Den svavelgula himlen misslyckas som film

Jag minns inte i detalj hur intrigen i romanen Den svavelgula himlen tedde sig men boken är nog ett måste för att alls begripa den aktuella filmatiseringen.

Den svavelgula himlen

✮✮✩✩✩

Regi: Claes Olsson.

Manus: Erik Norberg, Claes Olsson.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Tom Rejström, Nickel Lignell, Sannah Nedergård, Linda Zilliacus.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t.

Så vad kan man annat säga än att filmen är förvirrande. Men så är den inte heller lätt att få fason på just som film. Nu blir det i alla fall en lång tablå med scenbilder som man inte får att gå ihop för att intrigen blir alldeles för luddig. Dessutom sker det hopp i tiden olovligt mycket och fastän man ser det i kläder och tidsmiljöer får hjärnan arbeta på litet extra.

Filmen handlar om medelklasskillen Frej (Tom Rejström som unge Frej och Nicke Lignell som den äldre) som blir vän med rikemanssonen Axel Rabell (Wilhelm Enckell/Pekka Strang) samtidigt som han förälskar sig i Axels syster Stella (Sannah Nedergård/Linda Zilliacus). En film om vänskap, kärlek, svek och minnets opålitlighet, berättad ur Frejs perspektiv.

Påklistrat

Hopp från gymnasie- och studietiden varvas med nutid och dessutom tas tittaren med på sidospår, främst i berättelser om Frejs österbottniska föräldrar. Nedslagen är viktiga men det mesta känns påklistrat och oengagerat t.o.m. i sexscenerna, de flesta scenbilderna är dessutom korta och en hel del ansikten och namn passerar revy.

Claes Olsson, vars bästa film enligt mig är Colorado Avenue har pressat för mycket in i filmen. Det hade räckt med mindre och istället en pejling i djupare porträtt och mera logisk handling.

Nu lär det ändå bli en tredelad tv-serie som förhoppningsvis skingrar de tätaste dimmorna och ger mera stadga åt en berättelse som i och för sig har många poänger. Ställvis glimtar det nog till också i filmen, men det är undantagen från regeln. Bästa rollprestationerna gör Sannah Nedergård och Linda Zilliacus samt Tom Rejström.

Långt kärleksförhållande och eviga klassskillnader. Stella (Sannah Nedergård) och Frej (Tom Rejström) i Den svavelgula himlen.

När resan är viktigare än målet

 Juho Kuosmanens filmatisering av Rosa Liksoms roman Hytti nro 6 tar åskådaren med på en i tågresa i Sovjet långt bakom Guds rygg. Nostalgi och stämningar är filmens största behållning.

Kupé nr 6

✮✮✮✩✩

Regi: Juho Kuosmanen.

Manus: Andris Felsmanis, Juho Kuosmanen.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Seidi Haarla, Juri Borisov.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 47 min.

Juho Kuosmanen slog igenom med debutfilmen Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv 2016 och lyckas igen rätt bra med sin nya film.

Här saknas allt som ens lutar åt glamour och våldsamheter när han berättar rätt upp och ned om finska arkeologistuderanden Laura (Seidi Haarla) som lämnar en kärleksaffär och får tillfälle att studera hieroglyfer i Murmansk genom att ta tåget från Moskva. I hennes kupé super och trallar den oborstade unga Ljosa (Juri Borisov) och det uppstår direkt en dålig stämning mellan de två, en stämning som småningom förbyts i vänskap och kanske litet till.

Isen börjar lossna ordentlig på restaurangvagnen där nästan allt ätbart är slut men vodkan flödar och Juris mammas kryddgurkor smakar som tilltugg. 

Förbrödning

Äkta, ruggiga människor i en värld som fylls av armod och smuts befolkar environgerna där det mellan huvudpersonerna ändå uppstår något som liknar en själarnas förbrödring.

Små avstickare med bil ut mot snöiga vidder och Ishavet uppe i norr, där kapsejsade fartyg står som stora strandade valar eller dinosaurier längs stränderna, ger en fingervisning om ett samhälle i förfall.

Men deras Lada spinner på och väl framme i Murmansk är det karga, storslagna landskapet ungefär den enda behållning Laura får av sin visit. Borisov är en bra skådespelare men Haarla är filmens blickfång som med sin naturalism och oförställdhet ger löften om kommande stordåd.

Att filmen inte direkt följder romanförlagan stör inte, filmen fick andra priset i Cannes, dvs. Cannes Grand Prix. Den visar att en story inte behöver berättas med utropstecken när små medel bra räcker till.

Till Murmansk. Resan, inte målet är grejen i filmen Kupé nr 6.

Dune imponerar visuellt men intrigen är svag

 Onda och goda i en fjärran galax, visst verkar det bekant. Storfilmen Dune har muskler och imponerar visuellt men intrigen är snudd på tråkig.

Dune

✮✮✮✩✩

Regi: Denis Villeneuve.

Manus: John Spaihts, Denis Villeneuve, Eric Roth.

Genre: scifi-drama.

I huvudrollerna:  Timothée Chalamet, Rebecca Ferguson, Oscar Isaac.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 35 min.

Filmen baserad på Frank Herberts science fiction roman 

är storyn om sonen i en adlig familj med förmågan att skydda det dyraste och vitalaste elementet i galaxen. Boken har ansetts nästan omöjlig att föra över på film men Denis Villeneuve från Kanada har i bagaget filmer som Sicario, Arrival och Blade Runner 2049 men upp till dessa filmers nivå når Dune mera sällan.

Scenografin är ytterst välgjord liksom ljudarbetet men som sagt är intrigen den samma vi sett i ett dussin andra liknande filmer, typ Mad Max. Hertig Atreides (Oscar Isaac) och trolldomskunniga Lady Jessica (Rebecca Ferguson) med sonen Paul (Timothée Chalamet) regerar på Arrakis, där man odlar kryddan melange, en drogaktig växt som alla människor behöver. 

Festlig Skarsgård

Mot sig har de den onda baronen Vladimir Harkonen (Stellan Skarsgård), ett veritabelt fläskberg som med sin galna karaktär får en att dra på smilbanden.

De övriga är en ganska dammig skara individer som med högteknologiska vapen kämpar mot varandra och mot sandstormar där hiskeliga sandormar med en mun full av sabelliknande tänder gör livet surt för öknarnas vandrare. Till ökenfolket hör den unga flickan Chani (Zenayda) och dess ledare (Javier Bardem). I en oväntad roll som good guy ser vi Josh Brolin.

Filmen tycks få en fortsättning för i slutet säger Zenayda att det här bara är början. 

Effektfullt. På flykt undan en sandorm i filmen Dune.

En mischmasch av 007-filmer

Nyaste Bondfilmen No Time to Die frustar på i känd stil men avsaknaden av en vettig intrig och för många bugningar till tidigare av genrens filmer grumlar till det i bägaren.

No Time to Die

✮✮✮✩✩

Regi: Cary Joji Fukunaga.

Manus: Neal Purvis, Robert Wadem Cary Joji Fukunaga.

Genre: actionthriller.

I huvudrollerna: Daniel Craig, Rami Malek, Lashana Lynch.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 43 min.

Daniel Craig har varit stjärnan i de tidigare Bondfilmerna Quantum of Solace, Casino Royale, Skyfall och Spectre, alla hyfsade filmer om brittiska underrättelseväsendets MI6:s agent 007 med rätt att döda. Den nya filmen har samlat spänning och smörig romantik på ett skamlöst sätt under devisen att allt som skjuts sönder och samman är action som biter.

Är man nöjd med det är filmen bra men inte om man hoppades på något litet mera sofistikerat.

Räknade till fyra, fem biljakter, en massa shootouts och påklistrade stilla stunder med köksfilosofi och kärleksförklaringar ur den högre skolan.

Ändå måste man säga att inledningen med mannen i mask (Rami Malek) som vandrar över isen till ett hus för att hämnas sin dödade familj är häftig. Allt får sin förklaring, och senare i filmen, då Bond mot sin vilja trätt i tjänst igen efter pensionärsdagar på Jamaica, tar det rätt snabbt hus i helvetet när han tillsammans med agentgen Paloma (Ana de Armas – Blade Runner) gör rent hus med skurkar och illgärningsmän.

Avsked

På vägen mot den stora finalen får fängslade Ernst Stavro Blofeld (Christoph Waltz – Inglorious Basterds) agera stand in bad guy tills finalen med filmens onda genius utspelas på en ö där Lyutsifer Safir (Rami Malek – Bohemian Rhapsody) framställer ett dödligt virus som ska ta kål på hela mänskligheten,  tills James Bond träder in på scenen.

Så mycket kan avslöjas att No Time To Die har sina stunder samtidigt som den är Daniel Craigs avsked som kultförklarad agent. Efterföljaren finns redan med, nämligen den kvinnliga mörkhyade 007 (Lashana Lynch – Captaine Marvel). Fukuaga har regisserat en så pass bra serie som första delen av True Detective, men hela projektet med filmen försinkades med coronapandemin så att galapremiären hölls först i september i år. Att filmen blivit en livboj för biograferna står utom allt tvivel.

Gör rent hus. James Bond (Daniel Craig) med agenten Paloma (Ana de Armas) i filmen No Time to Die.

Handikappad skådepelare lyser upp mörkret

 Regissören Teemu Nikki har lyft upp finsk film på en ny nivå.

Den blinda mannen som inte ville se Titanic fick det nyinstiftade publikpriset och stående ovationer i Venedig förra Veckan. Helt berättigat dessutom.

Den blinda mannen som inte ville se Titanic

(Sokea mies joka ei halunut nähdä Titanicia)

✮✮✮✮✮

Regi & manus: Teemu Nikki.

Genre: drama.

I huvudrollen: Petri Poikolainen.

Förbjuden under 12 år.

Speltid:1 t 22 min.

Filmen gestaltas av förtidspensionerade skådespelaren Petri Poikolainen. Till följd av en synnerligen aggressiv MS-sjukdom blev han rullstolsbunden och blind. Filmen lyfter fram blindhetens predikament med suddigheter och närbilder av Poikolainen så man tror sig vara huvudrollsinnehavaren.

Fjättrad

Filmens unga man Jaakko (Poikolainen) sitter hemma, fjättrad vid rullstolen och sängen, förlamad från midjan neråt och lyssnar på musik eller fingrar på sitt bibliotek med filmer han gillade när han hade synen i behåll, kända kultfilmer och mindre kända horrorrullar av John Carpenter.

Vardagen är inrutad av medicinintag, korta samtal med pappan och samtal med Sirpa (Marjaana Maijala), en annan olycksdrabbad kvinna som han fantiserar om ett förhållande. Men hon har fått dåliga nyheter från sjukhuset befarar att hon håller på att dö. När Jaakko dessutom vinner på tipset gör han sitt livs största beslut, dvs. han ämnar att ta en taxi till tågstationen i hemstaden och väl framme en ny taxi till Sirpa för att träffa henne där hon bor och muntra upp henne. Resan går från Tammerfors till Tavastehus och det är här som filmen blir en gastkramande thriller där skarpa ljudbilder och suddiga bakgrunder blir det enda som vägleder åskådaren i detta blindhetens rike.

Suddigt

Man tänker på koncentrationslägerfimen Sons of Saul där huvudpersonen staplar döda på varandra och för bort dem i skarp närbild mot en suddig fond, men här handlar det förstås om mera vardagliga men ändå obehagliga saker. Mera kan man inte avslöja.

Jukka Poikolainens gestaltning av huvudrollsinnehavaren humörsvängningar och humor gör filmen ännu mera sevärd.

Titeln faller tillbaka på James Camerons kultklassiker Titanic med Leonardo DiCaprio och Kate Winslet, som Jaakko vägrar att se på för sitt alltför populärkulturella anslag.

Teemu Nikki känd för filmerna Armomurhaaja och thrillerkomedin Nimby går från klarhet till klarhet och kommer att få ta emot många nya priser för den aktuella filmen.

Blind och förlamad. Petri Poikolainen i rollen som Jaakko görs sitt livs resa och roll i filmen Mannen som inte ville se Titanic.

Världen på ett sluttande plan

 Många identifierar sig med personer i den egna kretsen när det blir tal om demenssjukdom. I filmen The Father gör Anthony Hopkins och Olivia Colman starka rollprestioner som far och dotter i ett allt mer inflammerat förhållande.

The Father

✮✮✮✮✩

Regi: Floria Zeller.

Manus: Florian Zeller, Christopher Hampton utgående från Zellers pjäs.

Genre: persondrama.

I huvudrollerna: Anthony Hopkins, Olivia Colman.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 37 min.

Anthony (Anthony Hopkins – När lammen tystnar) är en välsituerad gentleman på sin ålders höst som bor i en flott lägenhet i London. Bokhyllorna vittnar om beläsenhet och status men nu har livet tagit en tvärvändning. Ingenting blir lättare för att Anthony vägrar att ta emot hjälp för att inte tala om att flytta till vårdhem.

Och ingenting är heller som det borde. Hans dotter (Olivia Colman - The Crown, Netflix), hans sköterska, damer som bistår honom hemma och svärsöner flyter samman i en dimma som får tittaren att tvivla på vad som är sanning, vad lögn eller fantasi.

Hopplöshet och raseri

Inte för att fadern inte försöker få en rätsida på tingens ordning men när köket verkar få nya kakel om och igen, när det blir höna till middag dag ut och dag in och när dottern ena minuten säger att hon ska flytta till Paris och den andra att det är helt osant börjar grunden under faderns fötter svikta, allt medan Anne pendlar mellan hopplöshet och raseri.

Samma tematik fanns i Viggo Mortensens debutregi The Falling i våras, där en elak, arrogant demenssjuk far förpestade livet för sina nära och kära.

Så illa är det inte i The Father men visst pekar filmen på svårigheterna att nå kontakt med en person som tappat greppet om omvärlden. En stark och välgjord film av fransosen Florian Zeller, som renderat Anthony Hopkins en Oscar för bästa manliga huvudroll.

Bittra diskussioner. Anthony Hopkins och Olivia Colman i filpärlan The Father

Lågoktanig actionkomedi

Har man sett The Hitman´s Wife´s Bodyguard dyker en mängd andra liknande filmer osökt upp på radarn med resultatet att det mesta har varit bättre.

The Hitman´s Wife´s Bodyguard

✮✮✩✩✩

Regi: Patrick Hughes.

Manus: Tom O´Connor.

Genre: actionkomedi.

I huvudrollerna: Ryan Reynolds, Samuel L. Jackson, Salma Hayek.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 47 min.

Filmen är enbart gjord för att hämta in pengar, någon konstnärlighet eller något minnesvärt över huvudtaget syns inte alls.

Tag en slurv med bekanta skådespelare, skjut, svär och mörda så det står härliga till och filmen är inringad i ett nötskal.

Vi har livvakten Michael Bryce (Ryan Reynolds) och hitmannen/lönnmördaren Kincaid (Samuel L. Jackson) som tillsammans med mexikanska frun och bombnedslaget  (Salma Hayek) är ute på uppdrag med måltavla en grekisk miljardär (Antonio Banderas), som kantänka är ute efter att sprida ett virus så att världsekonomin går i spinn. Samtidigt försöker Kincaid med fru ligga med varandra så mycket som möjligt för att få barn, allt medan hustrun talar uppeggande och fult så det slår lock för öronen.

Hela storyn är sjukt skruvad och helt osannolik, det handlar om att gå på för fullt i med- som motvind och hoppas på det bästa.

Ojämnt

Skådespelet är ojämnt. Ryan Reynolds som skördat få lagrar på vita duken med undantag för filmen Buried (2010), där han var begravd i en kista under jorden, gör en rutinroll, samtidigt som han bevisar att han inte behärskar humorn i filmen.

Det gör däremot Samuel L. Jackson som nästan enbart figurerat i bättre filmer. Salma Hayek är sig lik men tankarna går till Once Upon A Time in Mexico där samma Antonio Banderas, Salma Hayek och Johnny Depp fick så mycket bättre fason på Robert Rodriguez´ actionfilm från 2003. 

Nu heter regissören Patrick Hughes som ”lyst” med Sylvester Stallonesåpan Expendables III och inte mycket mera.

Farthållningen är bra och vissa jokes är man bara tvungen att skratta åt men resten båtar för en av årets mest korkade och lågoktaniga filmer.

Högbetald  trio i svag film. Ryan Reynolds, Salma Hayek och Samuel L. Jackson i årets mest korkade film. 

Dödlig strand i paradiset

Vem skulle inte vilja tillbringa en dag på en paradisisk strand med sol och turkosblått hav. Så sker i M.Night Shyamalans nya film Old, men här finns många svängar i tranedansen som får det att mera likna en skräckfim.

Old

✮✮✮✩✩

Regissör: M: Night Shyamalan.

Manus; M. Night Shyamalan, Pierre Oscar Lévy, Frederick Peeters.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 48 min.

Den amerikanska regissören med indiska rötter är känd för filmer med övernaturliga motiv som The Sixth Sence, The Village, Signs och After Earth – vissa bra, andra mindre lyckade.

I Old ställs sakerna på sitt huvud och sedan följer Shyamalan ett formulär med ideliga chockeffekter, som småningom tar udden av sig själva.

Problem

Handlingen kretsar kring en familj på semester i tropikerna med medresenärer som hotelldirektören lockar att resa till en privat ö med paradisisk touch.

Problemen startar ganska snabbt när en död kvinna flyter iland och familjens pojke plötsligt blir tio år äldre. Småningom blir det klart att alla åldras i rasande takt och har ett dygn kvar att leva, sen tar åldern ut sin rätt. Filmen grundar sig på en serieroman av Pierre Oscar Lévy och Frederik Peeters och den drar tidvis rätt bra till tumskruvarna medan den i andra sekvenser känns tam och som något man sett tidigare.

Med finns stjärnskådespelare som Gael Garcia Bernal (Che Guevara i Motorcykeldagboken) och Vicky Krieps (Phantom Thread), pappa och mamma i en familj med två barn. Skräcken finns där men i högre grad klaustrofobin som får några av de mindre skräckslagna resenärerna att försöka fly, speciellt som de märker att någon videofotograferar dem natt och dag uppe från en kulle. Varför? Det klarnar under filmens gång och utgör den bästa delen av Old.

Rutinartade skådepelarninslag höjer inte på filmens aktier, men vi har i slutändan ändå rätt hygglig underhållning om man inte är för kräsen.

Döingar i vattnet. Familjens yngsting får ovälkommet besök under en simtur i filmen Od.

Drogaddict med den gudabenådade rösten

 Strange Fruit blev sången som slog knut på Billie Holidays liv. Den dokumentärt betonade filmen The United States vd Billie Holiday är en stark berättelse om hennes liv.

The United States vs Billie Holiday

✮✮✮✮✩

Regi: Lee Daniels.

Manus: Susan-Lori Parks, baserad på Johann Haris bok Chasing the Scream.

Genre: musikdrama, biografi.

I huvudrollerna: Andra Day, Trevante Rhodes.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2t 6 min.

Filmen följer Billie Holidays (Andra Day - American Assassin) liv under karriären då FDP (narkotikabyrån) får nys om hennes drogberoende och sätter press på henne efter att hon sjungit den förbjudna medborgarrättrörelsens sång Strange Fruit, om mörka i amerikanska södern som lynchas av vita.

Ja, Billie Holiday hade inte ett enkelt liv men med sin röst fick hon kultstatus inom jazzen. Filmen ger en god inblick på spelfilmens villkor, där också intervjuer, svartvita inserter och magiska scenframträdanden av huvudrollsinnehavaren Andra Day gör sitt för helheten.

Jagad

Billie Holiday jagades av narkotika-agenten Harry Aslinger (Garrett Hedlund – Mudbound) som använde direkt fula metoder för att få Holiday inspärrad. En oväntad hjälp blir den mörka FBI-agenten Jimmy Fletcher (Trevante Rhodes – Moonlight) som går mot sina överordnades order. Det blir allt från våldsamma äktenskapsscener och omskakande glimtar från drogträsket parade med bilder från Holidays barndom där prostitution och våldtäkt fanns med i bilden.

Den onda spiralen fortsatte med misshandel av hennes man men Holiday var en svår nöt att knäcka som inte drog sig för att njuta av såväl droger, alkohol och sex med män som kvinnor. Och den rebelliska ikonen som sjöng som ingen annan är höjdpunkten i en film där man begriper att repekt var vad den flärdfulla sångerskan krävde och också fick till sist. Hon dog 1959 i en ålder av 46 år men hennes minne lever och får ett nytt lyft med den välregisserade filmen av Lee Daniels (The Butler).

Synd, flärd och en magisk röst. Andra Day gör en utmärkt tolkning av Billie Holiday, också med sin sång.

Pappsen är värst

 När Viggo Mortensen gör regidebut med filmen Falling uppstår dramatiken mellan hemmets fyra väggar.

Falling

✮✮✮✮✩

Regi & manus: Viggo Mortensen.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Viggo Mortensen, Lance Henriksen.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 52 min.

Viggo Mortensen fick stjärnglans med rollen som Aragorn i Sagan om ringen filmtrilogin. Under karriären har han medverkat i 30-tal filmer och glänst till bl.a. i A History of Violence och nu senast som chaufför i Green Book.

I Falling har han förutom regi och manus gjort soundtracket och medverkar själv i en central roll.

Mörkt

Det är ett mörkt drama Mortensen dukar upp, där såren mellan fadern Willis (Lance Henriksen) och sonen John (Mortensen) aldrig helnat.

John lever tillsammans med sin manliga partner Eric (Terry Chen), vilket redan det får fadern att se rött när han under begynnande demens flyttar till landet i New York för att temporärt bo med sin son. Farsgubben försitter en chans att häckla och tala illa om alla, familjemedlemmarna inkluderade.

Willis var de facto ett as och familjetyrann redan under Johns uppväxt, vilket verifieras i ett stort antal återblickar. Som den unge Willis ser vi Sverrir Gudnason (Monica Z). Kvinnor är horor och män bögar och under en familjemiddag drar han sig inte för att kalla Johns manna för hora och bögavlare.

John har ett gudalikt tålamod och försöker till självutplåning göra ont gott och ger sitt allt för att komma sin alltmer bortkollrade far till mötes, men icke.

Det är Lance Henriksen, med norskt påbrå som stjäl filmen med sin urstarka roll, som etsar sig fast också efter filmen. Mortensen är inte heller illa men hamnar i skuggan av Henriksen. Med hjälp av birollsinnehavare som Laura Linney (Truman Show, Mystic River) som syster Sarah blir storyn än mer njutbar och trovärdig.

Urladdning. Ett söndrigt far-son förhållande är nerven i filmen Falling med Lance Henriksen och Viggo Mortensen.

En hämnerska med sug

 Carey Mulligan gör sin hittills bästa roll i fräna, täta och den med svart humor bestyckade thrillern Promising Young Woman.

Promising Young Woman

✮✮✮✮✩

Regi & manus: Emerald Fenell.

Genre: dramathriller.

I huvudrollen: Carey Mulligan.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 53 min

Popmusiken flödar och färgskalan går i pastell när huvudrollsinnehavaren Cassandra (Carey Mulligan) lever sitt dubbelliv, dels som hemmaboende 30-årig dotter hos sina föräldrar, dels som nattlig hämnerska på diverse hak som utger sig för att vara asfull och får kåta män att står i kö för att köra hem ett säkert ligg till sig eller till henne, det kvittar.

Sedan står överraskningarna på lut när den berusade visar sig vara spiknykter och vill hämnas på allt vad chauvinistiska mansgrisar heter. Hemma plitar hon nogsamt ned männens namn i en diger lista innan hon nästa dag går för att jobba på café.

Agenda

Det visar sig att hon har en agenda som bottnar i hennes ungdomsår då bästa väninnan bedrogs och blev våldtagen och som hon efter att själv ha hoppat av läkarstudierna vill hämnas med besked.

Filmen är brittiska skådespelaren Emerald Fenells (The Crown, Killing Eve) regidebut och hon lyckas både tjusa och skrämmas med såväl regi som manus. Dialogen är bra mellan Cassandra och hennes förädlar samt tillfälliga trevliga pojkvän Ryan (Bo Burnham – Rough Night). 

Deras kärlekssaga är snygg att se på för Cassandra är en vacker, förförande och komplex kvinna, utan andra ambitioner än hämnd och fångad i det spel hon själv bedriver till fulländning. Mot slutet drabbas tittaren av en stor överraskning, som planar ut i en logisk vinjett där priviligierade unga män som undgått straff för sexbrott i ungdomen får sig med rivjärnet.

Musiken, skådespelet, färgerna och kapitelindelningen får en att tänka på Quentin Tarantino och visst är Promising Young Woman en film som når upp till nästan samma nivå.

Britten Carey Mulligan som först skrällde till i Shame 2011 och sedan i tv-serien Collateral och senare i filmerna Mudbound och The Dig är som vanligt utomordentligt bra.

Skenet bedrar. Cassandra (Carey Mulligan) är farligare än hon ser ut i utsökt fina filmen Promising Young Woman.

Koreaner på jakt efter den amerikanska drömmen

 Lee Isaac Chung har gjort en något förutseende men varmhjärtad film om en koreansk familj som slår sig ned på bondvischan i Arkansas på jakt efter den amerikanska drömmen

Minari

✮✮✮✮✩

Regi & manus: Lee Isaac Chung.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Steven Yeun, Yeri Han.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 55 min.

Bong Joon Ho lyfte den koreanska dramafilmen upp på en hög piedestal men sin senaste film Parasite. Det har fått människor att lystra till när en ny koreansk film dyker upp på vita duken.

Till dem hör Lee Isaac Chungs sexfaldigt Oscarnominerade Minari, även uppmärksammad med BAFTA-priser, mm.

Minari visar att välståndet inte kommer gratis då familjen med far, mor, dotter och son slår sig ner i ett simpelt hus på hjul ute på landte i Arkansas för att odla vad den rika joden har att ge. Jacob (Steven Yeun) och Monica (Yeri Haan) är två unga föräldrar som lämnade Korea för framtidslandet USA. Efter att ha slitit på en kycklingfabrik i Kalifornien har de styrt till Arkansas med sina två barn, Anne (Noel Cho) och David (Alan S. Kim). Jacob när en dröm om att odla koreanska grönsaker men Monica är missnöjd och vill flytta till stan och helst lämna Arkansas.

Snabbt uppstår det schismer och ingenting blir lättare när mormor Soonja (Yuh-Jung Youn) kommer för att vara barnvakt. Med sin excentritet – hon svär och spelar kort – blir hon en nagel i ögat för hjärtsjuka, lillgamla David.

Ny öppning

Men mormor ser också möjligheten att odla minari, vattenselleri, i bäcken en bit bort, vilket öppnar en ny dörr när otur och missväxt knackar på. Svårigheter att smälta in i gemenskapen skrivs inte på näsan utan i stället pekar regissören på fascinerande udda typer, som en religiös kuf som släpar omkring på ett kors längs vägarna på söndagen, och blir bästa vän med Jacob.

Det behövs svårigheter för att svetsa samman familjen och den varma och äkta känslan i filmen gör sitt för att skapa en filmupplevelse som håller. Filmens musik är bra liksom skådespelet där lill David (Alan S. Kim) och mormor (Yuh-Jung Youn) stjäl föreställningen.

Arbetsamt.En koreansk familj i Arkansas svetsas samman när de letar efter den amerikanska drömmen som bönder på bondvischan.