Val med hämnd i sinnet

År 1820 attackeras valfartyget Essex av en jättelik val med ett bibliskt hämndbegär. Händelsen inspirerade författaren Herman Melville att skriva en av världslitteraturens klassiker, Moby Dick. Filmen In the Heart of the Sea berättar historien i storslagna bilder.

In the Heart of the Sea

★★★★✩

Regi: Ron Howard.

Manus: Charles Leavitt, Rick Jaffa, Amanda Silver, Nathaniel Philbrick.

Genre: äventyr, action, biografi.

I huvudrollerna: Chris Hemsworth, Benjamin Walker.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 2 min.

Filmen baserar sig på en sann historia om valfångarfartyget Essex som attackerades och förföljdes av en gigantisk vit val som var så envis i sina anfall att den fick fartyget att sjunka. Besättningen rapporterades saknad i 90 dygn. Många av dem avled.

Ron Howard (A Beautiful Mind) har gjort en äventyrsfilm med storslagen scenografi och fint fotoarbete där han varken sparat på effekterna eller actionsekvenserna. Också skådespelet är hyfsat, främst tack vare Chris Hemsworth (Thor, Avengers: Age of Ultron) i huvudrollen som förste styrman Owen Chase ombord på Essex. 

I kors

Hans och Essex kapten George Pollards (Benjamin Walker - Abraham Lincoln: Vampire Hunter) skidor går emellertid i kors genast från det skeppet lagt ut från USA på jakt efter valar och valolja på världshaven, en tillgång som var 1800-talets drivmedel i ekonomin.

Kaptenen har fått sin ledande ställning på valfartyget via nepotism av rederiets hejdukar som egentligen borde ha anställt Chase. Den oerfarne kaptenen gör misstag efter misstag, besättningen föraktar honom och man klarar med nöd och näppe livhanken. För att inte komma hem tomhänta styr man ut på riktigt djupa vatten där den vita valen, ett sannskyldigt vidunder från havets djup, blir en nemesis ingen väntat sig. Hämndlysten till max efter tidigare harpunstick gör den späntved av fartyget, vars besättning tvingas kämpa för sin överlevnad på livbåtar och öde öar under brännande sol med sin envisa förföljare i kölvattnet.

Så långt är allt verklighet, men i filmen är det Melville (Ben Whishaw - James Bond 007: Skyfall & Spectre) som söker upp en av skeppspojkarna – nu en gammal man i Brendan Gleesons skepnad – från Essex för att få ta del av historien, som han vill göra en roman av. Den gamle sjöbjörnen är ovillig och trilsk men redogör småningom för allt det ohyggliga som tilldragit sig på Essex. 

Hit hör lottdragning om vem på livbåtarna som ska skjuta sig, kannibalism och annat fanskap som fått honom att bli psykotisk. Filmen är kanske inte vad skådespelet beträffar någon höjdare men handlingen, driven och filmarbetet är på en nivå som gör den sevärd. 

Inget man metar. Den vita valen i filmed In the Heart of the Sea har storleken på sin sida.

Nya ansikten och gamla teman

30 år efter händelserna i Jedins återkomst är vi tillbaka med den sjunde Star Wars filmen The Force Awakens. Samma gamla teman kring gott och ont serveras oss tillsammans med nya ansikten och några gamla.

Star Wars: The Force Awakens.

★★★✩✩

Regi: J.J. Abrams.

Manus: Lawrence Kasdan, J.J. Abrams.

Genre: fantasy, action.

I huvudrollerna: Daisy Ridley, John Boyega, Oscar Isaac.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 16 min.

Den otroligt hajpade och omsusade filmen är inte dålig, men förväntad, detta sagt av en som aldrig var eller blev någon större Star Wars-fan. Filmen öppnar dessutom en ny trilogi och var så säker på att pengarna ramlar in. På Borgåbion körs 2D- och 3D-versionerna för nästan fulla salar och då var premiären i onsdags för en vecka sedan.

För fansen är det givetvis julafton. Det är fortfarande under devisen: "en gång för länge sedan i en galax långt , långt borta som J.J. Abrams (Super 8, Mission Impossible III ) film tilldrar sig".

Tematiskt handlar det om en rymdsaga, en kamp mellan de goda och de onda - de fula, dvs. rymdvarelser av icke mänsklig karaktär, finns nämligen med på båda sidor. Parallellerna till J.R.R. Tolkiens Sagan om ringen-trilogin är uppenbar, dessutom drivs det en hel del med nazister som här förliknas med de onda, dvs. The First Order, med en ledare (Domnhall Gleeson) som skriker halsen av sig.

Tre i fokus

Handlingen koncentrerar sig på tre personer; Rey (Daisy Ridley), Finn (John Boyega) och Poe Dameron (Oscar Isaac). Rey är en jänta med hjärna och hårda nypor som samlar järnskrot i öknen och får mat för det hon säljer. Finn är en stormtrooper med gott hjärta som räddar livet på motståndsrörelsens pilot Poe Dameron och går över på den "rätta" sidan där också Rey befinner sig.

Däremellan skjuts det något förfärligt, det jagas fram i universum på farkoster som färdas med ljusets hastighet och givetvis möts Rey och den onde Kylo Ren (Adam Driver) i en fight med ljussvärd. Samtidigt vill både de goda och de onda ha tag på på den försvunna jedin Luke Skywalker, en jakt där också Han Solo (Harrison Ford) och hans apkompis jämte prinsessan Leia (Carrie Fisher) deltar.

De visuella effekterna är fina, bäst bland skådespelarna lyckas Adam Driver och Daisy Ridley som har den där extra karisman. Filmen slutar med en cliffhanger som får fansen att bita på naglarna av förväntan efter del två i den nya Star Wars-trilogin.

De goda på flykt. Rey (Daisy Ridley) och Finn (John Boyega) med sin lilla robot hack i häl har det hett om öronen.

Den där andra kvinnan

Livet är en samling upplevelser och minnen, ofta gemensamma minnen med nära och kära. Men när det finns andra minnen man inte är delaktig av då slår livet en kullerbytta.

45 Years

★★★★✩

Regi: Andrew Haigh.

Manus: Andrew Haigh utgående från David Constantines novell.

Genre: romantiskt drama.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 1 t 35 min.

Så sker det i filmen 45 Years, där det brittiska paret Kate (Charlotte Rampling - Swimming Pool, Nattportieren) och Geoff Mercer (Tom Courtenay - Kvartetten) ska fira sin 45-årsbröllopsdag med pompa och ståt.

Hon är litet besviken över att de inte har så många fotografier från förr. Men utan barn och barnbarn har fotona blivit rätt få, inte ens sina hundar har de förevigat som valpar eller andra liknande vardagens milstolpar som våra liv består av.

Så kommer det ett brev på tyska. Det berättar om "min Katja", som Geoff konstaterar och på samma gång öppnar han dörren till en okänd och hemlig värld, då han och hans tyska flickvän på 1960-talet vandrade i de schweiziska alperna, där hon föll ner i en ravin och försvann. Nu har snön smält och man har hittat henne i glaciären. Han har visserligen berört incidenten för sin hustru Kate, men med ens sveper det förgångna över dem som en stormvind och allt blir förändrat. Han börjar röka och blir allt svårare att greppa, hon alltmer förbryllad och desperat.

Avslöjande bilder

Det visar sig att Katja och Geoff hade ett mycket närmare förhållande till varandra än Kate anat, och att hon väntade barn, vilket hustrun bevittnar på en samling diafoton, som mannen plockat fram ur sina gömmor, och som han också tittar på på vinden. Pressad av Kate berättar Geoff att om Katja inte hade omkommit hade han gift sig med henne. Kate blir med ens den där andra kvinnan, inte den första i Geoffs liv.

Så blir ett långt, gemensamt liv med ens förstört av en hemlighet, en livslögn som bevisar att man aldrig riktigt lärt känna varandra.

Acceptera eller inte det är frågan och här får filmen många att fundera till på riktigt. Regissören Andrew Haigh (Weekend) har gjort en mycket bra film där Rampling och Courtnay med små medel förmedlar svåra känslor och stämningar som går ned på djupet. Filmen pulserar mellan drama och thriller och först i sista bilden tar regissören ställning för en av paret Mercer, vilket gör helheten perfekt.

Hemlighet från förr. Paret Mercers (Charlotte Rampling och Tom Courtenay) liv skakas om i sina grundvalar i filmen 45 Years.

Autobiografisk roman blev filmdrama med Natalie Portman

Den israeliska författaren Amos Oz autobiografiska berättelse A Tale of Love and Darkness har överförts till filmmediet i den israeliska skådespelaren Natalie Portmans manus, regi och medverkan.

A Tale of Love and Darkness

★★★✩✩

Regi & manus: Natalie Portman.

Genre: biografi & historiskt drama.

I huvudrollerna: Natalie Portman, Ian Gavan.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 38 min.

Filmen utspelas på 1940- och1950-talen, inramad av den inflammerade tid då den judiska staten kom till och tog sina första stapplande steg, men fokus är definitivt inriktat på förhållandet mellan den unge Amos Oz (Ian Gavan) och hans sjukliga mor Fania (Portman). Med finns också Amos far (Gilad Kahana) som strävar efter att bli författare men i motsats till sin son aldrig lyckas bli det.

Fylld av melankoliska minnen framstår berättelsen som en tablå av scener där såväl verkligheten som fantasin får utrymme. Också rivaliteten mellan araber, palestinier och israeler får kontur, ofta på ett värdigt och humant sätt i samband med familjen Oz besök hos arabiska bekanta.

Det framgår också att den skolmobbade unga Amos, utmärkt väl spelad av Ian Gavan, småningom inser att han besitter en ansenlig litterär begåvning.

På hebreiska

Natalie Portman slog igenom tidigt i filmen Léon (1994) och fick en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll i Black Swan (2010).

Sju år höll hon med att arbeta på den aktuella filmen, som hon mycket logiskt valt att göra på hebreiska. Hon har själv en martyrroll som ibland känns overklig, men koncentrationen på personrelationerna och det visuella uttrycket är bra och ger ett fint återsken av Portmans egna rötter. En vacker och poetisk film för en marginell grupp finsmakare som begriper sig på filmkvalitet utan att reklamtrummorna dånat på i månader före premiären.

Mor och son. Ian Gavan och Natalie Portman i filmen A Tale of Love and Darkness.

Det paranoida schackgeniet

Pawn Sacrifice

★★★★✩

Regi: Edward Zwick.

Manus: Steven Knight.

Genre: biografisk thriller.

I huvudrollerna: Tobey Maguire, Liev Schreiber.

Barntillåten.

Speltid: 1 t 55 min.

Arnaldur Indriðasons kriminalroman Den stora matchen handlar om samma sak, det amerikanska schackgeniet Bobby Fischers (Tobey Maguire - Spider Man) legendariska vinnande VM-match i schack mot ryssen Boris Spasskij (Liev Schreiber - Salt) sommaren 1972 i Reykjavik. Men där romanen låter handlingen bilda fond är den uttryckligen i fokus i Edward Zwicks (The Last Samurai) persondrama Pawn Sacrifice.

Men först nystas Bobby Fischers trasslig barndom i New York upp. Man får direkt förståelse för att han var ett schackgeni men också hur nervös och paranoid han tedde sig redan som ung. Han var själv jude men ansåg judarna och amerikanerna vara roten till allt ont.

När filmen sedan närmar sig klimax är det en fullständigt hispig, stirrande ung man som ser spöken mitt på ljusan dag och på hotellet letar efter mikrofoner i trådtelefonen vi har att göra med, en man som likt ett litet barn bara följer sina känslor och ställer till det för sina uppbackare.

Popagandakrig

1970-talet hörde ännu ju kalla krigets glansdagar, ryssar och amerikaner gjorde allt för att ta hem poäng på propagandafronten. I det sammanhanget var schack en spelbricka lika god som någon annan.

Boris Spasskij var en svårknäckt schackmästare och hade sopat bordet med motståndarna världen över men Fischer var en värdig kontrahent som fick ryssarna i gungning. Lika mycket som det intellektuella motståndet hade Fischer ändå sig själv och sina griller att kämpa med och filmen blir under VM-matchen i schack en verklig thriller som får en att bita på naglarna.

Tobey Maguire är fantastiskt bra, samma gäller Liev Schreiber som hans motståndare, liksom Fischers backupp grupp med Peter Sarsgaard i spetsen.

Filmen hör till en ny boom med berättelser som hänt i verkligheten såsom Spionernas bro, The Walk,  Mount Everest, The Imitation Game och The Theory of Everything och är liksom sina föregångare mycket sevärd. Om någon undrar betyder pawn sacrifice på svenska att man offrar sin bonde på schackbrädet.

Öst möter väst. Boris Spasskij (Liev Schreiber) och Bobby Fischer (Tobey Magiur) vid schackbrädet.

Ett kalla-kriget drama som håller

Steven Spielberg har anlitat sin favoritskådespelare Tom Hanks i huvudrollen till filmen Spioneras bro (Bridge of Spies) men det är den ryske spion som ska bytas ut, spelad av Mark Rylance, som är utropstecknet.

Spionernas bro (Bridge of Spies)

★★★★✩

Regi: Steven Spielberg.

Manus: Matt Charman, Ethan & Joel Coen.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Tom Hanks, Mark Rylance.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 21 min.

Lågmält intensiv är vad man kunde kalla filmen. Inspirerad av den verkliga historien om försäkringsadvokat James Donovan (Hanks) som fick uppdraget att försvara den ryske spionen Rudolf Abel (Rylance) för filmen tittaren tillbaka till kalla krigets storhetstid med start 1957. Donovan utsattes för sitt försvarsuppdrag för allmänt spott och spe och ansågs närmast som en landsförrädare i en tid då kärnvapenhotet mellan stormakterna var ett gissel, men det uppstår ändå en ömsesidig tillit mellan advokat och klient för att båda var rakryggade och trodde på sin sak. Donovan förlitade sig speciellt på sin grundlagsenliga plikt att försvara spionen och blev mer inbiten i sin uppgift än arbetsgivaren någonsin anade.

Ny konstellation

Konstellationen kastas på huvudet när den amerikanske piloten Gary Powers några år senare skjuts ner i sovjetiskt luftrum och det blir aktuellt att använda Abel i en utväxling i Berlin.

Donovan ombeds att sköta förhandlingarna. Snart är hela halva CIA inblandat liksom DDR:s och Sovjetunionens hejdukar.

En hel del i filmen är nog förväntat, litet sirap får man också tåla, men i huvudsak är Spionernas bro en film som håller måttet. Den är aldrig långtråkig utan oftast mycket spännande. Storyn skulle kanske ha blivit lidande med sämre skådespelare, men Tom Hans gör en säker roll som juristförhandlare med östblocket men det är Mark Rylance som lyser som kanske aldrig förr. Den engelska skådespelaren sågs senast i Sean Penns The Gunman. Men det är mest på teaterscener han skördat sina lagrar och fått priser, och betraktas som en av de stora karaktärsskådespelarna i sin generation. I Spionernas bro är han en av stöttepelarna i filmen.

Två giganter. Mark Rylance i mitten och Tom Hanks t.h. gör filmen Spioneras bro sevärd.

Tom Hardy gör gedigen dubbelroll i gangsterdrama

Tom Hardy spelar med stil både Ronnie och Reggi Kray i 1960-talsgangsterdramat Legend förlagt till London.

Legend

4/5 stjärnor

Regi: Brian Helgeland.

Manus: Brian Helgeland utgående från John Pearsons bok.

Genre: biografisk thriller.

I huvudrollerna: Tom Hardy, Emily Browning.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 11 min.

Det känns litet avigt när en handfull personer ser på Legend i Borgå medan salarna är närapå fulla då upphajpade Bondfilmen 007:Spectre körs samtidigt. Orsakerna är många, men Legend står sig bra i jämförelse. Men liksom Bondfilmen är den litet för lång.

Fokus på olikheter

Mycket har skrivits om de legendariska gangsterbröderna Kray.

Regissören Brian Helgeland, känd för filmerna Payback och A Knight´s Tale, fokuserar på olikheterna mellan halvgalningen Ronnie och den mera normalt funtade Reggie Kray under deras storhetstid i undre världens London på 1960-talet.

Deras berömmelse härstammade inte bara i att de lade Londons East End utan också det mera luxuösa West End under sina fötter. Landvinningarna skedde genom traditionella gangstermetoder, mord, utpressning och ett symbiotiskt liv sida vid sida med celebriteter från den tiden. Det skapade också problem. Hit hörde rivaliserade brottssyndikat med Londons Eddie Richardson (Paul Bettany) och polismakten ledd av Nipper Read (Christopher Eccleston).

Hat-kärlek

Brödernas detronisering var ändå oundviklig. Reggie tvingades jämnt och ständigt att reparera sin galna, hetlevrade broder Ronnies utspel. Hat-kärlekssymbiosen mellan bröderna står ut som en av filmens fundament.

Ett annat är Reggies förhållande till hustrun Frances Shea (Emily Browning), dotter i en vardaglig "normal" East Endfamilj. Välspelat och stilrent gör hon ett porträtt av en fragil och ljuv varelse som om och om igen blir besviken på sin man som än sitter i fängelse, än lovar henne mer än han kan hålla.

Bravad

För filmens bravad svarar Tom Hardy, som senast uppträdde i huvudrollen i Mad Max: Fury Road och slog igenom i Inception.

Hans karakterisering av brödraparet Kray är sevärd skådespelarkonst. Som Reggie är han en kriminell och charmerande arbetsmyra med stora drömmar och en kontrollerad våldsbenägenhet. Som Ronnie uppträder han som våldspsykopaten med de absurda värderingarna och ett för den tiden provokativt öppet homosexuellt beteende. Ibland balanserar ändå den rollen på gränsen till det för karikerade.

Birollerna är tagna på kornet, till en av dem hör Chazz Palmienteris (A Bronx Tale) gestaltning av Angelo Bruno, en storgangster från USA som kommer till London och gör en deal med Reggie Kray.

Dubbelspel. Tom Hardy spelar Reggie och Ronnie Kray (till vänster) i sevärda gangsterdamat Legend.

Högt uppe i det blå

Tidigt på morgonen den 7 augusti 1974 upplevde människorna på Manhattan något de aldrig bevittnat tidigare. Mellan taket på de nya tvillingtornen, mer än 400 meter ovanför marken, rörde sig en man på vajer mellan tornen. Den 24-årige franska gatuartisten Philippe Petits stora "kupp" och dröm hade förverkligats.

The Walk 3D

4/5 stjärnor.

Regi & manus: Robert Zemeckis.

Genre: biografiskt drama.

I huvudrollen: Joseph Gordon-Levitt.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 2 t 3 min.

The Walk är filmen man absolut ska se i 3D, jag spände mig i över en halv timme när det bar iväg ut på linan. Men före det handlar filmen om bakgrunden till den högst våghalsiga, illegala och minst sagt modiga bedriften, om vilken det också gjorts dokumentären Man on Wire 2008.

Joseph Gordon-Levitt som vi sett i filmer som Inception, Sin City: A Dame to Kill For och Looper gör en helgjuten roll som den beslutsamma och nästan vrickade gatuartisten från Frankrike, som under ett tandläkarbesök råkar se en artikel om de nybyggda och senare förstörda World Trade Center tvillingtornen. Det är då det säger knäpp och han inser att det är här han ska gå på lina. Före det har han gjort samma sak i Notre Dame i Paris, men New York blir självfallet den ultimata upplevelsen. Vi möter hans stödtrupper med bland annat flickvännen Annie (Charlotte Le Bon) och Ben Kingsley i rollen som den världsberömde lindansaren och cirkusdirektören Papa Rudy med många goda råd i bagaget.

Stort

Men givetvis det är själva vandringen på linan som gör filmen till något stort. Man ser världen genom Philippe Petits ögon och det som får det att vända sig litet extra i magen är att han inte bara går en gång mellan taken utan vänder och upprepar vandringen flera fånget, lägger sig på rygg på vajern, med mera. Själva galenskapen försvinner i det skedet från ens sinne och man uppslukas av filmen.

Robert Zemeckis (Forrest Gump, Cast Away) regisserar med lika säker hand som Philippe Petit går på lina, men har låtit vissa scener gå på fantasins och inte sanningsenlighetens konto.

Det gör ingenting, film och skådespel är illusionernas konst men visst finns det en hel del stake och livsbejakelse i Petits förklaring till sin bedrift: Folk frågar mig varför jag riskerar att dö - för mig är det här livet. The Walk är absolut en film man bara måste ta till sig. 

Galenskap och mod förverkligat. The Walk är filmen som ska ses i 3D. 

Sadistiska turer och förväntad action

Spektakulär action och några sadistiska scener kännetecknar nya James Bondfilmen 007 Spectre.

007 Spectre

★★★✩✩

Regi: Sam Mendes.

Manus: John Logan, Neal Purvis.

Genre: actionthriller.

I huvudrollerna: Daniel Craig, Chistoph Waltz.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 29 min.

Det började röra på sig på Bondfilmfronten när Daniel Craig blev huvudrollsinnehavare i Casino Royale, därefter i Quantum of Solace, den enligt mig bästa filmen Skyfall och nu 007 Spectre.

Den nya filmen som liksom den tidigare går i Sam Mendes regi är en logisk fortsättning på Skyfall där bossen M (Judi Dench) fick sätta livet till, för att hon själv bedrog en tidigare agent (Javier Bardem) som i Skyfall var filmens onda genius.

Den rollen spelar den här gången Christoph Waltz, österrikaren som dök upp som gubben ur lådan i Quentin Tarantinos Inglorious Basterds och därefter i Django Unchained. Och han är igen superb i 007 Spectre i sin tolkning av den galne Oberhauser som i ledning för den kriminella organisationen Spectre vill överta världsherraväldet - vad annars, det vill ju alla huvudmotståndare som Bond får på halsen.

Full valuta

Actiondiggarna får full valuta redan i den långa inledningsscenen på De dödas dag i Mexico City där Bond kämpar mot skurkar i en helikopter några tiotals meter över en festande folkmassa. Sedan går färden till bl.a. Rom, Shanghai, London, österrikiska alperna och Marocko, gamla vänner och ovänner dyker upp medan likhögarna växer. Det blir biljakter, jakt på motorcykel och en båtjakt och ett riktigt råkurr på ett tåg där köttklimpen Mr. Hinx (Dave Bautista) försöker göra hundmat av Bond, men icke.

Ondskans högvarter

Tillsammans med Madeleine Swann (Léa Seydoux) hamnar James Bond till ondskans högkvarter ute i marockanska öknen där Oberhauser kommer åt att borra honom i skallen i filmens mest sadistiska sekvens. 

Men med hjälp av specialutrustning som Q (Ben Whishaw) försett honom med och litet extra uppbackning av nya M (Ralph Fiennes) blir det ingen agentbegravning. M inser att 00-agentsystemet håller på att skrotas medan en ny världsordning är i uppsegling, och att förrädaren finns bland de egna.

En viss ojämnhet i filmen kommer man inte ifrån, speltiden på två och en halvtimme är för lång, men nya fotografen Hoyte van Hoytema gör ett starkt jobb bl.a. i panoramascener. Daniel Craig har också en utstrålning och trovärdighet som för filmen framåt i känd stil. Månne inte samma skådespelare får fortsätta om några år igen som agent 007, ifall han själv vill det.

Ingen alpsemester precis. Daniel Craig är fortfarande James Bond i nya 007 Spectre.

Skräck, blod och gastar

Mexikanske regissören Guillermo del Toro är tillbaka med en stilig gotisk skräckberättelse, där blodet flyter och döda går igen.

Crimson Peak

★★★✩✩

Regi: Guillermo del Toro.

Manus: Guillermo del Toro, Matthew Robbins.

Genre: skräck & spökhistoria.

I huvudrollerna: Mia Wasikowska, Tom Hiddleston, Jessica Chastain.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 59 min.

Guillermo del Toro, känd för Pans labyrint och Hellboy och Hellboy II har med Crimson Peak förverkligat en avsiktligt överdriven gotisk skräckberättelse om den unga Edith Cushing (Mia Wasikowska - Alice in Wonderland, Maps to the Stars) från Buffalo i början på 1900-talet. När hennes far dör under mystiska omständigheter har hon redan hunnit förälska sig i den tvetydige unge mannen Thomas Sharpe (Tom Hiddlestone - Only Lovers Left Alive, Avengers) och hamnar till England och hans kråkslott ute på landsbygden. Före det har Sharpe försökt få Ediths far att ge honom pengar för en maskin som utvinner rödlera på hans gods i England men fått nobben. Huset finns på en kulle med rödlera och leran bubblar fram i källarutrymmena.

Något är fel

Framme vid sitt nya hem inser Edith snart att allt inte står rätt till. Kråkslottet är fallfärdigt, det är bland annat hål i taket och snö samt löv droppar ned i en strid ström. Vintern är i antågande men det är inte bara kölden som är en fiende. Hiskeliga gastar drar omkring i huset och hennes nya man och hans syster Lucille (Jessica Chastain - Ensam på Mars, Mama) vill med Ediths arv förverkliga sina skumma, för att inte säga genomonda planer. 

Det te Edith serveras är t.ex. förgiftat, vilket hon räknar ut men situationen tillspetsas hela tiden och övergår småningom i öppet våld.

Filmen har ett otvetydigt sug, stämningen är kuslig och förebådande, scenografin av bästa märke och fotoarbetet högklassigt. Crimson Peak har också många oväntade vändningar i släptåg, men det är rollfigurerna som trots hyggligt skådespel känns för ytliga för att engagera. Som en modern gotisk skräckfilm har filmen ändå  en dragningskraft som torde tilltala vänner av Guillermo del Toro.

På drift i skräckens landskap. Edith Cushing (Mia Wasikowska) hamar i de onda hemligheternas och skräckens kråkslott i filmen Crimson Peka.

Problemlösningsexpert på den röda planeten

Matt Damon gör rollen som astronaut Mark Watney som blir strandsatt på Mars efter att en expedition tvingas lämna planeten och måste ta till alla tänkbara knep för att klara livhanken och sända en signal till Jorden som visar att han inte är död.

Ensam på Mars

(The Martian)

★★★✩✩

Regi: Ridley Scott.

Manus: Drew Goddard på basen av Andy Weirs roman.

Genre: sci-fi drama.

I huvudrollerna: Matt Damon, Jessica Chastain, m. fl.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 22 min.

Den för Alien-filmen kända veteranregissören Ridley Scott fortsätter alltjämt efter filmen Prometheus (2012) på sci-fi spåret och gör ett bra arbete.

Filmen handlar om astronauten Mark Watney (Matt Damon) som befaras ha omkommit när en förödande storm på Mars tvingar de övriga astronauterna att lämna den röda planeten med sikte på Jorden.

Med mat för någon månad blir Watney en nutida McGayver, mannen som i den amerikanska serien med samma namn på 1980- och 1990-talen i alla situationer klarade sig tack vare sin påhittighet.

Mark Watney tvingas hitta på kreativa lösningar för att få föda. Lyckligtvis är han biolog och snart har han en ordnat med en växthusodling av potatis, odlad i den ofruktbara jorden med eget bevattningssystem och näring baserad på besättningsmännens avföring.

Han äter potatis med ketchup tills den tar slut och sedan enbart potatis.

Ett lika brännande problem är att få iväg en signal till Jorden om att han är vid liv och också det lyckas astronauten lösa.

Ny växel

Efter litet tomgång kör filmen vidare på en ny växel när Nasa-bossen Jeff Daniels och besättningen på väg hem till Jorden beslutar sig för att rädda den strandsatta Watney. Jessica Chastain, Michael Peña och Kate Mara assisterar fint i en film utan våld och excesser och där kampen för överlevnad mot en ogin natur och fysikens lagar förblir i fokus.

Jämfört med Interstellar som hade mera djup och bredd och tog tittaren med ända ner i svarta hål är Ensam på Mars svagare.

Det publikfriande och bombastiskt amerikanska kunde gärna ha lämnats bort och hela filmen kunde ha skurits ned med en halv till en timme. Matt Damon i huvudollen gör i alla fall en stark prestation och visar igen att han hör till Hollywoods mest sympatiska skådespelare.

Om man gillar discohits från 1970-talet är filmen ett bra alternativ, en massa låtar från den tiden rullar på som soundtrack. Filmen visas i 2D- och 3D-version.

Rådig astronaut. Matt Damon gör en bra roll som astronauten som blir kvar ensam på Mars och hittar på kreativa lösningar. 

Finstämt om utförskap

Studio Ghbilis nya animationsfilm är en vacker saga om en ensam japansk flicka som hittar en vän och en hemlighet.

När Marnie var där

★★★★✩

Regi: Hiromasa Yonebayashi.

Manus: Keiko Niwa.

Musik: Takatsugu Muramatsu.

Scenografi: Yohei Taneda.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 1 t 43 min.

Visas talad på finska samt textad på svenska och finska i originalversion.

När Sudio Ghiblis affischnamn Hayao Miyazaki, som förtrollat en hel värld med sina fantastiska fantasiberättelser, beslutade att dra sig tillbaka blev det nya förmågor som steg fram. Hiromasa Yonebayashi som redan gjort filmen Lånaren Arietty har med stor säkerhet skapat en fin film på basen av Joan G. Robinsons (1910-1988) ungdomsbok When Marnie was there. Det förklarar också att karaktärerna inte genomgående ser japanska utan också västerländska ut.

Två i huvudrollen

Miyazaki hade i regel en flicka i huvudrollen, nu är de två. Den föräldralösa Anna bor hos adoptivföräldrar i Sapporo men trots att hon är älskad känner hon sig utanför och deprimerad. När hon också har astma skickas hon till ett snällt äldre par till landet av hälsoskäl.

Här strövar hon omkring i marsklandet vid havet då hon en dag i fönstret till en gammal villa ser en ung flicka i svallande blont hår och sin egen ålder vinka åt henne från fönstret.

Vänskap

Det blir upptakten till en vänskap, där det framgår att båda flickorna har sina benrangel i garderoben. Marnie bor också mest ensam, då föräldrarna mest befinner sig på affärsresor och tas om hand av tre elaka sköterskor. Men när föräldrarna är hemma ställs det till stora fester, där Marnie får dansa, vara glad och bli medelpunkt.

Det här upplever Anna tillsammans med sin nya vän men någonting är fel. Marnie är nämligen ingen vanlig flicka utan en gengångare från äldre tider, som bär på en hemlighet som berör både henne själv och Anna.

Det blir mycket nattspring, roddbåtsturer i månsken, och missförstånd innan slutet klargör allt.

Filmen är en fin lovsång till vänskap och kärlek och gjord i Studio Ghiblis karakteristiskt färgstarka palett där både landskap och detaljer fascinerar. 

Månskensromantik. Fina vyer finns alltjämt med i Studio Ghiblis nya film.

Osentimentalt och oväntat om bestigning av Everest

Äntligen en "katastroffilm" som inte djuplodar i sentimentalitet och allmän snömos utan visar naturens kraft och människans litenhet.

Everest

★★★✩✩

Regi:Baltasar Kormákur.

Manus: William Nicholson.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Jason Clarke, Josh Brolin, Jake Gyllenhaal.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 1 min.

Everest är berättelsen om den katastrofala dagen i maj 1996 när en massa människor på väg att bestiga Mount Everest omkom. Grundad på verkliga händelser gör den isländske regissören Baltasar Kormákur (2 Guns, Contraband) en god dramatiserad resumé av vad som driver skäggiga män upp mot höjderna fastän allt ovanför 7 000 meters höjd är en enda lång pina:  kroppen håller de facto på att dö och det ska gå raskt undan till toppen och ned igen om man vill klara sig med livet i behåll.

Det som gjorde dagen till ett fiasko var väderförhållande med en plötslig storm och iskyla samt felberäkningar i syrgasflaskorna, folk fick helt enkelt vika sig för "bergets makt.

Drivkraften

På 1990-talet var redan den kommersialiserade klättringen upp till Everest ett faktum, mer eller mindre seriösa företag tog med öppna armar emot äventyrare med pengar på banken och en obetingad drivkraft att bestiga Everest.

 Skyll er själva tänker man, när man ser filmen, men riktigt så enkelt är det inte,  det som driver människan att bestiga världen högsta berg är viljan att visa att man klarar av det.

Skådespelare som Josh Brolin, Jake Gyllenhaal och Jason Clarke (Terminator: Genisys) gör bra porträtt av personer som klättrar på i ett väl iscensatt maskineri där varje steg, varje ishacka och klätterlina samt tilliten på kamraterna är avgörande för en lyckad bestigning, men på naturkrafterna rår man inte.

Kvinnorna i filmen drar ned betyget för de är destinerade att gråta och vara förskräckta, några nere i baslägret som Emily Watson, andra på hemmaplan i USA med barn i magen (Keira Knightley).

Men Everest är ovanlig också i den betydelse att man omöjligt kan räkna ut vem som kommer att klara sig, alla jag trodde att skulle överleva omkom och vice versa.

Och när sentimentaliteten är satt på undantag och realismen dominerar är Everest på det hela taget en spännande, dramatisk och lärorik film som får en extra dimension i 3D-version där det storstilat sköna och det obehagligt svindlande maximeras.

Uppför berget. Josh Brolin, Jake Gyllenhaal och Jason Clarke i dramafilmen Everest.

Emiliy Blunt övertygar i hårdkokta Sicario

Nya tider nya ansikten - också bland Hollywoods damskådespelare. Till dem hör Emily Blunt som gör en övertygande roll som FBI-agent i skärselden mellan drogkartellmaffian och lagens inte så laglydiga väktare i kanadensaren Denis Villeneuves (Enemy, Prisoners) hårdkokta thriller Sicario.

Sicario

★★★★✩

Regi: Denis Villeneuve.

Manus: Taylor Sheridan.

Genre: kriminaldrama.

I huvudrollerna: Emily Blunt, Josh Brolin, Benicio Del Toro.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 1 min.

Den brittiska skådespelaren Emily Blunt gav visserligen skeptikerna svar på tal redan i tidigare filmer som Devil Wears Prada, Looper och The Adjustment Bureau. Men nu är hon verkligen på mammas gata i rollen som den idealistiska, nya FBI-agenten Kate Macer som enrolleras i en specialinsatsstyrka som opererar längs gränsen till Mexiko där drogkarteller mördar människor utan urskiljning.

Sicario betyder  lönnmördade eller hitman på spanska och filmens grundbultar handlar om vad ett människoliv är värt och vem som har rätten att hämnas.

Hetluften

Kate Macer hamnar direkt i hetluften i en machovärld där redan anslaget sätter spelbrickorna i rätt ordning då polisen gör ett tillslag mot en mexikansk drogkartell i Arizona.

En massa lik i väggarna får CIA och FBI att gå i taket och man kallar in det tyngsta artilleriet i form av skumraskagenten Josh Brolin och den minst sagt lika gåtfulla, före detta mexikanska åklagaren i Benicio Del Toros skepnad. Nu måste och vill man komma åt de högsta hönsen på mexikansk mark, genom att utmana en knarkkung lägre ner i hierarkin i hopp om att han leder insatsstyrkan direkt till maktens topp.

Det skjuts mycket och oväntat i filmen där greppet hårdnar minut för minut och Kate lär sig inse att skillnaden mellan gott och ont, vän och fiende kan vara en chimär.

Bildspråket

Bildspråket i farliga mexikanska gränsstäder samt tröstlösa ökenområden och vackra panoraman tar ibland nästan andan ur en, speciellt en tagning där amerikanerna med spetsstyrkor från Afghanistan och Mexico går in i en tunnel. Här övergår skymningen i natt till bakgrunden av eldröd efterdyning av solnedgången - snyggt så nackhåren reser sig.

Josh Brolin (No Country For Old Men) är som vanligt säkerheten själv men överträffas av Benicio Del Toro (Traffic,  21 Gram) som har just den karisma som rollen som hämndens smutsiga ängel kräver. Emily Blunt kan alltså också placera en ny fjäder i sin hatt, hennes kombination av uttrycksfullhet, skörhet och desperation har proffsets alla kännetecken.

Sicario har jämförts med Steven Soderberghs Traffic, men hamnar nog aningen i lä eftersom paletten var bredare och persongalleriet mera omfattande i den genremässigt likartade filmen om knark och våld, bödlar, offer och rättsskipare vid mexikanska gränsen.

Hårda bud. Emily Blunt och Benicio Del Toro i kriminaldramat Sicario gör mycket bra rollporträtt.

Nazirov och Helen Mirren i fokus

Nazisterna stal en massa värdeföremål före tredje rikets kollaps, bland dem österrikaren Gustav Klimts målning Kvinnan i guld.  Filmen med samma namn är en dramathriller om hur dess rättmätiga ägare via en massa invecklade rättsprocesser får tillbaka dyrgripen från Galerie Belvedere i Wien, där den blivit nationalegendom.

Kvinnan i guld (Woman in Gold)

★★★✩✩

Regi: Simon Curtis.

Manus: Alexi Kaye Campbell.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Helen Mirren, Ryan Reynolds.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t. 49 min.

Vi såg den världsberömda målningen i Wien på 1990-talet och hade ingen aning om att den efter några år skulle hamna i New York, dit Maria Altmann (Helen Mirren), vars tant Adele är den avporträtterade kvinnan i guld, sålde målningen efter att ha vunnit fallet i högsta instans i USA gentemot österrikiska staten.

Filmen i Simon Curtis (My Week with Marilyn) regi följer i nutid, 1998, och i återblickar  från andra världskrigets Wien storyn om den kända målningen och kampen om vem den egentligen tillhör.

Det här blev möjligt när Österrike på 1990-talet utsattes för press att återbörda stulna skatter till sina riktiga ägare. Ryan Reynolds unga, gröna juristfrö som blir som besatt över att få tillbaka tavlan när Maria Altmann anställer honom, med risk för att förlora både familj och arbete. Hustrun spelas f.ö. bra av Katie Holm, mera känd som skådespelare i skräckfilmer och som Tom Cruises kortvariga hustru efter äktenskapet med Nicole Kidman.

Ryan Reynolds hamnar att göra en rätt schablonmässig roll som hjälpare i nöden medan strålkastarljuset fokuseras på Helen Mirren som gör en utmärkt tolkning av sin skräddarsydda rollgestalt.

Starka återblickar 

De många turerna i rättssalarna känns ibland aningen tråkiga men helheten bärs upp av de starka scenerna i återblickarna från kriget då den judiska Altmanns familj hamnar i nazisternas klor. Tatiana Maslany som den unga Maria Altmann, Max Irons som hennes man, samt Marias far och mor, figurerar här i en parallell story som är mycket mera gastkramande men ibland också sentimental i överkant.

Men Helen Mirren dominerar självklart, kanske inte lika kraftigt som engelsk drottning i filmen The Queen, men hon uppvisar ändå en pondus och gå-på anda som håller filmen flytande. 

Duo på skattjakt. Helen Mirren och Ryan Reynolds gör huvudrollerna i filmen Kvinnan i guld.

Lapplandskriget ur kvinnoperspektiv

Krigsfilmer får nästan alltid hjärtat att slå litet snabbare och den nya emotsedda inhemska filmen Kätilö hör definitivt till de mera sevärda.

Kätilö

★★★★✩

Regi: Antti Jokinen.

Manus: Antti Jokinen på basen av Jatja Kettus roman.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Krista Kosonen, Lauri Tilkanen, Tommi Korpela.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 59 min.

Regissören Antti Jokinen gjorde en bra film av Sofi Oksanens roman Utrensning för några år sedan och bara befäster sin ställning med Kätilö som en filmmakare som vet hur ett drama blir trovärdigt.

Katja Kettu, om kom till Borgå den 5 februari 2012 för att ta emot Runebergspriset för sin roman Kätilö, utgiven 2011, hade skrivit en hård och hudlös berättelse om kärleken mellan en tysk officer och en finsk barnmorska uppe i Lappland, när Finland i samband med freden i september 1944 med Sovjet tvingades driva ut sina tidigare tyska vapenbröder från finsk mark.

Krista Kosonen, f.ö. gift med regissören Jokinen, spelar barnmorskan Helena, Vindögat, som hamnar till fängelselägret i Titovka där hon blir bekant med SS-officeren Johann (Lauri Tilkanen) som också talar finska.

Intensivt

Att deras kärlek blir så intensiv beror dels på de bistra omständigheterna, dels på att båda vet att varje dag kan vara den sista.

Filmen börjar under slutet av fortsättningskriget i juni 1944, ryska plan gör luftanfall med stor förödelse som följd men i fånglägret fortsätter nazityskarnas experiment med människor i det s.k. Fähuset, ledda av officeren Herman Grödel (Tommi Korpela). Både Tilkanen och Korpela gör utmärkta rollporträtt, eftersom de utstrålar precis den rätta aura man förväntar sig men visst är det Krista Kosonen som är filmens fixstjärna i sin gestaltning av den rådiga sjuksköterskan med skinn på näsan som hamnar i en ovanlig skärseld. 

Fotot med panoraman från Lapplands skönt karga natur, extrema närbilder av huvudpersonerna och ett flertal krigsscener förevigade i ultrarapid, som för tankarna till Saving Private Ryan bäddar för en visuellt helgjuten film.

Den pompösa musiken som flödar ut varje gång det bränner till känns småningom för påklistrad men handlingen löper framåt med dramatiska klimaxer och känslosammare stunder och ger inte tittaren många andhämtningspauser. Vissa sekvenser är otvivelaktigt obehagliga men helheten håller så missa inte Kätilö, den hör till filmhöstens toppar.

Övertygande. Krista Kosonen är Kätilös fixstjärna.

Fjärran från vimlets yra

Som ung blev jag rätt betagen av en så pass poetisk boktitel som Fjärran från vimlets yra, men Thomas Hardys tegelstensroman blev aldrig läst. Danske regissören Thomas Vinterbergs nyfilmatisering av Far from the Madding Crowd reparerade sent om sider saken. Vi talar om en klassiker där skådespelet och filmarbetet är filmens hörnpelare medan intrigen ter sig ganska förlegad.

Far from the Madding Crowd

★★★✩✩

Regi: Thomas Vinterberg.

Manus: David Nicholls på basen av Thomas Hardys roman med samma namn.

Genre: romantiskt drama.

I huvudrollerna: Carey Mulligan, Matthias Schoenarts.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 1 t 59 min.

Romanen utgiven 1874 utspelas i det viktorianska England och kom upp på vita duken 1967 med Julie Christie i huvudrollen, alltså för nästa femtio år sedan. Thomas Vinterberg, känd dogmafilmregissör med meriter som Jakten och Festen gör ändå en traditionell version där smärtpunkterna i det viktorianska England lyfts fram i sino prydno.

Carey Mulligan (Shame, Drive) är den föräldralösa Batsheba Everdene som flyttar till sin tant på landet och får ärva hela rasket. Med fördelaktigt utseende, vinnande sätt och en hel del skinn på näsan får hon snart friare till höger och vänster. Först ute är fåraherden Gabriel Oak (Matthias Scheoenarts - Rust and Bone), en genom hederlig karl som ändå skalmligen får korgen. Batsheba vill nämligen inte binda sig men Gabriel stannar kvar på godset och blir en pålitlig arbetskarl som ställer det mesta till rätta.

Både hederliga men äldre och mindre hederliga och yngre män uppvaktar den sköna, och korten blandas verkligen om ordentligt innan Gabriel och Batsheba på nytt möts under helt andra omständigheter. 

Förväntat

Slutet är förväntat och som tittare irriteras man av det förutsebara i handlingen men då ska man minnas att det är en berättelse från en annan tid med andra värderingar.

Carey Mulligan är det självklara navet i en rätt förenklad story där hennes självständighet, beslutsamhet och vilja att gå sina egna vägar skiljer sig markant från tidens sedvänjor, där s.g.s. kvinna som kvinna i första hand skulle se till att hon blev gift.

Charlotte Bruus Christensens foto är remarkabelt, både när hon låter kameran spela över engelska panoramalandskap och i närbilder. Om filmen inte direkt lämnar något av bestående värde har den ändå en charm som gör att man tycker om den.

Med skinn på den vackra näsan. Carey Mulligan bär upp filmen Far from the Madding Crowd (Fjärran från vimlets yra) med heder.

Jake Gyllenhaal övertygar i boxningsdrama

Filmregissören Antoine Fuqua har svarat för några sevärda filmer som Training Day och The Equalizer med Denzel Washington i ledande roller. Nyaste filmen Southpaw är ett drama om världsmästaren i lätt tungviktsboxning och hans väg från höjderna mot botten och upp igen.

Southpaw

★★★✩✩

Regi: Antoine Fuqua.

Manus: Kurt Sutter.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Jake Gyllenhaal, Denzel Washington.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 3 min.

Jake Gyllenhaal hör till de nyare skådespelarna i Hollywood, som tillsammans med Heath Ledger blev en mediekändis i dramafilmen Brokeback Mountain. Efter det har han deltagit i ett flertal filmer av vilka rollen i Nightcrawler 2014 anses som den bästa. Uppbiffad till tänderna gör han också i Southpaw en roll som bär hela filmen igenom.

Han är den framgångsrika boxaren Billy Hope som med sin egen stil blivit mästare, en man som aldrig ger upp och piggnar till ordentligt först när han tagit massor av stryk. Uppvuxen på ett barnhem har han gjort sitt liv till den amerikanska drömmen, flott hus och bilar, en kärleksfull hustru (Rachel McAdams - Sherlock Holmes, Midnight in Paris) och en ung dotter (Oona Laurence) som han avgudar och vice versa.

Skräll

Skrällen är ett faktum när hustrun råkar ut för en fatal olycka och han själv med sitt hetlevrade temperament hjälper till att livet hamnar i fritt fall.

Dottern blir omhändertagen och allt ser mörkt ut. Tills han stöter på den före detta boxaren och nuvarande tränaren för fattiga unga, Tick Wills (Forest Whitaker - Oscarbelönad för sin insats i filmen The Last King of Scotland).

Southpaw är förvisso förutsebar och har sina klichéer men styrkan finns i personbeskrivningen och gestaltningen av boxningens stenhårda värld där våldet utan- och innanför boxningsringen når upp till oanade höjder. Det blir mycket nostalgi och smörballader mellan far och dotter innan hjältestoryn kröns av Billy Hopes comebackmatch mot en motståndare som utmålats på möjligast osympatiska sätt. Jake Gyllenhaal är kanske inte direkt någon Rocky Balboa a la Sylvester Stallone men ändå ett ordentligt muskelknippe som väcker lika mycket oro bland motståndarna som sympati hos tittarna. Trots det patetiska och förväntade är Southpaw till syvende och sist en bra film.

När goda råd är dyra. Jake Gyllenhaal lyssnar på tränaren Forest Whitaker i filmen Southpaw.

När mord ger livet mening

Woody Allen fyller i december 80 år men hans kreativitet visar ännu inga tecken på att avta. Nya filmen Irrational Man är en dramathriller och komedi om en professor som inte drar sig för att mörda för att ge livet en ny mening.

Irrational Man

★★★✩✩

Regi & manus: Woody Allen.

Genre: dramathriller, komedi.

I huvudrollerna: Joaquin Phoenix, Emma Stone.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 1 t 35 min.

Förra Allen-filmed Magic in the Moonlight från 2014 var underhållande men ojämn, Irrational Man har en tydligare storyline och når ställvis upp till klassisk Woody Allen-nivå. Hörnstenarna bildas av en filosofi där Heidegger, Kant och Dostojevskij spelar betydande roller.

I centrum står Joaquin Phoenix´ filosofiprofessor Abe Lucas, en desillusionerad, alkoholiserad och allmänt livstrött professor som kommer till ett nytt litet universitet på amerikanska östkusten. Som god föreläsare och med sin mystiska personlighet har han en inte oäven dragningskraft på kvinnor. Hans budskap är att  hitta någonstans mening i filosofin som han avfärdar med orden "verbal onani".

Vändpunkt

Vändpunkten kommer när han engagerat sig med den begåvade filosofistuderanden Jill Pollard (Emma Stone) som snart säger upp kontraktet med sin pojkvän. Egna lovar kring professorn slår därtill professorskollegan Rita Richards (Parker Posey) som i Abe hoppas på en utväg från sitt eget otillfredsställande äktenskap.

Abe Lucas blir som en ny människa när han tjuvlyssnar på en bordskonversation på en bar där en domare verkar ha dömt orätt och lämnat en mor i limbo. För att göra världen bättre tar han livet av domaren genom gift och verkar ha lyckats med det perfekta brottet.

Men det är inte huvudsaken utan främst frågan om gott och ont; om man genom en förment god gärning som de facto är illegal har den moraliska rätten på sin sida. Lucas cynism är en Akilleshäl och oväntade vändningar i intrigen får konstellationerna med Jill Pollard att ställa sig på huvudet.

Tematiken från Dostojevskijs Brott och straff bultar på dörren, men trots filmens seriösa anslag undgår det knappast någon att Irrational Man har en undanskymd men ändå komisk underton, exponerad inte minst i den sprittande glada jazziga bakgrundsmusiken - "ta inte så på allvar det ni ser" verkar Allen mena. Han är också en regissör som om någon behärskar konsten att få thriller och komedi att framstå som en oslagbar kombination.

Huvudrollsinnehavarna Phoenix och Stone är de absolut rätta att föra den rätt banala handlingen framåt med djup och trovärdighet. Underhållande men ingen riktigt stor film är slutbedömningen för  Irrational Man med sina toppar och vågdalar. 

Brott och straff. Joaquin Phoenix och Emma Stone är ett strålande radarpar i Woody Allens nyaste film Irrational Man.

Snygg action med Tom Cruise

Var finns alla dessa hemliga, dödliga spionorganisationer som ibland samman- men för det mesta motarbetar varandra? Se nya Mission Impossible: Rogue Nation och ni stöter på ett flertal av dem - in action.

Mission Impossible: Rogue Nation

★★★★✩

Regi & manus: Christopher McQuarrie. 

Genre: actionthriller.

I huvudrollerna: Tom Cruise, Rebecca Ferguson.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 11 min.

Det som började 1996 med första Mission Impossible-filmen har nu nått fram till den femte. Filmerna som blivit Tom Cruises varumärke och gjort honom själv stenrik är i motsats till vissa andra uppföljare i alla fall inga halvmesyrer utan i stället bra gjord kriminalunderhållning. Det är inte ens fel att påstå att den nya filmen är bäst i serien.

Tom Cruise är agenten Ethan Hunt som igen får springa, hoppa, hänga i flygplan och köra undan på motorcykelrygg och bil - och det går undan, den ena scenen överträffar den andra. Till en av favoriterna hör scenen på operan i Wien där man framför Puccinis mästerstycke Nessun dorma i Turandot just som bovarna och de goda killarna gör upp med varandra. Nessun dorma återkommer sedan som bakgrundsmusik i flera repriser. Snyggt.

Storyn är välgjord och rentav klipsk, ingenting är förväntat och överraskningarna duggar tätt. 

53-årige Cruise ville och fick göra stuntscenerna själva och han passar också på att visa upp sin vältrimmade kropp tid efter annan. 

Jakt på Syndikatet

Storyn handlar om hur IMF (Mission Impossible Force) reser land och rike runt på jakt efter hjärnan i den internationella Syndikat terroristorganisationen, hopplockad av agenter från olika länders underrättelseväsenden. Som medhjälpare har Cruise agent Brandt (Jeremy Renner), Dunn (Simon Pegg) och Luther (Ving Rhames) samt på spinnsidan agent Ilsa Faust, spelad av den svenska skådespelaren Rebecca Ferguson, känd från tv-serien Den vita drottningen där hon spelade drottning Elizabeth. Svenska skådespelare visar m.a.o. igen framfötterna och det talas t.o.m. litet svenska i filmen. Sean Harris (Prometheus) gör en instuderat bra roll som filmens onda genius.

Regissören Christopher McQuarrie är mest känd som manusskribent till filmen The Usual Suspects och har också skrivit manus till sin första långfilm Mission Impossible: Rogue Nation. Ingen dålig debut precis, trots att likheterna med Jason Bourne- och James Bondfilmerna inte undgår någon. Någon större humor finns inte i filmen med undantag för några enstaka oneliners.

Ingen hjälm. Motorcykelracing modell Tom Cruise.

En röst att minnas

Dokumentären Amy om Amy Whitehouse för tittaren framför och bakom kulisserna i en sångarkarriär som slutade alltför tidigt. Med en röst som räknades till den bästa inom soul och jazz slutade Londonsångarens liv i alkoholförgiftning 2011då Amy Whitehouse var 27 år gammal.

Amy

★★★★★

Dokumentär om Amy Whitehouse.

Regi: Asif Kapadia.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 7 min

Den för siffermystik lagda får igen rikligt med vatten på kvarn. Ett flertal berömda sångare hörde till klubben 27 Forever, bland dem Jimi Hendrix, Brian Jones, Janis Joplin och Kurt Cobain. 

Men varför Amy Whitehouse? Den gemensamma nämnaren döljer sig bakom berömdhetens förbannelse i kombination med drogmissbruk och ett sårbart sinnelag.

När man blir världsberömd verkar inte sällan en slags stor tomhet infinna sig, personen känner sig leva i en meningslös bubbla och börjar se det mesta i svart. Det här drev de ovannämnda sångarna till dödens tröskel och samma gällde den formidabla amerikanska skådespelaren Philip Seymour Hoffman, död i en överdos av knark på toppen av sin karriär 2014, 46 år gammal.

Tecken i skyn

För Amy Whitehouse del fanns tecknen i skyn redan länge. Men hon kunde också ha räddats, enligt många av hennes vänner, vilket framgår i Asif Kapadis (Senna) dokumentär.

Bräcklig och genial

Filmen följer i stort sett Amys liv i kronologisk ordning  med syfte att visa på det bräckliga och det geniala i Amy Whitehouse livsstory. Född i London i en judisk familj köpte hon sin första gitarr som 14-åring och började skriva egna texter och sånger. För att allt det kommersiella i pop& rockmusiken enligt henne var skräp.

Thrilleraktigt

Trots att man vet hur det går har dokumentären thrillerns kännetecken, med snuttar från konsertestraderna, korniga hemvideor och många scener backstage.

Med sin låga, genomträngande, men ändå karismatiskt mjuka röst steg Amy Whitehouse de facto in in i ett sällskap befolkat av storheter som Ella Fitzgerald och Sarah Vaughan.

Det var jazzen som drog till en början, senare också soul med lätt anstrykning till pop.

Universal fick upp ögonen för Amys talanger och singlar och album möttes av god kritik tills albumet Back to Black blev det definitiva genombrottet 2006.

I dokumentären får man den bestämda uppfattningen att succén och berömdheten för Amy i en ålder av 22 år blev för mycket. Hon blev en slags allemans byte, paparazzis gav henne inte en lugn stund och uppträdande på kända scener som David Lettermans förbyttes i knarkdimmornas rus ut till ett obarmhärtigt förlöjligande av henne på samma scener.

Inkörsport

Amy Whitehouses man Blake Fielder-Civil var hennes stora kärlek men samtidigt inkörsporten till ett drog- och alkoholberoende som trots flera rehabiliteringsförsök på diverse anstalter aldrig kom till skott. Bilden av hennes bortskämda och lättsinniga skitstövel till man blir i dokumentären ordentligt grundmurad.

Samma fördjupade personporträtt återspeglas i en stor del av Amys vänkrets, bland hennes musikaliska vänner, påverkare och pådrivare. Speciellt berörande blir porträttet av hennes korta samarbete med Tony Bennett, där man skönjer en ömsesidig beundran, men där samtidigt Amy Whitehouses svaga självkänsla inte undgår tittaren.

Under huden

Med hjälp av ett rikt befintligt arkivmaterial och många nya intervjuer skapar Asif Kapadis en film som går in under huden.

Man hoppas och in i det sista tro på ett under men den 23 juli 2011 avlider Amy Whitehouse i sitt hem i London av en kombination av alkoholförgiftning och bulimi.

Amy är en upplyftande, djupt tragisk och genomträngande återgivning av en sångare som inte bara kunde ha blivit något stort. Hon var det redan under sin korta livstid.

Dokumentären Amy är något av det bästa man kan se på vita duken: upplyftande, tragisk och genomträngande.

Schwarzenegger återvänder som terminator

Det tycks vara en trend inom filmen att när allt är berättat i tre-fyra filmer då återvänder man helt sonika till ursprunget och alltings ursprung. Så är fallet också för den nya Terminator:Genisys där Arnold Schwarenegger gör comeback i den filmgenre som blivit hans vinjett.

Terminator:Genisys

★★★✩✩

Regi: Alan Taylor.

Manus: Laeta Kalogridis, Patirck Lussier, m.fl.

Genre: scifi, action.

I huvudrollerna: Arnold Schwarzenegger, Jason Clarke, Emilia Clarke, Jai Courtney.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 59 min.

Frekeventa tidsresor, massiva explosioner och det sista skriket inom Terminatorfloran, som är nästan omöjliga att göra slut på, kännetecknar filmen som har hög fart och drive.

Bakgrunden är en artificiell intelligens som via maskiner, terminatorer och annat skrymt, startat ett totalkrig mot mänskligheten med kärnvapen inblandade.

En liten överlevande spillra gör motstånd under karismatiska John Connors (Jason Clarke - Zero Dark Thirty) ledning. Maskinerna skickar därför en ond supereffektiv terminator tillbaka till det förflutna för att mörda John Connors mor Sarah (Emilia Clarke - Game of Thrones) medan en god och mindre sofistikerad terminator (Schwarzenegger) har i uppdrag att skydda Sarah.

I Terminator:Genisys skickar dessutom Joh Connor sin krigarbroder Kyle Reese (Jai Courtney - Divergent, Jack Reacher) från nutidens 2018 tillbaka till Los Angeles 1984 för att skydda henne. Men Sarah är nu alls ingen ömhudad kvinna utan en krigsmaskin i eget slag som i åratal förberett sig på besöket från framtiden. Med hjälp av T-800-cyborgen (Schwarzenegger) blir huvuduppgiften för Kyle Reese och henne att förstöra Genysis, ett program som utger sig för att linka samman all teknologi på jorden men i själva verket är början till ett nytt maskinernas maktövertagande och mänsklighetens sorti.

Luta er tillbaka

Något logik ska man inte söka i den nya filmen utan hellre luta sig tillbaka i biofåtöljen och låta händelserna ha sin gång.

Alan Taylors (Thor:The Dark World) femte film i genren är en bugning till James Camerons klassiker samtidigt som Arnold Schwarzenegger med självironisk fabless tar emot en massa stryk och ger många tjuvnyp tillbaka.

Jämfört med nya Mad Max-filmen Fury Road som med sina människogestalter får en att känna åtminstone litet empati är Terminator:Genisys som en mix av datorspel och en James Bondfilm där man inte bryr sig för att hjälten och hjältarna alltid klarar sig. Men den är den roligare än Fury Road.

I´m back. Arnold Schwarzenegger och Emilia Clarke i nya Terminator:Genisys.

Dinoasurievrål och profithunger

Uppföljaren på Steven Spielbergs Jurassic Park fick en väntetid på 22 år och med tämligen gott resultatet. 

Jurassic World 2D/3D

★★★✩✩

Regi: Colin Trevorrow.

Manus: Rick Jaffa, Amanda Silver.

Genre: actionthriller.

I huvudrollerna: Ty Simpkins, Nick Robinson, Bryce Dallas Howard, Chris Pratt.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 3 min.

Jurassic World är en fartfylld thriller där vrålande dinosaurier med uppspärrade gap både angriper varande och annat folk och fä, och i demokratisk ordning både onda som goda.

Avstampen sker på Jurassic world, en temapark utanför Costa Rica där turisterna flockas för att uppleva livslevande dinosaurier alltmedan de äter, dricker och har det kul.

Men det finns malört i bägaren, besökarsiffrorna dalar och för att få sprutt på kommersen låter den profithungriga ägaren laboratoriets oetiska gossar manipulera fram ännu farligare och större dinosaurier, med en DNA-uppsättning som gör dem till mördarmaskiner.

Regissören Colin Trevorrow (Safety Not Guaranteed) kan sin Steven Spielberg och filmen rytmeras med lämpliga avsnitt av cool action och andhämtningspauser då endast bakgrundsmusikens violinsektion kör för fullt.

Bröder i fokus

I fokus står brödraparet Gray (Ty Simpkins), en elvaårig dinosauriefreak, som tillsammans med stora brorsan Zach (Nick Robinson) premiärbesöker dinosaurieparken där moster Claire (Bryce Dallas Howard - Spider Man 3) förväntas ta hand om dem.

Därav blir intet, moster Claire som jobbar i parken är för upptagen att marknadsföra och ha koll på läget, men när säkerhetsanordningarna kollapsar och större och mindre blodtörstiga dinosaurier på marken och i luften gör livet till ett hasardspel förvandlas hon från en proper salesgudinna i vit dräkt till female powergirl i mera uppknäppt version.

Med sig får hon dinosaurietränaren Owen (Chris Pratt - Guardians of the Galaxy) och mot sig herr Hoskins (Vincent D´Onofrio - The Judge), filmen onda galning som leder ett militärt utvecklingsbolag och som i Owens tränade velociraptorer ser effektiva krigsmaskiner i kommande krig.

Handlingen är förväntad och innebär bland annat att automatgevären smattrar, att helikoptrar störtar, att marken dånar av tunga steg när hiskeliga dinosaurier smyger sig på människor som gömmer sig i diverse tillhåll. Kombinationen av den senaste datoriseringstekniken och ren och skär thriller gör Jurassic World till en hygglig äventyrsfilm som slår ett slag både mot ett kommersiellt utnyttjande av djur i fångenskap och upplevelseindustrin. 

När kulor inte är tillräckligt. För de mera omfångsrika dinosaurierna i filmen Jurassic World är en kulkärve som ett myggstick.

Som en Woody Allenfilm men tråkigare

Funderingar kring livets mening och angsten över tilltagande ålder, en vidgande generationsklyfta samt frågor om hederlighet och moral är hörnstenarna i  Noah Baumbachs film While We´re Young. Den liknar en Woody Allenfilm men är tråkigare.

While We´re Young

★★✩✩✩

Regi & manus: Noah Baumbach.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Ben Stiller, Naomi Watts.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 37 min.

Ben Stiller och Naomi Watts i huvudrollerna spelar ett medelålderspar i New York, där Josh är dokumentärfilmare och Cornelia producent. Josh har fått smaka på framgångens sötma men efter sin senaste högt lovordade film har arbetet med en ny dokumentär kört in i väggen.

Det är då han och hustrun möter den unge dokumetärrookien Jamie (Adam Driver - Frances Ha ) och hans unga hustru Darby (Amanda Seyfried - Les Miserables) som tillverkar ekologisk glass. De ungas energi, anarki och aptit på livet får ny sprutt på ett redan stabiliserat förhållande samtidigt som Josh gör allt för att hjälpa Jamie med hans nya dokumentär. Josh imponeras både av Jamies vinylskivsamling och brädspel samt hans lättvindiga syn på livet och blir en slags mentor som börjar apa efter honom till en viss grad. De möter nya vänner, nya värderingar och märker att livet håller på att glida dem förbi.

Vändpunkt

Men allt i livet är sällan som det ser ut och vändpunkten kommer när Josh inser att Jamie inte kör med rent mjöl i påsen, han kopierar, stjäl och ångar fram på ohederliga vägar med framgången som enda mål, vilket får Josh att slå bakut.

Baumbach (Margot at the Wedding, Frances Ha) utforskar i While We´re Young den intellektuella amerikanska medelklassen, ett grepp som är bekant inte minst för Woody Allen. Men filmen saknar trots vissa trevande försök en förlösande humor, neuroserna känns påklistrade och allvaret som en uppstoppad fågel.

Ben Stiller hör till de skådespelare som imponerat på mig minst, han är alltid likadan, medan Naomi Watts spelar på ett mycket bredare register. Men filmen är mer eller mindre en besvikelse hur man än ser på saken.

Vänskap som vänder. Det hettar till mellan Adam Driver och Ben Stiller  i filmen While We´re Young.

En enda lång biljakt och orgie i explosioner

George Miller är efter 30 år tillbaka med den nya Mad Max filmen Fury Road där Mel Gibson gett över stafettpinnen åt Tom Hardy och Charlize Theron.

Mad Max: Fury Road

★★★✩✩

Regi: George Miller.

Manus: George Miller, Brendan McCarthy

Genre: actionäventyr, sci-fi.

I huvudrollerna: Tom Hardy, Charlize Theron. 

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 1 min.

Filmen är som vanligt en postapokalyptisk dystopi efter ett kärnvapenkrig. Det mesta går efter känt mönster där onda, galna maktutövare håller trashanksfolket i schack genom vattenransonering och koll på sinande oljereserver. 

Bossen Immortan Joe (Hugh Keays-Byrne - Sleeping Beauty) avlar barn med ett personligt harem samtidigt som han styr och ställer med likbleka, döende vampyrkrigare med smak på blod. Hans enarmade krigarkvinna Imperator Furiosa (Charlize Theron) får i uppdrag att fylla på olja i en tankbil i ett fort längre bort från huvudkvarteret då hon revolterar och rymmer med hela slurven av krigare i kölvattnet. De ondsinta diktatorsgänget har nyss fångat ex-polisen, nuvarande Mad Max, som de använder som blodbank för sina krigare, uppriggad i spetsen på en bil som förföljer Furiosa. 

Enda lång jakt

Och det är bara inledningen för hela filmen är en enda lång biljakt i ett ursinnigt tempo där blodet flyter, bilar exploderar och likhögarna växer. Furiosa och Mad Max har nämligen stridens hetta efter att förts ha rykt ihop med varandra förstått att slå påsarna ihop.

Med sig i den med specialvapen försedda tankbilen har de rebellen Nux (Nicholas Hoult - X-Men: Days of Future Past) och Immortan Joes avelskvinnor och bakom sig en kohort med vapenbestyckade skrotbilar, där elgitarrspelande och trummande tongivare leder förföljelsejakten längs oändliga ökenvidder.

Filmen saknar djup och mening, men följer en hetsens logik som ändå inte känns så oäven med sina feministiska ansatser och sköra miljöbudskap.

Tom Hardy som medverkat i Batmanfilmen The Dark Knight Rises och Inception är en hyfsad Mad MaX men visst är det Charlize Theron (Prometheus, Monster - Aileen Wuornos) med sitt svärtade huvud och en fan-anamma attityd som tar hem huvudpriset i en actionfilm ur den högre skolan.

Ständigt på väg. Det vimlar av krigare i öknen i Mad Max: Fury Road.

Traditionellt krigsdrama spetsat med romantik

The Water Diviner heter Russell Crowes första regiarbete, med honom själv i huvudrollen, i en film förlagd till strax efter andra världskrigets slut i Turkiet 1919 efter Anzac truppernas (Australiens och Nya Zeelands) nederlag vid Gallipoli 1915 i dåtida osmanska riket.

The Water Diviner

★★✩✩✩

Regi: Russell Crowe.

Manus: Andrew Knight, Andrew Anastasios.

Genre: krigsdrama.

I huvudrollerna: Russell Crowe, Olga Kuryljenko, Yilmaz Erdogan.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 51 min.

Ingen tvivlar väl på att Russel Crowe (Gladiator, A Beautiful Mind) inte skulle ha satt själ och hjärta i filmen, ansatsen är uppriktig, men känslan av det gammaldags pompösa, det alltid lika förväntade och hela helyllemoralen tar udden av det mesta.

En "water diviner" är en slagruteman som behärskar konsten att hitta vatten och det är precis vad som sker i början av filmen, när huvudpersonen, farmaren Connor (Crowe) i Australien gräver och hackar sig fram till en källådra och är överlycklig.

Men allt står inte rätt till på farmen. Hustrun lider av svåra psykiska problem efter att ingen av parets tre söner återvänt från kriget och hon anklagar ännu fyra år efteråt sin man för sönernas oblida öde. När hon tar livet av sig själv för egen hand  blir det upptakten till en resa till Istanbul och ett försök att utreda vad som hände de tre sönerna, då ententen försökte inta Konstantinopel med resultatet av ett eget manfall på 10 000 man och ett motsvarande turkiskt på 70 000 krigare.

Och resultatet av efterforskningarna är för sin del som väntat inte vackert. Med hjälp av en ottomansk major (Yilmaz Erdogan) som var med när det begav sig och krigade mot Anzactrupperna och Connors söner med dem, lämnar fadern inte en sten ovänd i jakten på sanningen.

Återblickar

I tätt återkommande tillbakablickar får åskådaren reda på vad som egentligen tilldrog sig, men det är faderns beslutsamhet och envishet som är filmens kärna.

Mot alla odds når han fram till slagfältet i Gallipoli, där den humana och sympatiska majoren och Connor blir vänner och småningom också blir ansatta av gemena, svartklädda, greker i en kamp på liv och död.

I en parallell story och som en helt onödig bonus spirar kantänka också kärleken mellan den rättrådiga och hyggliga Connor och en muslimsk krigsänka (Olga Kurylenko - Quantum of Solace) upp som på beställning. 22,5 miljoner dollar landade filmens budget på. Det är en massa pengar som kanske inte direkt kastats i brunnen men nog närapå.

Fiender blir vänner. Australiske farmaren Russell Crowe och ottomanska majoren Yilmaz Erdogan slår sina påsar ihop i det föga övertygande krigsdramat The Water Diviner.