Kammarspel och splatter

Det är svårt att ta miste på upphovsmannen till hans åttonde film, The Hateful Eight. Filmen har en skruvad dialog och handling samt en upplösning i splattervåld som bara en herre som Quentin Trantino är kapabel till.

The Hateful Eight

★★★✩✩

Regi & manus: Quentin Tarantino.

Genre: westerndrama.

I huvudrollerna: Samuel L Jackson, Kurt Russell, m.fl.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 48 min.

Så älska eller hata - det är frågan, och jag godkänner både ett ja och ett nej som svar. Efter två så pass bra filmer som Inglorious Basterds och Django Unchained, där Tarantino gav sin version på andra världskriget och Hitlers fall samt rasförtrycket i den amerikanska södern i westernklädsel, känns The Hatfull Eight som mindre bra, men ingalunda dålig.

Snöhelvete

Handlingen i westernfilmen utspelas i ett snöhelvete uppe i bergen i Wyoming, litet efter amerikanska inbördeskriget, och huvudsakligen på ett värdshus mitt ute i ödemarken, dit en brokig grupp människor, som minsann inte är Guds bästa bar, tagit sin tillflykt undan en snöstorm.

Filmens början är just så bra man kan vänta sig. Alla spagettivästerns stora musikgeni, Ennio Morricones, musik dånar pompöst i bakgrunden medan kameran zoomar ut från en Kristusstaty i trä och man långt bakom i det snöiga landskapet ser en diligens komma vaggande mot åskådaren.

Den tvingas stanna när Samuel L Jacksons nordstatsmajor och numera prisjägare med en mängd döingar i lasten, ber om att få skjuts. Det blir ett motvilligt ja av prisjägarkollegan John Ruth (Kurt Russell) i diligensen, en man som sitter fastkedjad med mörderskan Daisy Domergue (Jennifer Jason Leigh). Kvinnan är lika ond och stryktålig som ful i truten och ska mycket riktigt föras för att hängas i den när belägna staden Red Rock.

Ännu en man, som påstår sig vara nyvald sheriff (Walton Goggins) i Red Rock vill med till värdshuset, där redan en samling konstiga typer huserar. Major Warren (Jackson) inser snabbt att allt inte står rätt till men det räcker närmare en och en halv timme innan skjutfesten börjar.

Kammarspel

Filmens första och bästa del består nämligen av ett regelrätt teatraliskt ”kammarspel” där karaktärerna med ord går åt varandra och stämningen tätnar.

Skådespelarna är valda med omsorg och består förutom av de redan nämnda också av några andra kända Tarantionofilmansikten som Tim Roth och Michael Madsen plus Demián Bichir, Bruce Dern och James Parks - alla karismatiska karaktärer som gör filmen rättvisa.

När blodet börjar spruta blir det som ett utropstecken till den snabba dialogen, men allt är så överdrivet, uppskruvat, sjukt roligt eller bara fånigt att man aldrig tar något åt sig.

Bäst i filmen förutom dialogen är panoramafotograferingen av vita vidder och Ennio Morricones ödestyngda musik. Samuel L Jackson gör igen en bra roll, fint flankerad av Walton Goggins och Tim Roth. Några tillbakablickar finns med för begriplighetens skull, filmen bjuder nämligen på en och annan överraskning - helt i Quentin Tarantinos anda.

Påtvingad samvaro. Major Warren (Samuel L Jackson, Daisy Domergue (Jennifer Jason Leigh) och John Ruth (Kurt Russell) i Quentin Tarantinos nyaste film.