Det äkta och det sköra tilltalar i La La Land

Den med 14 Oscars nominerade nutidsmusikalen La La Land är bättre än genomsnittet men också hajpad i överkant. Mest tilltalar huvudrollsinnehavarnas utspel, fotoarbetet samt filmens äkthets- och skörhetsstämpel i en i övrigt rätt banal story om Hollywooddrömmen och konstnärslivets hårda verklighet.

La La Land

★★★★✩

Regi & manus: Damien Chazelle.

Genre: musikal, romantiskt drama.

I huvudrollerna: Ryan Gosling, Emma Stone.

Barntillåten.

Speltid: 2 t 8 min.

Filmen av Whiplash-regissören Damien Chazelle inleds med direkt knockout. Bilköerna till Los Angeles ringlar sig kilometerlånga, det är morgon och närmare 30 grader varmt, då med ens alla kliver ur bilarna och förvandlar scenen till ett magnifikt sång- och dansnummer. Här finns också huvudpersonen Sebastian (Ryan Gosling) och Mia (Emma Stone) som ger honom mittfingret när han vresigt tutande styr sin cabriolet förbi hennes bil som bildar en propp i trafiken.

Här kommer man att tänka på Falling Down med husfadern Michael Douglas som också sitter i en morgonsvettig bilkö i Änglarnas stad, men som bränner propparna, stiger ur bilen och inleder en dag med en massa våld och överraskningar i släptåg.

Dramat i La La Land handlar mera om kärleksstrul och svårigheten att förverkliga sina drömmar och det ska sanningen till sägandes räcka upp till en timme innan förvecklingarna mellan filmens unga par utmynnar i en första kyss. Och det visste man ju att ska hända.

Kärlek som knackar på

Vi talar om baristan Mia som ränner från den ena förnedrande provspelningen, auditionen, till den andra medan jazzpianisten Sebastian för sin del drömmer om att öppna en egen jazzklubb. Ingenting vill lyckas för dem, den förlösande gnistan som tänder kärlekselden flämtar fram på sparlåga tills Amor en natt i Hollywood Hills styr sina pilar mitt i prick och en av filmens, enligt mig, alltför fåtaliga dans- och sångscener tar vid. Sedan är det ren kärlek som flödar över vita duken.

Visst är det bedårande och snudd på berörande, speciellt som varken Gosling eller Stone är några ess på sång och dans. I det här sammanhanget  ger alltså känslan av äkthet det extra pluspoäng, den stjärna, som riskerade att stanna vid tre.

Bra foto och vemod

Lägg till Oscarnominerade svenska filmfotografen Linus Sandgrens långa tagningar, närbilder, färgsättning och bildpoesi som lyfter helheten en god bit uppåt.

Den vemodiga klangen i musikalen är också helt rätt, den skapar trovärdighet och en skörhet i känsloflimret som i sina bästa stunder  tar grepp om hjärttrakten.

Men säg den musikal som har en stor story att falla tillbaka på, det gäller också La La Land. Som en moderniserad eloge till Paraplyerna i Cherbourg platsar musikalen ändå som hyfsad underhållning, utan överraskningar.

Om Ryan Gosling, som imponerat i filmer som Drive, Only God Forgives och The Place Beyond the Pines, är bra måste man ta till ett ord som magnifik för Emma Stone. Hon visade minsann framfötterna redan i filmerna Magic in the Moonlight av Woody Allen och thrillern Irrationell Man men är nu den klarast lysande stjärnan i en musikal som kommer att överösas av Oscarsstatyettter.

Duo med äkthetskänsla. Ryan Gosling och Emma Stone övertygar i  La La Land.

Klart godkänt för McGregors filmdebut

Ewan McGregors dramatisering av Philip Roths roman American Pastoral handlar om baksidan av den amerikanska drömmen, om en till synes färdigt utstakad idyll som faller i bitar.

American Pastoral

★★★✩✩

Regi: Ewan McGregor.

Manus: John Romano.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Ewan McGregor, Jennifer Connelly, Dakota Fanning.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 48 min.

Filmen med avstamp i USA på tidigt 1960-tal är en berättelse om college sweetheartsen Seymour Lelove (Ewan McGregor - Trainspotting, Star Wars-filmer) och före detta skönhetsmissen Dawn (Jennifer Connelly - The Day the Earth Stood Still) som verkar ha det ljuva livet framför sig.

Mannen, kallad Swede, var en hejare i idrott i Highschool, han ärver snart faderns framgångsrika handskföretag, gifter sig och får dottern Merry. Det är här den första vändpunkten tar form i en tid generellt sett karakteriserad av den amerikanska medborgarrättsrörelsens frammarsch och pågående Vietnamkrig.

Rebell

Dottern stammar, men ett värre problem är att hon växer upp till en ung och arg vänstersinnad rebell som inte drar sig för ett politiskt terrordåd i hemknutarna med dödlig utgång.

Med hela samhället och polisen emot sig försvinner dottern i det blå medan fader vägrar ge upp hoppet om att återfå henne.

Mörka moln

Om filmens början är ljus och lovande drar snabbt mörkare moln in över sceneriet som förvandlas från pastoral till ren thriller.

Mot slutet när dottern igen uppenbarar sig blir pessimismen en ständig följeslagare men också genuin självrannsakan, frågor om moral och sanning med eller utan politiska företecken samt ett fragilt far-dotter och hustru-man förhållande synas alla långt in i sömmarna.

Filmen saknar inte ambitioner och är bättre än väntat. Ewan McGregor svarar för en roll som växer och övertygar. Jennifer Connelly som bräcklig hustru spelar också bra, men speciellt gillar jag Dakota Fanning som efter ett längre harvande i obskyra filmer, bl.a. i Twilight-serien på nytt visar sin förmåga. Hon imponerade redan som barnskådespelare i filmer som Man on Fire med Denzel Washington och War of the Worlds med Tom Cruise 2004 och 2005 och har igen fått en riktigt bra roll att bita i.

Problematiskt förhållande. Ewan McGregor och Dakota Fanning som far och dotter i American Pastoral.

Psykopatiskt i källarvalvens djup

Med filmen Split återvänder regissören M.Night Shyamalan till mammas gata efter diverse irrfärder och magplask.

Split

★★★★✩

Regi & manus: M.Night Shyamalan.

Genre: skräck & thriller.

I huvudrollerna: James McAvoy, Ana Taylor-Joy.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 57 min.

Indiskt födde, i USA uppvuxna M.Night Shyamalan, gjorde en häftig debut med filmen Sjätte sinnet (1999) , följd av Signs och ännu hyfsade The Village 2004. Sedan blev det pannkaka av det hela, då tre,fyra filmer aldrig nådde upp till samma nivå. Men med Split är regissören igen tillbaka på skräckfilmsagendans paradstråk med en tät och suggestiv film.

Spänning

Split väcker ibland obehag men framför allt bjuder den på spänning och nagelbitning.

Redan i filmens början kidnappar psykopaten Dennis tre tjejer i bil från ett köpcentrum och för dem ner i tröstlösa mörka källarvalv. Dennis är en psykiskt rubbad individ med 23 personligheter, i filmen ser vi sju, åtta stycken som sinsemellan kämpar om herraväldet i ett stört psyke. Här finns bland annat en gay modedesigner, en medelålders kvinna och en nioårig kille.

Flickorna är med rätta skräckslagna, men den smartaste av dem Casey (Anya Taylor-Joy – The Witch) försöker med hjälp av psykologi och sunt bondförnuft spela ut karaktärerna inne i Dennis mot varandra.  

Mellan verserna besöker Dennis sin psykolog Dr Fletcher (Betty Buckley - The Happening) som börjar ana ugglor i mossen, inte minst när hon inser att en 24:e karaktär, den övermänskliga The beast, håller på att växa fram.

James McAvoy som medverkat i några X-Men filmer och redan visade vad han går för i Filth tar hem storslam i Split. Samtidigt går samspelet mellan honom och Anya Taylor-Joy som på räls, vilket garanterar fina stunder i biosalongen.

Det ondskefulla slutet låter tittaren ana att en fortsättning kanske kommer, något som sällan brukar lyckas.

Filmen har flera överraskningar på lut och påminner litet om Don´t Breathe från i fjol, där några ungdomar som gör inbrott hos en veteran från Irakkriget hamnar ut för sitt livs överraskning. Men Split är en film i eget slag, och håller för det mesta en hög standard och fyller därmed sitt ändamål, att skrämmas: buuu!

Duo med sug. James McAvoy och Anya Taylor-Joy spelar övertygande i skräckthrillern Split.

Gangsterdrama utan större klös

Ben Afflecks gangsterepos Live by Night har flera av storfilmens  ingredienser men lyfter aldrig på riktigt.

Live by Night

★★✩✩✩

Regi & manus: Ben Affleck efter en roman av Dennis Lehane.

Genre: kriminaldrama.

I huvudrollerna: Ben Affleck, Elle Fanning, Sienna Miller, Zoe Saldana.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 9 min.

Ben Affleck är väl mest känd som skådespelare i filmer som sci-firullen Batman vs Superman, hyfsade thrillerfilmerna Gone Girl och The Accountant och den mest nervkittlande av dem alla, Oscarsvinnaren Argo. I den sistnämnda filmen och den nu aktuella Live by Night både regisserar och spelar Affleck en av huvudrollerna, men i jämförelse drar Argo tvivelsutan det längre strået.

I Live by Night är Ben Affleck Bostonbaserade småskurken Joe Coughlin med rötterna i Irland och en far (Brendan Gleeson) som polischef. Nöjd med mindre stötar och rån tar det hus i helvetet när Joe stjäl pengar av irländska maffian och blir kär i bossens (Robert Gleinister) flickvän (Sienna Miller) på köpet.

Efter en ordentlig uppspöing tar Joe anställning hos konkurrerande italienska maffiabossen Mesco Pescatore (Remo Girone) och drar söderut där han snabbt bygger upp en lukrativ illegal romtrafik med leveranser från Kuba till Florida, samtidigt som han får ihop det med kubanska skönheten Graciela (Zoe Saldana).  Gissa om det stör Ku Klux Klan som hamnar i öppen fejd med Joe och får spö efter noter av Coughlin och hans mannar.

Tanken blir därefter att grunda ett spelcasino men här kör man in i väggen. Polismästarens (Cris Cooper) dotter Loretta Figgis (Elle Fanning) som misslyckats med sina planer att bli Hollywoodskådespelare förfaller först till droger och skörlevnad innan hon blir religiös predikant och sätter stopp för allt vad casinoplanerna heter. Polispappan blir samtidigt mer eller mindre vansinnig. En far-son och far-dottertematik syns tydligt i filmen.

Tidstypisk snärt

Vändningarna kommer tätt i en film som skördar sina största lagrar som episkt aspirerande kriminell tidsskildring under den legendariska förbudstiden i USA med sina läckra charlestoneaspirerande miljöer, T-Fordar, biljakter och explosiva våldsscener.

Sanningen att säga är s.g.s. alla skådespelare väl valda med undantag för Ben Affleck som sällan får fason på eller karaktär i sitt utspel och mest rör sig som en stelt leende zombie från scen till scen.

Jämfört med en annan 1970-tals tidstypiskt kriminalfilm som American Gangster där Denzel Washington med övertygelse spelar drogbaronen Frank Lucas är skillnaden markant.

För det bästa skådespelet i Live by Night svarar Elle Fanning, alltid pålitliga Cris Cooper och Chris Messina som Joe Coughlins högra hand Dion Bartolo.

Kriminell duo. Gangstern Joe Coughlin (Ben Affleck) och hans högra hand Dion Bartolo (Chris Messina) i Live by Night.

Snävt grepp men starkt skådespel

Ekona av skotten i Dallas 1963 ringer fortfarande i öronen på dem som upplevde det fortfarande ouppklarade mordet på John F. Kennedy. Filmen Jackie går under huden på änkan Jackie Kennedy och hur hon upplevde den turbulenta tiden efter makens död. Onödigt att säga, men Natalie Portman lyser i huvudrollen.

Jackie

★★★★✩

Regi: Pablo Larrain.

Manus: Noah Oppenheim.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Natalie Portman, Billy Cudrup.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 39 min.

Filmer om kända personer, kungar, drottningar, statsministrar, kulturpersonligheter, etc. har sin egen charm. Jackie Kennedy var ändå i ett särslag, omsusad och påpassad av pressen också längre fram i äktenskapet med den grekiska skeppsredaren Aristoteles Onassis, men visst var det p.g.a. de dramatiska omständigheterna i samband med skotten i Dallas den 29 november 1963 hon tvingades stiga fram i rampljuset på allvar.

Regissören Pablo Larrain från Chile (Neruda) dukar inte upp något vidlyftigt porträtt kring hennes liv utan koncentrerar sig på de omständigheter och känslor som den inte ont anande Jacueline Boivier Kennedy ställdes inför när mordet på mannen var ett faktum.

Berättelsen utspelas inom ramen för en intervju med tidskriften Life-journalisten Theodore H. White (Billy Crudrup), en utfrågning som börjar stelt och nästan fientligt men som tar sig rätt snabbt eftersom journalisten inser att Jackie, stålande spelad av Natalie Portman, hellre lyfter fram den legendariska bilden av sin man än håller strikt på sanningen.

Det blir en djupdykning bakom kulisserna, där bl.a. tv-dokumentärer med Jackie som oskuldsfullt naiv ciceron från Vita huset före skotten i Dallas, det svåra sorgearbetet efteråt och några terapeutiska samtal med en präst (John Hurt) bildar en mosaik. Också själva mordet i bilkortegen i Dallas har naturligtvis hamnat med i filmen, men mera som en kulissartad bakgrund till veckorna efteråt.

Hudnära

Jämfört med Oliver Stones JFK från 1991 där själva trovärdigheten kring mordutredningen på president Kennedy starkt ifrågasätts är Jackie inte en politisk utan en mera humanistisk, hudnära och tidvis berörande film, som visar hur en skör människa klarade av ett omänskligt yttre tryck.

Natalie Portman visar igen att hon är en stor karaktärskådespelare som inte bara lärt sig Jackie Kennedys accent utan och innan utan också i handling, minspel och gester får filmen att leva upp varje gång hon finns i bild. Med sin rollgestaltning är Portman utan tvivel en stark konkurrent till Amy Adams i filmen Arrival.

Bra flankstöd åt Portman ger Peter Saarsgard som Bobby Kennedy och Greta Gerwig som Jackies förtrogna och vänninna i Vita huset. 

Ofrivilliga steg in i rampljuset. Natalie Portman övertygar i rollen som Jackie Onassis, i filmen som koncentrerar sig på veckorna efter mordet på hennes man John. F. Kennedy.

Ifrågasatta tjänster och mottjänster

Rumänsk film är ovanlig hos oss. Cristian Mungius film Prövningen ger ett utmärkt tillfälle att bekanta sig med en stor liten film om korruption, tjänster och mottjänster i ett rumänskt samhälle vi bara ha diffusa aningar om.

Prövningen

★★★★✩

(Baccalaureate)

Regi & manus: Cristian Mungiu.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Adrian Titieni, Maria-Victoria Dragus.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 8 min.

Filmens titel verkar har vållat ett visst huvudbry. Originalet Baccalaureate ska förstås som en tvåårig sekundärutbildning med internationell standard som ger tillträde till universitetsutbildning världen över. Finskans Valmistujaiset är ungefär det samma som studentexamen medan filmen på svenska fått heta den litet tveeggade och missvisande Prövningen.

Hur som helst är det en avgörande examen filmens kvinnliga 18-åriga huvudperson Eliza (Maria-Victoria Dragus) skall genomgå med siktet inställt på vidare universitetsstudier i psykologi i England. Det här är viktigt i synnerhet för hennes läkarfar Romeo (Adrian Titieni) som vill erbjuda sin ögonsten en bra framtid. Problemen börjar torna upp sig när Eliza blir överfallen på vägen till skolan och hennes psykiska kapacitet att genomgå examen med heder hamnar i vågskålen. 

Fadern som varit med om det ena och det andra mutar genast en professor som ska gå igenom provsvaren. Samtidigt blir det allt mer uppenbart att hela Romeos tillvaro byggts upp på en gungfly där lögner, oetiska handlingar, tjänster och gentjänster bildar ett trassligt mönster. Ingenting blir bättre av att han har ett förhållande med en yngre kvinna och att hustrun är minst sagt fientligt inställd till honom och hans förehavanden.

Det är med andra ord livslögnen personifierad som skrattar honom och dottern i ansiktet och konsekvenserna är mindre smickrande, men nog så logiska. 

Borrar djupt

Prövningen är en film som trots, eller kanske hellre tack vare, sin vardagsrealism borrar djupt in i frågor om moral och mänskligt beteende. Vi ska inte heller slå oss för bröstet och tro att Finland inte är korrumperat, den förekommer främst inom ekonomi och politik och har på senare tid blottat sitt fula anlete bl.a. i Talvivaara för att ta ett exempel.

I filmen får Adrien Titieni med sin starka rollprestation gestalta en mångfacetterad, kontroversiell och samtidigt både svag och stark karaktär, i vilken hela samhällets synder och framtidshopp finns inbakade. En kulturellt präglad humor ger filmen ett extra lyft liksom filmvinklarna och de långa tagningarna som påminner om László Nemes ungerska koncentrationslägerfilm Son of Saul.

Beslut med konsekvenser. Adrien Titieni och Maria-Victoria Dragus som far och dotter i den sevärda rumänska filmen Prövningen.

Rymdromans uppe i det blå

Det händer att man vaknar upp ur sömnen för tidigt. Men 90 år för tidigt. Nehe. Det är i alla fall vad en manlig rymdresenär gör i sci-fi filmen Passengers. Och blir givetvis förälskad i en kvinnlig medpassagerare.

Passengers

★★★✩✩

Regi: Morten Tyldum

Manus: Jon Spaihts.

Genre: romantisk komedi, sci-fi drama.

I huvudrollerna: Chris Pratt, Jennifer Lawrence.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 51 min.

Ja, det mesta i Passengers är förväntat, uppstylat till tusen och anpassat till två av den yngre generationens hetaste Hollywoodnamn för tillfället, nämligen Chris Pratt och Jennifer Lawrence. Regissören, norske Morten Tyldum, känd för The Imitation Game och Huvudjägarna, svarar för ett snyggt jobb, det visuella ombord på rymdfarkosten Avalon är stiligt, men berättelsen är litet hipp som happ.

Storyn handlar om jättefarkosten Avalon med sina 5000 kemisk nedsövda passagerare plus besättning, på väg från jorden på en 120 år lång resa till en ny beboelig kolonial planet ute i universum.

Men något går snett, en asteroid ruskar om moderfarkosten och inom kort har mekanikern Jim Preston (Chris Pratt – The Magnificent Seven, Guardians of the Galaxy) vaknat upp ur sin sovkuvös och inser snabbt att det är 90 år för tidigt - och att tiden kommer att bli lång.

Trots att det bjuds på mat från automat, på artificiell cyberrymdaktig förströelse  och på en android bartender (Martin Sheen - Frost/Nixon) som serverar drinkar och är trevlig att snacka med.

Dilemma

Därför faller blickarna på den snygga, sovande medpassageraren, författaren och journalisten Aurora Lane (Jennifer Lawrence - American Hustle, The Hunger Games) och ett dilemma uppstår. Skall Jim väcka upp henne för att få sällskap och därmed förkorta hennes liv och få henne att gå samma öde till mötes som han själv eller låta henne sova vidare för att vakna upp när den fjärran belägna destinationsorten är nådd?

Svaret är givet: attraktivt kvinnligt sällskap lockar mer än luthersk moral, så Aurora vaknar också upp och blir hans älskade och kompanjon tills hon inser att han fifflat med hennes sömn och det uppstår ordentligt trassel i samvaron.

Det ordnar förstås upp sig i alla fall, för Passengeres är i grund och botten en genretrogen romantisk komedi med välplacerade dramatiska smällare i var och varannan knut. Men plattityderna finns där liksom det stereotypa könsrollsmönstret som irriterar mer än roar.

Samma djup som i rymdäventyren The Martian eller Gravity, för att nu inte tala om Interstellar, finns inte i Passengers. Men nöjer man sig med snygg förströelse för stunden är den ett hyfsat alternativ i alla fall.

Romantik och drama ombord på rymdfarkosten. Jennifer Lawrence och Chris Pratt har det både fint och stökigt i filmen Passengers.