Svart komedi med stil och känsla

Blanda ihop litet spaghettiwesterns med Quentin Tarantionosplatter och resultatet är vårens bästa film The Dressmaker med två starka kvinnokaraktärer i högsätet.

The Dressmaker

★★★★✩

Regi: Jocelyn Moorhouse.

Manus:Rosalie Hamn, P. Hogan.

Genre: svart komedi.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 58 min.

Filmen grundar sig på Rosalie Hams romanbästsäljare i den sparsamt förekommande australiern Jocelyn Moorhouses (Proof, 1991) regi.

Den svarta komedin tar avstamp i den gudsförgätna hålan Dungatar i 1950-talets Australien dit filmens glamorösa femme fatale Myrtle Tilly Dunnage (Kate Winslet) återvänder efter sina år som sömmerska och modeskapare i Paris och andra europeiska modehus - och med hämnd i sinnet.

Bestämt sätter hon ned sin Singersymaskinsväska i marken efter att ha stigit av bussen medan klockorna klämtar i bästa Sergio Leone-stil, det är high noon och någon kommer att få det hett om öronen. Tilly Dunnage blev nämligen brutalt avspisad och utvisad från bykollektivet som tonåring, anklagad för att ha orsakat en ung pojkes död. När nu ”mörderskan” är tillbaka blir det full rulle i den lilla hålan, i synnerhet som återvändaren visar sig vara en baddare på att sy stiliga kreationer åt traktens damer, med vilka de kan slå an på vilka karlar som helst med.

Själv är också Tilly Dunnage ett blickfång av rang som i synnerhet byns stora lantischarmör och hedersknyffel Teddy McSwiney (Liam Hemsworth) stöter på och med gott resultat. Samtidigt måste Tilly ta hand om sin som galen betraktade mor Molly (Judy Davis - To Rome With Love, Barton Fink).

Hela byklientelent är f.ö. behäftat med bisarra och galna figurer, alla med egna hemligheter, som gör att filmen byter riktning många gånger och överraskar ända in på slutet.

Regissören är bra på att skapa stämningar, den snärtiga dialogen är som tagen från en Tarantinofilm och filmarbetet utmärkt. Bland skådespelarna står Kate Winslet som alltid lika giftig korsspindel med farlig gadd och Judy Davis som försupen men klipsk mor i en klass för sig, men också Hugo Weaving, mera känd som älvkung i Sagan om Ringen och agent Smith i Matrix, gör en fin roll som bypolis med dragning till kvinnokläder.

Med hämnd i sinnet. Kate Winslet är The Dressmaker i filmen med samma namn.

Alltid sist men ändå pop

Eddie”The Eagle ”Edwards var en udda fågel i hoppbackarna. Han flaxade och hade sig kom alltid på sista plats men blev samtidigt publikfavorit

Eddie the Eagle

★★★✩✩

Regi: Dexter Fletcher.

Genre: dramakomedi.

I huvudrollerna: Taron Egerton, Hugh Jackman.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 1 t 46 min.

Dexter Fletchers (Wild Bill) film är baserad på verkligheten men tar sig rätt så stora friheter. Filmen visar vad en gosse, totalt obegåvad i idrott, men med ett brinnande hjärta för backhoppning och tro som rubbar berg förmår göra. Feelgood i kubik - visst,  och även en film man gärna tar till sig.

Britten Eddie Edwards (Taron Egerton – Kingsman) var fysisk handikappad som barn och socialt missanpassad som vuxen. Han skadade sig stup i kvarten i försök på diverse idrotter, tills han en dag kastade en käpp genom fönster till hemmet (spjutförsök) och pappan fick tillräckligt. Sonen skulle bli murare som alla i släkten tidigare.

Så höll det också på att gå tills Eddie såg en affisch om Vinter-OS i Calgary 1988 och Matti Nykänen på tv och enligt filmen på ett år lärde sig behärska både sin höjdskräck och att landa utan att hamna på sjukhus och stående.

Bättre och bättre

Först sker det i småbackar, sedan på träningsresa till Garmisch Partenkirchen i 40-metersbacke, där han slår sig ordentligt, för att inte tala om 70-metersbacken då sjuhuset väntade. I samma veva fick han som tränare den legendariske, numera försupna amerikanska backhopparstorheten Bronson Peary, spelad av Hugh Jackman (Wolverine). Peary var en fiktiv figur, men blir i Jackmans gestaltning den smått otroliga människa som gör Eddie till någotslags backhoppare och får honom att platsa in Storbritanniens OS-lag.

Det var inte så svårt för konkurrenterna saknades. Träningen i Garmish Partenkirchen ( i verkligheten i Lake Placid) 1987 ledde till ett hopp som kvalificerade Edwards till OS i Calgary följande år. Men den brittiska OS-kommittén krävde bättre resultat, så han tvingades bila runt och hoppa och klarade till sist gränsen. Det fick kommittén att ångra att man ställt gränsen för lågt, men nu var det för sent.

Spänning

Filmen blir riktigt spännande när Eddie deltar i Calgary-OS och först kommer sist i 70-metersbacken och sedan sist i 90-metersbacken som han hoppar i första gången. Det man våndas över är om karln ska slå ihjäl sig. Med ”framgången” blir han publikgunstling och hinner utväxla några ord med självaste Matti Nykänen (Edvin Endre, son till Lena Endre). 

Filmen är rätt smörig och nördig så det räcker och blir över, men framstår ändå som en pärla i sitt slag. Både Jackman och Egerton är bra i sina roller, samma gäller pappa och manna Edwards som är mäkta stolta över honom när han återvänder till England. Pappan efter många om och men, medan mamman alltid stod på sonens sida.

Efter Calgary-OS ändrades kvalificeringsreglerna så Eddie Edwards varken klarade av att kvala in till Albertville eller Lillehammer 1992 och 1996. Men han klarade sig bra ändå, blev miljonär på varumärket Eddie the Eagle, läste stig till advokat och deltog i turnéer och sjöng in skivor.

Svårknäckt nöt. Hugh Jackman blir motvilligt tränare för Eddie Edwards (Taran Egerton).