Osentimentalt och oväntat om bestigning av Everest

Äntligen en "katastroffilm" som inte djuplodar i sentimentalitet och allmän snömos utan visar naturens kraft och människans litenhet.

Everest

★★★✩✩

Regi:Baltasar Kormákur.

Manus: William Nicholson.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Jason Clarke, Josh Brolin, Jake Gyllenhaal.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 1 min.

Everest är berättelsen om den katastrofala dagen i maj 1996 när en massa människor på väg att bestiga Mount Everest omkom. Grundad på verkliga händelser gör den isländske regissören Baltasar Kormákur (2 Guns, Contraband) en god dramatiserad resumé av vad som driver skäggiga män upp mot höjderna fastän allt ovanför 7 000 meters höjd är en enda lång pina:  kroppen håller de facto på att dö och det ska gå raskt undan till toppen och ned igen om man vill klara sig med livet i behåll.

Det som gjorde dagen till ett fiasko var väderförhållande med en plötslig storm och iskyla samt felberäkningar i syrgasflaskorna, folk fick helt enkelt vika sig för "bergets makt.

Drivkraften

På 1990-talet var redan den kommersialiserade klättringen upp till Everest ett faktum, mer eller mindre seriösa företag tog med öppna armar emot äventyrare med pengar på banken och en obetingad drivkraft att bestiga Everest.

 Skyll er själva tänker man, när man ser filmen, men riktigt så enkelt är det inte,  det som driver människan att bestiga världen högsta berg är viljan att visa att man klarar av det.

Skådespelare som Josh Brolin, Jake Gyllenhaal och Jason Clarke (Terminator: Genisys) gör bra porträtt av personer som klättrar på i ett väl iscensatt maskineri där varje steg, varje ishacka och klätterlina samt tilliten på kamraterna är avgörande för en lyckad bestigning, men på naturkrafterna rår man inte.

Kvinnorna i filmen drar ned betyget för de är destinerade att gråta och vara förskräckta, några nere i baslägret som Emily Watson, andra på hemmaplan i USA med barn i magen (Keira Knightley).

Men Everest är ovanlig också i den betydelse att man omöjligt kan räkna ut vem som kommer att klara sig, alla jag trodde att skulle överleva omkom och vice versa.

Och när sentimentaliteten är satt på undantag och realismen dominerar är Everest på det hela taget en spännande, dramatisk och lärorik film som får en extra dimension i 3D-version där det storstilat sköna och det obehagligt svindlande maximeras.

Uppför berget. Josh Brolin, Jake Gyllenhaal och Jason Clarke i dramafilmen Everest.

Emiliy Blunt övertygar i hårdkokta Sicario

Nya tider nya ansikten - också bland Hollywoods damskådespelare. Till dem hör Emily Blunt som gör en övertygande roll som FBI-agent i skärselden mellan drogkartellmaffian och lagens inte så laglydiga väktare i kanadensaren Denis Villeneuves (Enemy, Prisoners) hårdkokta thriller Sicario.

Sicario

★★★★✩

Regi: Denis Villeneuve.

Manus: Taylor Sheridan.

Genre: kriminaldrama.

I huvudrollerna: Emily Blunt, Josh Brolin, Benicio Del Toro.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 1 min.

Den brittiska skådespelaren Emily Blunt gav visserligen skeptikerna svar på tal redan i tidigare filmer som Devil Wears Prada, Looper och The Adjustment Bureau. Men nu är hon verkligen på mammas gata i rollen som den idealistiska, nya FBI-agenten Kate Macer som enrolleras i en specialinsatsstyrka som opererar längs gränsen till Mexiko där drogkarteller mördar människor utan urskiljning.

Sicario betyder  lönnmördade eller hitman på spanska och filmens grundbultar handlar om vad ett människoliv är värt och vem som har rätten att hämnas.

Hetluften

Kate Macer hamnar direkt i hetluften i en machovärld där redan anslaget sätter spelbrickorna i rätt ordning då polisen gör ett tillslag mot en mexikansk drogkartell i Arizona.

En massa lik i väggarna får CIA och FBI att gå i taket och man kallar in det tyngsta artilleriet i form av skumraskagenten Josh Brolin och den minst sagt lika gåtfulla, före detta mexikanska åklagaren i Benicio Del Toros skepnad. Nu måste och vill man komma åt de högsta hönsen på mexikansk mark, genom att utmana en knarkkung lägre ner i hierarkin i hopp om att han leder insatsstyrkan direkt till maktens topp.

Det skjuts mycket och oväntat i filmen där greppet hårdnar minut för minut och Kate lär sig inse att skillnaden mellan gott och ont, vän och fiende kan vara en chimär.

Bildspråket

Bildspråket i farliga mexikanska gränsstäder samt tröstlösa ökenområden och vackra panoraman tar ibland nästan andan ur en, speciellt en tagning där amerikanerna med spetsstyrkor från Afghanistan och Mexico går in i en tunnel. Här övergår skymningen i natt till bakgrunden av eldröd efterdyning av solnedgången - snyggt så nackhåren reser sig.

Josh Brolin (No Country For Old Men) är som vanligt säkerheten själv men överträffas av Benicio Del Toro (Traffic,  21 Gram) som har just den karisma som rollen som hämndens smutsiga ängel kräver. Emily Blunt kan alltså också placera en ny fjäder i sin hatt, hennes kombination av uttrycksfullhet, skörhet och desperation har proffsets alla kännetecken.

Sicario har jämförts med Steven Soderberghs Traffic, men hamnar nog aningen i lä eftersom paletten var bredare och persongalleriet mera omfattande i den genremässigt likartade filmen om knark och våld, bödlar, offer och rättsskipare vid mexikanska gränsen.

Hårda bud. Emily Blunt och Benicio Del Toro i kriminaldramat Sicario gör mycket bra rollporträtt.

Nazirov och Helen Mirren i fokus

Nazisterna stal en massa värdeföremål före tredje rikets kollaps, bland dem österrikaren Gustav Klimts målning Kvinnan i guld.  Filmen med samma namn är en dramathriller om hur dess rättmätiga ägare via en massa invecklade rättsprocesser får tillbaka dyrgripen från Galerie Belvedere i Wien, där den blivit nationalegendom.

Kvinnan i guld (Woman in Gold)

★★★✩✩

Regi: Simon Curtis.

Manus: Alexi Kaye Campbell.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Helen Mirren, Ryan Reynolds.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t. 49 min.

Vi såg den världsberömda målningen i Wien på 1990-talet och hade ingen aning om att den efter några år skulle hamna i New York, dit Maria Altmann (Helen Mirren), vars tant Adele är den avporträtterade kvinnan i guld, sålde målningen efter att ha vunnit fallet i högsta instans i USA gentemot österrikiska staten.

Filmen i Simon Curtis (My Week with Marilyn) regi följer i nutid, 1998, och i återblickar  från andra världskrigets Wien storyn om den kända målningen och kampen om vem den egentligen tillhör.

Det här blev möjligt när Österrike på 1990-talet utsattes för press att återbörda stulna skatter till sina riktiga ägare. Ryan Reynolds unga, gröna juristfrö som blir som besatt över att få tillbaka tavlan när Maria Altmann anställer honom, med risk för att förlora både familj och arbete. Hustrun spelas f.ö. bra av Katie Holm, mera känd som skådespelare i skräckfilmer och som Tom Cruises kortvariga hustru efter äktenskapet med Nicole Kidman.

Ryan Reynolds hamnar att göra en rätt schablonmässig roll som hjälpare i nöden medan strålkastarljuset fokuseras på Helen Mirren som gör en utmärkt tolkning av sin skräddarsydda rollgestalt.

Starka återblickar 

De många turerna i rättssalarna känns ibland aningen tråkiga men helheten bärs upp av de starka scenerna i återblickarna från kriget då den judiska Altmanns familj hamnar i nazisternas klor. Tatiana Maslany som den unga Maria Altmann, Max Irons som hennes man, samt Marias far och mor, figurerar här i en parallell story som är mycket mera gastkramande men ibland också sentimental i överkant.

Men Helen Mirren dominerar självklart, kanske inte lika kraftigt som engelsk drottning i filmen The Queen, men hon uppvisar ändå en pondus och gå-på anda som håller filmen flytande. 

Duo på skattjakt. Helen Mirren och Ryan Reynolds gör huvudrollerna i filmen Kvinnan i guld.

Lapplandskriget ur kvinnoperspektiv

Krigsfilmer får nästan alltid hjärtat att slå litet snabbare och den nya emotsedda inhemska filmen Kätilö hör definitivt till de mera sevärda.

Kätilö

★★★★✩

Regi: Antti Jokinen.

Manus: Antti Jokinen på basen av Jatja Kettus roman.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Krista Kosonen, Lauri Tilkanen, Tommi Korpela.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 59 min.

Regissören Antti Jokinen gjorde en bra film av Sofi Oksanens roman Utrensning för några år sedan och bara befäster sin ställning med Kätilö som en filmmakare som vet hur ett drama blir trovärdigt.

Katja Kettu, om kom till Borgå den 5 februari 2012 för att ta emot Runebergspriset för sin roman Kätilö, utgiven 2011, hade skrivit en hård och hudlös berättelse om kärleken mellan en tysk officer och en finsk barnmorska uppe i Lappland, när Finland i samband med freden i september 1944 med Sovjet tvingades driva ut sina tidigare tyska vapenbröder från finsk mark.

Krista Kosonen, f.ö. gift med regissören Jokinen, spelar barnmorskan Helena, Vindögat, som hamnar till fängelselägret i Titovka där hon blir bekant med SS-officeren Johann (Lauri Tilkanen) som också talar finska.

Intensivt

Att deras kärlek blir så intensiv beror dels på de bistra omständigheterna, dels på att båda vet att varje dag kan vara den sista.

Filmen börjar under slutet av fortsättningskriget i juni 1944, ryska plan gör luftanfall med stor förödelse som följd men i fånglägret fortsätter nazityskarnas experiment med människor i det s.k. Fähuset, ledda av officeren Herman Grödel (Tommi Korpela). Både Tilkanen och Korpela gör utmärkta rollporträtt, eftersom de utstrålar precis den rätta aura man förväntar sig men visst är det Krista Kosonen som är filmens fixstjärna i sin gestaltning av den rådiga sjuksköterskan med skinn på näsan som hamnar i en ovanlig skärseld. 

Fotot med panoraman från Lapplands skönt karga natur, extrema närbilder av huvudpersonerna och ett flertal krigsscener förevigade i ultrarapid, som för tankarna till Saving Private Ryan bäddar för en visuellt helgjuten film.

Den pompösa musiken som flödar ut varje gång det bränner till känns småningom för påklistrad men handlingen löper framåt med dramatiska klimaxer och känslosammare stunder och ger inte tittaren många andhämtningspauser. Vissa sekvenser är otvivelaktigt obehagliga men helheten håller så missa inte Kätilö, den hör till filmhöstens toppar.

Övertygande. Krista Kosonen är Kätilös fixstjärna.

Fjärran från vimlets yra

Som ung blev jag rätt betagen av en så pass poetisk boktitel som Fjärran från vimlets yra, men Thomas Hardys tegelstensroman blev aldrig läst. Danske regissören Thomas Vinterbergs nyfilmatisering av Far from the Madding Crowd reparerade sent om sider saken. Vi talar om en klassiker där skådespelet och filmarbetet är filmens hörnpelare medan intrigen ter sig ganska förlegad.

Far from the Madding Crowd

★★★✩✩

Regi: Thomas Vinterberg.

Manus: David Nicholls på basen av Thomas Hardys roman med samma namn.

Genre: romantiskt drama.

I huvudrollerna: Carey Mulligan, Matthias Schoenarts.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 1 t 59 min.

Romanen utgiven 1874 utspelas i det viktorianska England och kom upp på vita duken 1967 med Julie Christie i huvudrollen, alltså för nästa femtio år sedan. Thomas Vinterberg, känd dogmafilmregissör med meriter som Jakten och Festen gör ändå en traditionell version där smärtpunkterna i det viktorianska England lyfts fram i sino prydno.

Carey Mulligan (Shame, Drive) är den föräldralösa Batsheba Everdene som flyttar till sin tant på landet och får ärva hela rasket. Med fördelaktigt utseende, vinnande sätt och en hel del skinn på näsan får hon snart friare till höger och vänster. Först ute är fåraherden Gabriel Oak (Matthias Scheoenarts - Rust and Bone), en genom hederlig karl som ändå skalmligen får korgen. Batsheba vill nämligen inte binda sig men Gabriel stannar kvar på godset och blir en pålitlig arbetskarl som ställer det mesta till rätta.

Både hederliga men äldre och mindre hederliga och yngre män uppvaktar den sköna, och korten blandas verkligen om ordentligt innan Gabriel och Batsheba på nytt möts under helt andra omständigheter. 

Förväntat

Slutet är förväntat och som tittare irriteras man av det förutsebara i handlingen men då ska man minnas att det är en berättelse från en annan tid med andra värderingar.

Carey Mulligan är det självklara navet i en rätt förenklad story där hennes självständighet, beslutsamhet och vilja att gå sina egna vägar skiljer sig markant från tidens sedvänjor, där s.g.s. kvinna som kvinna i första hand skulle se till att hon blev gift.

Charlotte Bruus Christensens foto är remarkabelt, både när hon låter kameran spela över engelska panoramalandskap och i närbilder. Om filmen inte direkt lämnar något av bestående värde har den ändå en charm som gör att man tycker om den.

Med skinn på den vackra näsan. Carey Mulligan bär upp filmen Far from the Madding Crowd (Fjärran från vimlets yra) med heder.