Dystopiernas dystopi håller måttet

Originalfilmen Blade Runner från 1982 blev en dystopiernas kultfilm med en ung Harrison Ford i huvudrollen. I uppföljaren, nu aktuell 35 år senare, känns det mesta igen men regissören Dennis Villeneuve har i motsats till Ridley Scott, nu producent, tillgång till en massa datortricks som egentligen är det som gör Blade Runner 2049 till en stor film.

Blade Runner 2049

★★★★✩

Regi: Dennis Villeneuve.

Manus: Hampton Fancher, Michael Green.

Genre: Sci-fi thriller.

I huvudrollerna: Ryan Gosling, Harrison Ford.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 43 min.

Filmen utspelas alltjämt i Los Angeles, nu år 2049, och dessa blade runners, poliserna som jagar replikanter, organiska robotar, finns fortfarande kvar. Orsaken är att replikanterna används som slavar och nu gör uppror och polisen K/Joe (Ryan Gosling) har makten och lagen på sin sida när han i ett mörkt och regnigt Los Angeles gör processen kort med dem han är ute efter.

En massiv gråhet och geometriska byggnader i oändliga rader vittnar om en själlös, konstgjord värld som får kontrast av gulbleka öknar med förfallna byggnader som tagna ur en spaghettivästern.

Det är imposant, skrämmande och deprimerande när en Ryan Gosling drar vidare med sitt okänsliga stenansikte i väntan på nya uppdrag av Madame (Robin Wright - House of Cards).

Men något är inte som det skall, plötsliga minnesfragment manifesterar sig oväntat för K och filosofiska frågor om människa kontra maskin, själ och frälsning bildar en besk brygd. Men man inte ska låta sig besväras av det utan bara låta filmen skölja över sig.

Visuell lyster

Det visuella språket i kombination med den ödesmättade musiken är helt uppenbart Dennis Villeneuves (Arrival, Sicario) trumfkort när han låter sökarögat spela över neonljusen i LA:s inre lika väl som i storstilade panoramavyer.

Också actionsekvenserna är bra med ibland litet för mycket utrymme för blod och våld, speciellt efter att den ärrade och för länge sedan försvunna blade runnern Deckard (Harrison Ford) kommer med i bilden en god bit efter halva filmen. Det väcker naturligtvis misstanken att Ford är engagerad mestadels som affischnamn.

Med och mellan raderna får vi veta att klimatkollapsen är ett faktum och att någon fri vilja inte existerar. Frågan filmen ställer handlar om minnets pålitlighet, inramat av religiöst betonade, närmast bibliska referenser. I söndriga hologram med hackiga bilder paraderar Frank Sinatra, Elivs Presley och Marilyn Monroe förbi medan K/Joe och Deckard närmar sig en sanning som de åtminstone själv börjar ana.

Ryan Gosling som stigit fram som det moderna Hollywoods stora manliga skådespelarnamn får efter några mindre tilltalande komedier och lättviktiga men charmiga musikalen La La Land igen spela med nollställt ansikte och få repliker som i filmen Drive. Bra assistans ger Ana de Armas (War Dogs) som hans hologrambrud Joi och Sylvia Hoeks (Renegades) i rollen som filmens onda kvinnliga nemesis. Krista Kosonen har 50 sekunder på sig att säga några repliker på finska i rollen som prostituerad, som i sällskap med medsystrar möter K och bekräftar att det är en farlig kuf. Hon har rätt.

Framtiden om drygt 30 år? Ryan Gosling som K framför en reklam i visuellt bländande Blade Runner 2049.