Den som sett Borgåregissören Klaus Härös tidigare filmer känner igen sig i Fäktaren. Det är kvalitet ut i fingerspetsarna: ett starkt manus, ett fint fotoarbete och den för Härö karakteristiska förmågan att ge barn en personregi som igen imponerar.
Fäktaren
★★★★✩
Regi: Klaus Härö.
Manus: Anna Heinämaa.
Genre: drama.
I huvudrollerna: Märt Avandi, Ursula Ratasepp.
Åldersgräns: 7 år.
Speltid: 1 t 39 min.
En del säger att Klaus Härös filmer spelar mycket på känslorna och är förutsägbara. Det kanske stämmer till en viss del, men då är det skäl att komma ihåg att Klaus Härö är förespråkare för en kristen, human livssyn - ett sätt att se på tillvaron, som han sällan för till torgs, men som influerat bland annat hans filmer. Inte undra på att han i januari tilldelades 2014 års pris av Stiftelsen för luthersk kultur.
Det betyder också att han som regissör väljer manus och tar sig an berättelser med djupare mening, storyr i vilka kampen mellan "ont och gott" utkristalliseras i till synes enkla men dramaturgiskt ytterst finslipade helheter. Härös produktioner skiljer sig därmed markant från det i våra inhemska mainstreamfilmer ständigt förekommande supandet, våldet och misären, som oftast bara skapar ångest.
Från början
Härös humana anslag märktes med tydlig skärpa redan i Härös första långfilm Elina - som om jag inte fanns (2003) och fortsatte i Den bästa av mödrar (2005); Den nya människan (2007) och Post till pastor Jakob (2009).
Ett annat för Klaus Härö karakteristisk drag är att inte dra ut på sina filmer. I dag då t.ex. många Hollywoodfilmer har en speltid på mellan 2-3 timmar väljer Klaus Härö att begränsa sina bildberättelser till drygt en och en halv timme. För att det inte behövs mera. Storyn är färdig, poängen har gått hem.
Fäktaren
Fäktaren har Finlandspremiär den 13 mars men visades som s.k. Seniorbioföreställning i Borgå den 4 mars.
Händelserna utspelas i Estland under Sovjetstyret, närmare bestämt i den lilla estniska staden Hapsal på tidigt 1950-tal, där barnen i en liten skola i Endel får en ny gymnastiklärare (Märt Avandi).
Han ska lära dem skida men därav blir det ingenting. I stället börjar den tidigare elitfäktaren att undervisa skoleleverna i fäktning
De förvånade och litet motsträviga barnen är snart mer än ivriga att lära sig allt om den udda sportgrenen, då skolans rektor, myndighetspersoner och folk i partitoppen sätter sig på tvären. Men Endel får skolelevernas föräldrar på sin sida och undervisningen i fäktning får fortsätta.
Lojalitetskamp
Dramat tätnar och förvandlas till en gemensam resa och lojalitetskamp.
Dels beror det på att eleverna erbjuds tillfälle att delta i en nationell fäktningstävling mellan sovjetiska skolor i Leningrad tillsammans med sin lärare, dels för att Endel har ett förflutet som gör att den sovjetiska statsmakten är honom i spåren.
Valet står mellan att resa till Leningrad med risk för att bli fängslad av myndigheterna och ge barnen tillfället att visa vad de lärt sig eller låta tillfället glida ur händerna och kanske klara sig.
Thrillerdrag
Fäktaren är en film som tätnar filmmeter för filmmeter. Berättelsen är genuint fängslande och blir till sist en ren thriller där relationen mellan barnen och de vuxna ställs på sin spets. Samtidigt mognar Endel från eremit till en lagspelare med känsla och ansvar för sina unga adepter.
Den populära estniska skådespelaren Märt Avandi gör ett utmärkt bra arbete, också Ursula Ratasepp som hans käresta övertygar, men filmens största behållning är barnskådespelarna. Man kan inte annat än förundra sig över hur Härö fått dem att agera så bra, inte minst för att filmens språk är estniska och litet ryska.
Visst, Fäktaren spelar på känslorna, men hur man än vänder på saken har Klaus Härö igen skapat en kvalitetsfilm med djup och mening. Filmen är ett samarbete mellan Finland, Estland och Tyskland.
Kvalitet. Klaus Härös film Fäktaren tätnar från persondrama till ren thriller men har ett djup som består. Foto: Filmikamari.
