Tomma tunnor skramlar mest

Förväntningarna var höga inför premiären av Christopher Nolans film Tenet men det tog sig inte riktigt.

Tenet

Regi & manus: Christopher Nolan.

✮✮✩✩✩

Genre: sci-fi, action.

I huvudrollerna: John David Washington, Robert Pattinson.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 30 min.

Brittiska filmregissören Christopher Nolan är känd för sitt icke linjära narrativ och frågor om tid och rum, bl.a. i filmer som Interstellar och Inception. Han står också bakom krigsfilmen Dunkirk. Med vetskap om att Tenet skulle handla om tidsresor och partikelfysik var förväntningarna höga.

Det börjar också bra när agenten The Protagonist (John David Washington) blir informerad om inverta vapen och en invert värld där tiden går åt andra hållet – jämfört med vår vanliga värld – och om en ondskefull kuf vid namn Andrei Sator (Kenneth Branagh) som vill utplåna oss och vår värld genom fiffel med det inverta.

Bra start

I början känns det häftigt när agenter och övriga möter varandra i parallella dimensioner och klockan går avigt, men snart börjar gäspningarna. Trots ett utomordentligt hyfsat trickfoto och goda actionscener saknas all känsla i filmen. Det blir förutsägbart och klyschigt.

Tankeställaren i Tennet är bl.a. om man kan resa tillbaka i tiden och hur farfarsparadoxen ter sig, dvs. om man tar livet av sin farfar i förfluten tid borde man rimligen inte själv heller existera. I filmen avfärdas det med en axelryckning och ett skratt. Förvånande.

Tyvärr är inte skådespelarna rätt valda, varken John David Washington(BlackkKlansman)  eller Kenneth Branagh (Dunkirk) som bad guy. Robert Pattinson (Twilight-filmerna) är litet bättre. Speltiden är också för lång i en film som inte håller måttet till fullo.

Förväntningar på skam. Tenet är tekniskt bra men filmen är för lång, klyschig och skådespelet med John David Washington i huvudrollen haltar ofta.

Förutsebart men charmigt

Svenska filmen Min pappa Marianne profilerar Rolf Lassgård som transvestit i högklackat. Förutsebart men charmigt.

Min pappa Marianne

✮✮✮✩✩

Regi: Mårten Klingberg.

Manus: Cilla Jackert, Daniel Karlsson, Ida Kjellin.

Genre: dramakomedi.

I huvudrollerna: Hedda Stiernstedt, Rolf Lassgård.

Speltid: 1 t 50 min.

Filmen grundad på Ester Roxbergs självbiografiska bok Min pappa Ann-Christine från 2014 är en s.k. må bra-film men med ett oväntat djup som dyker upp allt emellanåt.

Hanna (Hedda Stiernstedt) bryter med sin pojkvän och flyttar hem till mamma (Lena Endre) och pappa (Rolf Lassgård) i Alingsås, staden känd för sin potatisfestival och stora son Johan Alströmer som populariserade potatisen i Sverige på 1600-talet.

Vi har en far- och dotter-relation som knakar i fogarna när 28-åriga Hedda rumlar in i fadershuset, där stadens populära präst (Lassgård) plötsligt visar sitt rätta jag.

Det sker när Hedda får arbete som journalist i Alingsås och tar sig an lättsmälta historier som lättar upp stämningen efter nyheterna. Pappans rätta jag är nämligen det att han har en feministisk sida som gör att han gärna klär ut sig i kvinnokläder till hustruns förfäran. Hon gör allt för att hålla locket på men småningom blommar pappan ut till Marianne i sommarblommigt, kajal och högklackat, vilket gör att man i vissa kretsar får kaffet i vrångsgtrupen. 

Det här är förväntat, likaså de schismer som uppstår inom familjen, men en vältajmad humor och en respekt för det tabubelagda ämnet kombinerat med ett djup som man kanske inte väntar sig gör filmen schysst.

Svensk kvalitet

Rolf Lassgård är dämpat charmig som Marianne, Lena Endre gör en säker och förståelsefull hustruroll men mest tilltalar Hedda Stiernstedt som strulig och upprorslysten dotter som får ge sig på nåd och onåd för pappa Marianne. Också brodern David (Klas Wiljegård) som med sin irriterande humor gör livet oförutsägbart i familjen är värd ett omnämnande. Klädd i t-shirt med texten KUK (Kyrkans ungdomskör) osv. har han ändå ett hjärta av guld, liksom de övriga i familjen.

Slutet är förväntat men storyn och i synnerhet skådespelarna av en kaliber som får en att misstänka att man i Finland inte hade gått i land med en dylik film på samma höga nivå.

Far-och-dotter förhållande med skruv. Hanna (Hedda Stiernstedt) och pappa Marianne (Rolf Lassgård) i feel-good filmen om prästen i kvinnokläder.