Fyra damer med stort D

För oss är de kanske inte så bekanta men i Storbritannien har alla fyra damer stått på scenen och medverkat i filmer i tusentals timmar. Nu har Notting Hill regissören Roger Michell lyckats samla dem för diskussioner om yrket och om livet i dokumentären Nothing Like a Dame.

Nothing Like a Dame

★★★★✩

Regi: Roger Michell.

Genre: dokumentär.

Medverkande: Eileen Atkins, Judi Dench, Joan Plowright, Maggie Smith.

Barntillåten.

Speltid: 1 t 24 min.

För en finländsk publik är igenkänningsfaktorn störst beträffande Judi Dench och Maggie Smith. Judi Dench blev känd speciellt som M i de senaste James Bond-filmerna medan Maggie Smith steg in i rampljuset som professor Minerva McGonagall i Harry Potter-filmerna men också lämnade sina avtryck i tv-serien Downton Abbey. Båda damerna är födda 1934.

Eileen Atkins (f. 1934) har figurerat i Gosford Park och var med och skapade Herrskap och tjänstefolk medan Joan Plowright, äldst i kvartetten, född 1929, medverkat i filmer som Hotel Sorrento  och Enchanted April.

Dessutom har de alla varit teaterskådespelare, vilket framkommer med pondus i Nothing Like a Dame.

Humoristisk

Man får nog leta efter en dokumentär som får en att dra så mycket på smilbanden som den nu aktuella.

Främst gäller det Maggie Smith som använder sin gravallvarliga deadpan humor i allt man talar om men också de övriga har humorn i sina ådror. Mycket i dokumentären handlar om namedropping från svunna tiders skådespel, men trots det eller kanske just därför, har åskådaren en och en halv timme god underhållning att se fram emot.

Här viks nämligen såväl filmvärlden som teatervärlden ut via gamla filmsnuttar och i diskussioner sinsemellan. Det diskuteras om naturalism på scenen nu och tidigare, om att spela tillsammans med sin make, som Joan Plowright med den gudaförklarade Laurence Olivier, som de andra damerna bekänner att de vara livrädda för.

Något som också lyser igenom är scenskräcken, som fanns och som finns kvar hos var och en av skådespelarna, men som kan kanaliseras till något positivt om man behärskar konsten.

Anekdoter varvas friskt med filosofiska betraktelser och aha-insikter om att leva livet.

Scenografiskt möter vi damerna på te i trädgården eller på vandring i Joan Plowrights fina hus. Fastän journalisternas frågor är förväntade och sällan djupsinniga ger de tittaren goda insikter i damernas yrkesliv och psyke. Det faktum att alla har lätt till skratt gör filmen till ett nöje samtidigt som äkthetskänslan överväger.

En dam, a Dame, är för övrigt en kvinnlig hederstitel motsvarande ordensvärdigheten knight och används på samma sätt som sir för män. Dokumentären visar självfallet  i närbild hur var och en av damerna förlänas sin titel av prins Charles respektive drottning Elizabeth II, Storbritanniens nuvarande regent.

I gott sällskap. Fr. v. damerna Maggie Smith, Joan Plowright, Eileen Atkins och Judi Dench.

Bästa musikfilmen på länge

Filmen Bohemian Rhapsody är inte bara en måstefilm för alla Queenfans, den är den bästa biografiskt inspirerade spelfilmen på långa tider och ett genuint mästerverk när den lyfter på allvar.

Bohemian Rhapsody

★★★★★

Regi: Bryan Singer.

Manus: Anthony Mc Carten, Peter Morgan.

Genre: biografiskt drama, musikfilm.

I huvudrollerna: Rami Malek, Lucy Boynton, Gwilym Lee.

Barntillåten.

Speltid: 2 t 14 min.

Bryan Singer, känd för filmerna The Usual Suspects, X-Men och Superman, gör en ny genreerövring som har vittringen av Oscarstatyetter på långt håll.

Sättet att lyfta fram Queens och i synnerhet Freddie Mercurys roll för rockbandet är enastående bra.

Rami Maleks förmåga att leva sig in i Freddie Mercury är perfekt i alla avseenden, inte minst vad det gäller kroppsspråk och läppsynkronisering. Det är nämligen Freddie Mercurys röst vi hör i alla sånger men för att det ska fungera måste ljudsynkroniseringen vara hundra procentig, och det är den.

Mot toppen

Filmen visar Queens story från ett anspråkslös början på småsyltor fram till Live Aid konserten på Wembley 1985, då bandet redan var splittrat och Freddie försökte sig på solokarriär – med dåligt resultat.

Det litet snåriga partiet när det började köra ihop sig mellan bandmedlemmarna på toppen av ära och berömmelse kan man glömma.

Det är musikinslagen påspätt med Rami Maleks rollprestation som gör Bohemian Rhapsody till en film som överglänser A Star is Born om Lady Gaga med premiär i år och Amy Winehouses också fantastiskt fina biografiska film Amy från 2015.

Rami Malek var rätt obekant före filmen med visserligen en prisad insats i nät-serien Mr. Robot och en liten roll i Paul Thomas Andersons The Master.

En annan rollprestation värd att nämnas är Gwilyn Lee som har en osannolikt stor likhet med Queengitarristen Brian May. Också Lucy Boynton i rollen som Freddie Mercurys hustru Mary är bra. Hon hade inte precis någon lätt sits tillsammans med Freddie Mercury när hans homosexuella jag slog ut i blom och han till sist insjuknade i aids. 

Utjämningar

Dessa nedförsbackar jämnas ändå ut i filmens slut då Queen gjorde en bejublad comeback på den av Bob Geldof arrangerade Live Aid konserten på Wembley i juni 1985.

Också inserterna där uppkomsten av den 6 minuter långa rockklasikern Bohemian Rhapsody kom till 1975 och blev den stora hiten i gruppens fjärde studioalbum A Night at the Opera är underbar att höra på och se. 

Missa inte en film som väcker känslor och minnen till liv, som gör en på gott humör och får en att plocka fram hemalbum av The Queen.

Att regissören Bryan Singer fockades i slutet av regiarbetet och ersattes med Dexter Fletcher (Eddie the Eagle) märks överhuvudtaget inte i filmen.

Rollprestation med stort R. Rami Maleks gestaltning av Freddie Mercury är utropstecknet i den fina musikfilmen Bohemian Rhapsody.

Purfinskt drama tilltalar

Markku Pölönens nya film Oma maa är det finskaste av finska man kan tänka sig. En bra story, goda skådespelare och fint kameraarbete gör den till en film som tilltalar.

Oma maa

★★★✩✩

Regi: Markku Pölönen.

Manus: Antti Heikkinen, Markku Pölönen.

Genre: historiskt drama.

I huvudrollerna: Oona Airola, Konsta Laakso.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 1 t 48 min.

Oma maa är Markku Pölönens första långfilm på tio år. Regissören känd för bl.a. Kivenpyörittäjän kylä (1995) och Koirankynnen leikkaaja (2004) har tillsammans med Antti Heikkinen, som även skrivit manus till filmen Juice som har premiär inom kort, gjort ett manus som lyfter fram tiden i Finland efter andra världskriget en bit in på 1950-talet. En nostalgitripp för äldre och en historielektion för yngre.

Det handlar om en kärlekshistoria med inslag av krigsmuller och alkoholmissbruk och filmen har på en vecka redan setts av över 100.000 åskådare.

Äldsta dottern Anni (Oona Airola) i den förmögna släkten Malmberg, som bedriver ett bageri i Norra Karelen, mister i kriget sin bror Aarne. Hon stöter efter kriget på Veikko (Konsta Laakso – Roskisprinssi) som var med och blev enda överlevande i den grupp finska soldater som utsattes för ett ryskt bakhåll där brodern strök med.

Det uppstår kärlek vid första ögonkastet. Veikko kommer nämligen lämpligen hem till Malmbergs med gårdens häst från fronten och bjuds genast av Anni in till julbordet, där fadern (Antti Virmavirta – Valoa yössä) och modern (Marjaana Maijala – tv-serierna Sorjonen och Presidentti) med avsmak ser på den oborstade, illa klädda typen, som kriget lämnade efter sig med en massa skärvor i kroppen och andra sår i själen. Han blir persona non grata.

Nybyggare

Efter hetsiga meningsskiljaktigheter flyttar Anni hemifrån och bygger tillsammans med Veikko upp sin framtid på en tomt som staten tilldelat krigsskadade i mitten av ingenting, en s.k. ”kall tomt” utan vägförbindelser, där allt skall huggas ned, röjas upp och byggas till bastu och hus från scratch.

Vänliga ortsbor hjälper till och livet ler som vackrast när systern (Helmi Linnosmaa) kommer på besök med fadern, modern vägrar ta sina vägar till nybygget. Men så förfaller Veikko till en kvälls supande med suspekta vänner och katastrofen bankar på dörren. Anni drar tillbaka till staden medan Veikko lider alla helvetets kval tills modern Malmberg ser på saken med nya ögon och blir den person som ställer allt till rätta.

Oma maa är en film där historiens vingslag hörs tydligt men framför allt en film om starka kvinnor i en värld med konservativa eller krigsskadade nervvrak till män. Faktum är att de krigsskadade fick klara sig på egen hand långa tider, först på 1990-talet togs veteranerna till heders och fick den upprättelse de förtjänade.

Fotoarbetet hör till filmens ljuspunkter för att inte tala om skådespelet. Oona Airola som medverkat i rollen som polis i tv-serien Bullets och i filmen Hymyilevä mies om boxaren Olli Mäki är ännu ett tämligen oskrivet blad men gör i Oma maa en rollprestation som heter duga. Också Helmi Linnosmaa som hennes syster, Antti Virmavirta som fadern och Marjaana Maijala som hennes mor liksom Konsta Laakso och Arto Heikkilä som rådig bysbo med munnen på skaft är alla bra skådespelare som gör filmen, med en ibland något haltande dialog, till en upplevelse man kommer ihåg.

Släktdispyter. Antti Virmavirta spelar fadern Kalevi Malmberg medan Oona AIrola är den lyskraftiga dottern Anni i kärlekshistorien och efterkrigstidsdramat Oma maa.