Drama och komedi möts i Tulpanfeber

I Holland förekom på 1630-talet en av världens första spekulationsbubblor, den s.k. tulpanmanin. Utgående från Deborah Moggachs roman Tulip Fever visar filmen Tulpanfeber vad fenomenet förorsakade bland rika och fattiga i Amsterdam i allmänhet och hos en köpmansfamilj i synnerhet.

Tulpanfeber

★★★✩✩

Regi: Justin Chadwick

Manus: Tom Stoppard, Deborah Moggach. 

Genre: drama.

I huvudrollerna: Alicia Vikander, Christoph Waltz, Dane DeHaan.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 47 min.

Familjen i fråga utgörs av Sophia (Alicia Vikander – Den danska flickan) och Cornelis Sandvoort (Christoph Waltz – Unglorious Basterds), han med rötterna i Amsterdams förmögna köpmannaskrå, hon ett barnhemsbarn som tack vare sin skönhet tar steget upp och blir hans unga hustru.

Filmens berättarröst är Maria (Holliday Grainger - My Cousin Rachel) som förälskar sig i fiskhandlaren William (Jack O´Connell). När Cornelis inte får sin efterlängtade son trots flitiga ouvertyrer i sänghalmen hyr han en konstnär (Dane DeHaan – A Cure for Wellness) som åtminstone ska måla ett porträtt av man och hustru för eftervärlden.

Många turer

Sen går det som det går, det vill säga som förväntat, när två unga människor möts, det blir förbjuden kärlek och oväntat många turer i tranedansen eftersom också Maria nedkommer med en liten, som ytterligare blandar ihop korten. Dessutom håller den feberaktiga tulpanspekulationen, med sina dyra små knölar som blommar i en endaste vecka, på att brista med rätt katastrofala följder.

Om den centrala kärlekshistorien i Justin Chadwicks (The Other Boleyn Girl) känns litet träig och påminner om ett shakespeareaktig pjäs är den komiska biten desto bättre och mot slutet av filmen får den ett omisskännligt drag av dramathriller. 

Filmen är ett kostymdrama och påminner om Flickan med pärlörhänge  och innehåller liksom den scener vackra som klassiska tavlor. Christoph Waltz gör en ny inmutning som mångfacetterad och komplex köpman med hjärtat på rätta stället. Alicia Vikander är inte bara bra med stora och små nyanseringar utan har också ett tydligt anlag för det komiska. I en biroller övertygar Judi Dench som abbedissa.

Förbjuden kärlek. Konstnären (Dane DeHaan) kan inte hålla fingrarna bort från den avporträtterade hustrun (Alicia Vikander), vilket drabbar hennes man Cornelis (Christoph Waltz).

Lurad till sovjetiska paradiset

Många vänstersinnade som trodde på frihet, jämlikhet och broderskap flyttade på 1930-talet till Sovjetunionen, bland dem ett flertal amerikafinländare. Dessa människors förtigna historia viks ut i filmen Ikitie.

Ikitie

★★★✩✩

Regi: A J Annila.

Manus: A J Annila, Aku Louhimies på basen av Antti Tuuris roman.

Genre: historiskt drama.

I huvudrollerna: Tommi Korpela, Sidse Babett Knudsen, Hannu-Pekka Björkman.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 43 min.

Antti Tuuri, vars roman filmen bygger på, är inte den enda som skrivit om den här dramatiska och efteråt ihjältigna eran i vår närhistoria. Också Fredrik Lång berättar om det i romanen Ryska kusinen från 2003.

Det var idealister som trodde på en politisk idé som lockades av Stalins ”paradis” i Karelen men som alla försvann efter Stalins utrensningar. Filmens huvudperson pacifisten Jussi Ketola (Tommi Korpela – Miehen työ) var i Amerika och prövade lyckan innan han återvände till Finland där han blev småbrukare och familjefar tills han en natt kidnappas och skjutsas av den facistiska Lapporörelsen över gränsen till Ryssland.

Säker på att allt är ett misstag tvingas Ketola till sist inse att det inte finns någon återvändo och hamnar på den blomstrande kolchosen Hopea, ledd av Joe Hill (Ville Virtanen). Med angivaren Kallonen (Hannu-Pekka Björkman) ständigt andandes i nacken blir livet om inte en dans på rosor i alla fall hyggligt nog. I synnerhet när han gifter sig med den amerikanska änkan Sara (Sidse Babett Knudsen - tv-serien Borgen) och bygger sig en ny framtid.

Men åskmolnen hopar sig. Stalins utrensningar har kört i gång och kolchosen Hopea hamnar också i skottlinjen. Regissören A J Annila (Sauna, Jadesoturi) har en tydlig dramaturgisk nerv och temporytmik i berättandet utan att frossa i våld. Men det finns givetvis med och mest mot slutet efter en mera prosaisk återgivning av livet i Karelen. 

Tommi Korpela är skådespelaren som bär upp filmen med sin återhållsamma gestaltning. För goda biroller svarar Hannu-Pekka Björkman som filmens stora skurk och Sampo Sarkola som oljad fixare i ett ingenmansland mellan ryssar och invandrare.

Att händelserna i ryska Karelen förtegs berodde antagligen på att Sovjetunionen och USA gjorde gemensam sak mot Nazityskland under andra världskriget men också I Finland  förnekades fakta på grund av känsliga grannrelationer och först 1992 erkändes massgravarna i området. Att filmen har en samhällspolitisk tyngd i ett Finland som i år firar 100-årsjubileum är höljt utom allt tvivel. 

Skjutsad över gränsen. Småbrukaren Ketola (Tommi Korpela) hamnar mot sin vilja i ryska Karelen och är ljusstark huvudperson i filmen Ikitie.

Bonnläppar bakom den stora kuppen

Steven Soderbergh fiskar i kända vatten med sin comeback Logan Lucky, en utvikare på hans tidigare filmer Ocean´s Eleven, 12 och 13.

Logan Lucky

★★★✩✩

Regi: Steven Soderbergh.

Manus: Rebecca Blunt,

Genre: kriminalkomedi.

I huvudrollerna: Channing Tatum, Adam Driver, Daniel Craig.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 59 min.

Regissören Steven Soderbergh, f. 1963 och med svenskt påbrå på fädernet, har redan tidigare hotat sluta filma men återvänt. Till hans bästa filmer hör Traffic från 2000 innan han hemföll till skojar&rångenren med sina Ocean´s-filmer.

Logan Lucky har inte utan orsak kallats country & redneckversionen på Ocean´s-filmerna och handlar om en rånkupp under ett stort Nascar-race i North Carolina, där några sällsynt korkade bröder står för ”tankearbetet”.

Channing Tatum ( 21 & 22 Jump Street) spelar den från hustrun (Katie Holmes) frånskilda och nyligen från jobbet sparkade Jimmy Logan som tvingas dryga ut sin sinande personliga kassa med kriminella metoder, som utan vidare kan klassificeras till de mera oortodoxa. Hans kumpan blir den enarmade brodern Clyde, gestaltad av en nollställd Adam Driver (While We Were Young), och systern Mellie (Riley Keough).

Förutom lokala korkskallar tvingas man från fängelset smuggla ut sprängämnesexperten Joe Bang, i en roll där Daniel Craig bytt ut James Bond smokingen mot arbetshalare och hemgjorda bombgrejor.

De klantiga stereotypierna lyckas visserligen roa tidvis men i längden blir skämten och plattityderna på djupaste amerikanska södernslang tröttande.

Skådespelet är ändå någorlunda hyfsat och blir bäst mot slutet när Hilary Swank (Million Dollar Baby) träder in på scenen som FBI specialagent Sarah Grayson. Också Riley Keough, bekant från skräckfilmen It Comes at Night är värd att onämnas, samma gäller den ständigt pulserande countrymusiken.

Klantigt brödrapar. Channing Tatum och Adam Driver använder sig av oortodoxa metoder för att komma åt storkovan.

Sofia Coppola sätter kvinnoperspektiv på krigsdrama

Sofia Coppolas nyfilmatisering av The Beguiled (De bedragna) synar en utlöpare i det amerikanska inbördeskriget ur kvinnoperspektiv. Skådespelet och fotarbetet tilltalar mest.

The Beguiled

★★★✩✩

Regi: Sofia Coppola.

Manus:

Genre: drama.

I huvudrollerna: Colin Farrell, Nicole Kidman.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 33 min.

The Beguiled grundar sig på en roman från 1966 av Thomas Cullinan och kom ut i första filmversion 1971 med den svenska titeln Korpral McB - anmäld saknad med Clint Eastwood och Geraldine Page i huvudrollerna.

Nu är synsättet mera feministiskt men Coppola (Lost in Translation, Marie Antoinette) håller greppet om åskådarna. 

Colin Farrell (Phone Booth,Total Recall) är yankeen, korpral McBurney, som flytt slagfältet sårad i benet och hittas på sydstatstruppernas fiendesida i dåligt skick vid ett träd i skogen, där en ung flicka från en närbelägen skola för unga flickor är ute och plockar svamp. En yankee, är för att reda ut begreppen, benämningen på nordstatare i inbördeskriget, de som ville avskaffa slaveriet i motsats till sydstatarna. 

Korpralen får hjälp och husrum i flickskolan, ledd av Martha (Nicole Kidman). Här finns också läraren Edwina (Kirsten Dunst – Spider Man-filmer, Marie Antionette) och hennes högra hand Alicia, spelad av Elle Fanning. Alla tre faller på sitt sätt för den charmiga konvalescenten tillsammans med några ännu yngre töser på skolan som inte heller har något emot litet karlsällskap.

Erotiken vilar tungt i luften under en tvättscen med Kidman och Farrell för att inte säga när han sitter till bords med kvinnorna och det fnittras vilt och röda kinder blossar upp.  Men sedan eskalerar händelserna på ett oväntat sätt och lugnet på flickskolan är definitivt ur balans. 

Nicole Kidman gör en rutinmässigt säker rollpresentation, Colin Farrell är snäppet bättre men bäst spelar Elle Fanning (Maleficent, Super 8), lillasyster till Dakota Fanning, känd från filmer som Man on Fire med Denzel Washngton och Världarnas krig med Tom Cruise.

Filmen är trots dramainslagen vacker och sagolik, mycket tack vara fotografen Philippe Le Sourdins poetiska arbete bakom kameran. Coppola fick priset för bästa regi under filmfestivalen I Cannes, vilket nog var att ta i litet i överkant. Någons storfilm är det inte, men nog värd en närmare titt i alla fall.

Känslosvall. Kopral McBurney förvrider huvudena på kvinnorna, bland med Alicia (Elle Fanning).