen är att han inte bara går en gång mellan taken utan vänder och upprepar vandringen flera fånget, lägger sig på rygg på vajern, med mera. Själva galenskapen försvinner i det skedet från ens sinne och man uppslukas av filmen.

Robert Zemeckis (Forrest Gump, Cast Away) regisserar med lika säker hand som Philippe Petit går på lina, men har låtit vissa scener gå på fantasins och inte sanningsenlighetens konto.

Det gör ingenting, film och skådespel är illusionernas konst men visst finns det en hel del stake och livsbejakelse i Petits förklaring till sin bedrift: Folk frågar mig varför jag riskerar att dö - för mig är det här livet. The Walk är absolut en film man bara måste ta till sig. 

Galenskap och mod förverkligat. The Walk är filmen som ska ses i 3D. 

Sadistiska turer och förväntad action

Spektakulär action och några sadistiska scener kännetecknar nya James Bondfilmen 007 Spectre.

007 Spectre

★★★✩✩

Regi: Sam Mendes.

Manus: John Logan, Neal Purvis.

Genre: actionthriller.

I huvudrollerna: Daniel Craig, Chistoph Waltz.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 29 min.

Det började röra på sig på Bondfilmfronten när Daniel Craig blev huvudrollsinnehavare i Casino Royale, därefter i Quantum of Solace, den enligt mig bästa filmen Skyfall och nu 007 Spectre.

Den nya filmen som liksom den tidigare går i Sam Mendes regi är en logisk fortsättning på Skyfall där bossen M (Judi Dench) fick sätta livet till, för att hon själv bedrog en tidigare agent (Javier Bardem) som i Skyfall var filmens onda genius.

Den rollen spelar den här gången Christoph Waltz, österrikaren som dök upp som gubben ur lådan i Quentin Tarantinos Inglorious Basterds och därefter i Django Unchained. Och han är igen superb i 007 Spectre i sin tolkning av den galne Oberhauser som i ledning för den kriminella organisationen Spectre vill överta världsherraväldet - vad annars, det vill ju alla huvudmotståndare som Bond får på halsen.

Full valuta

Actiondiggarna får full valuta redan i den långa inledningsscenen på De dödas dag i Mexico City där Bond kämpar mot skurkar i en helikopter några tiotals meter över en festande folkmassa. Sedan går färden till bl.a. Rom, Shanghai, London, österrikiska alperna och Marocko, gamla vänner och ovänner dyker upp medan likhögarna växer. Det blir biljakter, jakt på motorcykel och en båtjakt och ett riktigt råkurr på ett tåg där köttklimpen Mr. Hinx (Dave Bautista) försöker göra hundmat av Bond, men icke.

Ondskans högvarter

Tillsammans med Madeleine Swann (Léa Seydoux) hamnar James Bond till ondskans högkvarter ute i marockanska öknen där Oberhauser kommer åt att borra honom i skallen i filmens mest sadistiska sekvens. 

Men med hjälp av specialutrustning som Q (Ben Whishaw) försett honom med och litet extra uppbackning av nya M (Ralph Fiennes) blir det ingen agentbegravning. M inser att 00-agentsystemet håller på att skrotas medan en ny världsordning är i uppsegling, och att förrädaren finns bland de egna.

En viss ojämnhet i filmen kommer man inte ifrån, speltiden på två och en halvtimme är för lång, men nya fotografen Hoyte van Hoytema gör ett starkt jobb bl.a. i panoramascener. Daniel Craig har också en utstrålning och trovärdighet som för filmen framåt i känd stil. Månne inte samma skådespelare får fortsätta om några år igen som agent 007, ifall han själv vill det.

Ingen alpsemester precis. Daniel Craig är fortfarande James Bond i nya 007 Spectre.