Skräck i midnattssolens sken

Det är inte alltid natten som är hemvist för hemsökelser och skräck. Det bevisar Ari Aster i sin andra skräckfilm Midsommar efter kritikerrosade Herediarity från i fjol.

Midsommar

✮✮✮✩✩

Manus & regi: Ari Aster.

Genre: skräck, drama.

I huvudrollerna: Florence Pugh, Jack Reynor.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 28 min.

Filmen ineds med en chock när collegestuderande Dani inte får kontakt med sina föräldrar och deprimerade syster. Pojkvännen Christian (Jack Reynor) försöker trösta och övertyga henne så gott han kan allt är ok. Men det är det inte. Det värsta som kan hända är ett faktum.

Med detta grava trauma under västen reser det unga paret till Hårgas i svenska Hälsingland med en grupp andra amerikanska ungdomar för att fira midsommar. Några i gruppen är antropologer som vill syna svensk bondkultur från förr närmare i sömmarna. Deras önskan går i uppfyllelse till brädden.

Vänliga människor i vita fotsida kläder möter dem och det är skratt och glädje tills tumstocken vrids om första gången. Det sker när ett gammalt par kastar sig ner för ättestupet och gästerna får maten i halsen. Sedan blir allt bara värre, folk försvinner oförklarligt, det bjuds på hallucigena drycker som bordsdricka när festen kör igång och snart börjar sanningen gå upp för ungdomarna. De är inbjudna i ett enda och hårresande syfte, läs blodsoffer och annat skrymt. 

Fint foto

Filmen är utmärkt väl fotograferad, här finns skruvat sneda timmerstugor med traditionsmålningar på väggarna, unga flickor dansar om i sommarnatten, majstången står ännu rest men de vänliga gesterna byts sakteliga ut till direkta kommandon och verkligheten blir en pina.

Filmen är alltför lång och drar både iväg i olika riktningar och kommer alltför sällan till skott. Någon egentlig skräck kan man knappast tala om, det är obehagligheter i parti och minut man trakteras med. Rollistan är befolkad med såväl amerikanska 

som svenska skådespelare, av vilka de svenska är bättre med undantag för Florence Pugh (The Commuter) i rollen som Dani, som håller stilen filmen igenom.

Någon stor skräckfilm är Midsommar inte i motsats till Herediarity men den som gillar det perverterade, det sjukt skruvade och det bisarra i sektväsendet har en hel del att hämta av  filmen.

Blodbesudlad midsommar. Ari Aster tar tittaren till svenska Hälsingland i sin andra skräckfilm Midsommar.

Musikkomedi om världen utan The Beatles

The Fab Four förändrade popmusiken på ett revolutionerande sätt. Men hur skulle världen ha sett ut utan The Beatles? Filmen Yesterday har svaret.

Yesterday

✮✮✮✮✩

Regi: Danny Boyle.

Manus: Richard Curtis.

Genre: musikkomedi, fantasi.

I huvudrollerna: Himesh Patel, Lily James.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 1 t 56 min.

Filmen är en hyllning till The Beatles musik och visar hela bredden bandet kom upp till. Både musikaliskt och textmässigt. Som drama vilar filmen ändå på gungfly om det inte hade varit två av filmvärldens giganter som står för regi och manus.

Regissören Danny Boyle med filmer som Trainspotting och Slumdog Millionaires slår här ihop påsarna med manusgeniet Richard Curtis (Notting Hill, Fyra bröllop och en begravning) och det börjar hända saker.

Filmen handlar om den unga wannabe musikern Jack (Himesh Patel – My Pure Land) som spelar för en ointresserad publik och i tomma tält och är på väg att ge upp. Bara hans manager Ellie (Lily James – Cinderella) och några vänner tror på honom. 

Sedan blir han påkörd på sin cykel i natten samtidigt som ett globalt elavbrott äger rum en kort stund. När han vaknar upp märker han att ingen utom han själv känner till The Beatles. Han börjar uppträda med deras låtar, börjande med Yesterday, och visst –  folk börjar spetsa öronen. Speciellt den världskända musikern Ed Sheeran, spelad av sig själv, faller direkt i farstun, och världssuccén är ett faktum. Alla hyllar honom som en enastående musik- och låtskrivare.

Stickspår

Samtidigt som musiken med idel kända Beatleslåtar är filmens clou viker den tidvis in på ett romantiskt stickspår, befolkat av Jack och Ellie, vilket ställvis tar över och blir huvudspår.

Också Jacks onda samvete ömmar p.g.a. att han fuskar med låtarnas ursprung och man bara väntar på själva upplösningen. Den tillfredsställer knappast, men det gör inte så mycket. Yesterday är en harmlös men samtidigt avväpnande fin musikfilm som flyger högt på The Beatles musik och hyggligt skådespel. Det räcker till.

Här rockas det loss. Jack (Himesh Patel) i låten Help.