Finsk film med lyft

Äntligen en finsk film som imponerar och som dessutom är helt oförutsägbar. En flicka vid namn Varpu har redan skördat lagrar bl.a. på filmfestivalen i Toronto i höstas. Debutanten Linnea Skog från Borgå kommer garanterat att höra av sig på nytt.

En flicka vid namn Varpu

(Tyttö nimeltä Varpu)

★★★★✩

Regi & Manus: Selma Vilhunen.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Linnea Skog, Paula Vesala, Lauri Maijala.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 40 min.

BORGÅ. Regissören och manusskribenten Selma Vilhunen blev med kortfilmen Pitääkö mun kaikki hoitaa? Oscarkandidat. En flicka vid namn Varpu är hennes första långfilm och håller måttet både vad storyn och skådespelet beträffar.

I korthet handlar filmen om 12-åriga Varpu (Linnea Skog) från en gråmurrig Helsingforsförort, hennes ”odugliga” mamma, hennes okända, psykiskt sjuka pappa i Uleåborg och en resa till norra Finland på jakt efter sina rötter.

Mot norr

Varpu är som så många andra flickor i sin ålder hästtokig och tränar flitigt med sin ponny inför en hinderrittävling. Flickkompisarna tisslar och tasslar, om hennes deprimerade mamma som städar och inte på något vänstervis lyckas få till det till ett körkort och om hennes pappa, som det bara går rykten om.

Efter några utflykter med kompisarna i bilar gänget brutit in sig i och fått igång med skruvmejsel, bestämmer sig Varpu för att köra med en av dessa bilar till Uleåborg, för hon har fått redan på sin pappas namn och adress.

Det går inte riktigt som hon tänkt sig, bensinen tar slut och hon får lift. Framme i Uleåborg blir hon bekant med en kvinna som misshandlas och som passar på att fly från sitt fängelse samtidigt som hon hjälper Varpu och får hennes oroliga mamma Siri (Paula Vesala - Vuosaari) att komma upp till norra Finland. Här hittar Varpu till sist sin pappa (Lauri Maijala - Juoppohullun päiväkirja), han är visserligen snäll men konstig och det visar sig att han lider av schizofreni.

Stor, liten film

En flicka vid namn Varpu är en stor, liten film, där personregin är utmärkt.13-åriga Linnea Skog, dotter till skådespelaren Frank Skog och kommunfullmäktigeledamoten i SFP, Borgå, Laura Karén, är filmens ryggrad med sitt chosefria och hudnära skådespel, där små skiftningar i mimiken och ett litet leende säger allt.

Samtidigt är det en berättelse om ett okonventionellt mor-dotterförhållande; om en mor som inte orkar leva upp till samhällets förväntningar och gråter ut om sina besvikelser inför sin unga dotter.

En flicka vid namn Varpu är också filmen som ger skådespelarna mycket utrymme. Den mera som sångerska kända Paula Vesala  bättrar på hela tiden och gör en utmärkt roll i en omvänd tillväxthistoria, samma gäller Lauri Maijalas rollgestaltning.

En flicka vid namn Varpu är en ställvis berörande men framför allt varm och också rolig film som får en att igen börja tro på att finsk/finländsk kvalitetsfilm inte enbart vilar på Klaus Härös axlar.

En stor, liten film. Linnea Skog är stjärnan i En flicka vid namn Varpu, väl assisterad av Paula Vesala i rollen som hennes mor.

Sju magnifika män i ny western remake

Det vankas igen högtidsstunder för vänner av westernfilmer. Knappt har krutröken lagt sig efter Quentin Tarantinos The Hateful Eight när det är dags för Antione Fuquas The Magnificent Seven.

The Magnificent Seven

★★★★✩

Regi: Antoine Fuqua.

Manus: Akira Kurosawa.

Genre: western action.

I huvudrollerna: Denzel Washington, Chris Pratt, Ethan Hawke, Vincent D´ Onofrio, Byung-hun Lee, Manuel Garcia-Rulfo, Martin Sensmeyer,.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 13 min.

Regissören Fuqua, känd för bl.a. Training Day och The Equalizer, båda med Denzel Washington i huvudrollerna, har enrollerat samma skådespelare tillsammans med Training Days Ethan Hawke i en remake på Akira Kurosawas klassiker Sju samurajer från 1954, en film där sju sammansvurna män tar upp kampen mot en armé scumbags som terroriserar vanligt hyggligt folk.

John Sturgess gjorde en första westernversion med titeln The Magnificent Seven 1960, då med den tidens stjärnor som Yul Bryner, Charles Bronson, Eli Wallach, Steve McQueen, m.fl. i en berättelse om sju revolvermän som befriar en terroriserad mexikansk by.

Samma story

Grundkonstellationen är den samma i Antoine Fuquas The Magnificent Seven, nu med den skillnaden att det är Peter Sarsgaards vedervärdiga guldgruveboss och industribaron Bartholomew Bogue som sätter tumskruvar på ett litet westernsamhälle – det är att välja mellan att sälja sin mark för en spottstyver eller dö. När nybyggarkvinnan Emma Cullen (Haley Bennet - The Equalizer) blir änka då hennes man skjuts ned av Bogue är det upptakten till filmens sammansvurna septett.

– Jag är ute efter rättvisa men hämnd får duga, förklarar Cullen för prisjägaren Chisolm (Washington) när han vill veta varför han ska samla ihop ett gäng revolvermän för att rädda samhället från gruvbossens armé av råskinn.

Realistisk hyllning

Efter en inledande transportsträcka där de sju männen samlar sig för slutkampen och presenteras var för sig blir det fart under hjulen.

Filmen är en hyllning till originalet och snyggt uppbygd men med mera fokus på skottlossning och action än djupare  personporträtt.

Det senare hade suttit rätt bra med en samling hjältar där en är mörkhyad (Washington, en mexikan (Manuel Garcia-Rulfo), en indian (Martin Sensmeyer), en asiat (Byung-hun Lee) och de övriga (Ethan Hawke, Chris Pratt och Vincent D´Onofrio) vita.

I filmmagasinet Episodi förklarar Fuqua rasmixen med att western var en tummelplats för olika nationaliteter: asiater, mörkhyade och inte bara vita, som alla kom dit för att hitta en ny framtid. T.o.m. ”cowboy” var en benämning de svarta hittade på eftersom de vita kofösarna brottades med korna. Den gamla tidens westernfilmer av John Ford grundade sig på den tidens fördomar som Hollywood levde upp till. Dags alltså för en nyvinkling.

Nya The Magnificens Seven är i den meningen déjà vu att storyn är bekant och samtidigt kör ju alla westerns på i samma rätlinjiga hjulspår.

Ändå gör huvudrollsinnehavarna med Denzel Washington, Chris Pratt och Ethan Hawke i spetsen ett så starkt intryck att man inte kan tala om en banal Hollywoodfilm.

Litet fläktar från Saving Private Ryan beträffande skjutscenerna i klocktornet finns också med. James Horners om Ennio Morricones påminnande musik från Sergio Leones spaghettiwestern ger de rätta klangerna åt bl.a. slutscenerna där en Gatlin kulspruta spottar ut sin dödliga last tills det smäller till för sista gången.

Sju goda mot en armé onda. Antoine Fuquas The Magnificent Seven tål en närmare bekantskap.

Laura Birn gör bra roll i psykologisk thriller

Två väntande mammor i samma hus blir vänner tills en olycka ställer till det ordentligt. Laura Birn (Utrensning) gör en välspelad roll i centrum av den psykologiska thrillern The Ones Below.

The Ones Below

★★★✩✩

Regi & manus: David Farr.

Genre: thriller.

I huvudrollerna: Clémence Poésy, Laura Birn, Stephen Campbell Moore, David Morrisey.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 27 min.

Den brittiska filmen utspelad i London börjar när det unga paret Kate (Clémence Poésy - ett flertal Harry Potterfilmer) och Justin (Stephen Campbell Moore - Burnt) i ett renoverat äldre edwardianskt hus får nya och litet märkliga grannar i nedre våningen dit Theresa (Laura Birn) och hennes man Jon (David Morrisey - The other Boleyn Girl) flyttar in.

Om över våningens unga tu är definitiv medelklass är nedre våningens människor rika och välsituerade. Gemensamt för kvinnorna är att båda väntar sina förstfödda, man blir vänner och paren möts på en första gemensam middag i över våningen, då en olycka förstör allt vad grannsämja heter. Försök på båda hållen att reparera skadan misständer till först men snart blir Theresa vän och babysitter åt Kate som fått en liten pojkbaby.

Obehagligt

Men allt är inte så bra som det verkar. Regissören David Farrs första långfilm nämligen är en spännande, ibland nästan obehaglig studie i en genre som herrar Hitchcock och Polanski gjort till sin egen, dvs. den psykologiska thrillern.

Manipulerande och charmant får Teresa Kate att öppna sig och flippa ut allt mer och frågan är om hon inbillar sig saker eller om de små illavarslande olyckor som börjar ske i hennes hem och med hennes lilla son inbegripen är verkliga.

Filmen borrar djupt ner i moderskapets rötter och väcker obekväma frågor om hur en riktig mor bör bete sig, t.ex. när barnet skriker natten igenom, och hur en sjuklig postnatal depression kan utvecklas.

Filmen för tankarna till The Hand That Rocks the Cradle och blir allt mer nervkittlande ju närmare slutet vi kommer. Slutet är kanske inte direkt någon överraskning men fyrklövern i rampljuset gör ett så välgjort arbete att man sitter som på nålar i långa stunder. Filmens bästa roll står Clémence Poésy för som i motsats till de övriga får spelat ut sina känslor över ett synnerligen brett register.

På väg att flippa ut. Clémence Poésy gör den bästa rollen i The Ones Below.