Snabba repliker och forcerad action

Ryan Gosling och Russell Crowe sparar inte på krutet i thrillerkomedin The Nice Guys, som karakteriseras av snabba repliker och en allt mer forcerad action.

The Nice Guys

★★★✩✩

Regi: Shane Black.

Manus: Shane Black, Anthony Bagarozzi.

Genre: thriller.

I huvudrollerna: Ryan Gosling, Russell Crowe.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 55 min.

Filmen förlagd till 1970-talets Los Angeles utspelas i smutsigt gulbruna kulörer och med bensinslukande dollargrin på gatorna, musiken är jazzfunk från nämnda årtionde.

Ryan Gosling (The Place Behind the Pines, Drive) är stigande stjärna inom den yngre generationen, född 1980. I filmen spelar han den alkoholiserade, kedjerökande klantskalledetektiven Holland March som undersöker ett påstått självmord av en porrstjärna, vars faster ändå i sten påstår sig ha sett henne livet efter sin död.

Efter litet inledande intern gurgel och slagväxlingar slår han följe med Jackson Healey, en robust och stryktålig fixare, spelad av veteranskådespelaren Russell Crowe (The Gladiator, Les Misérables) som lagt ordentligt på hullet för rollen. 

Det står snart klart att privatdetektiverna kommit något större på spåren i en soppa där 1990-talsstjärnan Kim Basinger gör rollen som justitieminister med orent mjöl i påsen.

Ung hjälpreda

Med på färden får duon Holland Marchs 13-åriga dotter Holly (Angourie Rice) som hjälper till mer än väntat när det börjar lukta bränt. Och det gör det ganska snart, busar och banditer som livnär sig på pornografi och knark gör allt för att ta privatdetektiverna av daga.

Regissören Shane Blacks (Iron Man 3, Kiss Kiss, Bang Bang) The Nice Guys är en våldsam och blodig berättelse som ändå med sin slappa touch och humor och inte minst sin snärtiga replikföring håller rätt hög klass. Några moralkakor kastas behändigt in i smeten i en film som därmed får litet mera kött på benen än förväntat. Skådespelararbetet är bra, speciellt Angourie Rice gör en trovärdig roll som dotter till en far som behöver all hjälp han kan få.

Omaka trio i hetluften. Russel Crowe, Ryan Gosling och Angourie Rice jagar brottslingar i 1970-talets Los Angeles.

Spionthrillern som inte vill ta skruv

Filmatiseringen av John Le Carrés roman Our Kind of Traitor når sällan upp ens till något slags styrfart, storyn väcker inga känslor men fotoarbetet är mer än hyfsat.

Our Kind of Traitor

★★✩✩✩

Regi: Susanna White.

Manus: Hossein Amini på basen av John Le Carrés roman.

Genre: thriller.

I huvudrollerna: Ewan McGregor, Damian Lewis, Stellan Skarsgård, Naomie Harris.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 48 min.

John Le Carré som själv arbetade vid engelska underrättelseväsendet  MI6 slog igenom med Spionen som kom in från kylan (1963), vilken i likhet med Tinker Tailor Soldier Spy, på svenska Mullvaden, blev goda spionthrillers på bio, den senare 2011.

Our Kind of Traitor, Le Carrés 22:a roman från 2010, är berättelsen om ett yngre medelålderspar med universitetsprofessor Perry Makepeace (Ewan McGregor - bl.a. Star Warsfilmer) och hans advokathustru Gail Perkins (Naomie Harris - Moneypenny i de nyare James Bondfilmerna).

 I Marrakech, Marocko, hamnar professorn med på ett nattligt jetset party där ryska maffians penningtvättare och finanshjärna Dima (Stellan Skarsgård) övertalar honom att smuggla en minnessticka med hemlig information till MI6 och hjälpa Dima med familj att hoppa av till England.

När Perrys hustru får redan på dealen är det redan för sent och paret dras in i en internationell spionhärva som för dem till London och schweiziska alperna. Spindeln i nätet är MI6-chefen Hector (Damian Lewis – Home Land, Dreamcatcher) som i filmen spelar en stor roll och inte själv har helt färska ägg i sin påse.

Haltande

Redan grundbulten skevar, man frågar sig varför professorn är så villig att hjälpa en skurk, logiken haltar inte bara i det här fallet, dessutom blir det sällan spännande på riktigt. Regissören Susanna White (Nanny McPhee and the Big Bang) förlitar sig på en berättelse som sällan lyfter.

Stellan Skarsgård som rysk mafioso har sina poänger men är lika litet trovärdig som själva filmen. Filmarbetet tillskrivet Anthony Dod Mantle lovar mycket med tanke på thrillern redan från de första filmmetrarna och håller för sin del hög klass allt igenom.

Inget lyft. Skådespelare Ewan McGregor och Stellan Skarsgård försöker gör sitt bästa men får inte fason på filmen Our Kind of Traitor.

Hårda bud på minfältet

Andra världskriget lämnar alltjämt sina spår i samtiden, för något år sedan var det i filmen Fury med Brad Pitt som chef på en amerikansk pansarvagn. Det danska bidraget Land of Mine (Under sandet) från 2015 lyfter fram ett okänt kapitel i krigshistoriken: tyska krigsfångar som tvingades röja minor på den danska västkusten 1945 efter att krigslarmet tystnat.

Land of Mine

★★★★✩

Regi & manus: Martin Zandvliet.

Genre: drama.

I huvudrollen: Roland Møller.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 41 min.

Med utgångspunkt i verkligheten tar Martin Zandvliet med tittaren på en gastkramande spännande, grym men också humanistisk färgad resa in i de påtvingade minröjarnas helvete.

Det handlar om unga killar, tärda och krigströtta och framför allt ovana vid att hantera minor och med ett enda löfte: antingen dör de eller får återvända hem.

Efter en femårig tysk ockupation är danskarna minst sagt hatiskt sinnade mot tyskarna och det gäller också huvudpersonen, fältväbel Carl Rasmussen (Roland Møller – Slå först, slå hårdast), när han instruerar och som en hök vaktar över sina tyska pojkspolingar i mindesarmeningens livsfarliga konst. De facto handlade det om sammanlagt 1,3 miljoner av tyskarna utplacerade minor som tyska krigsfångar tvingades gräva upp med sina bara händer.

Högklassigt

Handlingen förlagd till en sandstrand på danska västkusten skördar sina offer men man drar samtidigt en suck av lättnad över att filmen inte huvudsakligen handlar om de nog så nervikittlande sekvenserna med mindesermering, då käppar i sanden klingar olycksbådande mot metall, utan mera om de stämningar och känslor som uppstår mellan fältväbeln och hans fångar.

Man kan kanske säga att filmen inte direkt överraskar men visst har regissören skapat en högklassig story om ansvar och hämnd, om en kovändning mellan förtryckare och förtryckta, om hat och medmänsklighet, där man småningom skymtar tecken på en själarnas harmoni, främst beträffande den både oberäkneliga men i grunden hyggliga Rasmussen och hans underlydande.

I sluttexterna konstateras att 2.000 tyskar hölls kvar i Danmark för att röja minor, bara hälften klarade sig med livet i behåll.,

Den engelska filmtiteln är en bra ordlek, Land of mine betyder ju både mitt land och ett land av minor.

Dödlig sandstrand. Land of Mine visar igen varför dansk film är så bra.