Filmen Tár är en intrikat studie om musik och makt i den påhittade kvinnliga dirigenten Lydia Társ version med en bländande Cate Blanchett i titelrollen.
Tár
4/5
Regi & manus: Todd Field.
Genre: persondrama.
I huvudrollerna: Cate Blanchett, Noémie Merlant, Nina Hoss.
Åldersgräns: 12 år.
Speltid: 2 t 37 min.
Lydia Tár beskrivs inledningsvis som en musikalisk stjärna, ett musikens underbarn som gått från klarhet till klarhet och nu som första kvinnliga kapellmästare i Tyskland dirigerar världsberömda orkestrar med Berlin som bas. Uppburen och avundad blir kvinnan samtidigt en psykologisk studie i en skrupelfri maktmänniskans uppgång och fall.
Filmen är konstruerad som en biografi där tittaren först får en inblick i Lydias värld, en påläst och intelligent musiker vars värld är genomsyrad av musik. På en lektion för elever på Juillard School of Music briljerar hon med kännedom om musikverk, när de skrevs, för vem och under vilka omständigheter. En elev lämnar lektionen i ilska efter en dispyt om J.S. Back men Lydia Tár låter sig inte påverkas, självsäker och självuppfylld. Ämnet musikvetenskap fascinerar verkligen i filmen och ämnet dukas upp i rikligt mått, bl.a. när Lydia intervjuas och det är bara upptakten. Speltiden känns aldrig för lång.
Smolk i bägaren
Tillsammans med konsertmästaren och sambon Sharon (Nina Hoss) och hunsade assistenten Francesca (Noémie Merlant) regerar Lydia orubbat på musikens och maktens höjder tills det uppenbarar sig smolk i bägaren på en repetition av Mahlers Femte symfoni. En elev trakasseras, Tár anklagas för sexuellt utnyttjande, men svarar med att allt är en lögn samtidigt som eleven dör i självmord.
Kapellmästarens favoriter lyfts oblygt fram medan gamla trotjänare avpolletteras, allt medan en perfekt värld börjar krympa och sanningen andas i nacken. Lydia hör ljud i natten, sover dåligt och förutom sin bacillskräck blir Lydia också överkänslig för ljud.
Ändå fortsätter hon att reagera och dirigera på samma obarmhärtiga sätt tills förödmjukelsen blir hennes följeslagarfe och sceneriet förbyts från stjärnestrader till bottenskiktet i ett odefinierat asiatiskt land, eventuellt Thailand.
En levande dirigentlegend, lesbiska Mari Alsop, har kallat filmen ett utfall mot hennes person men fått svaret att allt är påhitt.
Hur som helst är det en ovanlig film med element av psykologisk thriller och musikdrama men också många frågor om musik, inte mins hur musiken och solisten ska förstås och vad bra musik är. Cate Blanchett som imponerat i filmer som Elizabeth, Carol och Blue Jasmine gör sin kanske bästa roll någonsin. Att hon tagit sin uppgift på allvar bevisas av att hon lärde sig både tyska och att spela piano.
