Unik film om unik konstnär

Filmen Loving Vincent, världens första oljeanimerade långfilm, är som att röra sig i en mosaik bland Vincent van Goghs landskap, och samtidigt som filmen är en thriller belyser den konstnärens storhet och tragiska livsöde.

Loving Vincent

★★★★★

Regi & manus: Dorota Kobiela, Hugh Welchman.

Genre: biografisk animation.

Gjord i Polen och Storbritannien.

I huvudrollerna: Douglas Booth, Chris O´Dowd, Saoirse Ronan, m. fl.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 35 min.

Fokus ligger på Vincent van Goghs sista dagar och frågan om det psykiskt instabila konstnärsgeniet blev skjuten eller gjorde självmord. Hur som helst, den 29 juli 1980 stapplar en i magen skjuten van Gogh fram längs gatorna i den franska småstaden Avres. Hans död är fortfarande oklar och filmen tar upp dödsorsaken med hjälp av brev, ögonvittnen och personer i hans närmaste krets.

Filmen är ett sex år långt formexperiment där ett team med 150 konstnärer med stor möda skapat bild för bild, inspelad med skådespelare framför en greenscreen.

Magnifikt

Varje scenbild böljar och pulserar, de cirkulära, för van Gogh karakteristiska måleriet med tjocka penseldrag, återkommer i undersköna landskap, likväl som i persongalleriets färgstarka ansikten, det kränger och slingrar sig i ett, men slutresultatet är magnifikt.

Berättelsen tar avstamp ett år efter Vincent van Goghs självmord i sällskap med en ung, instabil, alkohol- och slagsmålsbenägen Armand Roulin (Douglas Booth – tv-serien And Then There Were None), son till postmästare Roulin (Chris O´Dowd - Miss Peregrine´Home for Peculiar Children). Armand ska vidarebefordra ett brev från Vincent till brodern Theo, som också han redan visar sig vara död. I stället möter Armand människor Vincent mött, dryckesbröder, läkare, värdshusvärdinnor, mecenater och det diskuteras fram och tillbaka, varvat med återblickar från Vincent van Goghs korta liv i svartvita bilder och målade i en teknik påminnande om fotografier.

De förstklassiga brittiska skådespelarna tillsammans med bakgrundsteamet med penslarna har gjort en hypnotisk film som inte bara är vacker utan samtidigt en detektivhistoria och konsthistoria som lyfter fram en av världens definitivt bästa konstnärer.

Under sin livstid 1853–1890, sålde den nederländske konstnären en enda tavla innan han dog i en åder av 37 år, antagligen i självmord. Han blev den moderna konstens och expressionismens pionjär. Målningar som Stjärnenatt, Solrosor och Ett litet rum med målningar på väggen återkommer i en film som är en gedigen eloge till konstnär som med all orsak lyfts fram igen. 

Filmen vann publikpriset Golden Trailer vid Annecys filmfestival och Golden Goblet vid Shanghai International Film Festival i år. Den visas sista gången i Borgå idag på eftermiddagen ifall den inte återkommer på repertoaren.

Formexperiment och detektivhistoria. Loving Vincent är världens första oljeanimerade långfilm om ingen mindre än Vincent van Goghs sista dagar och liv.

Solsida med mörkare skuggor

Den också hos oss mycket populära tv-serien Solsidans filmversion går på i invanda banor, men med utrymme för mera mörka moln som täcker den evigt klara himlen. Grundbulten finns i alla fall i humorn.

Solsidan

★★★✩✩

Regi: Felix Herngren, Måns Herngren.

Manus: Jesper Harrie.

Genre: dramakomedi.

I huvudrollerna: Johan Rheborg, Josephine Bornebusch, Felix Herngren, Mia Skäringer.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 1 t 45 min.

De tre par som figurerat i tv-serien finns igen med i Solsidan, dvs. de knösrika Fredde Schiller (Johan Rheborg) och Mickan (Josephine Bornebusch), den evigt osäkra tandläkaren Alex Löfström (Felix Herngren) och hustrun Anna (Mia Skäringer) samt den allom förpestande duon Ove (Henrik Dorsin) och Anette (Malin Cederblad).

Handlingen i komedin utspelad i den snofsiga villaförorten Solsidan kretsar i ett nötskal kring skilsmässa, längtan efter barn, oskrivna badregler i Torekov, kärlek och virrighet i största allmänhet.

I fem säsonger har tv-tittarna fått följa med parens förehavanden men nu svängs nya blad i redan kända kapitel. Skilsmässan hägrar för Alex och Anna, som tröttnat på sin mesiga man och skaffat sig en muskelnippe till äventyrare och friluftsfantast vid namn David (Henrik Schyffert). 

För Fredde är problemet hippiefadern Mauritz (Sven Wollter) som med sina vänstersympatier varit en ständig nagel i ögat för en son ”som tar av de fattiga och själv blir bara rikare”. Att pappan dessutom bott  alla somrar i badparadiset Torekov, vilket Fredde hållit hemligt för Mickan för att inte behöva träffa sin far, får Mickan att gå i taket när hon får reda på det och hela familjen Schiller far bums iväg dit, men hamnar i litet andra, futtigare environger än de trodde. Riktigt galet går det inte, en slags försoning hägrar bakom horisonten mellan far och son. Semesterkomedin är en av filmens bättre sidor.

Mörkare

De mörka molnen ligger som tätast över Alex som är sorgligare, gråare och mera handlingsförlamad än någonsin, trots att han får till ett förhållande med en ny rar flickvän (Frida Hallgren).

Mest skräniga är Ove och Anette som är ute efter en spermadonator och ställer till det ordentligt på ett storstilat utomhuskalas.

Annars går det på i känt manér med pinsamheter och relationsproblem, Mickan jagar efter den perfekta instagram selfien, Fredde struttar omkring i dyrköpt ljusrött, gliringarna haglar och folk skiljs och förenas. Litet déjà vu undgår man inte och det mesta är förväntat, men för de redan frälsta är filmen ett måste, annars går den an något så när.

Villaliv på film. Det går upp och ned i filmen med pinsamheter och parrelationsproblem, Solsidan. Fr.v. upptill Felix Herngren, Josephine Bornebusch, Johan Rheborg och Mia Skäringer samt Malin Cederblad och Henrik Dorsin.

Nya Okänd soldat är en fullträf

Det har stötts och blötts om Aku Louhimies Okänd soldat har något berättigande, det finns ju redan Edvin Laines och Rauni Mollbergs versioner. Visst behövs nyheten, dels för att den delvis skiljer sig från de tidigare och därtill råkar den vara den bästa filmen. Och alla har inte heller läst Väinö Linnas roman eller sett de tidigare filmerna.

Okänd soldat

★★★★★

Manus & regi: Aku Louhimies och Jari Olavi Rantala på basen av Väinö Linnas roman Okänd soldat och boken Sotaromaani.

Genre: krigsdrama.

I huvudrollerna: Eero Aho, Aku Hirviniemi, Jussi Vatanen.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 3 t.

Edvin Laines klassiker från 1955 var monumental och en rentav vågad uppstickare och förhöjare av det nationella självförtroendet 10 år efter freden mellan Finland och Sovjetunionen.

Rauni Mollbergs version 1985 låg redan mera realistisk i sin tid, bl.a. var den fotograferad i färg och delvis på fri hand.

Den aktuella filmen är liksom Linnas roman, så besynnerligt det än låter, pacifistisk och i den meningen att den inte förhärligar kriget, saknar hjältar och i stället lyfter fram krigets grymhet och den enskilda soldatens situation.

Nytt är avsnitt från hemmafronten, bl.a. Kariluotos bröllop med sin fästmö i Helsingfors, Rokka (Eero Aho) på permission hem till småbruket på Karelska näset och frun Lyyti (Paula Vesala) och en journalfilmssnutt från Helsingfors då Hitler oväntat besökte Mannerheim på hans 75-årsfödelsedag och de tyska nazistflaggorna stod sida vid sida med Finlands flagga i Helsingfors.

Tilläggen är motiverade medan vissa andra från Laines film kända episoder lämnas bort. Dessutom har perspektivet riktats mera på ”krigsmaskinen” Antero Rokka, den sympatiske Hietanen (Aku Hirviniemi) och den litet enkla och alltid glatt skrattande Vanhala (Hannes Suominen).

Tiden inget problem

Okänd soldat är tre timmar lång men det känns ingenstans. Den består självklart av en massa krigsscener med anfall och retirering men håller hela tiden tittaren i sitt grepp.

Inslag med naturen som spelarena förser tittaren med både vackra och helvetiska vyer. Här finns artillerikoncentrationer där sönderbombade träd faller i klasar och lugnare stunder med flugor på soldaternas ansikten, vilket allt summa summarum bidrar med realistisk touch. Filmen är med andra ord visuellt högklassig och framför allt krigsscenerna känns trovärdiga och bra gjorda. 

Bra skådespelare

Nu hamnar man också att ta tillbaka sin envist klingande klagovisa om dålig finsk film, för inte bara manus och regi utan också skådespelarna är genomgående bra med Eero Ahos rebelliske och godhjärtade Rokka i första ledet, följd av de i obskyra finska tv-shower som lustigkurrar kända Aku Hirviniemi och Jussi Vatanen som löjtnant Koskela, som nu får visa vad de verkligen går för i dramatiskt seriösa roller. Också Hannes Suominens Vanhala stiger fram som en av favoriterna.

Den friskt odlade soldathumorn ger tittaren andrum mellan scener när kriget mal på som värst. I filmen är det inte svårt att leva med och känna för de soldater som kämpade på och visserligen inte vann kriget men nog såg till att vår självständighet bevarades. Alternativet hade varit det samma som drabbade Estland, Lettland och Litauen: Finland införlivat som en del av Sovjetunionen med arkebuseringar, arresteringar och skjutsningar av misshagliga till Gulagarkipelagen.

Två av Okänd soldats ledande karaktärer. Eero Aho som undersergeant Antero Rokka och Jussi Vatanen som löjtnant Koskela.

Historisk femsetare en rysare också på bio

Minnena vaknar till liv när man ser filmen Borg/ McEnroe och spänningen är nästan den samma som när det begav sig på Wimbledons centercourt sommaren 1980 under slutspelet mellan då världens bästa tennisspelare Björn Borg och uppstickaren, andra seedade John McEnroe från USA – också kallade stenstoden och slyngeln.

Borg /McEnroe

★★★★✩

Regi:Janus Metz.

Manus: Ronnie Sandahl.

Genre: sport, drama.

I huvudrollerna: Sverrir Gudnason, Shia LaBoeuf.

Barntillåten.

Speltid: 1 t 40 min.

Visst, man måste ha varit blind och döv för att inte inse som 28-åring att det var en stor tennismatch man bevittnade på tv, i synnerhet tiebreaket i fjärde set som McEnroe tog hem med 18-16 var en nagelbitare. Sedan vann ju den då redan fyrfaldiga Wimbeldonmästaren Borg matchen i alla fall efter ett par djupdykningar och åtta matchbollar i sin favör.

Matchfokus

Men till sak. Långfilmsdebutanten, dansken Janus Metz, har det skarpaste fokuset inställt på själva matchen men ger naturligtvis också i återblickar insikter i hur Björn Borg (Sverrir Gudnason - Monica Z) blev den han blev. Vi möter en extremt tennisbegåvad kille från Södertälje, spelad av Björn Borg son Leo, en yngling som hatade att förlora och ansågs ha fel i huvudet p.g.a. sina manér. Men han fick rätt tränare i Lennart Bergelin (Stellan Skarsgård), och förvandlades till en isman som aldrig visade sina känslor på planen - och ja, resten är tennishistoria.

Shia LaBeouf (bl.a. Transformer-filmer) gör i sin rollprestation av hetsporren John McEnroe för sin del solklart för alla att här ser ni en tennisbegåvning för vilken blodet svallar på absolut maxnivå. Han blev känd för att munhuggas med publik och domare över enligt honom felbedömda bollar och kastade inte sällan racketen i gräset ilskan. Följaktligen blev han utbuad av den brittiska publiken när han steg in på Wimbledon 1980 tillsammans med Borg. Men den aktuell matchen klarade han av att styra sina känslor och vann publikens gunst.

Imponerande

Både Sverrir Gudnason och Shia LaBoeuf imponerar stort, Gudnason som tystlåten slagmaskin från baslinjen, LaBoeuf som hetlevrad nätspelare. Både liknar kusligt mycket sina förebilder och spelar på med stort hjärta och engagemang. För bra uppbackning svarar Stellan Skarsgård och Tuva Novotny (Jalla! Jalla!) som Borgs flickvän Mariana Simionescu. Spelspråket är huvudsakligen svenska med inslag av engelska.

Filmen är föredömligt spännande också för en mindre sportintresserad och t.o.m. litet hjärtknipande mot slutet då isen brister mellan kombattanterna när McEnroe på flygplatsen möter Borg på väg mot USA.

I verkligheten blev Borg och McEnroe vänner, Borg blev bl.a. bestman på McEnroes bröllop. Men efter den dramatiska Wimbledonfinalen 1980 slogs Borg ut av McEnroe på samma ställe följande år och drog sig samtidigt tillbaka från tennisplanerna i en ålder av 26 år.

Porträttlika. Shia LaBoeuf som John McEnroe och Sverrir Gudnason som Björn Borg sätter igång pulsen i tennisthrillern Borg/McEnroe på vita duken.

Dystopiernas dystopi håller måttet

Originalfilmen Blade Runner från 1982 blev en dystopiernas kultfilm med en ung Harrison Ford i huvudrollen. I uppföljaren, nu aktuell 35 år senare, känns det mesta igen men regissören Dennis Villeneuve har i motsats till Ridley Scott, nu producent, tillgång till en massa datortricks som egentligen är det som gör Blade Runner 2049 till en stor film.

Blade Runner 2049

★★★★✩

Regi: Dennis Villeneuve.

Manus: Hampton Fancher, Michael Green.

Genre: Sci-fi thriller.

I huvudrollerna: Ryan Gosling, Harrison Ford.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 43 min.

Filmen utspelas alltjämt i Los Angeles, nu år 2049, och dessa blade runners, poliserna som jagar replikanter, organiska robotar, finns fortfarande kvar. Orsaken är att replikanterna används som slavar och nu gör uppror och polisen K/Joe (Ryan Gosling) har makten och lagen på sin sida när han i ett mörkt och regnigt Los Angeles gör processen kort med dem han är ute efter.

En massiv gråhet och geometriska byggnader i oändliga rader vittnar om en själlös, konstgjord värld som får kontrast av gulbleka öknar med förfallna byggnader som tagna ur en spaghettivästern.

Det är imposant, skrämmande och deprimerande när en Ryan Gosling drar vidare med sitt okänsliga stenansikte i väntan på nya uppdrag av Madame (Robin Wright - House of Cards).

Men något är inte som det skall, plötsliga minnesfragment manifesterar sig oväntat för K och filosofiska frågor om människa kontra maskin, själ och frälsning bildar en besk brygd. Men man inte ska låta sig besväras av det utan bara låta filmen skölja över sig.

Visuell lyster

Det visuella språket i kombination med den ödesmättade musiken är helt uppenbart Dennis Villeneuves (Arrival, Sicario) trumfkort när han låter sökarögat spela över neonljusen i LA:s inre lika väl som i storstilade panoramavyer.

Också actionsekvenserna är bra med ibland litet för mycket utrymme för blod och våld, speciellt efter att den ärrade och för länge sedan försvunna blade runnern Deckard (Harrison Ford) kommer med i bilden en god bit efter halva filmen. Det väcker naturligtvis misstanken att Ford är engagerad mestadels som affischnamn.

Med och mellan raderna får vi veta att klimatkollapsen är ett faktum och att någon fri vilja inte existerar. Frågan filmen ställer handlar om minnets pålitlighet, inramat av religiöst betonade, närmast bibliska referenser. I söndriga hologram med hackiga bilder paraderar Frank Sinatra, Elivs Presley och Marilyn Monroe förbi medan K/Joe och Deckard närmar sig en sanning som de åtminstone själv börjar ana.

Ryan Gosling som stigit fram som det moderna Hollywoods stora manliga skådespelarnamn får efter några mindre tilltalande komedier och lättviktiga men charmiga musikalen La La Land igen spela med nollställt ansikte och få repliker som i filmen Drive. Bra assistans ger Ana de Armas (War Dogs) som hans hologrambrud Joi och Sylvia Hoeks (Renegades) i rollen som filmens onda kvinnliga nemesis. Krista Kosonen har 50 sekunder på sig att säga några repliker på finska i rollen som prostituerad, som i sällskap med medsystrar möter K och bekräftar att det är en farlig kuf. Hon har rätt.

Framtiden om drygt 30 år? Ryan Gosling som K framför en reklam i visuellt bländande Blade Runner 2049.

Sameflickan som gjorde sig fri

Amanda Kernells debutfilm Sameblod är en lågmält intensiv berättelse som borrar djupt i en av de stora svenska skamfläckarna, rasdiskrimineringen av samerna.

Sameblod

★★★★✩

Manus & regi: Amanda Kernell.

Genre: dama.

I huvudrollerna: Lene Cecilia Sparrok, Mia Erika Sparrok, Maj-Doris Rimpi, 

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 50 min.

Filmen knyter liksom många andra, t.ex. Rädda soldat Ryan samman nutid med dåtid för att igen sluta i nuet. 

Den gamla Elle-Marja/Christina (Maj-Doris Rimpi) är på väg till sin systers Njennas (Mia Erika Sparrok) samiska begravning i de hemtrakter hon lämnade som ung.

Det var då hon lösgjorde sig från en kultur med traditionell renskötsel bland naturfagra fjäll och sjöar och ett liv i kåta för att börja klara sig på egen hand bland den svenska majoritetsbefokningen.

Förnedring

I en återblick från 1930-talet, som fyller upp s.g.s. hela filmen, får vi veta varför.

I skolan var samerna andra klassens medborgare. Deras modersmål var bannlyst, den som talade samiska fick sig med linjalen på händerna av skolfröken (Hanna Dahlström). Också ortens svenska pojkar var ett ständigt hot och plåga för sameeleverna på väg till och från skolan. Efter en förnedrande besök från Uppsala där huvudpersonen Elle-Marja (Lene Cecilia Sparrok) tvingas utstå en rasbiologisk undersökning naken tar hon saken i egna händer och tar tåget till Uppsala.

Kvar blir en oförstående mor och syster Njenna som fortsätter att jojka och leva kvar i den tradition hon är uppfödd i. 

Med huvudet fyllt av kämpalust, tvivel och motsättningar börjar Elle-Marjas vindlande vandring som ”normal” svensk med namnet Christina och ett ständigt förnekande av sitt ursprung.

Rätt eller fel

Frågan som regissören lämnar öppen för åskådaren är om hon gör rätt eller fel när hon väljer att vara stark nog att lösgöra sig eller för ambivalent och undfallande när hon klipper av banden till sitt ursprung.

Sameblod påminner mycket om Klaus Härös humant betonade filmer i den mening att den skyndar långsamt och bjuder på djupa personporträtt och psykiskt mer än fysiskt våld. I synnerhet Elina - som om jag inte fanns och Den nya människan blottlägger liknande skamfläckar.

Amanda Kernell f. 1986 i Umeå men idag bosatt och verksam i Köpenhamn, fick priset som bästa unga regissör för Sameblod på filmfestivalen i Venedig i fjol. Hon har i Lena Cecilia Sparrok, sameflicka från Norge, f. 1997, hittat en strålande skådespelare som debuterar i filmen. Också hennes syster Mia Erika Sparrok som gör syster Njennas roll, Maj-Doris Rimpi som den åldrande Elle-Marja, Hanna Dahlström som skolläraren och Julius Fleischanderl som Elle-Marjas tillfälliga pojkvän i Uppsala imponerar i en tidvis grym men framför allt renande berättelse som få känner till.

Förnedrande. Sameflickan Elle-Marja (Lene Cecilia Sparrok) gör en stark huvudroll i filmen Sameblod.

Drama och komedi möts i Tulpanfeber

I Holland förekom på 1630-talet en av världens första spekulationsbubblor, den s.k. tulpanmanin. Utgående från Deborah Moggachs roman Tulip Fever visar filmen Tulpanfeber vad fenomenet förorsakade bland rika och fattiga i Amsterdam i allmänhet och hos en köpmansfamilj i synnerhet.

Tulpanfeber

★★★✩✩

Regi: Justin Chadwick

Manus: Tom Stoppard, Deborah Moggach. 

Genre: drama.

I huvudrollerna: Alicia Vikander, Christoph Waltz, Dane DeHaan.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 47 min.

Familjen i fråga utgörs av Sophia (Alicia Vikander – Den danska flickan) och Cornelis Sandvoort (Christoph Waltz – Unglorious Basterds), han med rötterna i Amsterdams förmögna köpmannaskrå, hon ett barnhemsbarn som tack vare sin skönhet tar steget upp och blir hans unga hustru.

Filmens berättarröst är Maria (Holliday Grainger - My Cousin Rachel) som förälskar sig i fiskhandlaren William (Jack O´Connell). När Cornelis inte får sin efterlängtade son trots flitiga ouvertyrer i sänghalmen hyr han en konstnär (Dane DeHaan – A Cure for Wellness) som åtminstone ska måla ett porträtt av man och hustru för eftervärlden.

Många turer

Sen går det som det går, det vill säga som förväntat, när två unga människor möts, det blir förbjuden kärlek och oväntat många turer i tranedansen eftersom också Maria nedkommer med en liten, som ytterligare blandar ihop korten. Dessutom håller den feberaktiga tulpanspekulationen, med sina dyra små knölar som blommar i en endaste vecka, på att brista med rätt katastrofala följder.

Om den centrala kärlekshistorien i Justin Chadwicks (The Other Boleyn Girl) känns litet träig och påminner om ett shakespeareaktig pjäs är den komiska biten desto bättre och mot slutet av filmen får den ett omisskännligt drag av dramathriller. 

Filmen är ett kostymdrama och påminner om Flickan med pärlörhänge  och innehåller liksom den scener vackra som klassiska tavlor. Christoph Waltz gör en ny inmutning som mångfacetterad och komplex köpman med hjärtat på rätta stället. Alicia Vikander är inte bara bra med stora och små nyanseringar utan har också ett tydligt anlag för det komiska. I en biroller övertygar Judi Dench som abbedissa.

Förbjuden kärlek. Konstnären (Dane DeHaan) kan inte hålla fingrarna bort från den avporträtterade hustrun (Alicia Vikander), vilket drabbar hennes man Cornelis (Christoph Waltz).

Lurad till sovjetiska paradiset

Många vänstersinnade som trodde på frihet, jämlikhet och broderskap flyttade på 1930-talet till Sovjetunionen, bland dem ett flertal amerikafinländare. Dessa människors förtigna historia viks ut i filmen Ikitie.

Ikitie

★★★✩✩

Regi: A J Annila.

Manus: A J Annila, Aku Louhimies på basen av Antti Tuuris roman.

Genre: historiskt drama.

I huvudrollerna: Tommi Korpela, Sidse Babett Knudsen, Hannu-Pekka Björkman.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 43 min.

Antti Tuuri, vars roman filmen bygger på, är inte den enda som skrivit om den här dramatiska och efteråt ihjältigna eran i vår närhistoria. Också Fredrik Lång berättar om det i romanen Ryska kusinen från 2003.

Det var idealister som trodde på en politisk idé som lockades av Stalins ”paradis” i Karelen men som alla försvann efter Stalins utrensningar. Filmens huvudperson pacifisten Jussi Ketola (Tommi Korpela – Miehen työ) var i Amerika och prövade lyckan innan han återvände till Finland där han blev småbrukare och familjefar tills han en natt kidnappas och skjutsas av den facistiska Lapporörelsen över gränsen till Ryssland.

Säker på att allt är ett misstag tvingas Ketola till sist inse att det inte finns någon återvändo och hamnar på den blomstrande kolchosen Hopea, ledd av Joe Hill (Ville Virtanen). Med angivaren Kallonen (Hannu-Pekka Björkman) ständigt andandes i nacken blir livet om inte en dans på rosor i alla fall hyggligt nog. I synnerhet när han gifter sig med den amerikanska änkan Sara (Sidse Babett Knudsen - tv-serien Borgen) och bygger sig en ny framtid.

Men åskmolnen hopar sig. Stalins utrensningar har kört i gång och kolchosen Hopea hamnar också i skottlinjen. Regissören A J Annila (Sauna, Jadesoturi) har en tydlig dramaturgisk nerv och temporytmik i berättandet utan att frossa i våld. Men det finns givetvis med och mest mot slutet efter en mera prosaisk återgivning av livet i Karelen. 

Tommi Korpela är skådespelaren som bär upp filmen med sin återhållsamma gestaltning. För goda biroller svarar Hannu-Pekka Björkman som filmens stora skurk och Sampo Sarkola som oljad fixare i ett ingenmansland mellan ryssar och invandrare.

Att händelserna i ryska Karelen förtegs berodde antagligen på att Sovjetunionen och USA gjorde gemensam sak mot Nazityskland under andra världskriget men också I Finland  förnekades fakta på grund av känsliga grannrelationer och först 1992 erkändes massgravarna i området. Att filmen har en samhällspolitisk tyngd i ett Finland som i år firar 100-årsjubileum är höljt utom allt tvivel. 

Skjutsad över gränsen. Småbrukaren Ketola (Tommi Korpela) hamnar mot sin vilja i ryska Karelen och är ljusstark huvudperson i filmen Ikitie.

Bonnläppar bakom den stora kuppen

Steven Soderbergh fiskar i kända vatten med sin comeback Logan Lucky, en utvikare på hans tidigare filmer Ocean´s Eleven, 12 och 13.

Logan Lucky

★★★✩✩

Regi: Steven Soderbergh.

Manus: Rebecca Blunt,

Genre: kriminalkomedi.

I huvudrollerna: Channing Tatum, Adam Driver, Daniel Craig.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 59 min.

Regissören Steven Soderbergh, f. 1963 och med svenskt påbrå på fädernet, har redan tidigare hotat sluta filma men återvänt. Till hans bästa filmer hör Traffic från 2000 innan han hemföll till skojar&rångenren med sina Ocean´s-filmer.

Logan Lucky har inte utan orsak kallats country & redneckversionen på Ocean´s-filmerna och handlar om en rånkupp under ett stort Nascar-race i North Carolina, där några sällsynt korkade bröder står för ”tankearbetet”.

Channing Tatum ( 21 & 22 Jump Street) spelar den från hustrun (Katie Holmes) frånskilda och nyligen från jobbet sparkade Jimmy Logan som tvingas dryga ut sin sinande personliga kassa med kriminella metoder, som utan vidare kan klassificeras till de mera oortodoxa. Hans kumpan blir den enarmade brodern Clyde, gestaltad av en nollställd Adam Driver (While We Were Young), och systern Mellie (Riley Keough).

Förutom lokala korkskallar tvingas man från fängelset smuggla ut sprängämnesexperten Joe Bang, i en roll där Daniel Craig bytt ut James Bond smokingen mot arbetshalare och hemgjorda bombgrejor.

De klantiga stereotypierna lyckas visserligen roa tidvis men i längden blir skämten och plattityderna på djupaste amerikanska södernslang tröttande.

Skådespelet är ändå någorlunda hyfsat och blir bäst mot slutet när Hilary Swank (Million Dollar Baby) träder in på scenen som FBI specialagent Sarah Grayson. Också Riley Keough, bekant från skräckfilmen It Comes at Night är värd att onämnas, samma gäller den ständigt pulserande countrymusiken.

Klantigt brödrapar. Channing Tatum och Adam Driver använder sig av oortodoxa metoder för att komma åt storkovan.

Sofia Coppola sätter kvinnoperspektiv på krigsdrama

Sofia Coppolas nyfilmatisering av The Beguiled (De bedragna) synar en utlöpare i det amerikanska inbördeskriget ur kvinnoperspektiv. Skådespelet och fotarbetet tilltalar mest.

The Beguiled

★★★✩✩

Regi: Sofia Coppola.

Manus:

Genre: drama.

I huvudrollerna: Colin Farrell, Nicole Kidman.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 33 min.

The Beguiled grundar sig på en roman från 1966 av Thomas Cullinan och kom ut i första filmversion 1971 med den svenska titeln Korpral McB - anmäld saknad med Clint Eastwood och Geraldine Page i huvudrollerna.

Nu är synsättet mera feministiskt men Coppola (Lost in Translation, Marie Antoinette) håller greppet om åskådarna. 

Colin Farrell (Phone Booth,Total Recall) är yankeen, korpral McBurney, som flytt slagfältet sårad i benet och hittas på sydstatstruppernas fiendesida i dåligt skick vid ett träd i skogen, där en ung flicka från en närbelägen skola för unga flickor är ute och plockar svamp. En yankee, är för att reda ut begreppen, benämningen på nordstatare i inbördeskriget, de som ville avskaffa slaveriet i motsats till sydstatarna. 

Korpralen får hjälp och husrum i flickskolan, ledd av Martha (Nicole Kidman). Här finns också läraren Edwina (Kirsten Dunst – Spider Man-filmer, Marie Antionette) och hennes högra hand Alicia, spelad av Elle Fanning. Alla tre faller på sitt sätt för den charmiga konvalescenten tillsammans med några ännu yngre töser på skolan som inte heller har något emot litet karlsällskap.

Erotiken vilar tungt i luften under en tvättscen med Kidman och Farrell för att inte säga när han sitter till bords med kvinnorna och det fnittras vilt och röda kinder blossar upp.  Men sedan eskalerar händelserna på ett oväntat sätt och lugnet på flickskolan är definitivt ur balans. 

Nicole Kidman gör en rutinmässigt säker rollpresentation, Colin Farrell är snäppet bättre men bäst spelar Elle Fanning (Maleficent, Super 8), lillasyster till Dakota Fanning, känd från filmer som Man on Fire med Denzel Washngton och Världarnas krig med Tom Cruise.

Filmen är trots dramainslagen vacker och sagolik, mycket tack vara fotografen Philippe Le Sourdins poetiska arbete bakom kameran. Coppola fick priset för bästa regi under filmfestivalen I Cannes, vilket nog var att ta i litet i överkant. Någons storfilm är det inte, men nog värd en närmare titt i alla fall.

Känslosvall. Kopral McBurney förvrider huvudena på kvinnorna, bland med Alicia (Elle Fanning).

Julafton för vänner av Stephen King

Stephen King har skrivit både strunt och hårresande goda klassiker. Filmatiseringen av romanerna The Dark Tower finns någonstans mitt emellan, med udden riktad en yngre målgrupp.

The Dark Tower

★★★✩✩

Regi: Nikolaj Arcel.

Manus: Akiva Goldsman, Jeff Pinkner, Anders Thomas Jensen.

Genre: action, fantasy.

I huvudrollerna: Matthew McConaughey, Idris Elba, Tom Taylor.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 31 min.

Men man ska nog vara en inbiten Stephen King-fan för att uppleva det fina i kråksången, för det mesta är The Dark Tower bara aett actionäventyr av många liknande.

Fantasin saknas givetvis inte, inte heller maktspelet mellan ont och gott. Någonstans i en annan dimension reser sig ett högt svart torn som håller universum samman. De onda vill förstöra tornet, som bara kan skadas av barns tankar. Därför samlar den svartklädde magikern (Matthew McConaughey - True Detective tv-serien, Killer Joe) ihop barn med telepatisk förmåga för att ståla tornet i bitar.

På Jorden tar det formen av jordbävningar, bl.a. i New York där unge Jake (Tom Taylor) bor och ser nattliga sannmardrömmar om tornet. Föräldrarna tror honom inte men när de onda från andra sidan skickar personer efter honom lyckas han fly genom en okänd portal till de ondas rike och slår här följe med revolvermannen Roland (Idris Elba - Prometheus) som länge jagat magikern för att han dödade Rolands far. Men nu ska universum också räddas och det blir som sig bör de svagare och en samling goda trakasserade trashankar som ställer sig upp mot en övermakt av onda.

Konstigt så denna kingska äventyrsvärld i dansken Nikolaj Arcels (A Royal Affair) regi påminner om den tolkienska, med t.o.m. en mellanvärld där magikern råder tillsammans med typer som är som tvillingar till orcherna, osv. 

Med undantag för några bra actionscener och teknisk finesser är storyn bara för förväntad för att engagera. Matthew McConaughey lyckas inte heller framkalla den åsyftade skräckkänslan och den unge huvudrollsinnehavaren Tom Taylor (Broken Hearts) smälter mestadels in i tapeten. Bäst är Idris Elba som träffsäker gunslinger. 

Kombattanter. Matthew McConaughey är ond och Idris Elba god i The Dark Tower.

Äntligen finsk film som slår an

Zaida Bergroths nya film Miami överraskar positivt och blir bara bättre och bättre ju längre handlingen framskrider.

Miami

★★★★✩

Regi: Zaida Bergroth.

Manus: Zaida Bergroth, Jan Forsström.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Krista Kosonen, Sonja Kuittinen.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 59 min.

Finska filmer rosar sällan marknaden. Senast jag såg en bra sådan var Klaus Härös Fäktaren 2016 och före det Utrensning. På hösten kommer nyversionen av Okänd soldat som borde vara något i hästväg men nu har också Zaida Bergroths (Skavabölen pojat) tredje film Miami dykt upp som en rätt otippad vinnarkandidat bland årets inhemska produktioner.

Marknadsförd som en kvinnofilm med kvinnliga skådespelare i huvudrollerna och kvinnlig regissör har den nog mycket att ge också en manlig tittargrupp, för här finns alla egenskaper hos en god film bra story.

Miami handlar om två systrar som vuxit upp på skilda håll men som träffar varandra på nytt och drar ut på en resa som blir dramatisk.

19-åriga Anna (Sonja Kuittinen) är en vanlig ung flicka som vantrivs som barbiträde. När hon stöter på sin för länge sedan försvunna halvsyster Angela (Krista Kosonen) börjar det hända saker.

Angela är showdansös som jobbar på klubbar och natthak och har en utstrålning som heter duga. Men hon har också nästlat in sig i undre världen där suspekta typer har en och annan gås (penningskuld) oplockad med  Angela. 

Det märker också Anna mycket snart när hon lockas med i showvärlden tillsammans med sin karismatiska syster. Om Angela är den skinande vackra diamanten är Anna den smartare av systrarna som hittar på idéer för att klara dem ur knipan.

Skådespelet i fokus

Hopkoket på roadmovie och kriminalthriller fungerar trots en inte så originell grundstory. I stället är det skådespelet och musiken i filmen som står för kickarna.

Krista Kosonen är som vanligt säkerheten själv också i rollen som vacker ängel med brustna vingar och hennes bidrag till filmen ska inte underskattas.

Men mest imponerar nog Sonja Kuittinens förvandling från osäker flicksnärta till tilldragande showgirl men framför allt som en ung kvinna med klös i klorna när det verkligen gäller. Kuittinen som tidigare medverkat i tv-serien Tripla gör en ypperlig filmdebut i Miami och man väntar med spänning på följande filmroll.

I birollerna ser vi bl.a. Unga Teaters tidigare chef, skådespelaren Christian Lindroos, som kriminell kuf på dekis.

Systrar som möts. Angela (Krista Kosonen) lär Anna (Sonja Kuittinen) att dansa.

Dunkirk en ovanlig och gastkramande krigsfilm

Christopher Nolan (Inception, Interstellar) lättar aldrig på greppet i sina kanske bästa film hittills. Dunkirk håller nämligen fokus på tre olika fronter och liknar i sin uppbyggnad en episodfilm.

Dunkirk

★★★★★

Regi & manus: Christopher Nolan.

Genre: historiskt drama, action.

I huvudrollerna: Fionn Whitehead, Tom Hardy, Mark Rylance, Kenneth Branagh, Cillian Murphy.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 47 min.

När engelska, franska och belgiska trupper omringades av tyskar i Dunkirk i juni under andra världskrigets början då slaget om Frankrike var som intensivast var goda råd dyra. 400 000 man befann sig på stranden utan skydd medan fiendeplan ohotade kunde bomba och skjuta på de allierades trupper. Churchill beordrade insatser som skulle evakuera 300 000 engelsmän från strandhelvetet i Dunkirk. Filmen Dunkirk är berättelsen om en av Nazitysklands största blundrar då dess trupper inte ryckte fram till slutet och därmed gav de allierade möjligheten till det som kallas undret vid Dunkirk.

Den verbala biten i filmen är minimal, det är händelserna som talar för sig själva. Dels sker det bland männen på stranden och dels ombord på fartyg som sänks av torpeder, bombplan och tyska jagare. Dessutom är ett fåtal engelska Spitfireplan inblandade i en ojämn strid om herraväldet i luften och sist men inte minst rör sig filmen bland den flotta av fiske- och fritidsbåtar från England som stävar mot Dunkirk för att evakuera engelsmän i dödens käftar.

Fungerande rytmik

Rytmiken i filmen är utomordentligt bra när den växlar mellan klaustrofobiska scener bland män ombord på sjunkande fartyg i natten, flygdueller uppe i skyn och med delfokus på utsattheten bland räddarna i småbåtar på väg mot Dunkirk.

Alla skådespelare är väl valda för sina roller. Hit hör Tom Hardy (Legend, Mad Max: Fury Road) som stridsflygare, Kenneth Branagh (The Boat that Rocked) som flottkommendör, Fionn Whitehead (Him) som är filmens nav som en man i ledet, Cillian Murphy (Inception) i rollen som en traumatisk soldat som räddas ur havet på en båt styrd av Mark Rylance (Bridge of Spies).

Helhet och musikalisk nerv

Panoraman över hela krigsscenen till havs och på stranden med illavarslande rökpelare som bolmar på i bakgrunden ger ilningar längs ryggraden. Det som får hjärtat att dunka litet extra är Hans Zimmermans olycksbådande och ständigt dunkande, än accelererande, än avtagande musik, som ger en egen dimension åt allt som sker.

Nolan dukar absolut inte upp några våldsorgier och undviker all politisering och nästan helt genrens hjälteglorifiering för att enbart koncentrera sig på de enskilda soldaternas kamp för sina liv. En så här bra och ovanlig krigsfilm är ett måste för alla som vill se något extra på vita duken i sommar.

Utsatta. Slumpen avgör vem som överlever på stranden vid Dunkirk.

Nya apeposet ett av de bästa

Den är stor och episk, den är obarmhärtig, den är hjärtskärande och den är vacker: allt detta ryms in i nya Apornas planet: Striden.

Aporna planet: Striden

(War for the Planet of the Apes)

★★★★✩

Regi: Matt Reeves.

Manus: Mark Bomback, Matt Reeves.

Genre: actiondrama.

I huvudrollerna: Andy Serkis, Woody Harrelson.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 20 min.

Ja, varför inte satsa igen på en vinnande häst? Tanken slår en när man ser nya Apornas planet: Striden, en av de modernare apa versus människa dramafilmer som började dyka upp närmare femtio år efter originalet Apornas planet (1968) med Charlton Heston.

Först kom Apornas planet 2001, sedan Apornas planet (r)Evolution 2011 och därefter Apornas planet: Uppgörelsen 2014.

I Matt Reeves (Clover Field, Apornas planet: Uppgörelsen) nya film finns apledaren Caesar med i centrum, på jakt efter nya fridfullare marker för sina apor som ondsinta människor gör allt för att ta livet av.

De människor  som finns kvar, ska vi tillstå, för ett virus har slagit ut de flesta av arten Homo sapiens men inte överstegalningen Woody Harrelson (Hunger Games, True Detective på tv) vars mannar i inledningen ställer till ett jäkla blodbad bland Caesar och hans apflock, hans hustru stryker med och också lilla sonen så visst är det hämndbegär som driver Caesar iväg efter översten med anhang.

Med sig får han några förtrogna apvänner och en liten stum flicka (Amiah Miller) som han hittar längs vägen – och en lång, händelserik odyssé på häst i bl.a. snöiga, mäktiga bergslandskap som för tankarna till Sagan om Ringen-trilogin, diverse västernfilmer, Mad Max: Fury Road och Apocalypse Now börjar ta form.

Obehagligt

De obehagligaste sekvenserna dyker upp när Caesar tillfångatas av översten och hans hejdukar och hamnar i ett fängelse av äkta nazityskt koncentrationslägervirke, men filmen bjuder också på värme och medmänsklighet, ordet låter litet ironiskt, för i den här berättelsen är det människorna som är de onda och aporna de goda - punkt, slut.

Andy Serkis som spelat bl.a. Gollum i Sagan om Ringen-triogin är igen hemma på mammas gata i motion-capture teknik som Caesar där ledarchimpansens hela mimik och väderbitna anlete känns nog så övertygande. Filmes lustigkurre är Steve Zahns cirkusapa som ojar och vojar sig fram mellan slutkrevaderna med hjärtat på rätta stället.

Att filmen är så bra beror på att alla apor framställs som personligheter man bryr sig om. Två timmar och tjugo minuter känns därför aldrig för långt i en film som öppnar sig åt olika håll men hela tiden har den röda tråden inom kontroll och ett bakomliggande raster med ett budskap om fred och endräkt i en galen värld.

Ansvar som förpliktar. Caesar har sju stugor fulla i nya välgjorda Apornas planet: Striden.

Klaustrofobiskt i stugan

Trey Edward Shults horrorrulle It Comes at Night bjuder på en pärla inom genren. Medan frågorna hopar sig och den klaustrofobiska stämningen tätnar utspelar sig ett efterapokapyptisk drama där en familjefar sätter sina nära och kära i främsta rummet.

It Comes at Night

★★★★✩

Regi & manus: Trey Edward Shults.

Gere: horrorthriller.

I huvudrollerna: Joel Edgerton, Chistopher Abbot.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 37 minuter.

Horrorfilmerna har ett uppsving. Vi har sett det i Jordan Peeles filmdebut Get Out för några veckor sedan, en rysande bra satir, thriller och skräckskröna om raskonstellationerna i USA liksom i Split , om en multischizofren mördare, där M.Night Shyamalan återvänder till mammas gata efter diverse irrfärder och magplask. För att inte tala om Fede Alvarez Don´t Breathe förra året där en blind vietnamveteran gör livet till ett helvete för ett gäng inbrottstjuvar.

Lågbudget med sting

It Comes at Night är en lågbudgetfilm om Paul (John Edgerton – Warrior) med hustru och tonårsson förskansat sig i en stuga långt ute i skogen efter att ett dödligt virus verkar ha tagit kål på det mesta.

Ingen går ut utan vapen, allra minst på natten. Men visst dyker den stackars saten Will (Christopher Abbot – A Most Violent Year) upp och försöker bryta sig in och får sig omedelbart med varma servetter.

Men han har en trumf på hand, i hemmet han lämnat med fru och len igen son på jakt efter vatten finns mat i utbyte och snart är stugan fylld av inte bara tre utan sex personer och en hund.

Besökarna är inte smittade, för det skulle betyda döden för alla, men händelsekedjan utvecklar sig på ett väldigt olustigt sätt som får Pauls kärnfamiljs och besökarnas skidor att gå i kors.

Regissören utnyttjar skickligt det slutna rummets klaustrofobi och aningar om ont uppsåt både i stugan och utanför i skogen.

Karaktärerna är inga klichéer utan människor av kött och blod man bryr sig om.

Filmen kan uppfattas som en allegori på temat främlingsskap men varför inte bara se den som en bra skräckthriller som man verkligen inte anar hur den ska sluta. Och lika bra är det.

Håll främlingarna utanför. Gasmask och vapen är bara några av ingredienserna i skräckthrillern It Comes at Night.

Mytologi korsar vår tids krigsmuller

För fjorton sedan svarade regissören Patty Jenkins för den suggestiva seriemördarfilmen Monster. Nu är hon tillbaka med fantasythrillern Wonder Woman. En film där grekisk mytologi möter första världskrigets krigsmuller.

Wonder Woman

★★★✩✩

Regi: Patty Jenkins.

Manus: Zack Snyder.

Genre: fantasyäventyr, thriller.

I huvudrollen: Gal Gadot.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 22 min.

En gemensam nämnare för båda filmerna är Zack Snyder. Han har skrivit manuset för Wonder Woman, men han regisserade och skrev också filmen Sucker Punch 2011 där inte mindre än tre töser på anstalt dykte ner i en alternativ värld i första världskrigets helvete.

Det finns alltså likheter i filmerna men visst är Wonder Woman i sitt eget slag. Den handlar om prinsessan Diana (Gal Gadot – Fast & Furious 5 och 6)) som tränas till en dödsmaskin med svärd och båge bland kvinnliga amasonkrigare på ön Themyscira i förhistorisk tid.

För krigskonsten svarar mostern (Robin Wright) medan modern Hippolyta (Connie Nielsen) undervisar henne om gudarna, bland dem den onda krigsguden Aries och hur Zeus och amasonerna lyckades kväsa honom. Men han hotade med att återkomma och sprida krig och elände över jorden.

Mot kriget

När ett flygplan störar ner i havet utanför ön räddar Diana den amerikanske spionen Steve (Chris Pine). I hasorna har han tyska soldater och det blir ett stort slag. Vinnaren är given, trots att oddsen med pilbågar mot kulsprutor är dåliga. Steve tar sen Diana med tillbaka till den ”verkliga” världen där första världskriget pågår och där - suprise, suprise - en av nazistledarna är Aries. Han måste förgöras för att spara på vidare blodsutgjutelse. Alla tyskar är givetvis onda och med finns en obligatorisk, här kvinnlig och i ansiktet deformerad läkare som experimenterar med gaser och annat fanskap.

Mot bakgrunden av första världskriget utspelas fantasyäventyrets största slag med magiska krafter inblandade. En rätt rätlinjig story som inte saknar överraskningar får i Patty Jenkins händer en visuell glans man sällan skådat. I filmen blandas moraletik, action och bra skådespel i synnerhet av huvudrollsinnehavaren, israelen Gal Gadot, också känd som modell och expert på kampsporter. Hennes nationalitet förorsakade att filmen förbjöds i muslimdominerade länder i Mellanöstern. Men det är en annan story.

Amason i farten. Diana (Gal Gadot) gör rent hus i fantasyäventyret Wonder Woman.

Onda utomjordingar på vift igen

Ridley Scott gör comeback med nya sci-fi horrorrullen Alien:Covenant så det står härliga till. Men då dyster som Daniel Espinosas film Life med premiär för några veckor sedan är den inte, för i den filmen gjorde den onda ”bläckfisken” rent hus ombord på det rymdskeppet.

Alien: Covenant

★★★✩✩

Regi: Ridley Scott.

Manus: Dan O´Bannon.

Genre: sci-fi skräck.

I huvudrollerna: Michael Fassbender, Katherine Waterston, Billy Crudrup.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 2 min.

Alien: Covenant är en slags fortsättning på Ridley Scotts inte så populära Prometheus (2012) och handlingen utspelas 2014. Rymdskeppet Covenant är ute på kolonisatörsuppdrag till en beboelig planer då först en incident och sedan en signal från en närmare belägen planet får fartkostens kapten Orma (Billy Crudup)  att styra dit. Visst, stället verkar mer än hyfsat, rentav paradisiskt,  men det är förstås ett dyrköpt misstag för skriv upp att här finns en parasit som tar sig in i några av besättningsmedlemmarns kroppar för att krysta ur sig via ryggar och mage, precis som det ska i en Alienfilm.

Deras räddning och nemesis blir medresenären och humanoiden David/Walter, tolkad av Michael Fassbender i en dubbelroll.

Filmen innehåller en hel del filosofisk goja om människans ursprung och för tankarna till senaste Mad Maxfilmen Fury Road i fråga om diktatorsfasoner och människor i slavliknande förhållanden.

Alien i förarsätet

Men naturligtvis är det det dreglande Alien spektaklet med sina ståltänder och smak för människokött som står för den ultimata skräcken både på planeten och ombord på Covenant, när tumskruvarna börjar dras åt.

Alienfilmerna som inleddes 1979 har blivit klassiker i genren men jag saknar nog Sigourney Weaver för hjältinnan Daniels (Katherine Washington) i Covenant drar ohjälpligt det kortare strået. Fassbenders dubbelroll som frälsare och skurk är för sin del en av filmen behållningar. 2019 firar Alienfilmerna 40-årsjubileum och den som ser Alien: Covenant inser säkert efter slutscenen att det är bäddat för en uppföljning.

Tänder som kan bita till. Visst har alien ännu smak för människokött i nya Alien: Covenant.

En rysande bra skräckthriller

Jordan Peeles filmdebut Get Out är en rysande bra satir, thriller och skräckskröna om raskonstellationerna i USA.

Get Out

★★★★✩

Regi & manus: Jordan Peele.

Genre: skräckthriller.

I huvudrollerna: Daniel Kaluuya, Allison Williams.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 44 min.

Hur ska en afroamerikansk man prata, bete sig och klä sig? Det har vi alla våra egna åsikter om. Filmen Get Out tvingar med sina vassa scener tittaren att möta sig själv och sina fördomar i en berättelse som håller en på halster från start till mål. Det skickliga manuset låter tumskruvarna dras till under den första timmen, sedan faller fjällen från tittarens ögon och en mycket obehaglig sanning blottar sig.

Amerikanen Jordan Peele med vit mor och svart far har hittills livnärt sig som den ena i humorduon Key and Peele och deltagit i serier som Fargo men nu ligger nog filmmediet öppet framför honom.

Den starka inledningsscenen där en svart ung man nattetid rör sig i ett område för rika vita och förföljs av en - naturligtvis - vit bil drar upp riktlinjerna för berättelsen.

Vi har de störtförälskade propra paret Chris (Daniel Kaluuya - Sicario, Johnny English) och Rose (Allison Williams – tv-serien Girls) - han en svart afroamerikan, hon vit rikemansjänta, som båda ska hem på weekenden till hennes föräldrar.

De vet inte om att han är svart men no problem, försäkrar Rose, föräldrarna skulle ha röstat på Obama en tredje gång om det bara hade varit möjligt.

Föräldrarna tar emot den nya pojkvännen med öppna armar men snart börjar det osa bränt. Roses bror (Caleb Landry Jones – X-Men: First Class) verkar inte ha alla pennor i penalen och inte heller föräldrarnas beteende är normalt, de ursäktar sig visserligen besvärat över att ha anlitat vå svarta hemhjälpar, som också de verkar minst sagt suspekta.

Mardröm 

Snart visar sig det vagt obekväma förvandlas till det direkt obehagliga då en fest för idel vita äger rum i huset och sanningarna börjar träda fram.

Det blir en mardröm med stämningar från zombiefilmer och När lammen tystnar samtidigt som inte bara skräcken utan också actionthrillerns alla ingredienser tas i bruk.

Sällan ser man så här smarta thrillers med inslag av både skräck och humor och en satir som svider som piskrapp över ryggslutet.

De för det mesta obekanta skådespelarna gör utmärkta rolltolkningar, den enda jag identifierar från tidigare är Catherine Keeler (Captain Phililps) som jovialisk mor till Rose med en satanisk makt som hypnositör. Missa inte denna lågbudgetfilm som överraskar mycket positivt.

Nyförälskade. Chris (Daniel Kaluuya) och Rose (Allison Williams) har bara ögon för varandra men det har också några mindre trevliga individer, i synnerhet för Chris.