En krigsfilm utöver det vanliga

Superlativerna har haglat över Sam Mendes nyaste film, 1917, och inte utan orsak. Filmen från första världskriget skiljer sig markant från Hollywoods dito filmer med sina eviga hjälteglorior, kända affischnamn och förväntade intrig.

1917

✮✮✮✮✮

Regi: Sam Mendes.

Manus: Sam Mendes, Krysty Wilson-Cairns.

Genre: krigsdrama.

I huvudrollerna: Dean-Charles Chapman, George MacKay.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 59 min.

Här är det annat ljud i skällan. Två för de flesta okända kort, skådespelarna Dean-Charles Chapman och George MacKay, gör rollerna som korpral Blake och Schofield, som får i uppdrag att förhindra en brittisk attack, för att mannarna i så fall går i en fälla regisserad av tyskarna, med rena slakten som följd.

Vi befinner oss vid frontlinjen i Europa 1917 när kriget går in i sitt slutskede och uppdraget korpralerna får verkar som en dödsdom. Under en omänskligt hård tidspress ska de ta sig över fientligt territorium för att varna britterna på andra sidan. Lyckas de varsko översten som ska leda britternas anfall blir det samtidigt stopp på det tyska bakhåll som som skulle ta livet av 1.600 britter, inklusive Blakes bror. 

Sedan vidtar en film med nervkittlande spänning. Det konstiga är att ”normala” krigshandlingar nästan helt uteblir. I stället är det korpralernas väg i underjordiska tunnlar och över ödelagda krigsskådeplatser, utbrända gårdar och förstörda franska städer som står i fokus.

Överraskningar

Genast i början kommer den första överraskningen, följd av flera andra. Man vet aldrig vad som väntar bakom hörnet. Ställvis kommer man att tänka på Saving Private Ryan, men den är för mainstream, om också mycket bra, för att lämpa sig som jämförelsematerial.

Det magnifika fotot tar nästan andan ur en i nattliga irrfärder över ödelagda städer där tyskar dyker upp som gubben ur lådan.

Filmens har visserligen några affischnamn i Colin Firth och Benedict Cumberbatch men det är McKay och Chapman som bär filmen på sina axlar. Det är inte fel att kalla 1917 för en pacifistisk krigsfilm för det handlar mindre om att döda och förinta som om att helt enkelt överleva. 

Sam Mendes som gjort filmer som Road to Perdition, American Beauty och Bondfilmerna Spectre och Skyfall har en ny fin fjäder i sin hatt med 1917, som nominerat för tio Oscars, bl.a. bästa film och regi och redan belönats med en Golden Globe i bägge nämnda kategorier. En måstefilm om någon.

I hetluften. Korpral Schofield (George McKay) i gastkramande 1917.

Visst fungerar Schjerfbeck på finska

Laura Birn, fotoarbetet och konstens väsen gör filmen Helene sevärd.

Helene

✮✮✮✮✩

Regi: Antti J. Jokinen.

Manus: Antti J. Jokinen, Marko Leino.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Laura Birn, Johannes Holopainen.

Åldergräns: 7år.

Speltid:2 t 2 min.

Filmen om Helene Schjerfbeck (1842–1946) föregicks av ett våldsamt rabalder på finlandssvenskt håll för att man talar finska och filmen är finskt producerad. Jaha.

Minns någon ännu samma ramaskri när Lilla Teatern p.g.a. ekonomiska svårigheter gick in under Helsingfors stadsteaters paraply. ”Nu var det slut på svenska föreställningar på Lillan”. Jämför nuläget: ”En film om Helene Schjerfbeck måste göras på svenska”.

Inte dog Lilla Teaterns svenska pjäser och visst fungerar också filmen om en av våra stora, och samtidigt finlandssvenska, kvinnokonstnärer utmärkt på finska.

Birn lyser

I synnerhet Laura Birn (Utrensning)  gör en mycket välproportionerad och avdramatiserad huvudollsgestalt samtidigt som Rauno Ronkainens fulländade filmatisering och stiliga foto med skugga och ljus ger liv också åt de stilla, mera poetiska stunderna.

Filmen handlar om Helene Schjerfbecks tid i Hyvinge 1902-1922 där hon bodde med sin mor, men också steg fram som ett namn av betydelse och hur hennes oskyldiga förhållande med betydligt yngre målaren och författaren Einar Reuter (Johannes Holopainen – Okänd soldat) visserligen gav henne huvudbry men hon orkade resa sig och fortsätta göra stor, och alltmer avskalad konst.

Hennes självständighet och tro på sig själv tolkas med en nästan introvert magnetism av Laura Birn medan hennes väninna,  målaren Helena Westermarck, gestaltas med en följdriktig och mycket större vitalitet av Krista Kosonen. Pirkko Saisio som Helenes mor och Eero Aho som hennes bror kompar bra i birollerna.

Konsten och dess innersta väsen är ledord i en film som regissören förvandlar till en pietetsfull bugning åt Helene Schjerfbeck, vacker, själfull, ärlig och utan pådyvlad dramatik. En viss långsamhet kan inte undgås men klarar man av den är filmen värd en närmare bekantskap.

Omaka par. Förhållandet mellan Helene Schjerfbeck (Laura Birn) och Einar Reuter (Johannes Holopainen) spelar en viss men inte avgörande roll för filmen som helhet, där konsten och målarinnans storhet lyfts fram.

Nazistsatir tar ut svängarna

Jojo Rabbit skämtar ohejdat med de historiska fakta nazisterna åsamkade under andra världskriget i en satirisk hybrid man inte riktigt får grepp om.

Jojo Rabbit

✮✮✮✩✩

Regi & manus: Taika Waititi.

Genre: komisk satir.

I huvudrollerna: Roman Griffin Davis, Thomasin McKenzie, Scarlet Johansson, Taika Waititi, Sam Rockwell.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 49 min.

Aktörerna är för det mesta okända med undantag för Sam Rockwell (Three Billboards Outside Ebbing, Missouri) och Scarlett Johansson (Marriage Story, Lost in Translation). Också regissören Taika Waititi är före mig ett tämligen okänt namn, med rötterna i  Nya Zeeland och känd för filmer som Avengers: Endgame och genombrottsfilmen Thor: Ragnarök 2017.

Gömd flicka

Filmen handlar om parveln Jojo (Roman Griffin Davis) i Hitlerjugend som får reda på att hans mamma (Johansson) gömmer den judiska flickan Elsa (Thomasin McKenzie – The King) på vinden. Det får honom att tänka om vilket gör att sökarljuset börjar spela över hans och andras fördomar.

Filmen nuddar nog vid krigets grymhet men huvudsakligen framställer den nazisterna som klantskallar utan ansvar för sina handlingar.

Med sin låtsaskompis Hitler (Waititi) gör Jojo nedslag i friska naturen, i sitt hem,  lika väl som i krigshärjad stadsmiljö allt medan hans tycke för Elsa djupnar. Sam Rockwell gör en bra roll som försupen nazistofficer som degraderats att basa över sin gossarmé, ständigt med pluntan i handen. Debuterande Roman Griffin Davis är säker i huvudrollen, liksom alltid sevärda Scarlett Johansson som hans mamma.

Rockmusiken tillför filmen ett extrakick, i synnerhet i slutscenen som är värd en eloge. Men riktigt på alla cylindrar går det inte och man hade gärna sett ett litet djupare grepp, nu är det slapstick och satir som är ledstjärnorna.

Pojke med fantasivän. Roman Griffin Davis är unga Jojo som får sällskap av självaste Hitler (Taika Waititi) i satiren Jojo Rabbit.

Filmkonst med poetisk touch

Céline Sciammas franska film Porträtt av en kvinna i brand är en film där det inte händer någonting men samtidigt händer det allt. Magisk filmkonst av bästa valör.

Porträtt av en kvinna i brand

(Portrait de la jeune fille en feu)

✮✮✮✮✮

Regi & manus: Céline Sciamma.

Genre: romantiskt drama.

I huvudrollerna: Noémie Merlant, Adèle Haenel.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 2 t 1 min.

Händelserna utspelas på en isolerad ö i Bretagne i på 1760-talet, dit konstnären Marianne (Noémie Merlant) anländer för att måla ett porträtt av den unga Héloïse (Adèle Haenel). Det visar sig vara ett uppdrag som är lättare sagt än gjort. En tidigare konstnär klarade inte av det, främst för att Héloïs vägrade samarbeta. Den underliggande orsaken var att hon är på väg att giftas bort mot sin vilja men brudgummen vill först se hur hans blivande hustru ser ut. Om porträttet inte blir av förskjuts bröllopet på framtiden.

Så Héloïs är på sin vakt, men Marianne utger sig för at vara hennes sällskapsdam samtidigt som hon målar av henne från minnet på kvällarna.

Intimitet

Det dröjer inte länge innan en sällsam intimitet och direkt kärlek växer fram och Héloïse godkänner att Marianne målar av henne. Sättet som det sker på är fantastiskt. I två timmar håller regissören tittarna i sitt grepp trots ett långsamt tempo, för här talar vi om visuell poesi av en magnitud man sällan upplever. Det beror inte bara på att kvinnorna är vackra utan också på den betagande miljön där havet som fond rullar på med svulstiga vågor. 

Husets piga Sophie (Luàna Bajrami) finns med på ett hörn när hon blir gravid och en klok kvinna kommer till hennes hjälp, liksom Héloïses italienska mor (Valeria Golino). När också regissören Sciamma är kvinna är det förvisso en feministisk film, men kanske just därför gjord med en ömhet och knivskarp finess man sällan upplever. Musik av bland annat Vivaldi används sparsamt men då det händer blir filmen ett enda nervknippe av stora, starka känslor. Filmen har kallats 10-talet bästa film och vann pris för bästa manus i Cannes i år.

Känslor med gensvar. Adèle Haenel och Noémie Merlant är formidabla men också miljön är en pärla i filmen Porträtt av en kvinna i brand.