Val med hämnd i sinnet

År 1820 attackeras valfartyget Essex av en jättelik val med ett bibliskt hämndbegär. Händelsen inspirerade författaren Herman Melville att skriva en av världslitteraturens klassiker, Moby Dick. Filmen In the Heart of the Sea berättar historien i storslagna bilder.

In the Heart of the Sea

★★★★✩

Regi: Ron Howard.

Manus: Charles Leavitt, Rick Jaffa, Amanda Silver, Nathaniel Philbrick.

Genre: äventyr, action, biografi.

I huvudrollerna: Chris Hemsworth, Benjamin Walker.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 2 min.

Filmen baserar sig på en sann historia om valfångarfartyget Essex som attackerades och förföljdes av en gigantisk vit val som var så envis i sina anfall att den fick fartyget att sjunka. Besättningen rapporterades saknad i 90 dygn. Många av dem avled.

Ron Howard (A Beautiful Mind) har gjort en äventyrsfilm med storslagen scenografi och fint fotoarbete där han varken sparat på effekterna eller actionsekvenserna. Också skådespelet är hyfsat, främst tack vare Chris Hemsworth (Thor, Avengers: Age of Ultron) i huvudrollen som förste styrman Owen Chase ombord på Essex. 

I kors

Hans och Essex kapten George Pollards (Benjamin Walker - Abraham Lincoln: Vampire Hunter) skidor går emellertid i kors genast från det skeppet lagt ut från USA på jakt efter valar och valolja på världshaven, en tillgång som var 1800-talets drivmedel i ekonomin.

Kaptenen har fått sin ledande ställning på valfartyget via nepotism av rederiets hejdukar som egentligen borde ha anställt Chase. Den oerfarne kaptenen gör misstag efter misstag, besättningen föraktar honom och man klarar med nöd och näppe livhanken. För att inte komma hem tomhänta styr man ut på riktigt djupa vatten där den vita valen, ett sannskyldigt vidunder från havets djup, blir en nemesis ingen väntat sig. Hämndlysten till max efter tidigare harpunstick gör den späntved av fartyget, vars besättning tvingas kämpa för sin överlevnad på livbåtar och öde öar under brännande sol med sin envisa förföljare i kölvattnet.

Så långt är allt verklighet, men i filmen är det Melville (Ben Whishaw - James Bond 007: Skyfall & Spectre) som söker upp en av skeppspojkarna – nu en gammal man i Brendan Gleesons skepnad – från Essex för att få ta del av historien, som han vill göra en roman av. Den gamle sjöbjörnen är ovillig och trilsk men redogör småningom för allt det ohyggliga som tilldragit sig på Essex. 

Hit hör lottdragning om vem på livbåtarna som ska skjuta sig, kannibalism och annat fanskap som fått honom att bli psykotisk. Filmen är kanske inte vad skådespelet beträffar någon höjdare men handlingen, driven och filmarbetet är på en nivå som gör den sevärd. 

Inget man metar. Den vita valen i filmed In the Heart of the Sea har storleken på sin sida.

Nya ansikten och gamla teman

30 år efter händelserna i Jedins återkomst är vi tillbaka med den sjunde Star Wars filmen The Force Awakens. Samma gamla teman kring gott och ont serveras oss tillsammans med nya ansikten och några gamla.

Star Wars: The Force Awakens.

★★★✩✩

Regi: J.J. Abrams.

Manus: Lawrence Kasdan, J.J. Abrams.

Genre: fantasy, action.

I huvudrollerna: Daisy Ridley, John Boyega, Oscar Isaac.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 16 min.

Den otroligt hajpade och omsusade filmen är inte dålig, men förväntad, detta sagt av en som aldrig var eller blev någon större Star Wars-fan. Filmen öppnar dessutom en ny trilogi och var så säker på att pengarna ramlar in. På Borgåbion körs 2D- och 3D-versionerna för nästan fulla salar och då var premiären i onsdags för en vecka sedan.

För fansen är det givetvis julafton. Det är fortfarande under devisen: "en gång för länge sedan i en galax långt , långt borta som J.J. Abrams (Super 8, Mission Impossible III ) film tilldrar sig".

Tematiskt handlar det om en rymdsaga, en kamp mellan de goda och de onda - de fula, dvs. rymdvarelser av icke mänsklig karaktär, finns nämligen med på båda sidor. Parallellerna till J.R.R. Tolkiens Sagan om ringen-trilogin är uppenbar, dessutom drivs det en hel del med nazister som här förliknas med de onda, dvs. The First Order, med en ledare (Domnhall Gleeson) som skriker halsen av sig.

Tre i fokus

Handlingen koncentrerar sig på tre personer; Rey (Daisy Ridley), Finn (John Boyega) och Poe Dameron (Oscar Isaac). Rey är en jänta med hjärna och hårda nypor som samlar järnskrot i öknen och får mat för det hon säljer. Finn är en stormtrooper med gott hjärta som räddar livet på motståndsrörelsens pilot Poe Dameron och går över på den "rätta" sidan där också Rey befinner sig.

Däremellan skjuts det något förfärligt, det jagas fram i universum på farkoster som färdas med ljusets hastighet och givetvis möts Rey och den onde Kylo Ren (Adam Driver) i en fight med ljussvärd. Samtidigt vill både de goda och de onda ha tag på på den försvunna jedin Luke Skywalker, en jakt där också Han Solo (Harrison Ford) och hans apkompis jämte prinsessan Leia (Carrie Fisher) deltar.

De visuella effekterna är fina, bäst bland skådespelarna lyckas Adam Driver och Daisy Ridley som har den där extra karisman. Filmen slutar med en cliffhanger som får fansen att bita på naglarna av förväntan efter del två i den nya Star Wars-trilogin.

De goda på flykt. Rey (Daisy Ridley) och Finn (John Boyega) med sin lilla robot hack i häl har det hett om öronen.

Den där andra kvinnan

Livet är en samling upplevelser och minnen, ofta gemensamma minnen med nära och kära. Men när det finns andra minnen man inte är delaktig av då slår livet en kullerbytta.

45 Years

★★★★✩

Regi: Andrew Haigh.

Manus: Andrew Haigh utgående från David Constantines novell.

Genre: romantiskt drama.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 1 t 35 min.

Så sker det i filmen 45 Years, där det brittiska paret Kate (Charlotte Rampling - Swimming Pool, Nattportieren) och Geoff Mercer (Tom Courtenay - Kvartetten) ska fira sin 45-årsbröllopsdag med pompa och ståt.

Hon är litet besviken över att de inte har så många fotografier från förr. Men utan barn och barnbarn har fotona blivit rätt få, inte ens sina hundar har de förevigat som valpar eller andra liknande vardagens milstolpar som våra liv består av.

Så kommer det ett brev på tyska. Det berättar om "min Katja", som Geoff konstaterar och på samma gång öppnar han dörren till en okänd och hemlig värld, då han och hans tyska flickvän på 1960-talet vandrade i de schweiziska alperna, där hon föll ner i en ravin och försvann. Nu har snön smält och man har hittat henne i glaciären. Han har visserligen berört incidenten för sin hustru Kate, men med ens sveper det förgångna över dem som en stormvind och allt blir förändrat. Han börjar röka och blir allt svårare att greppa, hon alltmer förbryllad och desperat.

Avslöjande bilder

Det visar sig att Katja och Geoff hade ett mycket närmare förhållande till varandra än Kate anat, och att hon väntade barn, vilket hustrun bevittnar på en samling diafoton, som mannen plockat fram ur sina gömmor, och som han också tittar på på vinden. Pressad av Kate berättar Geoff att om Katja inte hade omkommit hade han gift sig med henne. Kate blir med ens den där andra kvinnan, inte den första i Geoffs liv.

Så blir ett långt, gemensamt liv med ens förstört av en hemlighet, en livslögn som bevisar att man aldrig riktigt lärt känna varandra.

Acceptera eller inte det är frågan och här får filmen många att fundera till på riktigt. Regissören Andrew Haigh (Weekend) har gjort en mycket bra film där Rampling och Courtnay med små medel förmedlar svåra känslor och stämningar som går ned på djupet. Filmen pulserar mellan drama och thriller och först i sista bilden tar regissören ställning för en av paret Mercer, vilket gör helheten perfekt.

Hemlighet från förr. Paret Mercers (Charlotte Rampling och Tom Courtenay) liv skakas om i sina grundvalar i filmen 45 Years.

Autobiografisk roman blev filmdrama med Natalie Portman

Den israeliska författaren Amos Oz autobiografiska berättelse A Tale of Love and Darkness har överförts till filmmediet i den israeliska skådespelaren Natalie Portmans manus, regi och medverkan.

A Tale of Love and Darkness

★★★✩✩

Regi & manus: Natalie Portman.

Genre: biografi & historiskt drama.

I huvudrollerna: Natalie Portman, Ian Gavan.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 38 min.

Filmen utspelas på 1940- och1950-talen, inramad av den inflammerade tid då den judiska staten kom till och tog sina första stapplande steg, men fokus är definitivt inriktat på förhållandet mellan den unge Amos Oz (Ian Gavan) och hans sjukliga mor Fania (Portman). Med finns också Amos far (Gilad Kahana) som strävar efter att bli författare men i motsats till sin son aldrig lyckas bli det.

Fylld av melankoliska minnen framstår berättelsen som en tablå av scener där såväl verkligheten som fantasin får utrymme. Också rivaliteten mellan araber, palestinier och israeler får kontur, ofta på ett värdigt och humant sätt i samband med familjen Oz besök hos arabiska bekanta.

Det framgår också att den skolmobbade unga Amos, utmärkt väl spelad av Ian Gavan, småningom inser att han besitter en ansenlig litterär begåvning.

På hebreiska

Natalie Portman slog igenom tidigt i filmen Léon (1994) och fick en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll i Black Swan (2010).

Sju år höll hon med att arbeta på den aktuella filmen, som hon mycket logiskt valt att göra på hebreiska. Hon har själv en martyrroll som ibland känns overklig, men koncentrationen på personrelationerna och det visuella uttrycket är bra och ger ett fint återsken av Portmans egna rötter. En vacker och poetisk film för en marginell grupp finsmakare som begriper sig på filmkvalitet utan att reklamtrummorna dånat på i månader före premiären.

Mor och son. Ian Gavan och Natalie Portman i filmen A Tale of Love and Darkness.

Det paranoida schackgeniet

Pawn Sacrifice

★★★★✩

Regi: Edward Zwick.

Manus: Steven Knight.

Genre: biografisk thriller.

I huvudrollerna: Tobey Maguire, Liev Schreiber.

Barntillåten.

Speltid: 1 t 55 min.

Arnaldur Indriðasons kriminalroman Den stora matchen handlar om samma sak, det amerikanska schackgeniet Bobby Fischers (Tobey Maguire - Spider Man) legendariska vinnande VM-match i schack mot ryssen Boris Spasskij (Liev Schreiber - Salt) sommaren 1972 i Reykjavik. Men där romanen låter handlingen bilda fond är den uttryckligen i fokus i Edward Zwicks (The Last Samurai) persondrama Pawn Sacrifice.

Men först nystas Bobby Fischers trasslig barndom i New York upp. Man får direkt förståelse för att han var ett schackgeni men också hur nervös och paranoid han tedde sig redan som ung. Han var själv jude men ansåg judarna och amerikanerna vara roten till allt ont.

När filmen sedan närmar sig klimax är det en fullständigt hispig, stirrande ung man som ser spöken mitt på ljusan dag och på hotellet letar efter mikrofoner i trådtelefonen vi har att göra med, en man som likt ett litet barn bara följer sina känslor och ställer till det för sina uppbackare.

Popagandakrig

1970-talet hörde ännu ju kalla krigets glansdagar, ryssar och amerikaner gjorde allt för att ta hem poäng på propagandafronten. I det sammanhanget var schack en spelbricka lika god som någon annan.

Boris Spasskij var en svårknäckt schackmästare och hade sopat bordet med motståndarna världen över men Fischer var en värdig kontrahent som fick ryssarna i gungning. Lika mycket som det intellektuella motståndet hade Fischer ändå sig själv och sina griller att kämpa med och filmen blir under VM-matchen i schack en verklig thriller som får en att bita på naglarna.

Tobey Maguire är fantastiskt bra, samma gäller Liev Schreiber som hans motståndare, liksom Fischers backupp grupp med Peter Sarsgaard i spetsen.

Filmen hör till en ny boom med berättelser som hänt i verkligheten såsom Spionernas bro, The Walk,  Mount Everest, The Imitation Game och The Theory of Everything och är liksom sina föregångare mycket sevärd. Om någon undrar betyder pawn sacrifice på svenska att man offrar sin bonde på schackbrädet.

Öst möter väst. Boris Spasskij (Liev Schreiber) och Bobby Fischer (Tobey Magiur) vid schackbrädet.