Visst fungerar Schjerfbeck på finska

Laura Birn, fotoarbetet och konstens väsen gör filmen Helene sevärd.

Helene

✮✮✮✮✩

Regi: Antti J. Jokinen.

Manus: Antti J. Jokinen, Marko Leino.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Laura Birn, Johannes Holopainen.

Åldergräns: 7år.

Speltid:2 t 2 min.

Filmen om Helene Schjerfbeck (1842–1946) föregicks av ett våldsamt rabalder på finlandssvenskt håll för att man talar finska och filmen är finskt producerad. Jaha.

Minns någon ännu samma ramaskri när Lilla Teatern p.g.a. ekonomiska svårigheter gick in under Helsingfors stadsteaters paraply. ”Nu var det slut på svenska föreställningar på Lillan”. Jämför nuläget: ”En film om Helene Schjerfbeck måste göras på svenska”.

Inte dog Lilla Teaterns svenska pjäser och visst fungerar också filmen om en av våra stora, och samtidigt finlandssvenska, kvinnokonstnärer utmärkt på finska.

Birn lyser

I synnerhet Laura Birn (Utrensning)  gör en mycket välproportionerad och avdramatiserad huvudollsgestalt samtidigt som Rauno Ronkainens fulländade filmatisering och stiliga foto med skugga och ljus ger liv också åt de stilla, mera poetiska stunderna.

Filmen handlar om Helene Schjerfbecks tid i Hyvinge 1902-1922 där hon bodde med sin mor, men också steg fram som ett namn av betydelse och hur hennes oskyldiga förhållande med betydligt yngre målaren och författaren Einar Reuter (Johannes Holopainen – Okänd soldat) visserligen gav henne huvudbry men hon orkade resa sig och fortsätta göra stor, och alltmer avskalad konst.

Hennes självständighet och tro på sig själv tolkas med en nästan introvert magnetism av Laura Birn medan hennes väninna,  målaren Helena Westermarck, gestaltas med en följdriktig och mycket större vitalitet av Krista Kosonen. Pirkko Saisio som Helenes mor och Eero Aho som hennes bror kompar bra i birollerna.

Konsten och dess innersta väsen är ledord i en film som regissören förvandlar till en pietetsfull bugning åt Helene Schjerfbeck, vacker, själfull, ärlig och utan pådyvlad dramatik. En viss långsamhet kan inte undgås men klarar man av den är filmen värd en närmare bekantskap.

Omaka par. Förhållandet mellan Helene Schjerfbeck (Laura Birn) och Einar Reuter (Johannes Holopainen) spelar en viss men inte avgörande roll för filmen som helhet, där konsten och målarinnans storhet lyfts fram.