Juho Kuosmanens filmatisering av Rosa Liksoms roman Hytti nro 6 tar åskådaren med på en i tågresa i Sovjet långt bakom Guds rygg. Nostalgi och stämningar är filmens största behållning.
Kupé nr 6
✮✮✮✩✩
Regi: Juho Kuosmanen.
Manus: Andris Felsmanis, Juho Kuosmanen.
Genre: drama.
I huvudrollerna: Seidi Haarla, Juri Borisov.
Åldersgräns: 12 år.
Speltid: 1 t 47 min.
Juho Kuosmanen slog igenom med debutfilmen Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv 2016 och lyckas igen rätt bra med sin nya film.
Här saknas allt som ens lutar åt glamour och våldsamheter när han berättar rätt upp och ned om finska arkeologistuderanden Laura (Seidi Haarla) som lämnar en kärleksaffär och får tillfälle att studera hieroglyfer i Murmansk genom att ta tåget från Moskva. I hennes kupé super och trallar den oborstade unga Ljosa (Juri Borisov) och det uppstår direkt en dålig stämning mellan de två, en stämning som småningom förbyts i vänskap och kanske litet till.
Isen börjar lossna ordentlig på restaurangvagnen där nästan allt ätbart är slut men vodkan flödar och Juris mammas kryddgurkor smakar som tilltugg.
Förbrödning
Äkta, ruggiga människor i en värld som fylls av armod och smuts befolkar environgerna där det mellan huvudpersonerna ändå uppstår något som liknar en själarnas förbrödring.
Små avstickare med bil ut mot snöiga vidder och Ishavet uppe i norr, där kapsejsade fartyg står som stora strandade valar eller dinosaurier längs stränderna, ger en fingervisning om ett samhälle i förfall.
Men deras Lada spinner på och väl framme i Murmansk är det karga, storslagna landskapet ungefär den enda behållning Laura får av sin visit. Borisov är en bra skådespelare men Haarla är filmens blickfång som med sin naturalism och oförställdhet ger löften om kommande stordåd.
Att filmen inte direkt följder romanförlagan stör inte, filmen fick andra priset i Cannes, dvs. Cannes Grand Prix. Den visar att en story inte behöver berättas med utropstecken när små medel bra räcker till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar