Religiöst våld i Tornedalen

En religiös väckelse med fysiskt och psykiskt våld i släptåg drar genom fattigbygden I Tornedalen på 1930-talet. En troende ung kvinna blir offer.

Rörelser

4/5

Regi & manus: Jon Blåhed

Genre: drama.

I huvudrollerna: Jessica Grabowsky, Jakob Öhrman, Alma Pöysti, Sampo Sarkola.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1t 47 min.

Tornedalen i norra Sverige med sitt meänkieli är känd från Mikael Niemis Populärmusik från Vittula men också för en länge åsidosatt folkgrupp där religiösa rörelser med bl.a. laestadianer blir en nagel i ögat för de svenska myndigheterna.

När den s.k. Korpelarörelsen med frontfiguren Toivo Korpela gör en snabbvisit i  filmens fiktiva lilla by i dalen får det långtgående konsekvenser.

Ledargestalt

Knappt har  predikanten och agitatorn skuddat dammet av fötterna och rört upp himmel och jord innan han redan är försvunnen. Hans plats tas av ledargestalten, småbrukaren Teodor (Jacob Öhrman) medan hans mera sansat kristna hustru, skolans lärarinna Rakel (Jessica Grabowsky) först är på sin mans sida, tills allt börjar spåra ut.

Teodor använder nämligen religionen som ett personligt maktmedel där sexuell lössläppthet, våld och vanföreställningar går hand i hand. Hustrun Rakel tvingas välja mellan mannens ökade galenskap och förödelse och en kamp ur svårt underläge. Medan rörelsens människor marscherar omkring och väntar på en gyllene ark som ska sänka sig ned på ortens sjö mitt i vintern ökar trycket på hustrun. När ingen ark kommer, har man naturligtvis räknat fel och hittar på en ny ankomsttid.

En urladdning sker i filmens kärnfamilj där förnuftet vinner. Jessica Grabowsky bär oförskräckt filmen på sina späda axlar.

Att det även är oroliga tider i världen bevisas av krigsmullret på finska sidan av gränsen och flygplan som kretsar över himlavalvet. En film som har kanske ofrivilligt många paralleller med nutiden.

Religion med förhinder. Jessica Grabowsky och Jacob Öhrman har huvudrollerna i filmen Rörelser (Valitut på finska) om religiös väckelse som spårar ut i Tornedalen på 1930-talet.

 

I militärdiktaturens Brasilien

När militärjuntans hejdukar i Rio de Janeiro far iväg med familjen Paivas far börjar en pinsam väntan på besked om hans öde och en ensamstående mors livslånga kamp för rättvisa.

I´m Still Here

4/5

Regi: Walter Salles

Manus: Murino Hauser, Heitor Lorega, Marcelo Rubens Paiva.

Genre: historiskt drama.

I huvudrollerna: Fernanda Torres, Fernanda Montenegro, Selton Mello.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2t 16min.

Filmen I´m Still Here, belönad med en Golden Globe och Oscar för bästa utländska film i år, tar oss med till den brasilianska militärjuntas glansdagar år 1970 då människor mördades, torterades och försvann. Det gällde 20.000 brasilianare.

 Baserad på verkligheten är det familjen Paiva med husfar och tidigare politikern Rubens (Selton Mello) som är en nagel i ögat för juntan med sina vänstersympatier vilket leder till ett gripande, snabbt åtföljt av ett nytt där mor Eunice (Fernanda Torres) och 15-åria dottern Eliana (Luiza Kosovksi)  hamnar i ett tröstlöst, klaustrofobiskt fängelse där de torterades skrik stör sinnesfriden.

Desto mer rosenskimrande är inledningen där familjen njuter av solmättade stranddagar, avslappnad samvaro, skratt och kärlek. Men i skyn över playan hovrar militärhelikoptrar olycksbådande. Trots att man vet att idyllen slås i kras blir vändningen chockerande. Med mod och beslutsamhet leder Eunice sin familj tappert vidare mot ett slags hopp och glädje trots osäkerheten om familjefaderns öde.

Tre delar

Filmen är indelad i tre avsnitt, dvs. början av 1970-talet, år 1996 och 2014, där moderns och den femhövdade barnaskarans och släktingarnas upplevelser presenteras ur olika synvinklar.

Det första avsnittet är filmen tungviktare som söker sig in under huden. Fernanda Torres svarar med ytters små medel för en fantastisk insats som familjens klippa, varje biroll är dessutom utmärkt. Walter Salles som regisserade Motorcykeldagboken (2004) om Che Guevaras motorcykelfärd genom Sydamerika svarar igen för en bra filmatisering av ett av Brasiliens mörkaste kapitel. Den brunröd melerade färgskalan samt avsnitten filmade med hemvideokamera på fri hand ger filmen en god känsla av autenticitet.

Lång kamp för rättvisa. Fernanda Torres gör med små medel en oförglömlig roll som modern som aldrig miste tron på upprättelse när mannen försvann.

 

Han förändrade musiken

En av populärmusikens giganter gör entré i filmen A Complete Unknown, nämligen Bob Dylan.

A Complete Unknown

4/5

Regi: James Mangold

Manus: James Mangold, Jay Cocks, Elijah Wald.

Genre: musikhistoria.

I huvudrollerna: Timothée  Chalamet, Edward Norton, Monica Barbaro, Elle Fanning.

Åldersgräns: 7 år

Speltid: 2t 16 min.

Filmens regissör James Mangold har med tiden blivit en av filmdukens stora krönikörer. Med filmen om Johnny Cash – Walk the Line och Logan. Inte att förglömma Girl Interrumpted och 3:10 to Yuma.

I filmen A Complete Unknown dimper en helt okänd 19-årig wannabe musiker (Timothée  Chalamet – Dune-filmerna) med sin gitarr ner i New York där han söker upp den tidens stora folkmusikikoner Pete Seeger (Edward Norton) och en sängbunden Woody Guthrie (Scoot McNairy) och drar för dem en låt. Det är kärlek vid första ögonkastet. Filmen är klokt nog inriktad på åren 1960–1965, tidsperioden då Bob Dylan inte bara blev ett världsnamn utan för alltid förändrade musiken.

Hans texter och tämligen enkla men desto mer smittande melodier hade en slagkraft som gick under huden. Det här har James Mangold ringat in då han målar upp porträttet av en begåvad och egensinnig men också egocentrisk och svår människa som aldrig bad om ursäkt för sig. Det här framgår med önskvärd tydlighet i hans kvinnorelationer, bl.a. med en av hans första kärlekar Sylvie Rosso (Elle Fanning) och senare Joan Baez (Monica Barbaro), världsnamnet som han började uppträda med och som gjorde att förhållandet med Sylive sprack.

Levande människor

I dagens omtumlande, galna värld där rätt och sanning byter plats efter personens förgottfinnande, eller där heder och samvete satts på undantag, är det skönt och befriande att se en okomplicerad film där människorna betedde sig när de är som bäst och ett hopp inför framtiden fanns bakom horisonten för alla

 Därmed inte sagt att Bob Dylan stötte på motstånd, han söp och rumlade, och han stötte sig med folk inte minst inom folkmusikkretsarna som inte på några villkor ville godkänna att han började jamma sina låtar på elektrisk gitarr.

 Att han var stökig framgår i hans biografi, där han mitt under en studioinspelning kunde byta tonart så också de professionella medmusikerna fick stå i. Filmens klimax sker 1965 på den elektriska spelningen på Newport Folk Festival där han första gången uppträdde med Maggie´s Farm. 

Timothée  Chalamet är fantastisk. Han liknar inte bara en ung Bob Dylan, han sjunger också själv, behärskar kroppsspråket och det verbala idiomet; bra flankerad av en sympatisk Edward Norton och Elle Fanning samt skönsjungande Monica Barbaro. De varmt färgade, innerligt vackert fotade exteriörerna är svåra att se sig mätta på. Trots att Bob Dylan var en kluven musiker för allmänheten och aldrig helt slog igenom mainstream är filmen en nostalgisk karamell som får en på gott humör.

Två ikoner fån 1960-talet: Joan Baez (Monica Barbaro) och Bob Dylan (Timothée  Chalamet).

 

En parad av stämningsbilder

Sommarboken är en stämningsfull bildkavalkad av det bästa den finländska sommaren i utskären kan bjuda på.

Sommarboken

3/5

Regi: Charlie McDowell.

Manus: Robert Jones utgående från Tove Janssons bok.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Glenn Close, Anders Danielsen Lie, Emily Matthews.

Åldersgräns: barntillåten.

Speltid: 1t 35 min.

I över ett halvt år har man i kulturkretsar hos oss talat om två Finlandsinriktade filmer nämligen Aldrig ensam av Klaus Härö och just Sommarboken, och då speciellt den amerikanska skådespelaren Glenn Close i en av huvudrollerna. Hennes funderingar kring livet på en utö och vår skärgård och Finland över lag har väckt stort intresse.  

Det är i år 53 år sedan Tove Jansson utkom med Sommarboken. Den har visats som skådespel på Lilla Teatern hos oss men inte som film. För filmproduktionen svarar finländska och amerikanska aktörer och språket är engelska.

I havsbandet

Vi skriver 1970-talet och högsommar när en farmor (Glenn Close) med sin vuxna son (dansken Anders Danielsen Lie) och hans dotter Sophia (debuterande Emily Matthews) i en utombordare anländer till en ö ute i havsbandet med en sommarstuga som sett sina bättre dagar.

Den som inte är närvarande är den avhållna mamman som nyss gått bort, som Sophie och hennes pappa sörjer med ordlös smärta. Farmoderns roll är att gjuta olja på vågorna samtidigt som hon själv anar att hon aldrig återvänder till ön igen. Filmen är inspelad i Borgå skärgård och Kotka.

Helare

Det är inte enkelt att hela relationerna och klä av sin son sorgens mörka klädsel och göra honom till den människa Sophia mest av allt behöver. Men med livserfarenhet och stillsam humor rätar farmodern under skimrande vackra sommardagar, kvällar och nätter upp osynliga trassliga knutar, samtidigt som hennes egna steg blir allt tyngre.

Vi möter det stora i det lilla, den bortskavda mossan som återbördas på rätt plats på bergshällen, en ordlös förundran över den gudomliga fågelsången en tidig morgon, en simtur mol allena i natten och några förstulna ögonblick med cigaretter.

Sådan är den värld farmodern är drottning över, trots en allt böjdare rygg och en allt spretigare gång med käppen i hand. Inte att förglömma de sparsmakade nära stunderna tillsammans med Sophia och en son som småningom blir mera världstillvänd igen.

De vackra bildsvepen har förvisso ett egenvärde och idyllen avbryts av endast en värre åskstorm. Men några stilbrott har man inte undgått. Den för finländaren heliga sommarbastun ser man inte röken av och när det spisas skivor är det Harmony Sister vi hör på finska. När farmor och barnbarnet gör strandhugg på en ö med ett medelålders välbärgat par i faggorna (Pekka Strang och Sophia Heikkilä) bjuds de in i ett påkostat hus man sällan ser ens i dag. 

Till filmens förtjänster hör likaså den polska kompositören Hanna Rans kontemplativa musik, fotoarbetet och skådespelet. Huvudrollstrion gör ett gediget arbete utan tillstymmelse till överspel. 

Farmor och barnbarn ute på ön. Glenn Close och Emily Matthews i filmen Sommarboken.

 

De räddades från en säker död

 Abraham Stiller från Helsingfors räddade judiska flyktingar i Finland från deportation och en säker död i Nazisttyskland. Klaus Härös film Aldrig ensam är berättelsen om händelserna kring dramat 1942.

Aldrig ensam

3/5

Regi: Klaus Härö.

Manus: Klaus Härö, Jimmy Karlsson.

Genre: historiskt drama.

I huvudrollerna: Ville Virtanen, Kari Hietalahti.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1t 25 min.

Intrigen grundar sig på sanna händelser. Den idealistiske, litet naiva Abraham Stiller (Ville Virtanen), själv jude med konfektionsaffär, jobbar frenetisk för att rädda judiska flyktingar på väg att utlämnas till Nazityskland.

Största hindret är skyddspolisens chef Arno Anthoni (Kari Hietalahti) med underlydande, flankerad av en velig inrikesminister Toivo Horelli (Carl-Kristian Rundman). Hjälp på vägen ger finansminister Väinö Tanner (Hannu-Pekka Björkman). Många judar räddas men trots det utlämnas åtta flyktingar, av vilka endast en överlever koncentrationslägret i Auswitch. Han dyker upp i slutet av filmen som praktiserade läkare intervjuad av en finländsk journalist. Utfallet ger Abraham ett för alltid påminnande ont samvete.

Filmen har jämförts med Schindlers lista men upplägget påminner också om Rädda menige Ryan, där huvudpersonen först dyker upp för intervju, därefter går filmen i starka bilder tillbaka till hans krigserfarenheter i Europa. I Aldrig ensam är det en stark maskerad Ville Virtanen som blir motvilligt intervjuad på ålderns höst innan bildsvepet drar igång.

Plus och minus

De onda framställs med en för nazister återkommande ensidighet, bättre fungerar interiörerna i dem välsituerade Stillers hem.

Trots många goda föresatser i kamera arbetet, scenografin och ett okomplicerat rätlinjigt berättande, saknar filmen intensitet. Händelserna blir inte sällan hängande i luften, personbeskrivningen schablonartad och bara i ett par fall avtecknar sig känslor man kunde kalla berörande.

Till filmens styrkor hör tidstypiska markeringar från förhandlingar i rökiga rum, längs mörka, sjabbiga gator och till och med uppe i Lappland där sadistiska nazisthejdukar pinar ditforslade judar i arbetsläger och dit Stiller kommer och räddar dem.

Att Abraham Stiller hamnar att kämpa för heder och rättvisa i ett land som är vapenbroder med Nazityskland och där en del av det politiska etablissemanget låter udda vara jämnt med nazisternas ideologi försvårar hans gärning. Han gjorde vad han kunde. Att det hela nu lyfts fram till allmänhetens kännedom är nog det bästa vitsordet för filmen.

I kamp mot ondskan. Abraham Stiller (Ville Virtanen) i sitt arbetsrum år 1942.

Nosferatu skrämmer på riktigt

Vampyrer har figurerat i böcker och filmer 13 på dussinet, men Robert Eggers Nosferatu är nog den mest skrämmande hittills.

Nosferatu

4/5

Regi: Robert Eggers.

Manus: Robert Eggers, Henrik Galeen, Bram Stoker.

Genre: skräckfilm.

I huvudrollerna: Lily-Rose Depp, Nicholas Hoult, Bill Skarsgård.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2t 12 min.

Nosferatu kom till 1922, uppvuxen och gödd av Bram Stokers roman Dracula. Efter klassiska förlagor, bl.a. år 1922 på vita duken, återuppstår han igen i Robert Eggers Nosferatu med Bill Skarsgård i en skrämmande nyinspelning.

Handlingen är förlagd i Tyskland 1938 där mäklaren Thomas Hutter (Nicholas Hoult) får i uppdrag att säkra ett fastighetsköp med den gåtfulla greven Olrok alias Nosferatu i hans slott uppe i Transsylvanien. Kvar hemma blir hustrun Ellen Hutter (Lily-Rose Depp, dotter till Johnny Depp) som ingalunda är ”melankolisk”  utan plågas av en psykosexuell telepatisk förtrollning av greve Orlok. Hon anar vad som komma skall och hon anar rätt.

Skrämmande

Redan slottet som hennes man besöker är en skrämmande hemvist med en i skuggorna omkringdrivande greve, som sover bland råttor i en kista när dagen gryr, för att i mörkret träda fram i hela sin hemska majestät. De kloförsedd händerna, ögonen, tänderna och hela hans ondskefulla grobianliknande habitus väcker fasa och avsky. Bill Skarsgård gör en magnifik, men helt oigenkännelig roll som Nosferatu medan också den övriga rollbesättningen, där Willem Dafoe som virrig vetenskapsman och expert på det ockulta, professor Albert Eberhart von Franz, tillför filmen en välbehövlig gnutta humor.

Annars går Eggers fram som en ångvält, när Nosferatu anländer till Tyskland och Ellen Hutter med råttor och pest i sina fotspår. Än tilltalar han henne på utdragen engelska, än på det utdöda balkanspråket dakiska. Hela ljudvärlden understryker ondskan och skräcken, liksom detaljrikedomen i scenografin, det snillrika fotoarbetet och spelet mellan skuggor och ljus. Eggers med filmer som The Lighthouse, The Witch och The Northman, svarar med Nosferatu för sin bästa film hittills. 

Förtollad. Ellen Hutter (Lily-Rose Depp) är besatt av greve Orloks/Nosferatus psykosexuella terror i en film där till sist det goda utgår med segern.

 

Kartellbossen som bytte kön

Emilia Pérez är en svårdefinierad film med såväl action, substans som underhållningsvärde. Den berättar om en mexikansk kartellboss trött på våldet och som därför byter kön,

Emilia Pérez

4/5

Regi: Jaques Audiard.

Manus: Jaques Audiars, Thomas Bidegain, Lea Mysius.

Genre: musikalthriller.

I huvudrollerna: Zoe Saldaña, Karla Sofia Gascon, Selena Gomez.

Åldersgräns:12 år.

Speltid: 2t 13min.

Den spanskspråkiga filmen av enfant terrible, franska Jaques Audiard (Rust and Bone) är något så ovanligt som en thrillermusikal, men där den delvis liknande filmen Joker: Folie à deux inte sällan stannade upp under musikalnumren går Emilia Pérez fram som tåget och musikinslagen ger enbart tilläggsvärde.

I  inledningen presenteras juristen Rita (Zoe Saldaña) som är trött på att rädda brottslingar från lagens lång arm och plötsligt kidnappas med huva på huvudet och körs till okänd ort, där knarkbossen Manitas väntar. Rita ska ordna med könstransplantation och föra iväg has hustru och två barn till Schweiz, där allting börjar på nytt för senora Emilia Pérez och Rita får en mindre förmögenhet för besväret.

Emilia starar en välgörenhetsorganisation för mexikanska familjer där männen dött i Mexikos kartellbrottslighet. Men hon kan inte leva utan sina barn, vilket tillspetsar situationen.

Underhållng och spänning

Resten av filmen är lika underhållande och oväntad som spännande och humoristiskt. Slående dansnummer till eldig musik leds ofta 

av Saldaña, skådespelaren med många strängar på sin lyra.

Karla Sofia Gascon svarar också för ett bra rollporträtt i sin gestaltning av den känsliga kvinnan som hamnar på kollisionskurs med sin tidigare hustru (Selena Gomez) vilket utmynnar i  ett thrilleraktigt slut på berättelsen. Sällan en film lyckas så väl kombinera känsla, glädje, allvar och gastkramande spänning. Den har nominerats för ett flertal priser och Karla har verkligen genomgått en könskorrigering en tid före filmen inspelades,

Jurist och f.d. brottsling hittar varandra. Rita (Zoe Saldaña) och f.d. knarkbossen som bytt kön till välgörenhetspersonen Emilia  Pérez (Karla Sofia Gascon).