måndag 30 mars 2015

Chans att se A Clockwork Orange gratis i dag

 Bio Rex s.k. stadsförevisningar, där publiken har tillfälle att gratis se utvalda favoritfilmer av Borgåbor med film som intresse går i kväll in på slutrakan med filmen A Clockwork Orange kl. 17.30. Filmen är som sagt gratis men man bör lösa ut sin biljett först.

BORGÅ. Filmen är den jag valt och jag kommer att hålla en kort introduktion innan förevisningen kör igång.
Den grundar sig på Anthony Burgess roman från 1962 som Stanley Kubrick gjorde till film 1971. En fiktiv och utravåldsam berättelse om den unge Alex som hör till en subkultur ungdomar som rånar, våldtar och till sist mördar. Efter premiären väckte den ett stort moraliskt färgat rabalder i England.

Alex har mördat och för att slippa ett långt fängelsestraff går han med på ett rehabiliteringsprogram i fängelset. Men det går inte som förväntat. Filmens poäng är hur långt samhället kan inskränka på den personliga fria viljan för att skapa ordentliga medborgare.
Stanley Kubrick är min favoritregissör. Andra favoriter är b.a. Klaus Härö med sin senaste film Fäktaren, Paul Thomas Anderson med en film som Magnolia, Roy Anderson med nyaste En duva satt på en gren och funderade på tillvaron och Quentin Tarantino med t.ex. Inglorious Basterds.
Men Stanley Kubrick skiljer sig från  de flesta andra regissörer för att han enligt mig aldrig gjort en dålig film. 
Så tycker inte alla. När jag såg A Clockwork Orange i början av 1970-talet med min blivande hustru ville hon lämna biografen nästan med det samma. Det har varken hänt förr eller senare. Jag fick ta i henne och säga att försök nu se hela filmen innan du fördömer den. 
Den som inte sett filmen kan avgöra själv hur den känns för var och en på det personliga planet. För mig blev det en film som stannade kvar i minnet som en av de bästa jag sett.


A Clockwork Orange visas i dag den 30.3. kl. 17.30 gratis på Bio Rex. Åldersgränsen är 16 år.

tisdag 24 mars 2015

Berörande men ändå osentimentalt

Oscarvinnaren Still Alice är en film som några gånger sätter hjärtesträngarna i dallring. Men trots att den är förutsebar och stråkarna ibland drar igång ordentligt känns den varken för pompös eller för sentimental och ger en saklig bild av den fuktade sjukdomen Alzheimer.

Still Alice
★★★★
Regi: Richard Glatzer, Wash Westmoreland.
Manus: Richard Glazer, Wash Westmoreland utgående från Lisa Genovas roman.
I huvudrollerna: Julianne Moore, Alec Baldwin, Kristen Stewart.
Barntillåten.
Speltid: 1 t 41 min.
Borgåpremiär: 20.3.15.

Filmen i Richard Glazers och Wash Westmorelands (The Last of Robin Hood) regi  grundar sig på Lisa Genovas roman Fortfarande Alice. Centralgestalt är den framgångsrika lingvistikprofessorn Alice Howland, tolkad av den också som karaktärsskådespelare bekanta Julianne Moore som med filmen fick en Oscar i vårvintras för bästa kvinnliga huvudroll.
På tok
Alice föreläser vid Colombia University i New York och firar i början av filmen 50-årskalas med familjen, dvs. tre präktiga, redan utflugna barn och en framgångsrik äkta man (Alec Baldwin).
Men något är på tok, något stämmer inte. Alice börjar tappa ord och lokalsinne och beställer tid hos en neurolog som efter några besök ställer den hårresande diagnosen presenil Alzheimers sjukdom, minnessvikt i ovanligt unga år. Sjukdomen har varit svår att diagnosticera eftersom intelligenta personer har förmågan att lättare dölja symptomen fram till ett visst skede. Att sjukdomen dessutom visar sig vara ärftlig gör allt ännu svårare, då också barnen är i riskzonen.
Vardagen
Filmen följer Alices tragiska vardag, sakligt och utan onödigt buller, dramatiken yppar sig främst i svårigheterna för familjen och Alice på hennes väg mot ett oundvikligt minnestöcken.
Ena gången vet hon inte om att hon talar till sin egen dotter, en annan gång hittar hon inte toan och kissar på sig.
Kristen Stewart (Twiligt-filmera) som inte direkt rosat marknaden i tidigare filmproduktioner visar nu lejonklon som familjens svarta får, en revolutionslysten ung skådespelare. Hon var dottern som hade de största meningsskiljaktigheterna i familjen med sin mor som tonåring, men när det gäller blir hon mammans hjälp och stöd.
Alec Baldwin gör en standarroll som äkta man i skärselden mellan karriären och en obotligt insjuknad hustru. Julianne Moore som redan lyst till ordentligt i filmer som Magnolia och The Hours har fått en roll som gjord för henne, hon ger både det tragiska och det som ännu är hoppingivande ett ansikte som berör. 




Hjälpare i nöden. Kristen Stewart och Julianne Moore i sevärda Still Alice. Foto: Filmikamari.


Actiongenren fick dyrt inhemskt tillskott

Jalmari Helander ( Rare Exports) gör med filmen Big Game en ny inmutning inom actiongenren i inhemsk film, helt i Renny Harlins anda. Klichéfylld och utan överraskningar har filmen som blev den dyraste inhemska produktionen ändå sina stunder, främst tack vare amerikanska skådespelare med Samuel L. Jackson i förarsätet.

Big Game
★★✩✩✩
Regi & manus: Jalmari Helander.
Genre: actionthriller.
I huvudrollerna: Onni Tommila, Samuel L. Jackson.
Åldersgräns: 12 år.
Speltid: 1 t 30 min.
Borgåpremiär: 20.3.15.


Filmen handlar om 13-åriga Oskar (Onni Tommila - Rare Exports) som uppe i Lappland ska genomgå en manlighetsrit. Det innebär att han värnats komma hem med storvilt och bevisa sin manlighet inför traktens män.
Som åskådare hajar man till nästan omedelbart. Det som ska föreställa Lappland är filmat i Tyskland med sina storståtliga bergsmassiv. Det ger filmen en visuell potential som borde imponera också utomlands, fastän vi talar om "fake" för den goda sakens skull.
Så det är till Lappland som en till Finland anländande amerikansk president Moore (Samuel L. Jackson) dimper ned i direkt ordagrann mening när terrorister skjuter ned planet med eskort. Oskari hamnar mitt i hetluften och blir presidenten Moores följeslagare och räddning när terroristerna tar upp jakten på det verkliga storviltet (big game).
Enkelspårigt
Manuset följer ett mycket rätlinjigt och enkelt spår med goda och onda på var sin sida lagen och dödligt i luven på varandra.
Oskari och presidenten blir naturligtvis bästisar och att de över huvudtaget klarar sig orsakar förvånade ögonbryn i USA där försvarsministeriets mannar följer med vad som pågår i finska ödemarken. 
Big Game är en film som visserligen håller måttet inom den genre den den stilmässigt hänför sig till men klichéerna är av den kaliber att den i huvudsak riktar sig till en okritisk stor massa för vilken dylik filmkonst är det som lockar. Slutet lämnas också aningen öppet så man rentav kan vänta sig en uppföljning.



Storvilt från USA. Samuel L. Jackson och Onni  Tommila finner varandra i Big Game. Foto: Filmikamari/ Stehanie Kulbach.


onsdag 11 mars 2015

Tänkande robot i scifi-thriller

Sydafrikanen Neill Blomkamps nya film Chappie harvar på i samma själslandskap som hans tidigare filmer District 9 och Elysium. Det är våldsmättad sci-fi på ytan och filosofiska funderingar om artificiell intelligens på ett djupare plan.

Chappie
★★★✩✩
Regi & manus: Neill Bomkamp.
Genre: scifi, thriller.
I huvudrollerna: Sharlto Copley, Dev Patel, Hugh  Jackman.
Åldersgräns: 16 år.
Speltid: 1 t 54 min.
Borgåpremiär: 6.3.15.

Chappie som utspelas i en nära framtid handlar om ett Sydafrika där kriminella ligor härjar vilt och polisen är nere i brygga. Ända tills den unga dataingenjören Deon (Dev Patel - Slumdog Millionaire) lyckas konstruera s.k. droider, effektiva robotpoliser i människostorlek som i polisens tjänst får kriminaliteten att minska drastiskt. Hans arbetskamrat Vincent (Hugh Jackman - Wolverine) konkurrerar med den monstruösa Moose roboten, men får nobben av företagets chef (Sigourney Weaver - Alien-filmerna).
Vad ingen anar är att Deon gått ett steg längre och arbetar på en prototyp för en robot med artificiell intelligens som har medvetenhet och kan känna smärta. 
När ett gäng kriminella kidnappar honom  och den nya roboten tvingar de Deon att skruva ihop den, döper den till Chappie (Sharlto Copley - District 9) och tar den med på en stort rån.
Men först måste Chappie uppfostras som vilket litet barn som helst och lära sig livets grunder och moralkodex, vilket tack vare hans superintelligens visserligen går snabbt, men ändå inte spikrakt. Det beror bl.a. på att Deon och Chappies kriminella mor och far har olika syn på vad som är "rätt och fel", vilket resulterar i komiska men också farliga situationer allt medan Chappie utvecklas till en arg ung tonåring. Det blir såväl fram- och motgångar som hjärtskärande situationer längs vägen.
Vändning
Filmens vändning kommer när Vincent får nys om Chappie och lyckas radera ut alla droid-poliser via datornätet och skapa totalt kaos så de kriminella igen håller på att ta över, allt gjort i syfte att han egens Moose-robot ska få visa vad den kan. 
Intresset i filmen ligger i Chappies utveckling och tankar om konstgjord intelligens, medvetande och människans framtid. Kanske vi lever i en vändpunkt när all teknologi omkring oss kan bli upptakten till en artificiell intelligens som raderar ut människosläktet, bl.a. Stephen Hawking hyser dylika farhågor.
Chappie är en film med flera oväntade vändningar, den utvecklas hela tiden och har paralleller till filmer som District 9, Robocop och A.I. Artificiell intelligens. Någon storfilm kan man inte tala om men nog om en film med högt underhållningsvärde och litet ovanligare tankegods. 


En robots uppväxt. Chappie lär sig den smärtsamma vägen vad livet och att växa upp betyder.



måndag 9 mars 2015

En djupdykning i livets besynnerlighet och komik


Det finns ordinära och mera ovanliga regissörer och så finns Roy Andersson


En duva satt på en gren och funderade på tillvaron
★★★★
Regi & manus: Roy Andersson.
Genre: dramakomedi.
I huvudrollerna: Holger Andersson. Nils Westerblom, Viktor Gyllenberg.
Åldersgräns: 12 år.
Speltid: 1 t 41 min.
Borgåpremiär: 6.3.15.

Hans tredje film om att vara människa En duva satt på en gren och funderade på tillvaron känns ibland så märklig och seg att man inte vet till sig, men så kommer de där långa tagningarna, med varje liten detalj precis på rätt plats, översköljd med en karakteristisk svart humor och man måste flagga vitt.
Låt filmen föra
Roy Andersson är en regissör, vars filmer man egentligen inte ska försöka förstå sig på utan bara låta föra sig med av. En sak är garanterad - man vet aldrig vad som väntar bakom hörnet.
När Andersson tog emot Guldlejonet för En duva satt på en gren och fundera på tillvaron på Venedigs filmfestival var han djupt rörd, framhålls det i filmtidningen Episodi. Enligt många var det verkligen på tiden att han uppmärksammades.
Retsam och rolig
Anderssons människotrilogi började med Sånger från andra våningen och fortsatte med Du människa åren 2000 och 2007.
I sin nya film är Roy Andersson retsam och rolig. Det retsamma och litet provokativa hittar vi i det vardagliga, som oftast är trist, brunmelerat eller bara grått. Ute som inne.
Vi ställs inför sådant som vi ser men ändå inte ser. Här finns människor som sitter och slöar på krogen, men inledningsvis dör tre personer knall och fall. Flera gånger upprepar de sig som papegojor när de talar i telefon med den enfaldiga frasen "Det är fint att höra att ni har det bra. Jag sa att det är fint att höra att ni har det bra".
Tematisk berör Andersson nu som tidigare människans sårbarhet, förödmjukelser och brist på empati. Anderssons människor är vita i ansiktet och därför kanske clowner, personer som man får skratta åt om man vill. Och man gör det. Ibland.
Tablåer
Handlingen utspelas i 39 scenbilder, där den röda tråden, om man dristar sig att kalla det så, hålls ihop av två äldre män som reser omkring för att sälja skämtartiklar. Rekvisita består av vampyrtänder, en skrattdyna och en gummimask föreställande en ful gubbe med en tand.
Affärerna går dåligt, skulderna hopar sig och kumpanerna börjar gå varandra på nerverna. Det uppstår fnurror på tråden.
Men när det till synes banala och litet groteska träder tillbaka ser vi fantastiska scener som på Halta Lottas krog i Göteborg året 1943, ett utskänkningsställe där alla unga män betala sina supar med att kyssa Lotta och sjunga i stämmor så det skallar i glasen.
Filmens klimax är den långa scenen där Karl XII på väg mot Poltava rider in med häst på en krog i nutid. Utanför drar en ändlös karavan av hans karoliner förbi med flaggor, hillebarder och till trummors dån, till fots och till häst. När krigarna senare återvänder är det en slagen armé som defilerar förbi krogen. Här gör den statiska kameran, de vitpudrade ansiktena och det oväntade underverk.
En duva satt på en gren och funderade på tillvaron är en särgenen film, med en väldigt ovanlig humor. Det betyder att den riktar sig till ett begränsat åskådarsegment. En del blir garanterat besvikna. Men hör man till målgruppen är filmen ett måste.



På väg mot Poltava. Då- och nutid möts på krogen i Roy Anderssons säregna film. Nätbild.

fredag 6 mars 2015

Fäktaren – en mycket härösk film

Den som sett Borgåregissören Klaus Härös tidigare filmer känner igen sig i Fäktaren. Det är kvalitet ut i fingerspetsarna: ett starkt manus, ett fint fotoarbete och den för Härö karakteristiska förmågan att ge barn en personregi som igen imponerar.

Fäktaren
★★★★
Regi: Klaus Härö.
Manus: Anna Heinämaa.
Genre: drama.
I huvudrollerna: Märt Avandi, Ursula Ratasepp.
Åldersgräns: 7 år.
Speltid: 1 t 39 min.

En del säger att Klaus Härös filmer spelar mycket på känslorna och är förutsägbara. Det kanske stämmer till en viss del, men då är det skäl att komma ihåg att Klaus Härö är förespråkare för en kristen, human livssyn - ett sätt att se på tillvaron, som han sällan för till torgs, men som influerat bland annat hans filmer. Inte undra på att han i januari tilldelades 2014 års pris av Stiftelsen för luthersk kultur.
Det betyder också att han som regissör väljer manus och tar sig an berättelser med djupare mening, storyr i vilka kampen mellan "ont och gott" utkristalliseras i till synes enkla men dramaturgiskt ytterst finslipade helheter. Härös produktioner skiljer sig därmed markant från det i våra inhemska mainstreamfilmer ständigt förekommande supandet, våldet och misären, som oftast bara skapar ångest.
Från början
Härös humana anslag märktes med tydlig skärpa redan i Härös första långfilm Elina - som om jag inte fanns (2003) och fortsatte i Den bästa av mödrar (2005); Den nya människan (2007) och Post till pastor Jakob (2009).
Ett annat för Klaus Härö karakteristisk drag är att inte dra ut på sina filmer. I dag då t.ex. många Hollywoodfilmer har en speltid på mellan 2-3 timmar väljer Klaus Härö att begränsa sina bildberättelser till drygt en och en halv timme. För att det inte behövs mera. Storyn är färdig, poängen har gått hem.
Fäktaren
Fäktaren har Finlandspremiär den 13 mars men visades som s.k. Seniorbioföreställning i Borgå den 4 mars.
Händelserna utspelas i Estland under Sovjetstyret, närmare bestämt i den lilla estniska staden Hapsal på tidigt 1950-tal, där barnen i en liten skola i Endel får en ny gymnastiklärare (Märt Avandi).
Han ska lära dem skida men därav blir det ingenting. I stället börjar den tidigare elitfäktaren att undervisa skoleleverna i fäktning
De förvånade och litet motsträviga barnen är snart mer än ivriga att lära sig allt  om den udda sportgrenen, då skolans rektor, myndighetspersoner och folk i partitoppen sätter sig på tvären. Men Endel får skolelevernas föräldrar på sin sida och undervisningen i fäktning får fortsätta.
Lojalitetskamp
Dramat tätnar och förvandlas till en gemensam resa och lojalitetskamp.
Dels beror det på att eleverna erbjuds tillfälle att delta i en nationell fäktningstävling mellan sovjetiska skolor i Leningrad tillsammans med sin lärare, dels för att Endel har ett förflutet som gör att den sovjetiska statsmakten är honom i spåren.
Valet står mellan att resa till Leningrad med risk för att bli fängslad av myndigheterna och ge barnen tillfället att visa vad de lärt sig eller låta tillfället glida ur händerna och kanske klara sig.
Thrillerdrag
Fäktaren är en film som tätnar filmmeter för filmmeter. Berättelsen är genuint fängslande och blir till sist en ren thriller där relationen mellan barnen och de vuxna ställs på sin spets. Samtidigt mognar Endel från eremit till en lagspelare med känsla och ansvar för sina unga adepter.
Den populära estniska skådespelaren Märt Avandi gör ett utmärkt bra arbete, också Ursula Ratasepp som hans käresta övertygar, men filmens största behållning är barnskådespelarna. Man kan inte annat än förundra sig över hur Härö fått dem att agera så bra, inte minst för att filmens språk är estniska och litet ryska.

Visst, Fäktaren spelar på känslorna, men hur man än vänder på saken har Klaus Härö igen skapat en kvalitetsfilm med djup och mening. Filmen är ett samarbete mellan Finland, Estland och Tyskland.

Kvalitet. Klaus Härös film Fäktaren tätnar från persondrama till ren thriller men har ett djup som består. Foto: Filmikamari.