Lady Gaga lyser i musikmelodrama

Det är Lady Gaga som gör att musikmelodramat A Star is Born blir en hyfsad film. Men också Bradley Coopers förstlingsverk som regissör är bra. Mest mainstream är manuset.

A Star is Born

★★★✩✩

Regi:

Manus: Eric Roth, Moss Hart, m.fl.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Lady Gaga, Bradley Cooper.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 16 min.

Vad jag inte visste är att filmens story om en stigande ung kvinnlig sångstjärna och en manlig beskyddare och medhjälpare som hamnar på dekis, har berättats många gånger om, den nu aktuella är den fjärde i ordningen. Den första såg dagens ljus 1937, år 1954 stod James Mason och Judy Garland i rampljuset och 1976 var Kris Kristofferson och Barbara Streisand i huvudrollerna. Det höjer ytterligare på Bradley Coopers aktier som i filmen visar både att han kan sjunga och att han kan regissera.

Mot bottnen

I rollen som Jack spelar han en country/popstjärna som drar bra med publik men har problem med både alkohol och droger. När han efter en gig råkar se unga Ally sjunga Edith Piaf blir han betagen  men hon är bara måttligt intresserad att slå följe med honom. När Jack till sist övertalar Ally att sjunga en duett med honom öppnar sig en ny värld. Ally stiger med raketfart mot höjderna och Jack är till en början idel solsken, men sedan tar dels avundsjukan, dels tristessen över hans eget liv tyglarna och det bär iväg mot bottnen.

Storyn är mer än förväntad men filmen lyckas ändå skapa trovärdiga kontraster och spänningar mellan de sjungande aktörerna. Att Bradley Cooper, som mest gjort ganska intetsägande roller med undantag för American Sniper, övertygar som sångare är en positiv överraskning men med handen på hjärtat är det Lady Gaga som med sina charmiga, genomtolkade uppträdanden höjer filmen till en ny nivå. Hon är en av popmusikens stora men visar också att hon kan skådespelets ädla konst i sin naturalistiska rolltolkning. Sångerna i filmen imponerar mycket och lyfter med sig tittaren också när det är som mest melodramatiskt mot slutet.

En stjärna föds. Lady Gaga och Bradley Cooper nöts mot varandra i musikdramat A Star is Born.

Uppgörelser på hotell

Sju för varandra okända personer möts på ett sjaskigt hotell. Det är upptakten till en händelsekedja där tittaren sitter med förvåningens finger i häpnadens mun och bara njuter av en bra upplagd våldsthriller. Drew Goddards film Bad Times at the El Royale är en story där ingenting är som det ser ut.

Bad Times at the El Royale

★★★★★

Regi & manus: Drew Goddard.

Genre: kriminaldrama, thriller.

I huvudrollerna: Jeff Bridges, Chris Hemsworth, Cynthia Erivo, Lewis Pullman.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 22 min.

Drew Goddard blev kändis i.o.m. horrorfilmen The Cabin in the Woods 2012 och återvänder nu mer taggad än någonsin. Hans manus är skarpt och bitande och regin lysade men också en bugning till Quentin Tarantino i en film som håller hela sina nästa 2,5 timmar.

En bil kör fram till Hotel El Royale där gränsen mellan Kalifornien och Nevada går mitt igenom byggnaden. En man kommer in i ett av hotellrummen, sedan får han besök, ett hagelgevär avlossas och vi förflyttas tio år framåt i tiden. Incidenten avspeglar sig på det som följer.

Gäst på gäst

Det är nu i slutet på 1960-talet och det en gång så snofsiga hotellet har mist sin lyster, men jukeboxen är still going strong och här spelas den tidens schlagers och poplåtar som ger stämningen en skön inramning. 

Den första gästen är en sångerska (Cynthia Erivo – Harriet) som aldrig uppnådde den framgång hon var värd och hon får snart sällskap av en till åren kommen präst (Jeff Bridges – Big Lebowski) och en dammsugarförsäljare (John Hamm – Malmen ) med en förfärlig svada på gång.

Följande gång en bildörr slår igen framför hotellet efter en våldsam sladd på bilen är det en ung tilldragande kvinna i solgalsögon (Dakota Johnson – Fifty Shades of Grey) som med frän replikering undertecknar hotelliggaren med Fuck you. Portieren är en ung man (Lewis Pullman – The Strangers: Prey at Night) med starka samvetskval över sitt tidigare liv, som kort presenterar hotellet för gästerna. Och snart börjar det hända saker.

Pusselthriller

Flera gäster anländer, spänningen stiger trots ett sävligt tempo och man väntar med förtjusning på vad som blir nästa steg i denna pusselthriller, där besökaren i varje rum presenteras som ett kapitel för sig, som i en äkta Tarantinofilm.

Tillbakablickar ger kött på benen och när Chris Hemsworth (Thor, Avengers), sektledare med idel onda avsikter, stiger in i hotellet brakar helvetet lös.

Bad Times at the El Royale har redan en lovande rubrik och alla förväntningar infrias. Det blir givetvis många lik och flera för tittaren ”fel” personer biter i gräset innan krutröken har lagt sig.

Storyn och strukturen är utmärkta och skådespelet starkt. I främsta rummet står Jeff Bridges, Cynthia Erivo och Lewis Pullman. En av höstens stora filmöverraskningar utan vidare.

Gäster på hotell. John Hamm, Jeff Bridges och Cynthia Erivo är de som anländer först till El Royale innan det börjar hända saker. En av höstens bästa filmer.

En helt annorlunda vuxensaga

Två individer i marginalen dras till varandra och blir på sätt och vis ett slags par. Gräns är en film som förbluffar tittaren och är garanterat ett udda blomster som tilltalar trots många äckliga detaljer.

Gräns

★★★★✩

Regi: Ali Abbasi.

Manus:  Ali Abbasi, Isabella Eklöf, John Ajvide Lindqvist, baserad på den sistnämndes novell.

Genre: drama, thriller, fantasy.

I huvudrollerna: Eva Melander, Eero Milonoff.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 50 min.

Ali Abbasi är fortfarande en rätt okänd regissör med svensk-iranskt påbrå, som 2016 debuterade med långfilmen Shelley. Tills nu, vågar jag  påstå. Om man nämner att Gräns grundar sig på John Ajvide Lindqvists novell med samma namn och tillägger att det var han som också skrev novellen Låt den rätte komma in, där en vampyr skapade sprickor i den svenska idyllen, börjar vissa saker klarna.

Vi befinner oss igen i ett gränsland där fantasi och verklighet slår lovar om varandra och det är inte fel att påstå att Gräns har vissa likheter med Guillermo del Toros fantasyfilmer.

För gräns bockade Ali Abbas i Cannes för priset i klassen Un Certain Regard, vilket innebär att det handlar om en ovanlig film, långt utanför mainstreamstråket. Den utsågs också till Sveriges Oscarbidrag i serien Bästa utländska film.

Specialtullare

En stark sminkad Eva Melander (Flocken, tv-serien Bron) är tulltjänstemannen Tina, ful som stryk, som emellertid kan lukta sig fram till människors känslor och därför är en osviklig medhjälpare när det gäller att sätta fast människor som försöker smuggla in än det ena, än det andra. Tack vare sin pricksäkerhet har hon hittat sin plats i samhället, trots att hon vantrivs med sin velige pojkvän och en far (Sten Ljunggren - Pistvakt) med en vacklande psykisk och fysisk hälsa.

Nya grepp

Allt förändras när hon möter Vore (Eero Milonoff – Remu Aaltonen i filmen Ganes) i ett tjänsteärende och märker att han och hon är av samma skrot och korn, dvs. de hör till trollens ovanliga släkte. 

Allt för mycket kan inte avslöjas men Gräns är en film som handlar om hur människan ser ned på de annorlunda och hur alla har rätt att leva i ett utanförskap, också ett som är mycket annorlunda. Någon flyktingdramatik handlar filmen inte om titeln till trots.

I vissa passager tänjer filmen ganska långt på god smak men står man ut med det är filmen en av de mest originella som visats i år och på långa tider. Abbasi har lyckats göra en film med personporträtt på djupet och vecklar både burdust och känsligt ut en story som trollbinder tittaren.

Skådespelarna är utmärkta, det gäller både Eva Melander och Eero Milonoff men också Sten Ljunggren som bortkollrad fadersfigur. Naturscenerierna och fotot är mycket fina och gör sitt för en bra helhet.

Det går troll i storyn. Eero Milonoff och Eva Melander tar sig ett dopp i regnet.