Driven av hämndbegär

Nicole Kidman är strykful Los Angelessnut som pinas av sitt förflutna i filmen Destroyer men drivs vidare av rent och skärt hämndbegär.

Destroyer

★★★✩✩

Regi: Karyn Kusama.

Manus: Phil Hay, Matt Manfredi.

Genre: kriminalthriller.

I huvudrollerna: Nicole Kidman.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 1 min.

Skådespelare försöker ibland gå över gränserna för att se vart vingarna bär. Det här stämmer bra in på Nicole Kidman som rört sig på ganska säkra domäner hittills men i filmen Destroyer gör en roll man knappast känner igen henne i.

Liksom för att visa att hon är allt annat än ful har filmen tätt återkommande återblickar i en för filmen avgörande story, där den Nicole Kidman vi vant oss vid att se - läs snygg och tilldragande – dominerar.

Erin Bell heter Los Angeles polisen i Karyn Kusamas (Girlfight, Jennifer´s Boy) hårdkokta kriminalthriller med en oslagbar Nicole Kidman i centrum. Hon är ingen vacker syn, ett liv av självförebråelser och alkoholism har satt sina spår: spruckna läppar, blekgrå hy och rödsprängda ögon.

Hus i helvetet

När hon ramlar över en fysionomi från sitt förflutna tar det hus i helvetet. Äntligen har hon chansen att hämnas på de typer som dödade hennes poliskompanjon och fadern till hennes barn i ett lång utdraget undercoverjobb i ett ökenområde i Kalifornien där droger och ond bråd död var vardagsmat och där allt gick fel. I återblickar serveras publiken bit för bit av en märklig story som traumatiserade Erin Bell till den grad att hon förvandlades närapå till zombie.

När skarplägena hopar sig i nutid slår Bell tillbaka och hårt, så att också dagens kriminella med kontakter till fulingarna i det förflutna vet vem som biter skarpast.

Filmen är formsydd för Nicole Kidman och en sannskyldigt utlämnade och skoningslös studie av ett liv som gick fel och där till sist bara hämnden har någon betydelse. Litet sentimentalitet och gammaldags moral finns med i berättelsen om Erins förhållande till sin dotter (Jade Pettyjohn  – School of Rock) som håller på att glida ut i knarkträsket. Om skådespelet är bra håller storyn inte för någon närmare granskning, hämndberättelser finns det nog redan allt för många på vita duken.

Driven av hämnd. Nicole Kidmans liv som polis på dekis beror på händelser i det förflutna.

När drogerna får övertaget

Det är obarmhärtigt att se sitt barn kasta bort livet och låta drogerna ta överhanden. Det handlar filmen Beautiful Boy om, där förhållandet mellan en far och son bildar ramverket.

Beautiful Boy

★★★★✩

Regi: Felix Van Groeningen.

Manus: Felix Van Groeningen, Luke Davies

Genre: drama.

I huvudrollerna: Timothée Chalamet, Steve Carell.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t.

Filmen präglas av realism och osentimentalitet, men så är regissören Felix Van Groeningen också belgare som här gör engelskspråkig filmdebut.

Nic Sheff (Timothée Chalamet) är son till den väletablerade journalisten Davis Sheff (Steve Carell).  Förhållandet mellan dem är ypperligt, sonens skolgång går som på räls. Så fortsätter det tills Nic komne upp i tonåren och röker sin första joint. Därefter är livet en enda kamp och berg- och dalbana mellan hopp och förtvivlan.

Redan tidigt in i filmen följer vi fadern som i hällregn hittar sin son på en bakgård i staden San Francisco fullpumpad med narkotika. Därefter blir det tillbakablickar med större eller mindre hjärtknip, återblickar som sakta segar sig framåt till filmens nutid.

Tragiskt

Beautiful Boy är en tragisk berättelse om hur drogerna förstör allt i livet, banden till familjen och alla Nic kommer i kontakt med.

Samtidigt är det en human och varm berättelse om kärlek och lojalitet mellan far och son. Frågan man ställer sig är hur långt man ska gå för att hjälpa någon? Pappan gör precis allt för att finnas till hands, han gör research om droger, skickar sonen på rehab, men räcker det till? Är föräldrarna skyldiga, är det narkotikamissbrukaren eller vem?

Filmen grundar sig på David Sheffs självbiografiska böcker om sonens helvete, vilket delvis förklarar mammans ringa andel i handlingen, vilket delvis förbryllar. 

Steve Carell som lyst i en mängd seriösa flimer, nu senast i Vice gör igen ett ytterst fint rollporträtt. Men det är unga Timothée Chalamet, som fick mycket beröm och en Oscarnominering redan för rollen i filmen Call Me By Your Name som är fixstjärnan som med små medel och dramatik då det krävs är behållningen i Beautiful Boy.

Mellan hopp och förtvivlan. Steve Carell t.h. och Timothée Chalamet i filmen Beautiful Boy.

Roligt om intrigerande gunstlingar

Grekiska regissören Yorgos Lanthimos (The Lobster) knäpper ordentligt den dekadenta engelska 1700-talsmonarkin på fingrarna i den med svart humor kryddade tragikomiska storyn The Favourite.

The Favourite

★★★★✩

Regi: Yorgos Lanthimos.

Manus: Deborah Davis, Tony McNamara.

Genre: dramakomedi.

I huvudrollerna: Olivia Colman, Emma Stone, Rachel Weisz.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t.

Filmen med 10 Oscarsnomineringar skyr inga medel för att roa och uppröra. Dekadens, sex och allmän smuts och lortighet erbjuds i rikliga mängder i denna tillspetsade historiebeskrivning av Anna av Storbritannien; Anna Stuart, och hennes krig mot Frankrike och hovintriger i början på 1700-talet.

Anna (Olivia Colman – The Lobster) regerar 1665-1714 över Storbritannien, Skottland och Irland, delvis med hjälp av sin högra hand, Lady Sarah (Rachel Weisz – The Constant Gardener), dvs. Sarah Churchill, hon som var hovdam för drottningen, och genom gunstlingsskap i praktiken regerade över landet.

När vänskapsrelationen bröts 1711 gick det antagligen inte till som i filmen, där Sarahs kusin Abigail (Emma Stone – La La Land) av en slump kommer till slottet på jakt efter arbete. Någon köksa blir hon ändå inte utan genom förslagenhet och intriger ligger hon snart i drottningens säng och låter köttets lustar leva ut, en syssla som Sarah skött till full tillfredsställelse före det.

Kamp

Det blir en kamp på kniven mellan den detroniserade gunstlingen och den nya, ett smutsigt lesbiskt triangeldrama utspelat mot hovets enfaldiga marionetter. Den här filmen är verkligen kvinnornas medan männen körs över så det sjunger i rälsen.

Anna var en tragisk figur som miste 17 barn och ersatte dem med med sina nya ”barn” 17 kaniner. Hon var därtill en frossare som åt tills hon kräktes och naturligtvis fick opasslig mage liksom gikt och som roade sig med tävlingar där ankor vaggade i kapp på hovparketten.

Bräcklig, med dålig mage och kraftiga svängningar i humöret blev hon en opålitlig person att behaga för vem som helst, vilket både Sarah och Abigail får erfara.

De tre huvudpersonerna gör filmen. Rachel Weisz har den elakaste rollen, utförd med bravur när hon kall och beräknande intrigerar mot Abigail. Och Emma Stone är inte sämre, när hon fattar galoppen, för att inte tala om den för mig tidigare obekanta Olivia Colman som är navet i berättelsen.

The Favourite är en sarkastisk, underhållande och spetsfundig historia. Man kan också se den som ett urflippat dramatiserat kostymdrama, där fina kameravinklar, grodlinsperspektiv och en raffinerad epoktrogen musik ger goda bakgrundsvibrationer.

Ohelig trio. Drottning Anna (Olivia Coleman) med nya gunstlingen Abigail (Emma Stone) t.v och den detroniserade Lady Sarah (Rachel Weisz).

Makt som förblindar

Dramakomedin Vice lyfter fram gråsuggan Dick Cheney som nästlade in sig i den amerikanska utrikespolitiken utan att sky några medel.

Vice

★★★★✩

Regi & manus: Adam McKay.

Genre: dramakomedi.

I huvudrollerna: Christian Bale, Amy Adams, Steve Carell.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 13 minuter.

Dick Cheney var för många helt okänd. Han höll sig i bakgrunden men drevs av en obotlig makthunger. Filmen av regissören till The Big  Short, Adam McKay, tyder på att det var han som mer eller mindre var spindeln i nätet i USA under George W Bush presidentskap då Twin Towers och 9/11 blev benämningar som sitter kvar ännu i dag och då Irakkriget startades under falska premisser.

Den grå bakgrundsmannen tog för sig av makten, påhejdad av sin hustru Lynne, som tolkas superbt av Christian Bale och Amy Adams.

Valde rätt

Filmen går tillbaka till Cheneys vilda ungdomstid med krogslagsmål, suspendering från universitetet och en rattfylla hemma i Wyoming 1962. Det får hans fästmö Lynne att ställa ett ultimatum: att välja mellan henne och en stabil framtid eller fortsätta att rumla på. Cheney väljer och han väljer rätt. 1964 gifter han sig och karriären slutar som vicepresident.

Dick Cheney arbetade målmedvetet upp sig, först som stöd för Richard Nixon, sedan för den slipade Donald Rumsfeld (Steve Carell), impopulär utrikesminister under Bushs den yngres presidentperiod. Han handplockas till administrationen av presidenten då han är vd för oljebolaget Haliburton, som gör feta kontrakt med USA då landet invaderar Irak under premissen att Saddam Hussein har massförstörelsevapen. Snart är han George W Bushs (Sam Rockwell) högra hand och vice president och tar rentav befälet över presidentens stab under attacken på tvillingtornen. Att Cheney också var drivkraften bakom attacken på Irak står utom allt tvivel. Åtminstone enligt filmens version av makt och maktmissbruk.

Filmen visar också på Cheneys kärlek till släkt och familj och han har litet oväntat också överseende med en lesbisk dotter.

Kameleonten Bale

Christian Bale är den stora kameleonten inom amerikansk film och kan äta upp eller banta ned sig sådär 20-30 kg vid behov. Han har lyst i filmer som Maskinisten, Batman och American Hustle och gör igen en stor roll. Också Amy Adams som uppträtt i American Hustle och Arrival gör en anmärkningsvärd bra roll. Samma gäller Steve Carell (Get Smart, The Big Short) som visar att han kan annat än att spela i komedier, liksom Sam Rockwell (Three Billboards Outside Ebbing, Missouri). 

Filmen har en svart humor men dess egentliga behållning är att lyfta fram ruttenheten i världens största demokrati, vilket torde tilltala liberaler och reta konservativa.

I maktens korridorer. Christian Bale som Dick Cheney och Amy Adams som hans hustru Lynne i filmen Vice.