Nattsvart för mänskligheten

 Yorgos Lanthimos går på i samma spår som tidigare, extravagant, udda och skruvat, också i nyaste absurda satiren Bugonia.

Bugonia

4/5

Regi: Yorgos Lanthimos.

Manus: Will Tracy, Jang Jooj-hwan.

Genre: satir.

I huvudrollerna: Emma Stone, Jesse Plemons.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1t 58 min.

Greken Yorgos Lanthimos har en egen hejarklack som gottat sig åt filmer som The Favourite, The Lobster och nu senast Poor Things. Som de flesta andra regissörer har han skådespelare som återkommer gång efter annan. Hit hör Emma Stone som verkligen blommat upp bl.a. i Poor Things.

Hon återfinns i ena huvudrollen som VD Michelle för ett läkemedelsföretag men också kvinnan som konspirationsteoretikern Teddy (Jesse Plemons) med kognitivt behäftad kusin Don (Aidan Delbis) kidnappar. De har kommit fram till att Michelle är en utomjordisk prinsessa från Andromedagalaxen, en kvinna som de vill övertala att sluta fred mellan invånarna på sin planet och mänskligheten. På sitt sketna lantställe där Teddy har en biodling har han nämligen insett att Jorden är på väg mot en oåterkallelig katastrof och kollaps p.g.a. människans oförmåga att värna om naturen.

Överraskningar

Behäftad med en hel del svart humor och oväntade våldsinslag förvandlas filmen småningom till en renodlad thriller där överraskningarna står på lut och man knappt vet ut eller in. 

Men huvudbudskapet att det är på väg utför för mänskligheten, som i sin kortsiktighet grävt sin egen grav, undgår ingen och här finns tentakler till vår egen Pentti Linkola eller varför inte författaren Christer Kihlman som i en intervju med undertecknad menade att människans är den minst sympatiska livsformen som finns.

Bugonia är f.ö. ett begrepp hämtat från grekiska mytologin med innebörden att bin kan upptå spontant ur döda djurkroppar, främst oxar, dvs. en metafor för hur liv uppstår ur död och förruttnelse. Den som ser filmen begriper vad som åsyftas.

Kidnappad. Emma Stone är den förmenta utomjordingen som kidnappas av konspirationsteoretikern Teddy (Jesse Plemons).

Action för hela slanten

 Jalmari Helanders andra Sisu-film är om inte tematisk en direkt upprepning av den första så åtminstone igen ett fyverkeri i action och blod.

Sisu: Road to Revenge

4/5

Regi & manus: Jalmari Helander.

Genre: action

I huvudrollerna: Jorma Tommila, Stephen Lang.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid 1t 30 min.

I första Sisu-filmen var det nazisterna som fick sig efter noter uppe i Lappland under andra världskrigets slutskede. Igen skjuter Jalmari Helander (Sisu, Rare Export, Big Game) skarpt i en klassisk hämndstory med det goda mot det onda, Finland mot Sovjetunionen.

I centrum finns igen den tystlåtne mordmaskinen Aatami Korpi (Jorma Tommila) som fått för sig något så obegripligt som att forsla hem fädernehemmet, stock för stock, från Karelen 1946, där hans föräldrar och syskon mördades. Myndigheterna får självfallet nys om saken och sätter fängelseinternen Igor Draganov (Stephen Lang, diverse Avatar-filmer) med följe att göra processen kort med inkräktaren men som bekant är Aatami Korpi något av det stryktåligaste och mest påbultade man sett på vita duken, ja helt enkelt odödlig.

Just övervåldet, modell anarkistiska tecknade serier med Snurre Sprätt och Wile E. Coyote, där man i s.g.s. varje strip försöker ha ihjäl varandra gör huvudpersonens blodiga uppgörelser med sina antagonister som en tecknad film som känslomässigt inte går alltför djupt in under huden.

Snärtigt 

Lägg till snärtiga scener med ryska flygplan och motorcyklister och en lång och krutstänkt uppgörelse på tåg så har vi kontentan av ett våldsfrosseri som många i Hollywood kan vara avundsjuka över.

I filmen finns nämligen också stil och humor som matchar Tommilas lakoniska allvar när maskinpistolerna sjunger sin dödliga sång och explosionerna vittnar om pulveriserade motståndare. Att inte ge en endaste replik åt Jorma Tommila är säkert ett medvetet val i en uppsättning där man mår bäst av att hänga hjärnan på klädknaggen när det bär av.

Odödlig. Våld i parti och minut bjuds det på i den andar Sisu-filmen med Jorma Tommila.

Mosaisk kriminalthriller med episk biljakt

 Paul Thomas Andersons nya film One Battle After Another räcker inte länge innan den utformas till en mångdimensionell nagelbitare – och med en biljakt man inte glömmer.

One Battle After Another

5/5

Regi & manus: Paul Thomas Anderson.

Genre: thriller.

I huvudrollerna: Leonardo DiCaprio, Sean Penn, Benicio del Toro, Regina Hall.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid. 2 t 42 min.

Så är ju inte Paul Thomas Anderson heller vilken regissör som helst. Långfilmer som Boogie Nights (1997) Magnolia (1999), There Will Be Blood  (2007) och The Master (2012) är hörnstenar i en produktion som sträcker sig från 1996 till nuet. Karakteristisk är hans ljussättning, långa tagningar, musik och val av högklassiga skådespelare.

One Battle After Another baseras löst på Thomas Pynchons roman Vineland (1990).

I början rör sig handlingen kring ett rebellteam som utför små, riktade sprängningar för att röra om i ett samhälle styrt av vulgärkapitalism, vinstmaximering, rasism och dehumanisering. Liksom i dagens Trumplandia är det militären som håller på att ta över makten och där det i bakgrunden finns vita män som bildat ett slutet sällskap med högdjur i samhällstoppen som styr och ställer

 Rebellerna leds av färgade Perdifia (Teyana Taylor) och bombexperten Bob (Leonardo DiCaprio). Efter en litet trevande inledning blir det efter en kvart fart på berättelsen som därefter inte kommer ens i närheten av epitetet tråkig och dessutom är full av överraskningar.

Här finns samhällskritik, humor och mörka undertoner som blandats till en mosaik man bara måste godkänna. Tänkte skriva ”flagga vitt ” men det kan missförstås.

Tre intriger smälter samman i biljakt

Biljakter är legio i kriminalthrillers, t.ex. klassikern Steve McQueen i Bullitt från 1968 med en tiominuters biljakt på de backiga gatorna i San Francisco.

Paul Thomas Anderson dukar för sin del upp en biljakt som går upp och ned för hisnande höga backar längs highways i bergen i Texas Dips, Borrego Springs, i Kalifornien.

Här möts tre intriger i en och samma landsvägsfil, dvs. mannen (DiCaprio) som söker sin kidnappade dotter Deandra (Regina Hall), dvs. tonåringen på flykt undan sina kidnappare och en vit torped med uppdrag att eliminera allt umgänge av blandras. Här gäller det överste Steven J.L.Lockjaw, spelad av en stramt rynkig Sean Penn med sina ansiktsspasmer, och hans tidigare förhållande till en mörk kvinna. Det extraordinära är chaufförernas svårigheter att se vägen framför sig tills de nått upp till backkrönet medan de i backspegeln ser sina förföljare. Det här får hjärtat att slå några extra slag i en jakt som utmynnar i nära nog kaos.

Nämnas bör också Benicio del Toro i en sympatisk roll och inte minst Radioheads leadgitarrists, Johnny Greenwoods soundtrack.

Paul Thomas Anderson har sagt att han aldrig gör en lika bra film som Magnolia men One Battle After Another är nog näst bäst i så fall.

Rebell, virrboll och far. Leonardo DiCaprio har en ledande roll i filmen One Battle After Another.

Blotta inte alla hemligheter

 En finländsk remake på en italiensk förlaga tar åskådaren till en middag bland goda vänner där en sällskapsek sår splittring och kaos omkring sig

Vänner med hemligheter

3/5

Regi: Rika Jokela.

Manus: Juha Jokela.

Genre: dramakomedi.

I huvudrollerna: sju finländska skådespelare.

Barntillåten.

Speltid: 1t 31min.

Filmen Vänner med hemligheter (Täydellinen illallinen) grundar sig på Paolo Genoveses film från 2016 som redan visats i närmare tiotal länder.

En middag bland sju gamla vänner blir annorlunda än tänkt. Det vankas nämligen ”trick or treat” för nu ska hemligheter blottas och sanningen vaskas fram. Det sker så att att alla sätter sina mobiltelefoner på bordet med högtalaren på och alla samtal eller textmeddelanden spelas upp för öppen ridå.

Från humor till kaos

Det som var tänkt som ett humoristiskt inslag på kvällen blir en skärseld för de inblandade.

Det handlar inte oväntat ofta om sexuella särdrag & snedsteg och diverse lögner som plötsligt slår ned som blixtar från klar himmel och som blottlägger verkliga benrangel i skåpen. Polerade ytor blir åtgångna, parförhållanden spricker och vinet flödar när kvällen övergår i natt.

Försöken att ta sig ur situationen får deltagarna att sjunka allt djupare ner i träsket och snart kämpar man litet man mot man eller i mindre konstellationer. 

Filmen har en hyfsad dialog och är egentligen teater på film. Behållningen är definitivt det sömlösa skådespelet där första kedjan bland vår inhemska skådespelare visar framfötterna. I rollerna ses Pekka Strang, Pirjo Lonka, Jani Volanen, Laura Birn, Hannu-Pekka Björkman, Malla Malmivaara och Joonas Saartamo.

Summa summarum. Det kanske är bäst att inte blotta alla hemligheter utan låta ”spelet” fortsätta, då mår vi mindre illa.

Middagen som blev en pärs. Fr.v. framtill Joonas Saartamo. Malla Malmivaara, Pirjo Lonka, baktill Laura Birn, Pekka Strang, Hannu-Pekka Björkman och Jani Volanen.

Actionthriller för genrens nördar

Caught Stealing är en actionthriller med svart humor som ångar på i välkända fåror, tidvis bra, däremellan mera intetsägande.

Caught Stealing

3/5

Regi: Darren Aronofsky.

Manus: Charlie Huston.

Genre: actionthriller.

I huvudrollerna: Austin Butler, Regina King, Zoe Kravitz.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 47 min.

Regissören Darren Aronofsky, känd för sina mörka psykologiska filmer som Black Swan (2010) och The Whale (2022) ger sig nu i kast med Charlie Hustons bok Caught Stealing. Det mesta är deja-vu. Vi har en den unga slutbrända, desillusionerade mannen Hank Thompson (Austin Butler), en f.d. baseballstjärna och numera fan av San Francisco Giants, som hankar sig fram som bartender i New Yorks East Village 1998. När han hamnar att ta hand om en väns katt störtas han in i en värld av våld och kriminella marodörer som verkar vara ute efter något han har men inte vet om.

Med finns korrumperade poliser (Regina King), en flickvän (Zoe Kravitz) och busar av värsta valör, och inte bara ryska gangstrar utan också några judiska sluggers som i svarta hellånga kaftaner och hatt skjuter sig fram på krogar och gator.

Det som börjar i allvarstyngda banor, övergår snart till en story med mörk humor, för att till sist explodera i vålds- och skjutorgier.

Man kunde nämna en klassiker som Guy Richies Lock, Stock and Two Smoking Barrels som bär långt på sin humor, men i jämförelse är Caught Stealing inte mera än en blek kopia.

Men Austin Butler (Elvis, Eddington) svarar förvisso för en gedigen rolltolkning, inte direkt Brad Pitt, men litet ditåt, och det sker i en berättelse där de onda dör som sig bör, men också några goda, vilket är litet överraskande. Katten som Hank tagit hand om är med i vått och torrt, en snäll själ men också ”a biter”, en katt som biter om man kommer för nära, vilket ju är litet roligt. Kanske.

Oväntat sällskap. Hank hamnar ofrivilligt in i en våldsspiral i filmen Caught Stealing.

Klichéer på parad

Wes Andersons nyaste filmThe Phoenican Scheme har sina guldkorn men på det hela är det en tröttsam film full av klichéer som bara sporadiskt känns rolig.

The Phoenician Scheme

2/5

Regi: Wes Anderson.

Manus: Wes Anderson, Roman Coppola.

Genre: actionkomedi.

I huvudrollerna: Benicio Del Toro, Mia Threapleton, Michael Cera.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1t 46 min.

Somliga påstår att Wes Andersons filmer är en och samma, att allt nytt är bearbetningar av gammalt. Till hans kändaste hör Moonrise Kingdom och Budapest Hotel, av vilka den förra var bättre, den senare en krystad historia som vanligt.

Störtar igen

I Phoenican Scheme störtar den korrupta miljardären Zsa Zsa Korda (Benicio Del Toro) för sjätte gången med sitt privatflygplan men överlever, lyckas resa sig och inleda en vendetta mot sina konkurrenter, omplåstrad, bandagerad, halt och arg. Han kallar till sig sin enda dotter, den piprökande nunnan Liesl (Mia Threapleton) som ska bli hans arvtagare medan hans tio söner hamnar i marginalen. En mängd stjärnor finns i rollistan, bland dem Benedict Cumberbach, Tom Hanks, Bill Murray, Willem Dafoe, Scarlet Johansson, Bryan Cranston och Michal Cera. Visst tillför de filmen något extra, men manuset är för dåligt för att få det hela att fungera.

Fungerande regi

Då är Wes Anderson bättre som regissör med fokus på det visuella, en lek med stilar, rollklädsel och omgivningen. Filmen utspelas på 1930-talet

Om man söker en likhet mellan Korda och nutiden är det typer som Donald Trump och Elon Musk man tänker på, människor med stort ego och små själar som tror sig bestämma över allt utan att följa några som helst lagar. 

Men som sagt, för mycket är för mycket, ett mera finslipat manus hade räddat åtminstone filmen delvis. Benicio Del Toro som imponerat  i hårdkokta filmer som Sicario, Savages, Che och Wolfman gör nog sitt för att lyfta filmen.

Far och dotter. Benicio Del Toro och Mia Threapleton i Wes Andersons ojämna film The Phoenican Scheme.

 

Religiöst våld i Tornedalen

En religiös väckelse med fysiskt och psykiskt våld i släptåg drar genom fattigbygden I Tornedalen på 1930-talet. En troende ung kvinna blir offer.

Rörelser

4/5

Regi & manus: Jon Blåhed

Genre: drama.

I huvudrollerna: Jessica Grabowsky, Jakob Öhrman, Alma Pöysti, Sampo Sarkola.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1t 47 min.

Tornedalen i norra Sverige med sitt meänkieli är känd från Mikael Niemis Populärmusik från Vittula men också för en länge åsidosatt folkgrupp där religiösa rörelser med bl.a. laestadianer blir en nagel i ögat för de svenska myndigheterna.

När den s.k. Korpelarörelsen med frontfiguren Toivo Korpela gör en snabbvisit i  filmens fiktiva lilla by i dalen får det långtgående konsekvenser.

Ledargestalt

Knappt har  predikanten och agitatorn skuddat dammet av fötterna och rört upp himmel och jord innan han redan är försvunnen. Hans plats tas av ledargestalten, småbrukaren Teodor (Jacob Öhrman) medan hans mera sansat kristna hustru, skolans lärarinna Rakel (Jessica Grabowsky) först är på sin mans sida, tills allt börjar spåra ut.

Teodor använder nämligen religionen som ett personligt maktmedel där sexuell lössläppthet, våld och vanföreställningar går hand i hand. Hustrun Rakel tvingas välja mellan mannens ökade galenskap och förödelse och en kamp ur svårt underläge. Medan rörelsens människor marscherar omkring och väntar på en gyllene ark som ska sänka sig ned på ortens sjö mitt i vintern ökar trycket på hustrun. När ingen ark kommer, har man naturligtvis räknat fel och hittar på en ny ankomsttid.

En urladdning sker i filmens kärnfamilj där förnuftet vinner. Jessica Grabowsky bär oförskräckt filmen på sina späda axlar.

Att det även är oroliga tider i världen bevisas av krigsmullret på finska sidan av gränsen och flygplan som kretsar över himlavalvet. En film som har kanske ofrivilligt många paralleller med nutiden.

Religion med förhinder. Jessica Grabowsky och Jacob Öhrman har huvudrollerna i filmen Rörelser (Valitut på finska) om religiös väckelse som spårar ut i Tornedalen på 1930-talet.