T2 - återförening med humor och svek

Efter 21 år utomlands återvänder Mark Renton till Skottland och möter sina gamla kompisar Sick Boy, Spud och Begbie. Trainspotting uppföljaren är nästan helt renons på nostalgi medan tonvikten ligger på svart humor och svek som aldrig går ur.

T2 Trainspotting

★★★★✩

Regi: Danny Boyle.

Manus: John Hodge, Irvine Welsh.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Ewan McGregor, Ewen Bremner, Johnny Lee Miller, Robert Carlyle.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1t 58 min.

Filmen Trainspotting, baserad på Irvine Welshs kultroman slog ned som en bomb 1996, i en story om några vänner i Edinburgh som levde för att knarka. Deras galna karaktärer var på sitt sätt sympatiska men filmen kan nog mest karakteriseras som tung och häftig.

Nu, 21 år senare, har åldern ristat sina fåror i kompisarnas ansikten och den börjar direkt där den förra tog slut, då Mark Renton (Ewan McGregor) svek sina vänner och drog till Amsterdam med en stor summa pengar.

I hemstaden finns Daniel ”Spud” Murphy (Ewen Bremner) som inte kommit ur sitt heroinberoende, Simon ”Sick Boy” Williamson (Johnny Lee Miller) som lever på sexuellt betonad utpressning med bulgariska flickvännen Veronika (Anjela Nedyalkova – ) och ”Franco” Begbie (Robert Carlyle) som sitter i fängelse och är arg som fanken.

Om den första filmen lämnade sina spår som en hejdlöst galen beskrivning av ungas drogberoende är den nya filmen en berättelse om hur ett svek lämnat kvar spår som aldrig går ur och om tidens obarmhärtiga gång.

Om svekets följder får Mark erfara så det slår gnistor om det, först av Simon som halvt slår ihjäl honom, men sedan slår de ihop sig för att starta en bordell under täcknamnet ”sauna”. Planerna hamnar i gungning när det visar sig att snälla men totalt blåsta Spud har författaranlag och att Franco lyckats nästla sig ur fängelset och dyker upp med mord i sinnet.

Nya val

”Välj livet” var sloganen för Trainspotting och Danny Boyle (Trainspotting, Slumdog Millionaire) använder sig flitigt i T2 Trainspotting av klipp från originalet i en story fylld av humor, ilska och nutidsironi, främst angående dagens konsumtionshysteri, reality-tv och sociala medier.

Och sveket handlar inte bara om stulna pengar utan också om hur vännerna svek sig själva och inte tog konsekvenserna av sina livsval och om hur den egna kroppen börjat svika dem.

Någon större nostalgi finns här inte, medelålderskrisen målas upp i hela sin nakenhet men samtidigt med en härligt frän humor som utnyttjar dramatiska stillbilder och en massa bra rockmusik, som gör T2 Trainspotting till en av vårvinterns höjdare.

Skumraskaffärer. Mark (Ewan McGregor), Sick Boy (Johnny Lee Miller) och Veronika (Anjela Nedyalkova) i sjukt fräna och svart humoristiska filmen T2 Trainspotting.

Om tro och tvivel i 1600-talets Japan

Martin Scorseses religiöst betonade film Silence är något annat än vi vant oss vid av gangsterfilmernas mästare, en långsam och stilla framskridande berättelse om tro och tvivel i 1640-talets Japan.

Silence

★★★✩✩

Regi: Martin Scorsese.

Manus: Jay Cocks.

Genre: historiskt drama.

I huvudrollerna: Andrew Garfield, Adam Driver.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 41 min.

Den på Shūsaku Endōs roman baserade Silence handlar om två portugisiska jesuitpräster som beslutat sig för att missionera i Japan. Vi talar om fader Rodrigues (Andrew Garfield – Hacksaw Ridge) och Garupe (Adam Driver –  Inside Llewyn Davis) som samtidigt försöker hitta kollegan Ferreira (Liam Neeson) som varit försvunnen i åratal.

Saken kompliceras av att kristendomen förbjudits i Japan och Ferreira påstås ha konverterat till buddhismen på grund av de japanska inkvisitatorernas tortyr, något de unga jesuitprästerna starkt tvivlar på. I stället är det beredde på att bli martyrer för att visa sin starka tro.

De tas välvilligt emot av människor i kristna kolonier som gått under jorden men makthavarna och angivare bland lokalbefolknigen gör att myndigheterna andas dem i nacken och snart är i fatt dem. Följden är en massiv ritual av förnedring, tortyr och dödshot i avsikt att få de kristna och i synnerhet jesuitprästerna att avsäga sig sin tro genom att trampa på bibeln.

Medan prästvännernas vägar skiljs åt hamnar Rodrigues i närkontakt med den japanska inkvisiorn Inoue (Issei Ogata) som med lämpliga doser förnuftstal, humanism och tortyr försöker få prästen att avsäga sig sin tro. 

Bra slut

Filmen är för lång och berättelsen löper i flera avsnitt trögt framåt men det magnifika slutet gör att man nästan förlåter allt.

I den finns religiöst och filosofiskt sprängstoff som får åskådaren att tänka efter. Var det så förnuftigt att styvnackat missionera bland ett folk där kristendomen var  s.g.s. dömd att inte slå rot, p.g.a. att att andra religioner var mera anpassade till människornas liv? Hur som helst får de kristna missionärerna ingen hjälp av den gud de bekänner sig till, både i ljusare och i synnerhet i mörka stunder råder en total tystnad. 

Måleriskt dimmiga landskapsvyer från Japan svarar för en viss ögonfröjd i en annars rätt grå film som lyckligtvis inte glorifierar martyrskapet och där också de japanska plågoandarna får ett mänskligt ansikte medan döden framställs som något fult och totalt onödigt, åtminstone ur trons synvinkel.

Med tron på spel. Fader Rodrigues (Andrew Garfield) i 1640-talets Japan i Martin Scorseses film Silence.

Mekaniska våldsorgier

Uppföljaren John Wick: Chapter 2 är skjutgalnare och blodigare än förlagan, men trots det mekaniskt upprepade våldet finns här några ljuspunkter med.

John Wick: Chapter 2

★★✩✩✩

Regi: Chad Stahelski.

Manus: Derek Kolstad.

Genre: kriminalthriller.

I huvudrollerna: Keanu Reeves, Ian McShane.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 2 min.

Filmen handlar om lönnmördaren John Wick (Keanu Reeves – Matrix) som dragit sig tillbaka men - suprise, suprise – tvingas återvända i hetluften när en tidigare kollega planerar att kontrollen över en lönnmördarorganisation. En blodsed tvingar nämligen Wick att återvända och den huvudsakliga skottlossningen utspelas i Rom.

Men först skaffar han sig sin stulna Mustang tillbaka, den som den ryska maffian norpade åt sig i den första filmen från 2014. Resultatet är en likhög av rang som bara växer till sig under filmens lopp. Inledningen är bra med sina biljakter och med Peter Stormare som gör en liten roll som rysk mafioso.

Från Matrix till Wick

Keanu Reeves storhetstid var när han spelade med i Matrix-filmerna i början på 2000-talet samt som paranormal detektiv på besök i helvetet i filmen Constantine 2005.

Nu har en ny vår randats för Reeves med John Wick i en uppföljare där han alltså försöker dra sig tillbaka men där den italienska gangstern Santino (Riccardo Scamario) har mage att kräva att en skuld ska betalas och den egentliga intrigen tar form.

Om man nu sen ska tala om intrig. Allt är nämligen vikt för ett våldsspektakel där en tungt beväpnad John Wick skjuter sig fram genom katakomber, hotell, metrovagnar och spelhålor och gör rent hus med allt han möter.

Det mekaniska våldet påminner mest om ett dataspel, några känslor infinner sig inte, förutom när Wick rör sig i stan med sin hund som saknar namn. För dem som gillar våldsbetonad action är John Wick: Chapter 2 garanterat rena julaftonen, för andra något man kan hoppa över utan att missa just någonting.

Ian McShane, känd från tv-serien om detektiven Lovejoy gör en hygglig roll, liksom Laurence Fishburne, känt ansikte också i Matrix. Litet roligt är det att Chad Stahelski som var stuntman i Matrix nu regisserat John Wick: Chapter 2. Skriv upp att en tredje film är på kommande.

Dags att ladda om. John Wick (Keanu Reeves) på besök i Rom skjuter i uppföljaren John Wick: Chapter 2 sig fram till en lösning.

Adoptionsdrama som tidvis berör

Baserad på verkligheten framstår adoptionsdramat Lion som en varm och humanitär film, men som mot slutet ändå övergår i melodram.

Lion

★★★✩✩

Regi: Garth Davis.

Manus: Saroo Brierley, Luke Davies.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Dev Patel, Sunny Pawar, Nicole Kidman.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 59 min.

I filmen tappar femårige indiern Saroo (Sunny Pawar) bort sig på en järnvägsstation när han ska hjälpa sin äldre bror att nattarbeta och somnar in på ett tåg. Det blir upptakten till en lång resa som först 20 år senare för honom tillbaka till hemtrakterna i Madhya Pradesh.

Filmens inledning och mellandel är bäst, och framstår som en välgjord skildring av en liten överlevare som mot alla odds lyckas klara sig med livet i behåll i det sjudande Calcutta.

Fina scener från ett Indien inte många känner till gör filmen också till en visuell upplevelse. Genom att växla mellan närbilder och panoraman ur den lilla gossens perspektiv betonas unga Saroos späda gestalt i en stor, oberäknelig  och omtumlande värld.

Ändrat perspektiv

Infallsvinkeln från fattigdom och elände ändras abrupt när Saroo omhändertas av goda människor som låter honom bli adoptivbarn i en välbärgad medelklassfamilj i Melbourne i Australien. Paret spelas av David Wenham (Faramir i Sagan om de två tornen och Sagan om konungens återkomst) och välkända Nicole Kidman som valt att inte sätta egna barn till världen utan storsint nog i stället hjälpa nödlidande barn till ett gott liv.

Saroos labila, drogaddiktiva adoptivbror gör emellertid livet surt för föräldrarna som också märker att den vuxne Saroo (Dev Patel - Slumdog Millionaire) mer och mer plågas av minnen från sin barndom och blir besatt av att hitta sitt ursprung. Med hjälp av goda vänner, sin sambo Lucy (Rooney Mara – Carol ), matematik, Google Earth och en god portion tur kommer han sitt ursprung på spåret och förenas med sina nära och kära.

Unga Sunny Pawar gör filmens bästa roll, väl assisterad av Nicole Kidman och i viss mån Dev Patel, när filmen ännu inte kört in på melodramspåret. Också Rooney Mara gör bra ifrån sig trots en inskränkt rollfigur. När Lion är som bäst är den garanterat berörande men långfilmsdebutanten Garth Davies kunde ha skruvat ned på känslosvallet mot slutet för en bättre och framför allt trovärdigare helhetseffekt.

Minnen som plågar. Den till Australien adopterade indiern (Dev Patel) vill veta sitt urspring i filmen Lion.

Ett nytt slag för humanismen

Aki Kaurismäki gör det igen. I ett för honom typiskt gråmurrigt och sjabbigt Helsingfors korsas vägarna för en pokerspelande affärsman i herrskjortor och en invandrare utsatt för samhällets inhumana asylpolitik i en film som så många gånger tidigare slår ett slag för humanismen.

Ljus i natten

(Toivon tuolla puolen)

★★★★✩

Regi & manus: Aki Kaurismäki.

Genre: dramakomedi.

I huvudrollerna: Sakari Kuosmanen, Sherwan Haji.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 38 min.

Ljus i natten (Toivon tuolla puolen) är den andra i Aki Kaurismäkis s.k. Hamnstadstriologin, inledd med den tematiskt liknande Le Havre. Ljus i natten hör till Kaurismäkis mest samhällskritiska och tar sitt stoff från den enorma våg av invandrare som vällde in i Europa 2015 då kriget i Syrien och Irak fick människor att fly för sina liv.

En av dem är Khaled (Sherwan Haji) från Aleppo som tack vare goda människors hjälp får möjligheten att komma till Helsingfors. Han söker asyl och hamnar på flyktingläger där han inväntar utslaget. Samtidigt söker han förtvivlat efter sin syster, den enda kvarlevande i hans familj, efter att en bomb förstört hemmet i Aleppo.

Filmens andra huvudperson Wikström (Sakari Kuosmanen) är en medelålders handelsresande i herrskjortor, som tröttnar på sitt illa betalda, kringflackande liv, som lämnar hustru och hem och efter en givande pokerkväll får pengar så det räcker för att få den sviktande restaurangen Kultainen Tuoppi i ny blomstring. Småningom korsas Wikströms och Khaleds vägar, när han efter ett nekande asylbeslut, hittas av Wikström bredvid soptunnorna och får anställning på restaurangen.

Rätlinjigt och humoristiskt

Filmen rör sig i de sjabbiga kvarterens, våldsverkarnas, de fula människornas, de små kriminella och de utslagnas domäner och berättas rätlinjigt och rakt på sak. Att man blir indignerad över vår invandrarpolitik är givet.

Men humorn finns med som en välbehövlig kontrast, främst exponerad i krogens dråpliga persongalleri med Janne Hyytiäinen, Nuppu Koivu och i synnerhet Ilkka Koivula som krogportier i spetsen. Också huvudpersonerna gör båda bra och seriöst betonade personporträtt.

I biroller ser vi allt från Kati Outinen, Eila Knihtilä, Tommi Korpela, Jukka Virtanen till Hannu Pekka Björkman. Också Jörn Donner skymtar fram i en scen bland pokerspelarna.

Nostalgi

Aki Kaurismäkis förkärlek för nostalgi avtecknar sig läckert i scenografin med interiörer där gamla ångradior, flipperspel, trådtelefoner och husmanskost på krog ännu tagits till heder.

En representativ samling musiker skapar nya och mindre nya stämningar både i rocktakt och i tangons molltonat, smekande melodier. I första ledet står Tuomari Nurmio ja Spuget, men också Harri Marstio, Antero Jakoila och bluesmusikern Ismo Haavisto jammar på i filmen.

Ljus i natten har en dramatisk avslutning och slutet lämnas avsiktligt öppet, det är bara att välja hur man tänker sig framtiden för en vingklippt Khaled, efter att han fått sin länge försvunna syster till Helsingfors.

Jämfört med Aki Kaurismäkis tidigare filmer är det kanske bara Mannen utan minne som är i samma klass. 

På Kultainen Tuoppi. Huvudpersonerna Wikström (Sakari Kuosmanen) och den syriske flyktingen Khaled (Sherwan Haji) tillsammans med restaurangpersonalen, Janne Hyytiäinen, Nuppu Koivu och Ilkka Koivula.