Död, galenskap och isolering

The Lighthouse

✮✮✮✮✩

Regi: Robert Eggers.

Manus: Max Eggers, Robert Eggers.

Genre: drama, skräckfantasi.

I huvudrollerna: Willem Dafoe, Robert Pattinson.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 49 min.

Fyrvaktare är ett säreget släkte. Isolerade i långa tider händer det inte sällan att sinnet börjar svikta. Så är fallet i kubik i Robert Eggers (The Witch) film, genialisk ut i fingerspetsarna och följaktligen också inspelad i svartvitt och i gammalt rutsnitt.  Det ger en autenticitet som går tillbaka till de tidiga ljudfilmernas epok och är som klippt och skuren för The Lighthouse.

Veteranskådespelaren Willem Dafoe, känd redan från Vietnamdramat The Platoon 1986, spelar den gamle fyrvaktaren Thomas Wake, Robert Pattinson, karakteristiskt vampyransikte i The Twilight- filmerna, lärlingen Eprhaim Winslow. Duon hamnar inom samma väggar på en fyr ute på en öde kobbe i amerikanska New England på 1890-talet och snart går de varandra ordentligt på nerverna. Gamlingen kör nämligen hårt med nykomlingen, hånar, provocerar och är otrevlig i största allmänhet, medan unge Eprhaim försöker vara till lags och lättar på trycket genom onani framför en sjöjungfruamulett. Han vill mest av allt få tillträde till fyrens allra heligaste i dess topp med ljus och linser men där är det stopp. Thomas vaktar över ljushuset som sin käraste ägodel. Och det finns en orsak.

Nervsammanbrott hägrar

Efter allt mer tillspetsade supfester och en utdragen isolering p.g.a. en storm som gör det omöjligt för fartyg med avlösning att lägga till, börjar vansinnet blomma ut på många sätt. Fantasier eller inte, en läskig sjöjungfru och levande och av Ephraim dödade sjöfåglar spelar in i handlingen. Thomas anklagar Ephraim för att ha förorsakat stormen när han dödade en fiskmås, som anses vara säte för döda sjömäns själar enligt Thomas. Ett nervsammanbrott hägrar för bägge kontrahenter.

De ålderdomliga, fina dialogerna, spetsade med litet poesi och rikligt med svart humor, ger filmen en extra dimension samtidigt som fotot från den karga, öde ön i tilltagande storm ter sig allt mer fasansfull.

Skådespelarna är suveräna och både Dafoe och Pattinson lyckas exekutera långa stunder av ren filmmagi. Filmen är inte heller för lång men ett litet minus är att den inte förklarar helt logiskt skeendena. I stället kör den högt på stämningar och känslor, vilket passar bra ihop med den övernaturliga berättelsen överlag.

Två män på en fyr. Willem Dafoe och Robert Pattinson är suveräna i skräckdramat The Lighthouse.

Terminator går på i känd stil med vissa undantag

Terminator: Dark Fate är den sjätte filmen i ordningen och serverar en diger palett av explosioner och dödande stup i kvarten. Men tematisk följer den upp den andra filmen Terminator 2 - Domedagen och det är kvinnorna som är de tuffaste.

Terminator: Dark Fate

✮✮✮✩✩

Regi: Tim Miller.

Manus: James Cameron, Charles H. Eglee.

Genre: action sci-fi.

I huvudrollerna: Linda Hamilton, Mackenzie Davis, Natalia Reynes, Arnold Schwarzenegger, Gabriel Luna.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 8 min.

Som många gånger tidigare följer inte Terminator: Dark Fate upp handlingen i de närmast tidigare filmerna, men det kvittar. Liksom förra filmen Genisys är det action som är ledordet och det bjuds det på s.g.s. hela tiden.

Sarah Connor (Linda Hamilton), mor till John som jagades av terminatorer från framtiden i del ett och två är tillbaka och dyker upp tungt beväpnad, alkoholiserad men fast besluten att göra processen kort med nya terminatorer med ont i sinnet. I synnerhet som Arnold Schwarzeneggers goda terminator dödade John, som man ser i början av filmen. Duon blir ofrivilliga samarbetspartners när en ny superterminator REV-9 (Gabriel Luna – Transpecos) materialiserar sig i nutid med avsikt att döda unga tösen Dani (Natalia Reyes – Running with the Devil) från Mexiko som nu bär mänsklighetens framtid på sina axlar. 

Ny är också Grace (Mackenzie Davis – Blade Runner 2049) en framtida soldat av kött och blod men också maskin. Hon och Sarah Connor beskyddar Dani i Mexiko men det håller på att gå åt pipan tills Schwarzeneggers gamla kända T-800, nu i skägg,  kommer in på scenen.

Uppehållande strid

Allt är ändå en långt utdragen och uppehållande strid med REV-9 som efter att ha utsatts för bazooka, sprängts i bitar, etc. bara flyter ihop igen och sätter efter sitt mål. Filmen snuddar vid flyktingproblematiken vid mexikanska gränsen mot USA, men generellt sett är det plåt och människor som krossas på löpande band och flygplan som blir illa åtgångna. Månne inte flygskammen svalnar för en och annan tittare.

Filmen ger vad den utlovar, varken mer eller mindre, och med tanke på slutet kanske det verkligen är tid för att sätta punkt för Terminatorfilmerna. Men det är en öppen fråga som fantasifulla manusskribenter kan ändra på lätt som en plätt.

Kvinnodominans. Dani (Natalia Reynes), Grace (Mackenzie Davis) och Sarah Connor (Linda Hamilton) har sju stugor fulla i Terminator: Dark Fate.

Kärlekslängtan och sadomasochism

Regissören J-P Valkeapää är känd för två tidigare skruvade, annorlunda filmer, nu senast He ovat paenneet 2014. Med den sadomasochistiska Hundar har inte byxor (Koirat eivät käytä housuja) övertygar han även den mest skeptiska om att han är en konstfilmernas man som gör story som story till något man minns.

Hundar har inte byxor

✮✮✮✮✩

Regi: J-P Valkeapää.

Manus: Juhana Lumme, J-P Valkeapää.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Pekka Strang, Krista Kosonen.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 46 min.

Filmen inleds med inblickar i kirurgen Juhas (Pekka Strang – Tom of Finland) kommande beteende. Hans hustru drunknar en vacker sommardag och skuldkänslorna sätter in.

Några år senare råkar Juha som far till tonårsdottern Satu (Oona Airola – Oma maa) av en slump stöta på dominanta Mona (Krista Kosonen – Kätilö, Miami) som står till tjänst med smärta och sex appeal i våldsamma sexlekar och Juha är såld. Han tigger om stryk och får det, bl.a. stryps han med plastpåsar till medvetslöshetens gränsmarker, för under dessa seanser med tilltagande syrebrist sammansmälter illusioner och fantasier och han möter igen sin hustru.

Främst är smärtan

Några sexscener mellan huvudaktörerna förekommer inte men desto mera våldsamma tagningar med smärta i huvudrollen.

Utan att gå närmare in på dem finns det två scenbilder som stannar kvar i minnet. I slutändan handlar filmen ändå om en kärlekslängtan som utmynnar i något slags ljusning.

Den med svart humor kryddade anrättningen är så oförutsägbar och skrämmande att man sitter som på halster långa stunder. Pietari Peltolas konstfulla fotografering med detaljer, djup och kontraster ger filmen en extra dimension liksom Michael Nejtekins suggestivt dunkande musik. Givetvis är det Strang och Kosonen som bär filmen på sina axlar, båda övertygar stort i sina roller. Så vann också filmen först pris i kategorien Director´s Fortnight i Cannes. En av årets bästa inhemska filmer är här.

Kärlek och smärta. Krista Kosonen och Pekka Strang gör huvudrollerna i en av årets bästa inhemska filmer Hundar har inte byxor.