Fassbender lyser i Steve Jobs

Michael Fassbender med tyskt-irländskt påbrå är en skådespelare som går från klarhet till klarhet, inte minst i huvudrollen i Danny Boyles (Slumdog Millionaire, 127 Hours) film om Apples kontroversiella grundare och Macintoshs fader Steve Jobs i filmen med samma namn.

Steve Jobs

★★★★✩

Regi: Danny Boyle.

Manus: Aaron Sorkin.

Genre: biografiskt drama.

I huvudrollerna: Michael Fassbender, Kate Winslet.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 2 t 2 min.

Michael Fassbender blev för mig en ny bekantskap i Quentin Tarantionos Inglorious Basterds, där han spelade brittisk spion i den täta ölkällarscenen. Efter det har han visat vad han går för i filmer som Shame, Twelve Years a Slave och Macbeth.

I Steve Jobs gör Fassbender en briljant karaktärsstudie av Steve Jobs, mannen med en järnvilja, ett kontrollbehov och en självsäkerhet som förde honom från konkursens brant till bejublad datorguru.

Fruktad och omtyckt

Omtyckt av massorna, men ännu mera fruktad och hatad, också av sina egna, blir intrycket av mannen bakom Apple och Mac:en.

Filmen grundar sig på Walter Isaacsons biografi om Steve Jobs och fokuserar sig på hans karriär allt från den första original Macintoshen 1984, via den kubformade floppen Next 1988 fram till Imac 1998, som blev en världssuccé.

I filmen är det dessa tre lanseringar som bildar piedestalen men mest framstår den som ett känslornas stora drama där Steve Jobs träter med allt och alla, bl.a. sitt tekniska snille Steve Wozniak (Seth Rogen), sin VD (Jeff Daniels) och sin f.d. livskamrat Chrisann Brennan (Katherine Waterston).

Det visar sig att han alltid har ett dräpande svar till hands när han utsätts för kritik medan hans ömmaste punkt är förhållandet till dottern Lisa, spelad av tre skådespelare. Kate Winslet som gör rollen som hans marknadsansvariga och ”jobbhustru” gör en bra tolkning som den enda  personen som vågar kräva och ställa hårt mot hårt, bl.a. när Steve Jobs negligerar sin dotter för mycket.

Hur mycket som är sanning i filmen förblir oklart, den har också vissa partier som känns både jobbiga och tjatiga, men på det hela taget är Steve Jobs en film med så mycket bra skådespel och hjärta att man börjar fattar ett visst tycke för miljardären som skapade en dator som många är helfrälsta på. 

Duo i med- och motvind. Michael Fassbender och Kate Winslet i filmdramat om Mac:ens grundare Steve Jobs.

Bildskön naturdokumentär i sjömiljö

Nu finns den också i Borgå: Marko Röhrs och Kim Saarniluotos fina uppföljning på Sagan om skogen (Metsän tarina) från 2012, nu med titeln Sagan om sjön (Järven tarina). 

Sagan om sjön

★★★★✩

Regi: Marko Röhr & Kim Saarniluoto.

Manus: Antti Tuuri & Marko Rörh.

Genre: naturdokumentär.

Medverkande bl.a. Borgåfotograferna Atte Henriksson och Teemu Liakka samt Hannu Siitonen, Mikko Pöllänen, Jan Henriksson, Juha Taskinen och Juha Laaksonen.

Berättare: Samuli Edelman.

Musik: Panu Aaltio.

Barntillåten.

Speltid: 1 t 16 min.

Orsaken till ordet saga i filmtiteln är den mytologiska infallsvinkeln, hämtad ur Kalevala, där rådare, gudar och budbärare mellan djur och människa samt gudarna bildar en sagoväv som ger sin förklaring till naturens kretslopp ur sjömiljö - allt från ytan ned till de djupaste skrymslena inunder.

Berättaren som var en ung pojke i Sagan om skogen har bytts ut mot Samuli Edelman som med sin sonora, vederhäftiga röst berättar om livet i sjön under de fyra årstiderna och om vattnets kretslopp, urkällan för vår existens i ett land med 60.000 sjöar.

Fotad runtom i Finland börjar filmen när vintern ännu håller sjön i sitt järngrepp men vårens första tecken redan finns där för den som kan se dem. Nere i vattnet simmar rödingen omkring och väntar på Ahitar, dotter till Vellamo och Ahti, hon som blir en slags ledsagare på en färd vi vanliga människor sällan får en inblick i.

Proffsigt

Proffsiga naturfotografer står som garanter för en resa där vi möter allt från örnar med ungar i sitt näste till knivskarpa närbilder av stor- och smålommen, gäddan och abborren i sitt naturliga element, björnar, älgar, med mera vid eller i vattnet.

Vid sidan av andäktigt vackra panoraman från insjöfinland ur fågelperspektiv består de mest exotiska sekvenserna bl.a. av närbilder av paddor i tvekamp under vattnet, svanar i kamp om reviret, trollsländans förvandling från puppa till flygfä, en säl med nyfödd kut på vinterisen, etc. Och den som inte vet hur bävern låter får veta det i filmen, den har samma ljud som gnyende småbarn.

Panu Aaltios vackra, följsamma musik ger filmen extra kick men gör den samtidigt också litet för publiktillvänd. Vemodiga cellotoner till höstlandskap och glättigare toner till sommaren är knappast oväntat. Det här är ändå bara en detalj man kan förbise och i stället inrikta sig på ett natursceneri som inte går av för hackor.

Nytt liv. En säl med sin kut är fotograferad av Juha Taskinen.

Flitig gnagare. Bävern i närbild är förevigad av Teemu Liakka.

Kammarspel och splatter

Det är svårt att ta miste på upphovsmannen till hans åttonde film, The Hateful Eight. Filmen har en skruvad dialog och handling samt en upplösning i splattervåld som bara en herre som Quentin Trantino är kapabel till.

The Hateful Eight

★★★✩✩

Regi & manus: Quentin Tarantino.

Genre: westerndrama.

I huvudrollerna: Samuel L Jackson, Kurt Russell, m.fl.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 48 min.

Så älska eller hata - det är frågan, och jag godkänner både ett ja och ett nej som svar. Efter två så pass bra filmer som Inglorious Basterds och Django Unchained, där Tarantino gav sin version på andra världskriget och Hitlers fall samt rasförtrycket i den amerikanska södern i westernklädsel, känns The Hatfull Eight som mindre bra, men ingalunda dålig.

Snöhelvete

Handlingen i westernfilmen utspelas i ett snöhelvete uppe i bergen i Wyoming, litet efter amerikanska inbördeskriget, och huvudsakligen på ett värdshus mitt ute i ödemarken, dit en brokig grupp människor, som minsann inte är Guds bästa bar, tagit sin tillflykt undan en snöstorm.

Filmens början är just så bra man kan vänta sig. Alla spagettivästerns stora musikgeni, Ennio Morricones, musik dånar pompöst i bakgrunden medan kameran zoomar ut från en Kristusstaty i trä och man långt bakom i det snöiga landskapet ser en diligens komma vaggande mot åskådaren.

Den tvingas stanna när Samuel L Jacksons nordstatsmajor och numera prisjägare med en mängd döingar i lasten, ber om att få skjuts. Det blir ett motvilligt ja av prisjägarkollegan John Ruth (Kurt Russell) i diligensen, en man som sitter fastkedjad med mörderskan Daisy Domergue (Jennifer Jason Leigh). Kvinnan är lika ond och stryktålig som ful i truten och ska mycket riktigt föras för att hängas i den när belägna staden Red Rock.

Ännu en man, som påstår sig vara nyvald sheriff (Walton Goggins) i Red Rock vill med till värdshuset, där redan en samling konstiga typer huserar. Major Warren (Jackson) inser snabbt att allt inte står rätt till men det räcker närmare en och en halv timme innan skjutfesten börjar.

Kammarspel

Filmens första och bästa del består nämligen av ett regelrätt teatraliskt ”kammarspel” där karaktärerna med ord går åt varandra och stämningen tätnar.

Skådespelarna är valda med omsorg och består förutom av de redan nämnda också av några andra kända Tarantionofilmansikten som Tim Roth och Michael Madsen plus Demián Bichir, Bruce Dern och James Parks - alla karismatiska karaktärer som gör filmen rättvisa.

När blodet börjar spruta blir det som ett utropstecken till den snabba dialogen, men allt är så överdrivet, uppskruvat, sjukt roligt eller bara fånigt att man aldrig tar något åt sig.

Bäst i filmen förutom dialogen är panoramafotograferingen av vita vidder och Ennio Morricones ödestyngda musik. Samuel L Jackson gör igen en bra roll, fint flankerad av Walton Goggins och Tim Roth. Några tillbakablickar finns med för begriplighetens skull, filmen bjuder nämligen på en och annan överraskning - helt i Quentin Tarantinos anda.

Påtvingad samvaro. Major Warren (Samuel L Jackson, Daisy Domergue (Jennifer Jason Leigh) och John Ruth (Kurt Russell) i Quentin Tarantinos nyaste film.

Feelgood utan sirap

Filmen en man som heter Ove är gedigen svensk filmunderhållning. Den tätnar och blir seriös mot sluten men utan att förfalla till sentimentalitet.

En man som heter Ove

★★★★✩

Regi: Hannes Holm.

Manus: Hannes Holm utgående från Fredrik Backmans roman.

Genre: Dramakomedi.

I huvudrollerna: Rolf Lassgård,  Filip Berg, Zozan Akgün.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 56 min.

Parallellerna med filmatiseringen av Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann finns där. Så till vida att den omspänner ett livsöde samtidigt som Sverige utvecklas Nordens välfärdsstat nr 1. Det är feelgood utan sirap vi trakteras med. 

Rolf Lassgård i titelrollen är den nyss uppsagda ingenjören som också är pedantisk kvarterspolis och gnällspik i hemkvarteret. Samtidigt sörjer han sin nyligen bortgångne hustru Sonja (Ida Engvoll - tv-serien Bron), en sorg han försöker dölja under ett hårt och gnälligt yttre. Fast besluten att hänga sig, går beslutet aldrig i verkställighet, än kommer det ena, än det andra emellan, inte minst när kvinnan Parvaneh  (Bahar Pars) i en nyinflyttad iransk familj knackar på dörren och vill ha hjälp med flyttningen. Vresig som ett retat lejon faller Ove småningom till föga för erbjuden närhet och värme samtidigt som hans livshistoria från tidig barndom och ung vuxen, och då spelad med bravur av Viktor Baagøe och Filip Berg, nystas upp.

Här döljer sig flera hemligheter och livsfunderingar, bl.a undrar Ove varför han som var så tystlåten och tråkig blev gift med en så vacker och intelligent hustru som Sonja. Och hur en katastrofal södernresa förändrade det unga parets liv.

Filmen fokuserar sig mycket på kulturkrockar och skärmytslingar med slarviga grannar och andra som Ove kallar idioter utan att se sina egna förutfattade meningar.

Rolf Lassgård är utmärkt som änkling och besserwisser när han utan överspel och med små medel gör en stor roll som växer och till sist också berör. En film som är speciellt aktuell i dag då flyktingströmmarna drar in också i våra nordiska länder.

Gnällspik och kvarterspolis. Rolf Lassgård gör med små medel en stor roll i dramakomedin En man som heter Ove.

Kvinnan som uppfann mirakelmoppen

Joy är berättelsen om den miserabla singelmamman som lyfte sig själv i håret och blev en sannskyldig entreprenör och miljonär. 

Joy

★★★✩✩

Regi: David O Russell

Manus: David O Russell.

Genre: Dramakomedi.

I huvudrollen: Jennifer Lawrence.

Barntillåten.

Speltid: 2 t 4 min.

Med manus och och regi av David O Russell hade man ändå väntat sig litet mer kött på benen, karl står ju för filmerna Silver Linings Playbook och American Hustle.

Och visst har han engagerat sina favoritkådespelare också denna gång. Den frånskilda tvåbarnsmamman Jennifer Lawrence är filmens ryggrad, Bradley Cooper gör rollen som hjärtevarm företagsledare inom tv och Robert De Niro Joys knäppa far som bor i dotterns källaren till ett fallfärdig hus tillsammans med exmannen. Och visst, mamman är fast förankrad i soffan där hon tittar på tvåloperor. Bara mormodern är ”normal” och försöker ingjuta framåtanda i dotterdottern.

I gungning

Filmen målar snabbt upp porträttet av misär och galenskap där förväntan på dottern är den gemensamma nämnaren. Ganska snart har hon skapat en golvmopp som ska bli de amerikanska hemmafruarnas gunstling, hon får tillträde till en liten show på en köpkanal, där Bradley Cooper är boss, men allmän otur och giriga affärskompanjoner sätter det mesta i gungning.

Huset är intecknat till skorstenen och både Joys egna och faderns nya flickväns lånta pengar i fritt fall då det blir en vändning som heter duga och filmen slutar med ett vackert och högljudde durackord.

Joy är som klippt och skuren för Jennifer Lawrence och visst har hon karisman som behövs. Också Bradley Cooper är okay men Robert De Niro är irriterande med sina maniska miner och oengagerade spel. Också manuset är hafsigt och filmen är varken trovärdig eller speciellt originell utan mera en produkt avsedd att köra hårt där planket är som lägst. Budskapet om kvinnan som lyckades med den amerikanska drömmen är övertydligt, men nöjer man sig med elaka gliringar åt vulgärkapitalism modell USA finns här några guldkorn.

Underdog på bettet. Jennifer Lawrence bär upp den mediokra filmen Joy.