Jubileumsfilm med bismak

 Disney överraskar med en rätt intetsägande och svagt animerad 100-årsjubileumsfilm.

Önskan

2/5

Regi: Chris Buck, Fawn Veerasunthorn.

Manus: Jennifer Lee, Allison Moore, Chris Buck.

Genre: animerat äventyr.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 1t 35 min.

Handlingen i den svenskspråkiga versionen utspelas i kungariket Rosas där den fattiga men modiga och idealistiska flickan Asha (Daniela Rathan) möter kung Manifico (Peter Jöback) på slottet under en intervju. Kungen har som vana att uppfylla befolkningens önskningar med en magi bara han kan använda. I ett samtal dem emella framgår det att kungen inte är så ädel som han låter påskina utan i själva verket struntar i folks önskningar. Det tar hårt på Asha som velat få sin 100-årige farfars önskar att gå i uppfyllelse.

Idealisten Asha ger ändå inte upp utan uttrycker en så stark önskan att en stjärna hör den och anländer till Rosas, där kungen som känner sig hotad, blir förvandlad till en elak figur som gör livet surt för alla. Men med obotlig tro på det goda och med den snälla drottningens och stjärnans hjälp blir det Asha som för en vinnande kamp med den onda Magnifico.

Svagt och bättre

Om storyn inte är så väldigt hejsan är det ännu sämre beställt med animationerna som ser trubbiga, ja rentav billiga ut, vilket man inte hade väntat sig av ett jubilerande animationsbolag som stått för en massa fint tecknade filmer som Lejonkungen, Aladdin, Peter Pan och Snövit. Svagt.

Filmen som också marknadsförts som en musikalisk komedi (med mörka kanter) har sitt bästa flyt i sången och musiken där de svenska deltagarna sjunger med stor känsla och pondus. Filmen visas också talad på finska och på engelska med undertexter på svenska och finska.

Hjälp av en stjärna. Asha möte en magisk stjärna i filmen Önskan som är Disneys 100-årsjubileumsfilm.

Krigsscenerna trumf i Napoleon

 Från medioker artilleriofficer till Frankrikes kejsare och storman. Filmen Napoleon är lång och våldsam men har sina tillkortakommanden. Krigsscenerna är filmens behållning.

Napoleon

3/5

Regi: Ridley Scott.

Manus: David Scarpa.

Genre: historiskt drama.

I huvudrollerna: Joaquin Phoenix, Vanessa Kirby.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2t 39 min.

Inledningen med scener ur franska revolutionen och giljotinen i arbete bland medlemmar i kungahuset anger tempot för berättelsen om Napoleons (Joaquin Phoenix) uppgång och fall. Slaget vid Austerlitz och Toulon innebar stora segrar medan marschen mot Moskva och kung vinter och till sist Waterloo blev Napoleons fall. Så mycket krig och död kan man mena, ja Napoleon deltog i 61 slag och under dem dog tre miljoner människor, vet filmen berätta.

Och att alla hans bedrifter, med undantag för några meningar, återges på engelska betyder att man gjort det litet väl enkelt för sig. Att han var en buffel inte minst i sängkammaren framgår i scenerna med hustrun Josephine (Vanessa Kirby) som inte lämnar någonting över för fantasin. Att Napoleon också var svartsjuk över hennes vänsterprasslande undgår inte tittaren, samtidigt som det visar på det splittrade och osäkra i hans karaktär.

Slag efter slag

Men tillbaka till slagen på krigsarenan som återges med en för regissören Ridley Scott bred penselföring, så som vi sett det i bl.a. Kingdom of Heaven och Gladiator. Attacker man mot man är en viktig detalj men också huvudlösa anfall där mörsare sprider ond bråd död i framvällande led av soldater. Sex av hans slag återges med stor säkerhet så det räcker av den varan så det det inte bara går jämnt ut utan också blir en del över. 

Om krigen mot engelsmännen på 1700- och 1800-talet bildar stoffet i filmen känns personkemin och dramatiken mellan honom och Josephine mera som ett påklistrat måste, trots att också det har sina poäng. 

Joaquin Phoenix har helt rollgestalten i sin hand och också Vanessa Kirby (Prinsessan Margaret i tv-serien The Crown) spelar övertygande.

Trumf i rockärmen. Napoleon (Joaquin Phoenix) som härförare i diverse slag mot engelsmännen utgör den bästa biten i filmen Napoleon.

Storslagen historia som magisk animation

Ghibli Studios stora affischnamn Hayao Miyazaki (f. 1941) är igen aktuell med en storslagen film där magi, spänning och mystik möts. Pojken och hägern är ett måste för vänner av japansk manga animation.

Pojken och hägern

4/5

Regi & manus:  Hayao Miyazaki.

Genre: animerat äventyr.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2t 4 min.

Som i många av Miyazakis filmer blandas realistiska händelser som i det här fallet krig och fantasy om i filmen. Av alla mästarens tidigare filmer påminner Pojken och hägern mest om den Oscarsbelönade Gömd av andar (Spirited Away) från 2001.

Det är under andra världskriget när elvaårige Mahito mister sin mamma i en brand och fadern är inte sen att gifta om sig med mammans yngre syster Natsuko. Det blir omedelbart miljöombyte, för pappan och sonen flyttar från Tokyo till hans nya mamma. Som tjänstefolk i ett stor och vackert hus finns sju små gummor som är både gåtfulla, vänliga och litet skrämmande.

Gråhäger lockar

Men mest uppmärksamhet tilldrar sig ändå en stor gråhäger som lockar med Mahito till ett övergivet torn där hägern delvis byter skepnad och börjar tala och de hamnar i en annan värld, där jättestora papegojor försöker ta makten och där levande och döda, bl.a. Mahitos mamma, umgås med varandra. 

En fantastisk och spännande handling går sida vid sida framåt tillsammans med underbart vackert tecknade vyer från land och hav med mäktiga moln och segelfartyg som glider fram. Filosofiska inslag med tidens slut och människans ansvar för världen och det goda versus det onda gör att filmen har många dimensioner.

Såtillvida spännande är filmen att åldersgränsen är satt till.12 år. Den är delvis en självbiografi med regissörens uppväxt som förebild.

I en annan dimension. Huvudpersonen Mahito på äventyr med en häger i en ny japansk animation.

Ett rop mot sextrafficking med barn

Tyvärr lever pedofilin och mår bra. Men det är inte bara katolska präster 

som förgriper sig sexuellt på barn utan pedofilin har urartat till en business som är den mest lukrativa av alla i nuet och håller på att gå om knarkhandeln. Filmen Sound of Freedom slår ett slag för vad som kan göras mot fenomenet.

Sound of Freedom

4/5

Regi: Alejandro Monteverde.

Manus: Rod Barr, Alejandro Monteverde.

Genre: drama.

I huvudrollen Jim Caviezel.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 11 min.

Mexikanske regissören Alejandro Monteverde (Little Boy) har gjort en spännande och berörande film grundad på Rod Barrs bok Sound of Freedom som faller tillbaka på verkliga händelser. Sextrafficking är den snabbast växande av alla kriminella verksamheter, eller som FBI-agenten Tim Ballard (Jim Caviezel) i filmen uttrycker det: en drog kan man sälja bara en gång men barn upp till fem gånger om dagen.

Filmen bygger på den sanna berättelsen om agenten Tim Ballard som med sina män lyckas rädda en liten pojke ur slaveriet, då han får nys om att hans syster lever som sexslav någonstans i världen.

Rött skynke

Det blir ett rött skynke som äter honom inifrån och med tur och skicklighet hamnar han in i lejonets gap, dvs. Colombias djungler där sexhandlare har sitt tillhåll och slavläger och dit varken polis eller militär vägrar sätta sin fot.

 Huvudrollsinnehavaren Jim Caviezel blev känd som Jesus i Mel Gibsons hårdkokta The Passion of the Christ och i Greven av Monte Cristo. Utan överdrifter gör han en djupt kännande agent som leds av rättvisa och moral.

Han har dessutom ett personligt engagemang i kampen mot pedofili och lägger ut texten i en separat insert i filmens slut.

Den är producerad av kristna Angel Studios och har på en kort tid hämtat in över 200 miljoner dollar när produktionskostnaderna gick lös på 14 miljoner. Filmen är på samma gång grym och obehaglig men ger också en gnutta av hopp inför ett fenomen som sällan lyfts fram i dagsljuset. En film med budskap och hjärta.

På resa i det godas namn. Agent Tim Ballard (Jim Caviezel) på färd mot mörkrets hjärta i Colombia för att frita en liten flicka.

 

Scorsese lyfter fram amerikansk skamfläck

 Martin Scorsese har på ålderns ens höst igen svarat för en magnifik film som trots sina tre och en halv timmes speltid håller intresset på topp alltigenom.

Killers of the Flower Moon

4/5

Regi: Martin Scorsese.

Manus: Eric Roth, Martin Scorsese, David Grann.

Genre: dramathriller.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 3 t 27 min.

När det började spruta olja på 1920-talet i Oklahoma på den mark indianerna i Osage Nation bodde började de dödas en efter annan medan kvinnorna giftes bort med vita män som fick besittningsrätt till marken.

Det här har mer eller mindre nedtystade kapitlet i amerikansk historia lyfts fram på ett dramatiskt sätt i Scorsese film. Osage stammen var en tid rikast i hela USA, vilket medlemmarna nogsamt insåg att väckte ont blod.

Klass

Skådespelarna i dramat går inte heller av för hackor. Leonardo DiCaprio spelar den enkla sällen Ernest Burkhart som kommer hem från första världskriget och gifter sig med Mollie Burkhart (Lily Gladstone) ditmanövrerad av filmens onde genius och morbroder William Hale, gestaltad av en alltid lika karismatisk Robert De Niro.

Om början av filmen går aningen trögt framåt blir det bättre när morden börjar trilla in och inte minst när nygrundade Federal Bureau of Investigation (FBI) tar sig an sitt första mordfall, ledda av Tom White (Jesse Plemons - The Irishman). Här har vi en skådespelare som trots ett rätt alldagligt utseende har en resning och karisma som känns mycket äkta i den roll han gör, sympatisk men på hugget.

Leonardo DiCaprio som spelar dumhuvud visar hur han med minspel, gester och ”dåliga” gula tänder blir en vankelmodig karaktär som låter sig ledas och förledas till onda gärningar.

Nya bekantskapen Lily Gladstone (First Cow) gör en squaw som blir åtminstone aningen kär i Ernest men inser att han topprids av sin manipulativa morbror. Tyst och kontemplerande ser hon hur allt går i en nedåtgående spiral inklusive hennes egen hälsa. Filmens soundtrack med sydstats jazz och blues ger en autentisk prägel åt en film som man inte kan annat än gilla.

Omaka par. Lily Gladstone och Leonardo Di Caprio som man och hustru i filmen Killers of the Flower Moon.

Spänning på fyra hjul

Liam Neeson som på äldre dar skött om sitt levebröd med medverkan i blodiga actionfilmer är tillbaka som illa utsatt familjefar i Retribution.

Retribution

3/5

Regi: Nimród  Antal.

Manus: Alberto Marini, Christopher Salmanpour.

Genre: action.

I huvudrollerna: Liam Neeson, Matthew Mondine.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 31min

Filmen handlar om en bomb under en bil och företagaren/familjefadern Matt Turner (Neeson) som till varje pris måste skydda sina barn som han undantagsvis är på väg att skjutsa till skolan. Då ringer mobilen och en röst förklarar att om han stiger ur kommer bilen att sprängas i luften. Det blir många samtal och många uppdrag han måste utföra medan familjens liv hänger på en skör tråd.

Bad guy som drivfjäder

Filmen påminner om Speed och handlingen är spännande men delvis förutsägbar. Matthew Mondine (The Dark Knight Rises, Oppenheimer) är den bad guy som driver handlingen framåt. Liam Neeson som medverkat i en lång rad actionfilmer tidigare är i gott slag när han spelar panikslagen familjefar, som blir allt mer desperat och börjar göra egna schackdrag inför den rafflande upplösningen.

Den som är intresserad av gedigen spänning, biljakter med en radda polisbilar i släptåg och explosioner här och där under vägen blir inte besviken. Retribution betyder annars vedergällning/hämnd. Regissören Antal är känd för bl.a. Predators.

Nervkittlande samtal. Liam Neeson sitter på en bomb i sin bil i actionfilmen Retribution.

Penelope Cruz navet i filmdrama

Penelope Cruz gör inte heller den här gången tittaren besviken i den italienska filmen Min enastående mamma, som uppmärksammades på filmfestivalen i Venedig.

Min enastående mamma

4/5

Regi: Emanuele Crialese.

Manus: Emanuele Crialese, Francesca Manieri, Vittorio Moroni.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Penelope Cruz, Vincenzo Amato, Luana Giuliani.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 39 min.

Filmen är berättelsen om den olyckligt gifta Clara (Cruz) och hennes barn i 1970-talets Rom. Samtidigt handlar den om husets unga flicka Adriana (Luana Giuliani) som helst skulle vara pojke.

Men Penelope Cruz är navet i historien, kärleksfull och välmenande men fylld av traumor som hennes oförstående och elaka man (Vincenzo Amato) orsakar henne och familjen, då han bedrar, straffar och hotar samtidigt som han har sina älskarinnor. 

Adriana klär sig som en pojke och blir förälskad i en flicka (Penelope Nieto Conti) ur arbetarklassen, vilket föräldrarna och i synnerhet mamman inte godkänner. Ändå utväxlas den första kyssen mellan de unga tu och sakerna utvecklas, men inte till det bättre.

Clara försöker upprätthålla en glansig yta men vågar inte skilja sig p.g.a. sin katolska tro. Lillebror ser inte vad som händer men Adriana förstår hur landet ligger.

Självspegling

Regissören Emanuele Crialese var själv född till kvinna men lever idag som en nästan 60-årig man och filmen avspeglar hans egen uppväxt.

Den påminner mycket om en annan italienares, Federico Fellinis skapelser, både beträffande intensiteten i det slutna rummet, lekfullheten, och den kraftiga färgskalan. Tankarna går också till Fanny och Alexander och barnens liv med den sadistiska styvfadern/prästen.

Svartvita sekvenser med show, sång och dans lyfter stämningen från vemod till glädje. En bra film om hbtq som spelar på många strängar.

Obs!. Filmen har endast gått som förhandsvisning. Datum för kommande föreställningar finns inte ännu.

Bekymrad duo i 1970-talets Rom. Penelope Cruz och Luana Giuliani som mor och dotter i filmen Min enastående mamma.

 

Katastrof under och över jord

 Svenska katastroffilmen Avgrunden/Kiiruna håller tittaren i sitt järngrepp men personskildringen är i skralaste laget.

Avgrunden (Kiiruna)

3/5

Regi: Richard Holm.

Manus: Richard Holm, Robin Sherlock Holm, Nicoila Sinclair.

Genre: katastroffilm.

I huvudrollerna: Tuva Novotny, Kardo Razzazi, Peter Franzén.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1t 43 min.

Det fanns en tid när barnen var yngre som varje katastoffilm skulle kollas upp, Twister, Dantes Peak, osv.

Den svensk-finska samproduktionen Avgrunden är så till vida annorlunda att handlingen tilldrar sig uppe i norr, närmre bestämt i svenska Kiruna där gruvverksamheten hotar rasera hela samhället och en strulande familj hamnar i hetluften.

Med en budget på åtta miljoner euro hade man väntat sig litet mer. Storyn är förväntad och familjen, där Frigga (Tuva Novotny – Annihilation, Kriget) är säkerhetschef för gruvan, där verksamheten redan länge besvärats av sprickor, skakningar och mindre ras, har konstlade problem. Invånarna i Kiruna borde omedelbart flytta till ”Nya Kiruna” men man väntar och ser. Friggas exman ( finska Peter Franzén) blir upprörd när nya pojkvännen Debir (Kardo Razzazi) uppvaktar f.d. frun och dottern Mika (Felicia Maxime) har problem med sin egen flickvän. Sedan blir det action för hela slanten, först nere i gruvan när rasmassorna börjar trilla ned och sedan uppe i det fria där hela stan hotas att dras ned i avgrunden.

Viss trovärdighet

Filmen håller måttet så långt som när Frigga i gruvan med kompisar försöker slingra sig ut genom en smal tunnel till friheten, men uppe på markytan blir det klyscha på klyscha både beträffande manuset kring storyn och familjeproblemen. Friggan som får ett armeringsjärn genom benet rör sig obehindrat igen när hon kommit loss. 

Panoramafotograferingen över det norrländska landskapet och valda delar med litet uns av trovärdighet gör filmen till medelmåttig, om ens det. Men farthållningen är det inget problem med, man håller i armstöden så knogarna vitnar när det går som hetast till.

Bättre fly. Man springer verkligen för livet i filmen Avgrunden.

Ensamvargar i moll och dur

 Aki Kaurismäkis nya film är en tragikomisk berättelse om två vilsna existenser som efter många om och men finner varandra. Human, vacker och sympatisk.

Höstlöv som faller

4/5

Regi & manus: Aki Kaurismäki.

Genre: romantiskt drama.

I huvudrollerna: Jussi Vatanen, Alma Pöysti.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1t  21 min.

Aki Kaurismäki är som känt på den lilla människans sida också i Höstlöv som faller, som utgör en fortsättning på hans proletariattrilogi Skuggor i paradiset, Ariel och Flickan från tändsticksfabriken. Hans avskalade stil, torra humor och intensivt färgade interiörer från tiden före mobiltelefonen plus slagdängor från förr har uppskattats runtom i Europa och gett honom många priser. Den föreliggande filmen fick juryns pris i Cannes i år.

Ensamvargar

Höstlöv som faller är två ensamvargar, Ansa (Alma Pöysti) och Holappa (Jussi Vatanen), som möts på en karaokebar, därefter blir det bio med en zombiefilm. De jobbar inom den tunga industrin, hon som städerska, han som hantlangare och har egentligen inte så mycket att se fram emot. När de möts känner de dragning till varandra men en massa hinder tornar upp sig på vägen.

Ett av dem är Holappas alkoholism som ger honom sparken från diverse arbetsplatser. Han vägrar att ta emot skit och har en inre resning trots allt. Ansa gör sitt för att få honom på det torra, men ödet drar krokben för båda två.

Humanist

Aki Kaurismäkis manus går på i gamla banor men är det oaktat kristallklart. Som känd humanist använder han ett begränsat ordförråd men orden är uttänkta och humoristiskt färgade.

Interiörer från sunkiga barer med sitt proletära öldrickande klientel känns igen liksom den finska schlagermusiken som är välvald. 1960-talsstämningen bryts bara av radionyheterna som handlar uteslutande om kriget i Ukraina.

Skådespelarna är bra, Jussi Vatanen med sin intensiva blick och Alma Pöysti med sitt minimalistiska utspel. Aki Kaurismäki gör sällan omtagningar när han filmar med sin antika 35 millimeters kamera, vilket ger en större autenticitet åt berättelsen. Som vanligt är filmen föredömligt kort och ger något att tänka på för människor med hjärtat på rätt ställe.

På mat hemma hos. Höstlöv som faller är en humanistisk och vacker film för människor med hjärtat på rätt ställe.