Ett och annat guldkorn men mest är det juntigt

Borgåbon, serietecknaren Pertti Jarla, har med kunnande och öga för det humoristiska skaffat sig en ba födkrok med sina trerutors strippar Fingerpori i hela 44 medier, mest papperstidningar men också på nätet. På film haltar det ändå betänkligt.

Fingerpori

✮✮✩✩✩

Regi: Mikko Kouki.

Manus: Petja Lähde, Mikko Kouki.

Genre: live action komedi grundad på serie.

I huvudrollerna: Kari Väänänen, Santtu Karvonen, Pirjo Lonka, Jenni Kokander.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 22 min.

Fingerpori är skådespelaren och Turun kaupunginteatterichefen Mikko Koukis långfilmsdebut. Han har också regisserat för teatern.

Fingerpori är en institution vars humor blomstrar tack vare snillrika ordvändningar och förädlade träbensvitsar. På film blir det tyvärr ändå mest platt fall för någon hopkittad berättelse har man inte mäktat med utan i stället valt att visa fyra episoder med kärlek eller bristen på den samma som förenande länk.

Stadsdirektör Homelius (Kari Väänänen) har lämnats av hustrun. För att få henne tillbaka vill han imponera med plakett och hedersbetygelser av centerpartiet för lång och trogen tjänst.

Den oföretagsamma forskaren Heimo Vesa (Santtu Karvonen) har äktenskapet i skick, varje kväll när gökuret slår kl. 19 går han till sängs med hustrun och förlustar sig så det står härliga till. Men när svärmor flyttar in, en gammalt nazistiskt elakstycke av rang, förpestar hon hans liv från början till slut.

Närvårdaren Krapula-Päivi (Pirjo Lonka) söker med ljus och lykta efter en stadig förbindelse mellan suporgierna p.g.a. sitt singelskap, men arbetslösa slyngeln (Aku Hirviniemi) är inte rätt person.

Roligast är Jenni Kokanders Rivo-Riitta som stor i truten bedriver Aromkafeet och stöter på karlar, men också hon drar nitlotter.

Outvecklat

Vitsarna och komiken är junthumor av ädlaste sort, det är taskiga typer som befolkar vita duken och tankarna går till Irwin Goodmans sånger och dålig finsk humorfilm överlag.

Vist finns här humor som slår an som när Jesus går på vattnet i simbassängen och Hitler som hamnat i gruppterapi, arg på allt och alla.

Det kunde ha fungerat om man vågat spänna bågen litet mera och köra med fyndiga provokationer. Miljön, fotograferad i Åbo, i kärnkraftverkets skugga och annat socialpolitiskt stoff kunde också ha utvecklats bättre.

Nu kommer Pertti Jarlas humor inte till sin rätt, vilket är synd. Kanske en tv-serie hade varit ett bättre val.

Roligast. Bäst i persongalleriet är Rivo-Riitta tolkad av Jenni Kokander.