En godbit för fansen, annars - tja

Tredje och avslutande delen i prequeltrilogin om Star Wars har sina sidor men är avgjort en film för massorna och de färdigt frälsta fansen.

The Rise of Skywalker

✮✮✮✩✩

Regi: J.J. Abrams.

Manus: Chris Terrio, J.J. Abrams.

Genre: fantasy, action.

I huvudrollerna: Daisy Ridley, Adam Driver.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 33 min.

Satt flera gånger och tänkte på Sagan om Ringen-trilogin under förevisningen av Star Wars:The Rise of Skywalker, samma indelning i onda och goda, där de onda dödar för att de är onda, medan de goda dödar för att de måste rädda världen.

Den förenklade dramaturgin var ändå mera djup och substansrik i Sagan om Ringen. Man berördes på ett annat sätt än i Star Wars-filmerna och nu denna nionde och sista, där allt är som ett stort spel där det smäller och vimlar av flygande farkoster. Underhållning? Säkert för många.

Kvinnohjälte

Filmen har kvinnan Rey (Daisy Ridley – Star Wars: The Force Awakens) som hjälte, en kvinna som ärvt ondskan i sig men går i det godas tjänst i motsats till sin bror Kylo Ren (Adam Driver – Marriage Story) som Rey hamnar att kämpa mot med lasersvärd och utan i filmens mest mörktonade del.

Men annars är det pang pang på gurkan och fina rymdscener från universums oändliga vidder, varvat med snälla, goda robotar och märkligt förmänskligade varelser med eller utan trynen och hårbeklädnad, som hänger på skybarerna.

Om Ridley och Driver gör det bästa av det futtiga manuset tycker man nästan synd om John Boyega som Finn och Oscar Isaac som Poe, dvs. de två goda hejdukarna som kämpar mot övermakten i luften men ändå gör otroligt förväntade och slätstrukna roller. 

Nya Prime-salen på Bio Rex har ett utmärkt ljud och är nog värd en mässa just i den här typen av filmer.

Bror och syster i duell. Adam Driver och Daisy Ridley kämpar på de ondas och de godas sida i Star Wars: The Rise of Skywalker.

Styggare kan ingen vara

Nya filmen om Jonas Gardells skoltid En komikers uppväxt får en att tänka på parafreringen till psalmen Tryggare kan ingen vara: Styggare kan ingen vara, än en liten barnaskara.

En komikers uppväxt

✮✮✮✩✩

Regi: Rojda Sekersöz.

Manus: Jonas Gardell.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Johan Rheborg, Loke Hellberg, Maria Sid.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 32 min.

Författaren och ståuppkomikern Jonas Gardells självutlämnande bok om gängbildning, mobbning och feghet i 1970-talets Sverige väckte berättigad uppmärksamhet då den utkom för snart trettio år sedan. En första film såg dagens ljus 1992, nu är det kvinnliga regissören Rojda Sekersöz tur att ta tjuren vi hornen.

Boken handlade om Jonas Gardells uppväxt i "paradiset på jorden" villaområdet Enebyberg, i filmen kallat Sävbyholm. Huvudperson är Juha, tolkad av Solsidan skådespelaren Johan Rheborg som vuxen och Loke Hellberg som ung.

Juha vill bli accepterad av de coola, sadistiska killarna på klassen, vilket får honom att gång på gång svika sina två verkliga vänner Jenny (Elisabet Xie) och Thomas (Teo Dellback). Juha vingas att bli en simpel mobbare han med och hela lärarskrået och de vuxna fattar inte ett dyft vad som pågår. För att accepteras spelar han dessutom pajas på klassens roliga timme och blir svalt mottagen av de verkliga tuffingarna  Stefan och Lennart.

Fast etsat

Två scener etsar sig fast. Den ena är när Juha som uppskattad ståuppkomiker efter en show möter Lennart (Jakob Eklund) i sin loge och det gamla mönstret mellan mobbaren och han själv återupprepas med full styrka. Den andra är när Thomas tyska mamma (Kerstin Gandler) ordnar en födelsedagfest för att göra sonen populär, med katastrofalt resultat.

En komikers uppväxt är en film som är både obehaglig, ärlig och full av känslor. Trots att den ibland känns påklistrad och övertydlig. Så här illa var väl inte ens egen skolgång, men kanske ibland. Skådespelarna är bra med Rheborg och Hellberg i spetsen liksom alla de unga skådespelarna, Maria Sid inte att förglömma som Juhas finska, svärande och oborstade mamma.

Två huvudpersoner. Johan Rheborg spelar Juha som vuxen och Loke Hellberg som ung i Jonas Gardells känslosamma, ärliga och obehagliga film En komikers uppväxt.

Död, galenskap och isolering

The Lighthouse

✮✮✮✮✩

Regi: Robert Eggers.

Manus: Max Eggers, Robert Eggers.

Genre: drama, skräckfantasi.

I huvudrollerna: Willem Dafoe, Robert Pattinson.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 49 min.

Fyrvaktare är ett säreget släkte. Isolerade i långa tider händer det inte sällan att sinnet börjar svikta. Så är fallet i kubik i Robert Eggers (The Witch) film, genialisk ut i fingerspetsarna och följaktligen också inspelad i svartvitt och i gammalt rutsnitt.  Det ger en autenticitet som går tillbaka till de tidiga ljudfilmernas epok och är som klippt och skuren för The Lighthouse.

Veteranskådespelaren Willem Dafoe, känd redan från Vietnamdramat The Platoon 1986, spelar den gamle fyrvaktaren Thomas Wake, Robert Pattinson, karakteristiskt vampyransikte i The Twilight- filmerna, lärlingen Eprhaim Winslow. Duon hamnar inom samma väggar på en fyr ute på en öde kobbe i amerikanska New England på 1890-talet och snart går de varandra ordentligt på nerverna. Gamlingen kör nämligen hårt med nykomlingen, hånar, provocerar och är otrevlig i största allmänhet, medan unge Eprhaim försöker vara till lags och lättar på trycket genom onani framför en sjöjungfruamulett. Han vill mest av allt få tillträde till fyrens allra heligaste i dess topp med ljus och linser men där är det stopp. Thomas vaktar över ljushuset som sin käraste ägodel. Och det finns en orsak.

Nervsammanbrott hägrar

Efter allt mer tillspetsade supfester och en utdragen isolering p.g.a. en storm som gör det omöjligt för fartyg med avlösning att lägga till, börjar vansinnet blomma ut på många sätt. Fantasier eller inte, en läskig sjöjungfru och levande och av Ephraim dödade sjöfåglar spelar in i handlingen. Thomas anklagar Ephraim för att ha förorsakat stormen när han dödade en fiskmås, som anses vara säte för döda sjömäns själar enligt Thomas. Ett nervsammanbrott hägrar för bägge kontrahenter.

De ålderdomliga, fina dialogerna, spetsade med litet poesi och rikligt med svart humor, ger filmen en extra dimension samtidigt som fotot från den karga, öde ön i tilltagande storm ter sig allt mer fasansfull.

Skådespelarna är suveräna och både Dafoe och Pattinson lyckas exekutera långa stunder av ren filmmagi. Filmen är inte heller för lång men ett litet minus är att den inte förklarar helt logiskt skeendena. I stället kör den högt på stämningar och känslor, vilket passar bra ihop med den övernaturliga berättelsen överlag.

Två män på en fyr. Willem Dafoe och Robert Pattinson är suveräna i skräckdramat The Lighthouse.

Terminator går på i känd stil med vissa undantag

Terminator: Dark Fate är den sjätte filmen i ordningen och serverar en diger palett av explosioner och dödande stup i kvarten. Men tematisk följer den upp den andra filmen Terminator 2 - Domedagen och det är kvinnorna som är de tuffaste.

Terminator: Dark Fate

✮✮✮✩✩

Regi: Tim Miller.

Manus: James Cameron, Charles H. Eglee.

Genre: action sci-fi.

I huvudrollerna: Linda Hamilton, Mackenzie Davis, Natalia Reynes, Arnold Schwarzenegger, Gabriel Luna.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 8 min.

Som många gånger tidigare följer inte Terminator: Dark Fate upp handlingen i de närmast tidigare filmerna, men det kvittar. Liksom förra filmen Genisys är det action som är ledordet och det bjuds det på s.g.s. hela tiden.

Sarah Connor (Linda Hamilton), mor till John som jagades av terminatorer från framtiden i del ett och två är tillbaka och dyker upp tungt beväpnad, alkoholiserad men fast besluten att göra processen kort med nya terminatorer med ont i sinnet. I synnerhet som Arnold Schwarzeneggers goda terminator dödade John, som man ser i början av filmen. Duon blir ofrivilliga samarbetspartners när en ny superterminator REV-9 (Gabriel Luna – Transpecos) materialiserar sig i nutid med avsikt att döda unga tösen Dani (Natalia Reyes – Running with the Devil) från Mexiko som nu bär mänsklighetens framtid på sina axlar. 

Ny är också Grace (Mackenzie Davis – Blade Runner 2049) en framtida soldat av kött och blod men också maskin. Hon och Sarah Connor beskyddar Dani i Mexiko men det håller på att gå åt pipan tills Schwarzeneggers gamla kända T-800, nu i skägg,  kommer in på scenen.

Uppehållande strid

Allt är ändå en långt utdragen och uppehållande strid med REV-9 som efter att ha utsatts för bazooka, sprängts i bitar, etc. bara flyter ihop igen och sätter efter sitt mål. Filmen snuddar vid flyktingproblematiken vid mexikanska gränsen mot USA, men generellt sett är det plåt och människor som krossas på löpande band och flygplan som blir illa åtgångna. Månne inte flygskammen svalnar för en och annan tittare.

Filmen ger vad den utlovar, varken mer eller mindre, och med tanke på slutet kanske det verkligen är tid för att sätta punkt för Terminatorfilmerna. Men det är en öppen fråga som fantasifulla manusskribenter kan ändra på lätt som en plätt.

Kvinnodominans. Dani (Natalia Reynes), Grace (Mackenzie Davis) och Sarah Connor (Linda Hamilton) har sju stugor fulla i Terminator: Dark Fate.

Kärlekslängtan och sadomasochism

Regissören J-P Valkeapää är känd för två tidigare skruvade, annorlunda filmer, nu senast He ovat paenneet 2014. Med den sadomasochistiska Hundar har inte byxor (Koirat eivät käytä housuja) övertygar han även den mest skeptiska om att han är en konstfilmernas man som gör story som story till något man minns.

Hundar har inte byxor

✮✮✮✮✩

Regi: J-P Valkeapää.

Manus: Juhana Lumme, J-P Valkeapää.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Pekka Strang, Krista Kosonen.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 46 min.

Filmen inleds med inblickar i kirurgen Juhas (Pekka Strang – Tom of Finland) kommande beteende. Hans hustru drunknar en vacker sommardag och skuldkänslorna sätter in.

Några år senare råkar Juha som far till tonårsdottern Satu (Oona Airola – Oma maa) av en slump stöta på dominanta Mona (Krista Kosonen – Kätilö, Miami) som står till tjänst med smärta och sex appeal i våldsamma sexlekar och Juha är såld. Han tigger om stryk och får det, bl.a. stryps han med plastpåsar till medvetslöshetens gränsmarker, för under dessa seanser med tilltagande syrebrist sammansmälter illusioner och fantasier och han möter igen sin hustru.

Främst är smärtan

Några sexscener mellan huvudaktörerna förekommer inte men desto mera våldsamma tagningar med smärta i huvudrollen.

Utan att gå närmare in på dem finns det två scenbilder som stannar kvar i minnet. I slutändan handlar filmen ändå om en kärlekslängtan som utmynnar i något slags ljusning.

Den med svart humor kryddade anrättningen är så oförutsägbar och skrämmande att man sitter som på halster långa stunder. Pietari Peltolas konstfulla fotografering med detaljer, djup och kontraster ger filmen en extra dimension liksom Michael Nejtekins suggestivt dunkande musik. Givetvis är det Strang och Kosonen som bär filmen på sina axlar, båda övertygar stort i sina roller. Så vann också filmen först pris i kategorien Director´s Fortnight i Cannes. En av årets bästa inhemska filmer är här.

Kärlek och smärta. Krista Kosonen och Pekka Strang gör huvudrollerna i en av årets bästa inhemska filmer Hundar har inte byxor.

Ett och annat guldkorn men mest är det juntigt

Borgåbon, serietecknaren Pertti Jarla, har med kunnande och öga för det humoristiska skaffat sig en ba födkrok med sina trerutors strippar Fingerpori i hela 44 medier, mest papperstidningar men också på nätet. På film haltar det ändå betänkligt.

Fingerpori

✮✮✩✩✩

Regi: Mikko Kouki.

Manus: Petja Lähde, Mikko Kouki.

Genre: live action komedi grundad på serie.

I huvudrollerna: Kari Väänänen, Santtu Karvonen, Pirjo Lonka, Jenni Kokander.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 22 min.

Fingerpori är skådespelaren och Turun kaupunginteatterichefen Mikko Koukis långfilmsdebut. Han har också regisserat för teatern.

Fingerpori är en institution vars humor blomstrar tack vare snillrika ordvändningar och förädlade träbensvitsar. På film blir det tyvärr ändå mest platt fall för någon hopkittad berättelse har man inte mäktat med utan i stället valt att visa fyra episoder med kärlek eller bristen på den samma som förenande länk.

Stadsdirektör Homelius (Kari Väänänen) har lämnats av hustrun. För att få henne tillbaka vill han imponera med plakett och hedersbetygelser av centerpartiet för lång och trogen tjänst.

Den oföretagsamma forskaren Heimo Vesa (Santtu Karvonen) har äktenskapet i skick, varje kväll när gökuret slår kl. 19 går han till sängs med hustrun och förlustar sig så det står härliga till. Men när svärmor flyttar in, en gammalt nazistiskt elakstycke av rang, förpestar hon hans liv från början till slut.

Närvårdaren Krapula-Päivi (Pirjo Lonka) söker med ljus och lykta efter en stadig förbindelse mellan suporgierna p.g.a. sitt singelskap, men arbetslösa slyngeln (Aku Hirviniemi) är inte rätt person.

Roligast är Jenni Kokanders Rivo-Riitta som stor i truten bedriver Aromkafeet och stöter på karlar, men också hon drar nitlotter.

Outvecklat

Vitsarna och komiken är junthumor av ädlaste sort, det är taskiga typer som befolkar vita duken och tankarna går till Irwin Goodmans sånger och dålig finsk humorfilm överlag.

Vist finns här humor som slår an som när Jesus går på vattnet i simbassängen och Hitler som hamnat i gruppterapi, arg på allt och alla.

Det kunde ha fungerat om man vågat spänna bågen litet mera och köra med fyndiga provokationer. Miljön, fotograferad i Åbo, i kärnkraftverkets skugga och annat socialpolitiskt stoff kunde också ha utvecklats bättre.

Nu kommer Pertti Jarlas humor inte till sin rätt, vilket är synd. Kanske en tv-serie hade varit ett bättre val.

Roligast. Bäst i persongalleriet är Rivo-Riitta tolkad av Jenni Kokander.

Från mammasgosse till ond Joker

Höstens mest omtalade film Joker sviker inte förväntningarna. Joaquin Phoenix i huvudrollen gör sin bästa tolkning någonsin. 

Joker

✮✮✮✮✮

Regi: Todd Phillips.

Manus: Todd Phillips, Scott Silver.

Genre: kriminaldrama, fantasy.

I huvudrollerna: Joaquin Phoenix, Robert De Niro.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 2 min.

Vi har mött Joker i andra filmer om Batmanimperiet med skådespelare som Heath Ledger, Jack Nicholson och Jared Leto. Den aktuella filmen hör till kategorin hur allting började, varför The Joker blev den han blev och det är kusligt att se och snyggt förverkligat.

Joaquin Phoenix i Gotham City är den fattiga wannabe clownen Arthur Fleck, som bor med sin mamma (Frances Conroy - 6 Souls) i ett råtthål till bostad i ett nedslitet område. Han arbetar som clown på dagtid och som standup-komiker på kvällarna. Till hans många problem hör att han inte kan hejda sina ofrivilliga skrattanfall.

Så allt går emot honom. Redan i inledningen trakasseras han av ett gäng tonåringar, föraktet från kolleger och till sist våldet han råkar ut för av tre kavajklädda snobbar på tunnelbanan får honom att sjunka allt djupare i depression tills hans värld exploderar och han skjuter sina vedersakare på t-banan.

Folkhjälte

Medierna gör honom snabbt den okände hämnaren till folkhjälte och snart eskalerar hatet i staden så att s.g.s. alla anarkister klär ut sig i clowner, sätter eld på polisbilar och löper amok.

Klasskillnaderna i Gotham är nämligen milsvida och de rika och välbesuttna som bara har förakt över för de sämre lottade ger förstås inte avkall på sin makt.

Mitt i detta sammelsurium går Jokers väg via besök hos sin stenrike förmente far Thomas Wayne (Brett Cullen – The Dark Knight Rises) och tv-showidolen Murray Franklin (De Niro) med resultat som ingen anar.

Filmen har influenser från Taxidriver och The King of Comedy med Robert De Niro. Den mörka stämningen, de murriga miljöerna, allt det oväntade och framför allt Joaquin Phoenix förvandling till Gotham Citys onde genius är stor filmkonst. Regissören Todd Phillips, känd för komedierna Baksmällan, gör här sin bästa film.

Samma gäller Phoenix som tidigare visat framfötterna i Walk The Line, The Master och senast 2018 i westernfilmen The Sisters Brothers. Jokern är filmen man helt enkelt inte får missa.

Höstens bästa film. Joaquin Phoenix imponerar i filmen Joker.

Brad Pitt på tvetydig resa

Ad Astra hör till genren rymdfilmer med dubbla budskap. Tidvis riktigt spännande, däremellan långdragen i överkant.

Ad Astra

✮✮✮✩✩

Regi: James Gray.

Manus: James Gray, Ethan Gross.

Genre: äventyrsdrama.

I huvudrollerna: Brad Pitt, Tommy Lee Jones.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 3 min.

Ad Astra betyder mot stjärnorna och det är precis vad major Roy McBride (Pitt)  gör i James Grays (We Own the Night) fint fotograferade film förlagd en bitiframtiden. Roys far H. Clifford McBride (Tommy Lee Jones - No Country for Old Men) var en av rymdpionjärerna som sökte efter utomjordiskt liv i utkanten av vårt solsystem, men som sedan försvann för decennier tillbaka. Nu sker mystiska elektriska urladdningar i den del av universum där Clifford gick upp i rök och sonens uppdrag blir att ta reda på om fadern finns där och under vilka omständigheter i så fall.

Filmen har några pulshöjande inslag som när Brad Pitt klänger och ramlar omkring på en stor rymdmast i början av filmen, liksom när rymdpirater anfaller hans följe på månens mörka baksida och senare på väg till faderskapet.

Problematik

Kanske litet väntat är att filmen också handlar om fader-son problematik med olösta knutar från Roy McBrides barndom. Det ger den ett existentiellt stuk.

Donald Sutherland (Hunger Games,The Leisure Seeker), finns med i rollistan mera som ett affischnamn. Liv Tyler som lyste i Sagan om Ringen-trilogin får nöja sig med att agera tårögd äkta fru som oroar sig över sin man hemma på Jorden.

För den som gillar sci-fi och äventyr i rymden är filmen säkert ett alternativ. Brad Pitt övertygar som vanligt och det är hans förtjänst att Ad Astra behåller tittarens intresse, också när det blir litet långtråkigt. I samma klass som Interstellar eller Gravity är filmen ändå inte.

Längs stege i rymden. Brad Pitt är centralt blickfång och primus motor i rymdfilmen Ad Astra.

Cate Blanchett övertygar i svag film

Filmen om desillusionerade arkitekten Bernadette är högst medelmåttig men Cate Blanchett gör vad hon kan av situationen i Richard Linklaters film Whered´d You Go, Bernadette.

Where´d You Go, Bernadette

✮✮✩✩✩

Regi & manus: Richard Linklater. Grundad på Maria Semples bästsäljarroman.

Genre: dramakomedi.

I huvudrollerna: Cate Blanchett, Billy Crudup, Emma Nelson.

Barntillåten.

Speltid: 1 t 50 min.

Det är alltid litet oklart hur en filmadaptering av en bok lyckas och i det här fallet fungerar Maria Semples roman som film rätt illa.

Bernadette (Blanchett – Carol, Blue Jasmine) är missnöjd med sitt liv och hålls hellre inom hemmets fyra väggar än ut bland folk. Hennes teknikbegåvade man (Billy Crudup -Big Fish) oroar sig över hennes pillerätande medan dottern Bee (Emma Nelson – Margaret and the Moon) vill ta familjen till Antarktis och förena familjemedlemmarna igen.

När en sluttning i ösregn faller ner på grannen Audreys (Kristen Wiig – Downsizing) hem går det inte bättre än att en FBI-agent kopplas in och Bernadette gör det hon alltid gör när det kör ihop sig. Hon  flyr och närmare bestämt till Antarktis, oberäknelig och självcentrerad, utan vänner, you name it.

Familjen anar vart hon tagit vägen och resten och i synnerhet slutet av filmen är en smörig historia om kärlek som övervinner allt, bara hunden fattas.

Richard Linklater som gjorde den episka filmen Boyhood har inte lyckats få tittarens intresse att vakna i den föreliggande filmen. Men som sagt, Cate Blanchett gör en bra roll liksom Emma Nelson som hennes tonårsdotter.  Frågan är om det var värt att göra en dylik film, men vill man få några glimtar av Antarktis storstilade natur får man åtminstone något att se på.

Antarktis kallar. Cate Blanchett flyr till Antarktis i mediokra filmen Where´d You Go, Bernadette.

Långsamt om skapandets vedermödor

En filmregissör ser tillbaka på sina livsval genom nutida glasögon och i återblickar i Pedro Almodóvars nya film Smärta och ära.

Smärta och ära

(Dolor y gloria)

✮✮✮✩✩

Regi & manus: Pedro Almodóvar.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Antonio Banderas, Penélope Cruz, Asier Etxeandia.

Barntillåten.

Speltid: 1 t 53 min.

Pedro Almodóvars spanska filmer är i regel bra, det gäller också den föreliggande filmen, men den har en black om foten. Berättartempot är på tok för långsamt.

Det personliga anslaget är för sin del utmärkt och ger oss insikter i en eventuellt fiktiv filmregissörs liv och karriär, livsval och människomöten. Denne Salvador Mallo spelas med emfas av Antonio Banderas (The Skin I live In, Desperado). Han är medelålders, inspirationslös och allmänt trött och håller sig igång med heroin och piller. Det är en version av Pedro Almodóvar men det förblir oklart om vi ser verklighet eller fantasier, vilket kanske inte gör så mycket.

Mera livfullhet finns i tillbakablickarna där den unge Mallo flyttar med sin oduglige far och rekorderliga mor Penélope Cruz (Volver) till Valencia för att komma upp sig i världen. 

Här defilerar gamla kärlekshistorier med män och med kvinnor, vackra landskap och fattiga interiörer, allt fotograferat i klara, vackra färger, som det brukar vara i Almodóvars filmer.

Antionio Banderas, Penélope Cruz och Asier Etxeandia (Velvet) som en av Mallos 1980-talsflammor gör mycket välspelade porträtt som förväntat. Dessvärre är dramat för långdraget för att engagera eller beröra. Vilket Pedro Almodóvars mest inbitna fans gärna överser med, antar jag.

Välspelat. Antonio Banderas gör en utmärkt roll i filmen Smärta och ära.

Döingarna kryper fram

När jordens axel ruckas tar det hus i helvetet. Döingarna kryper fram ur sina gravar och snart är den lilla staden Centerville full av zombier i filmen The Dead Don´t Die.

The Dead Don´t Die

✮✮✩✩✩

Regi & manus: Jim Jarmusch.

Genre: skräckkomedi.

I huvudrollen: Bill Murray, Adam Driver.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1t 45 min.

Jim Jarmusch har varit ute på vandring med halvdöda weirdos tidigare i filmen Only Lovers Left Alive. Till en mindre kontroversiell film hör Jarmuschs Broken Flowers med hans standardskådespelare, minimalisten Bill Murray (Lost in Translation).

Han återfinns i The Dead Don´t Die som sheriff i den småsömniga staden Centerville där han med vicesheriffen Adam Driver (BlacKkKlansman) inser att något håller på att gå över styr. Det är ljust långt in på natten och tv-sändingarna och internet har svårigheter att nå fram till abbonnenterna. Djuren beter sig också märkligt men det är bara första strofen i en dödens sång där människorna i Centerville utsätts för attacker av vingliga, framhasande döda som har smak på människokött.

Satir och kritik

Det är en satir och samhällskritik mot kapitalismen Jim Jarmusch dukar upp, en dyster story med mycket svart humor, där vicesheriffen Ronnie Peterson (Driver) om och om igen utbrister, att det här kommer inte att sluta bra, och karlsloken har fanken så rätt.

Den enda som tycks ha litet hum om vad som pågår är eremiten Bob (Tom Waits – Seven Psychopats) som med kikare håller koll på läget, anklagad för att ha stulit höns av bonden Frank Miller (Steve Buscemi – Fargo, Reservoir Dogs). 

Filmen är för långsam och repetativ för att engagera i högre grad, men den har sina stunder då den svarta humorn ges fria tyglar. Persongalleriet är också rätt festligt med Bill Murray Tom Waits, Adam Driver och Tilda Swinton (We Need to Talk About Kevin, Only Lovers Left Alive) som samuraisvingande skotsk begravningsentreprenör i högsätet. 

Filmtiteln är rätt svag, de döda dör förvisso men då ska de halshuggas eller få huvudet bortskjutet. Det räcker långt men inte ända fram.

Sheriffer i trångmål. Bill Murray, Chloë Sevigny och Adam Driver i filmen The Dead Don´t Die. 

Till friheten i ballong

Tyska demokratiska republiken (DDR) var ett bestialiskt samhälle där kommunismen förverkligades med tysk effektivitet. Många sökte sig till friheten och filmen Flykten från DDR är en spännande historia om två familjer som sökte sig över till dåtida Västtyskland.

Flykten från DDR

✮✮✮✩✩

Regi: Michael Herbig.

Manus: Kit Hopkins.

Genre: historiskt drama.

I huvudrollerna Friedrich Mücke, Karoline Schuch.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 5 min.

Filmen är intressant, både som verklighetsbaserad historisk markör och för att det är sparsamt med tyska filmer på våra biografer.

DDR som på marxistisk-leninisisk grund begränsade medborgarnas liv i 41 år med säkerhetstjänsten Stasis goda minne upplöstes i och med murens fall 1990. Oliktänkare var klassfiender och det gällde naturligtvis också de som ville fly från landet.

Två familjer i elden

Filmen koncentrerar sig på två familjer under DDR:s 30-årsjubileumsår 1979 i lilla staden Pößneck när gränsen till Bayern. Inledningsvis är det en familj som i hemlighet syr tyg till en luftballong och med pappa, mamma och två barn flyger mot gränsen, men försöket misslyckas.

Som genom ett under klarar de av att ta sig tillbaka utan att bli fast och alla faller i resignation. Tills grannfamiljen ansluter sig och man gör ett nytt försök med nya krafter, starkare tyger och större ballongkorg.

Förberedelserna blir en klappjakt med tiden för överstelöjtnant Seidel (Thomas Kretschmann) vid Stasi är avhopparna på spåren och snaran kring halsen böjar strama åt. 

Filmen ger en god tidsbild av DDR både vad handling, exteriörer och interiörer beträffar, men man undgår inte klichéer och filmen är aningen för lång. Huvudrollsinnehavarna Friedrich Mücke, Karoline Schuch, m.fl. spelar trovärdigt och som helhet är filmen både underhållande och välgjord. Regissören Michael Herbig är en mera okänd förmåga utanför Tyskland, känd bl.a. för tv-serier och filmen Buddy.

Ballongbestyr. Välgjord tysk film om två familjers flykt från DDR 1979.

Litet annorlunda Tarantinofilm

Det splatterartade våldet lyser nästan helt med sin frånvaro i Quentin Tarantinos nya film Once Upon a Time…in Hollywood, men mot slutet går han in på kända vägar.

Once Upon a Time… in Hollywood

✮✮✮✮✩

Regi & manus: Quentin Tarantino.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Leonardo DiCaprio, Brad Pitt.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 42 min.

Sin vana trogen har Tarantino skrivit såväl manus som regisserat sin filmnyhet. Det garanterar fria händer och gör att stuket blir de tarantinoskt riktiga, en konstform i eget slag.

Filmen är förlagd till slutet av den klassiska Hollywoodfilmens guldera 1969, året då Sharon Tate brutalt mördades av hippier påverkade av Charles Manson.

Bugning

Början och en god bit in i filmen bugar sig ändå regissören på ett slappt humoristiskt sätt åt Hollywood, närmare bestämt drömfabrikens plattare film- och tv-produktioner. I huvudrollerna har vi den bleknade tv-skådisen Rick Dalton (Leonardo DiCaprio) och hans stuntman, chaufför och allt i allo, Cliff Booth (Brad Pitt). Rick hankar sig fram i en urusel västern tv-serie i rollen som avsnittens bad guy, han som alltid får på käften, medan han drömmer om ett sista lyft mot stjärnorna. Cliff finns med som stöd och någon att luta sig emot när känslorna tar överhand.

Förändring

Filmens karaktär förändrar sig när ett gäng hippier dyker upp i grannskapet, där en av Ricks grannar verkligen är Sharon Tate (Margot Robbie – The Wolf of Wall Street) och blir riktigt spännande. Men liksom i Inglorious Basterds skriver Tarantino om historien och gör det mycket bra. Det blir våld men det finns humor med.

Filmen är väldigt snyggt fotograferad både beträffande interiör, klädsel och atmosfär. Att låta DiCaprio och Pitt spela mot varandra för första gången är ett smart drag, båda är charmigt kunniga på eget sätt. Litet väl tjock är att lyfta fram Al Pacino som affischnamn i en biroll som inte har så värst mycket med intrigen att göra, men låt gå.

Filmen är bra, utan att vara den bästa av Quentin Tarantinos skapelser. Som tidsdokument är den som bäst och visst får man både skratta och bita på naglarna.

Känd trio. Brad Pitt, Leonardo DiCaprio och Al Pacino i Tarantinos nyaste film Once Upon a Time…in Hollywood.

Bitsk satir med Emma Thompson

När tittarsiffrorna börjar dala är goda råd dyra för den legendariska ståuppkomikern Katherine Newberry (Emma Thompson) i den bitska satiren Late Night.

Late Night

✮✮✮✮✩

Regi: Nisha Ganatra.

Manus: Mindy Kaling.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Emma Thompson, Mindy Kaling.

Barntillåten.

Speltid: 1 t 42 min.

USA är talkshowernas förlovade land och i den fiktiva filmen i kanadensiskan Nisha Ganatras (Code Academy) välgjorda regi riktas rampluset på den enda kvinnliga ledaren för sin egen talkshow Katherine Newberry, en populär show som hon dragit i åratal. 

Men någonting är fel, populariteten sackar, skämten har mist sin udd och chefen för produktionsbolaget (Amy Ryan – Birdman) funderar på att byta ut Katherine mot ett nytt manligt ansikte. Problemen är många, inte minst det faktum att Katherine lär hata kvinnor och är permanent deprimerad. Det har gjort henne till en satmara som hennes team av manusförfattare både fruktar och beundrar.

Nytt blod

När nykomlingen Molly (Mindy Kaling) hamnar med i teamet av en slump börjar nya vindar blåsa in i det unkna kollektivet. 

Molly saknar erfarenhet men hon vågar kritisera och säga emot, vilket får en förvånad Katherina ur balans. Har hon rätt, har hon litat för mycket på gamla meriter och hamnat ur led med tiden?

Skriv upp att så är fallet och resten är en askungesaga med förväntade inslag, vilket ändå vägs upp av i synnerhet EmmaThompsons bländande skådespel. Den brittiska skådespelaren har lyst i produktioner som Remains of the Day, Howards End och Love Actually och hon lyckas göra sin fräna personlighet både skör och utsatt. Dessutom är hennes ståuppkomik av hög klass. Bra flankstöd har hon av Mindy Kaling (Disgust, The Five Year Engagement) samt britten John Lithgow (Kinsey) som hennes man. 

Några onödiga sidospår kunde ha lämnats bort men som helhet är Late Night god underhållning som fungerar utan varken våld, biljakter eller explosioner.

Duo med rätt personkemi. Mindy Kaling och Emma Thompson övertygar i filmen Late Night.

Skräck i midnattssolens sken

Det är inte alltid natten som är hemvist för hemsökelser och skräck. Det bevisar Ari Aster i sin andra skräckfilm Midsommar efter kritikerrosade Herediarity från i fjol.

Midsommar

✮✮✮✩✩

Manus & regi: Ari Aster.

Genre: skräck, drama.

I huvudrollerna: Florence Pugh, Jack Reynor.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 28 min.

Filmen ineds med en chock när collegestuderande Dani inte får kontakt med sina föräldrar och deprimerade syster. Pojkvännen Christian (Jack Reynor) försöker trösta och övertyga henne så gott han kan allt är ok. Men det är det inte. Det värsta som kan hända är ett faktum.

Med detta grava trauma under västen reser det unga paret till Hårgas i svenska Hälsingland med en grupp andra amerikanska ungdomar för att fira midsommar. Några i gruppen är antropologer som vill syna svensk bondkultur från förr närmare i sömmarna. Deras önskan går i uppfyllelse till brädden.

Vänliga människor i vita fotsida kläder möter dem och det är skratt och glädje tills tumstocken vrids om första gången. Det sker när ett gammalt par kastar sig ner för ättestupet och gästerna får maten i halsen. Sedan blir allt bara värre, folk försvinner oförklarligt, det bjuds på hallucigena drycker som bordsdricka när festen kör igång och snart börjar sanningen gå upp för ungdomarna. De är inbjudna i ett enda och hårresande syfte, läs blodsoffer och annat skrymt. 

Fint foto

Filmen är utmärkt väl fotograferad, här finns skruvat sneda timmerstugor med traditionsmålningar på väggarna, unga flickor dansar om i sommarnatten, majstången står ännu rest men de vänliga gesterna byts sakteliga ut till direkta kommandon och verkligheten blir en pina.

Filmen är alltför lång och drar både iväg i olika riktningar och kommer alltför sällan till skott. Någon egentlig skräck kan man knappast tala om, det är obehagligheter i parti och minut man trakteras med. Rollistan är befolkad med såväl amerikanska 

som svenska skådespelare, av vilka de svenska är bättre med undantag för Florence Pugh (The Commuter) i rollen som Dani, som håller stilen filmen igenom.

Någon stor skräckfilm är Midsommar inte i motsats till Herediarity men den som gillar det perverterade, det sjukt skruvade och det bisarra i sektväsendet har en hel del att hämta av  filmen.

Blodbesudlad midsommar. Ari Aster tar tittaren till svenska Hälsingland i sin andra skräckfilm Midsommar.

Musikkomedi om världen utan The Beatles

The Fab Four förändrade popmusiken på ett revolutionerande sätt. Men hur skulle världen ha sett ut utan The Beatles? Filmen Yesterday har svaret.

Yesterday

✮✮✮✮✩

Regi: Danny Boyle.

Manus: Richard Curtis.

Genre: musikkomedi, fantasi.

I huvudrollerna: Himesh Patel, Lily James.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 1 t 56 min.

Filmen är en hyllning till The Beatles musik och visar hela bredden bandet kom upp till. Både musikaliskt och textmässigt. Som drama vilar filmen ändå på gungfly om det inte hade varit två av filmvärldens giganter som står för regi och manus.

Regissören Danny Boyle med filmer som Trainspotting och Slumdog Millionaires slår här ihop påsarna med manusgeniet Richard Curtis (Notting Hill, Fyra bröllop och en begravning) och det börjar hända saker.

Filmen handlar om den unga wannabe musikern Jack (Himesh Patel – My Pure Land) som spelar för en ointresserad publik och i tomma tält och är på väg att ge upp. Bara hans manager Ellie (Lily James – Cinderella) och några vänner tror på honom. 

Sedan blir han påkörd på sin cykel i natten samtidigt som ett globalt elavbrott äger rum en kort stund. När han vaknar upp märker han att ingen utom han själv känner till The Beatles. Han börjar uppträda med deras låtar, börjande med Yesterday, och visst –  folk börjar spetsa öronen. Speciellt den världskända musikern Ed Sheeran, spelad av sig själv, faller direkt i farstun, och världssuccén är ett faktum. Alla hyllar honom som en enastående musik- och låtskrivare.

Stickspår

Samtidigt som musiken med idel kända Beatleslåtar är filmens clou viker den tidvis in på ett romantiskt stickspår, befolkat av Jack och Ellie, vilket ställvis tar över och blir huvudspår.

Också Jacks onda samvete ömmar p.g.a. att han fuskar med låtarnas ursprung och man bara väntar på själva upplösningen. Den tillfredsställer knappast, men det gör inte så mycket. Yesterday är en harmlös men samtidigt avväpnande fin musikfilm som flyger högt på The Beatles musik och hyggligt skådespel. Det räcker till.

Här rockas det loss. Jack (Himesh Patel) i låten Help.

Igen en musikfilmpärla

Den tredje musikfimen inom ett halvt år, nu om Elton John, överraskar stort och i positiv mening.

Rocketman

✮✮✮✮✩

Regi: Dexter Fletcher.

Manus: Lee Hall.

Genre: musikfilm, biografiskt drama.

I huvudrollerna: Taron Egerton, Jamie Bell.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 1 min.

Jag drog mig för att se filmen, Elton John var visserligen en bra musiker och fin pianist men inte någon storfavorit, men efter att ha sett Rocketman är det bara att flaga vitt.

Efter A Star is Born och Bohemian Rhapsody är resultatet att den aktuella placerar sig mitt emellan de två förstnämnda, med Bohemian Rhapsodhy fortfarande på förarplats.

Rocketman sträcker sig från Elton Johns barndom fram till genombrottet 1970 med Your Song och ungefär halva karriären. Elton John var en av de populäraste och mest förtjänande rockartisten under 1970-talet. Filmen börjar när popartisten med de galna scenkläderna och de tusentals vrickade glasögonen i full konsertutstyrsel besöker ett AA-möte och där bekänner att han är alkoholist, kokainist och sexberoende. Därefter rullas livet upp via återblickar.

Hemsk

Barndomen är hemsk. Både den från kriget traumatiserade fadern (Steven Mackintosh) och modern (Bryce Dallas Howard) är kalla, känslolösa och har inget som ens liknar kärlek att erbjuda.

Det är mormodern (Gemma Jones) som inser hans musikaliska begåvning och får honom att söka in till kungliga musikakademin i London. Därefter blir det spelningar i olika band tills han slår igenom i USA på rockklubben Troubadour i Los Angeles och det med besked.

Djupdykning 

Elton John inser redan tidigt att han är gay men när miljonerna börjar strömma in gifter han sig med en kvinna av bara farten, men det är en parentes.

Samtidigt bara växer svansen av rövslickare och festprissar som passar på att leva ljuva livet gratis på vilda fester i hans många hus, där allt är tillåtet. Djupdykningen från struttande men välsjungande diva till drogberoende självmordsbenäget popvrak berättas utan krusiduller, kvar finns till sist endast den fortfarande blyga killen vars känsloliv aldrig fick chansen att utveckla sig. Tills det vänder.

Förhållandena mellan Elton och hans homosexuella och destruktiva manager (Richard Madden) och lojala textskrivarkompis Bernie Taupin (Jamie Bell) ger regissören Dexter Fletchers (Eddie the Eagle) film större djup.

Taran Egerton (Eddie the Eagle) i huvudrollen är fantastiskt bra och sjunger alla låtarna själv. Filmen är gjord som en musikal där sanningen fått ge utrymme åt fantasin, men den känns trovärdig och helgjuten i alla fall.

Musikalscenerna och showerna som blommar upp på gator och i konsertsalar är filmens utropstecken och bara showen kring Crocodile Rock gör Rocketman sevärd, för att inte tala om de många andra kända och mindre kända låtar (Goodbye Yellowbrick Road, Breaking My Heart).

Musikalisk fantasi med klös. Filmen Rocketman är musik, show och biografi på ett helgjutet sätt.