För mycket av allting

 Årets Grand slammagnet under Oscarsgalan multiversumkomedin Everything Everywhere All at Once motsvarade inte mina förväntningar. Det blev för mycket av det goda, litet överallt.

Everything Everywhere All at Once

2/5

Regi & manus: Daniel Kwan, Daniel Scheinert.

Genre: actionkomedi.

I huvudrollerna: Michelle Yeoh, Stephanie Hsu, Jamie Lee Curtis.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2t 9 min.

Har läst en del böcker om teoretisk fysik med bl.a. tidsmaskiner, svarta hål, multiuniversum etc. så förväntningarna var stora visavi filmen. Den handlar om sedan 20 år tillbaka amerikaniserade kineser med ett stort tvätteri ledda av Evelyn (Michelle Yeoh) som hamnar i klammeri med skattemyndigheternas vakande öga (Jamie Lee Curtis).

Waymond (Ke Huy Quan), dvs. mannen i huset yrar på tillsammans med debila pappan (James Hong) och problemdottern Joy (Stephanie Hsu) och allt blir en enda soppa när individer från Alfa universum manifesterar sig och snart kastas personerna från universum till universum i skepnader de kunde ha blivit.

Kampsportscener med blodiga svärd, shootouts och allmän galenskap tar vid i ett start-stop spektakel där dottern visar sig vara Jobu Tubaki, multiuniversums onda nemesis som modern tar upp kampen med.

När manuset hyfsas ned finns kärlekens förenande kraft men mest bara plumpa skämt och mycken yta kvar av det andlöst framilande spektaklet.

Måste ändå berömma Oscarsjuryn som vågade välja en dylik film som den bästa, men varför förstår jag inte riktigt. Filmens behållning finns i skådespeleriet med Michelle Young i högform och det tekniska utförandet med alla snabba kast till olika universum. 

Rörigt i multiuniversum. Filmen Everything Everywhere All at Once har sin charm i skådespeleriet och det tekniska utformandet.