Påtrugade sentimentaliteter

Sorgen kan vara allomfattande men mitt i den djupaste svärtan finns ögonblick som gör livet värt att leva. Det är andemeningen i Oscarsbelönade regissören David Frankels (Djävulen bär Prada) sirapsdragerade dramafilm Skönheten i allt.

Skönheten i allt

(Collateral Beauty)

★★★✩✩

Regi: David Frankel.

Manus: Allan Loeb.

Genre: drama.

I huvudrollerna: WiIl Smith, Edward Norton, Kate Winslet, Keira Knightley, Michael Peña, Helen Mirren.

Barntillåten.

Speltid: 1 t 37 min.

Sorg i övermått får den framgångsrika reklamgurun Will Smith erfara när han på höjden av sin karriär drabbas av en familjetragedi i och med sin sexåriga dotters död och på kuppen vänder livet och vännerna ryggen. Trött på arbete och livets mening går han in i en allt djupare psykos tills vännerna organiserar en drastisk plan för att nå fram till honom innan han förlorar allt och reklamföretaget gått i konkurs.

Ett starkt stjärngarde har enrollerats till filmen med namn som WiIl Smith, Edward Norton, Kate Winslet, Keira Knightley, Michael Peña och Helen Mirren och avsikten är helt uppenbart att göra en stor och berörande men också rolig och intelligent film. Tyvärr fungerar det bara sällan.

Det mesta känns nämligen översentimentalt och beräknande och några verkligt ömma beröringspunkter hittar man bara tidvis.

Komisk touch

Bäst lyckas filmen på det komiska planet när Smiths arbetskamrater Winslet, Norton och Peña anställer tre skådespelare som ska föreställa Kärleken (Knightley), Tiden (Jacob Latimore) och Döden (Mirren), tre universella krafter som Smith skriver brev till och anklagar för att livet gått över styr.

Allt är ändå inte som det ser ut och med hjälp av en hel del köksfilosofi och några extra metaplan lyckas Skönheten i allt ändå att bjuda på åtminstone sporadisk underhållning. Men jämfört med fina dramatiska episodfilmer som Magnolia och Crash drar filmen ohjälpligt det kortare strået.

Helen Mirren och Kate Winslet tar ut det mesta av sina rollprestationer, de övriga spelar rutinmässigt på halv marschfart.

Träff med Döden. Will Smith och Helen Mirren i det ojämna dramat Skönheten i allt.

Våldtäkt med humor och anstöt

Det är ovanligt hur en film lyckas kombinera ett socialt, samhälleligt och personligt känsloladdat tema som våldtäkt med humor och dessutom anstöt för den drabbade till den grad regissören Paul Verhoeven (Basic Instinct, Total Recall) gör det i filmen Elle.

Elle

★★★★✩

Regi: Paul Varhoeven.

Manus: Philippe Dijan, David Birke.

Genre: dramathriller.

I huvudrollen: Isabelle Huppert.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 11 min.

Filmen på franska börjar med direkt chockverkan då den framgångsrika  och välsituerade affärskvinnan för ett spelbolag, Michèle Leblanc (Isabelle Huppert - Pianisten) angrips i sitt hem av en okänd maskerad man. Här börjar redan varningsklockorna klämta. Oberörd borstar hon nämligen bort spåren av övergreppet liksom de skärvor som finns på golvet och berättar ”as matter of fact” för sina vänner att hon blivit våldtagen. Sedan byter hon ut låsen i huset men när våldtäkterna fortsätter, alla obehagligt realistiskt skildrade inför en känslolös hemmakatt, och Michèle närmast verkar intresserad av dem, börjar man ana ugglor i mossen.

Labil uppväxt

Och visst sitter de och ruggar i mer än en vrå.

Michèles gamla far visar sig vara en massmördare, som när det begav sig kom hem drypande av blod till sin tolvåriga dotter medan modern gick in i väggen och i nutid har genomgått en ansiktslyftning som skulle få en sten att gråta och som ligger med gigolor till vardags. Det innebär att det finns störningar av allvarlig art i hela familjen. Ja, den emotionella biten och familjelivet i allmänhet med Michèles son och eldfängd hustru och ett nyfött barn i släptåg är bestämt inte som de ska vara.

Därtill är Michèle besatt av tanken att sätta dit sin plågoande, vilket gör att Elle utvecklas till ett tillskruvat drama med tydliga thriller- och komedieffkter, där den ansattas personlighet hamnar i en allt suspektare dager och balansen mellan realism och overklighet börjar suddas ut.

Sex, våld och kättja blir ett märkvärdigt iscensatt spel där Isabelle Huppert framstår som en tecknad seriefigur som oberörd stiger upp efter varje bakslag och ger tillbaka. Det är utan tvekan också hennes förtjänst att filmen fungerar, både som en hitchcocksaktig thriller, där man aldrig vet vad som döljer sig bakom nästa hörn, och som en humorkryddad våldsfilm a la Tarantino. Men riktigt sig själv är man inte efter filmen, antagligen just vad Verhoeven har avsett.

Offer? Isabelle Huppert gör thriller- och våldsfilmen Elle till något bra, oroande  och ovanligt.

Kommunikation och sorg som problemfält

Tala om en film som vänder. Arrival med Amy Adams som språkvetaren som måste få kontakt med utomjordingar som landat i Montana är en film där man inte undgår att använda det klichéartade uttrycket ”mångbottnat”.

Arrival

★★★✩✩

Regi: Dennis Villeneuve.

Manus: Eric Heisserer.

Genre: sci-fi drama.

I huvudrollerna: Amy Adams, Jeremy Renner, Forest Whitaker.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 57 min.

Regissören Dennis Villeneuve, känd för actionthrillern Sicario från fjol, låter liksom i den nämnda filmen med Emily Blunt igen en kvinna axla huvudrollen. Intrigen är till en början enkel och effektiv: När 12 utomjordiska ovala, mörka, ägglika utomjordiska farkoster dimper ned från skyn och parkerar sig på lika många ställen på jorden uppstår skrämsel och förvirring överallt i världen. Vem är de, vad vill de, vänner eller fiender, etc?

Lingvistikprofessor Louise Banks (Amy Adams - American Hustle) handplockas för ett hemligstämplat uppdrag, där en massa viktiga, camouflageklädda militärer, ledda av överste Weber (Forest Whitaker –  The Last King of Scotland) och vetenskapsmannen Ian Donnely (Jeremy Renner - Hurt Locker) deltar.

Hennes uppgift är att hitta ett sätt att kommunicera med dem. I praktiken forslas hon upp i den utomjordiska farkosten som öppnar sig var adertonde timme, där hon förväntas tyda alla de cirkelformade bläckplumpar som utomjordingarna sprejar på en glasruta med sina tentakler. Problemet är inte lätt eftersom Heptapodsen, som de ansiktslösa, bläckfiskarna med sju tentakler har fått heta, upplever tiden som ett enda nuvarande kontinuum, dvs. cykliskt istället för linjärt. Det innebär att Banks måste lära sig att tänka om för att ha en chans att nå kontakt.

Samtidigt brinner det ordentligt i knutarna, kineserna, ryssarna och sudaneserna vill bekämpa de utomjordiska farkosterna med vapenmakt och all kommunikation mellan de beslutsfattande parterna på jorden avbryts.

Vändning

Det är i det här skedet filmen övergår i en story om kommunikation eller närmare bestämt om kommunikationsproblem i allmänhet men också om sorg.

Louise Banks har nämligen förlorat sin tonårsdotter i en obotlig sjukdom, men under kontakten med utomjordingarna börjar hon se syner och hamnar gång efter annan i den tid då hon var mor tills hon inser att hon upplever världen som de utomjordiska gästerna och samtidigt som hon ser in i framtiden ser hon också en utväg som räddar henne själv och hela världen.

Jepp, ingenting nytt under solen alltså i den meningen, världens räddare i all ära, men Arrival är en bra film. Den handlar nämligen mycket mera om idéfilosofi och existentiella frågor än om effekter i form av pang-pang med ufo:s i skottgluggen. Det har tagit sin tid men Amy Adams kan antagligen äntligen se fram emot en Oscarnominering på vårvintern för sin insats i Arrival.

Kommunikationsproblem. Amy Adams är i filmen Arrival en lingvistikprofessor som tvingas kommunicera med utomjordingar och samtidig behandla sin egen sorg.

Småfolkets kamp mot byråkratin

Många arbetslösa och sjuka i Finland känner till hur förnedrande och långsamt byråkratins processer mal på. Snäppet värre tycks det ändå vara i Storbritannien när man sett filmen I, Daniel Blake.

I, Daniel Blake

★★★★★

Regi: Ken Loach.

Manus: Paul Laverty.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Dave Johns, Hayley Squires.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 1 t 40 min.

Filmen som i år vann Guldpalmen i Cannes har en själarnas gemenskap med Aki Kaurismäkis humana filmer om fattiga, snälla och utslagna människor i samhället marginal.

Regissören Ken Loach från Storbritannien, född 1936, och känd för sina filmer med socialistisk realism, bl.a. Frihetens pris (The Wind That Shakes the Barley) som blev hans första Guldpalmenvinnare, målar i I, Daniel Blake upp en tröstlöss skiss av det brittiska socialskyddet kontra vanliga, snälla människor som fastnat i dess kugghjul. Tala om klasskillnader.

När den 59-årige snickaren Daniel Blake (Dave Johns - känd från brittiska tv-serier och som komiker) får en hjärtattack förbjuder hans läkare honom att arbeta. Försäkringskassans konsultbolag har en annan uppfattning, han uppfyller inte sjukpoängen för sjukpenning och hänvisas till att söka arbetslöshetsbidrag och ett nytt jobb.

Det blir att lära sig att skriva cv och söka bidrag på dator, ett medium som Blake aldrig använt, och han tvingas ringa ändlöst långa samtal till försäkringskassan. Ingenting lyckas men när han blir vän med den arbetslösa småbarnsmamman Katie (Hayley Squires - A Royal Night Out ) blir hans livs mål och mening att hjälpa henne – på socialbyrån, hemma och i matbanken, där hon håller på att svimma av svält.

Gripande och upprörande

I, Daniel Blake är en berörande och gripande film, samtidigt som den gör en förbannad.

Ken Loach kör nämligen på utan sidoblickar och visar på ett av välfärds (?) samhällets mest obarmhärtiga sidor - förmågan att inte kunna eller vilja ta hand om de allra svagaste.

Den som stand-up komiker kända Dave Johns är ett perfekt val som huvudrollsinnehavare: med en än bisarr, än varm humor, möter han byråkratins värsta lakejer av både manligt och kvinnligt kön.

Hayley Squires som illa utsatt småbarnsmamma är likaså en pärla, i filmtidningen Episodi, berättas att hon blev vald till rollen i ett så sent skede, att hon bara fick läsa manuset bitvis inför tagningarna. Resultatet är hur som helst strålande i en film som är i det närmaste perfekt. Visningarna i Borgå verkar tyvärr ha slutat för den här gången om den inte dyker upp igen.

Illa trängda. Hayley Squires och Dave Johns i rollerna som småbarnsmamma och arbetslös snickare i Newcastle får ingen hjälp i sin sociala nöd men hittar i stället fram till varandra i filmpärlan I, Daniel Blake.

Med greppet hårt om strupen

Don´t Breathe är en av thriller&horrorgenrens främsta skapelser som inte ger tittaren en chans att dra efter andan.

Don´t Breathe

★★★★✩

Regi: Fede Alvarez.

Manus: Fede Alvarez, Rodo Sayauges.

Genre: horror, thriller.

I huvudrollen: Stephen Lang, Jane Levy.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 29 min.

Regissören Fede Alvarez från Uruguay, känd för filmen Evil Dead, fortsätter på den gastkramande linjen i den aktuella filmen som minsann inte saknar tät spänning och en rad lämpligt utplacerade chocker.

Ett gäng ungdomar bryter sig in i en blind mans hus, där det sägs finnas en mindre förmögenhet. Med pengarna tänker de lämna den grå vardagen i Detroit bakom sig och leva det ljuva livet i drömmarnas soliga Kalifornien.

Vad de inte räknar med är att den blinda veteranen (Stephen Lang) från Irakkriget varken är försvarslös eller obeväpnad och att han har en hel uppsättning andra äss i sin rockärm.

Överraskande inslag med bl.a. en blodtörstig vakthund och ett ”offer” lika perverterat som handlingskraftigt gör att blodet snart flyter och skotten knallar.

Regissören spelar skickligt på åskådarens känslor om vem som ska klara sig samtidigt som vi alla är medvetna om att inkräktarna är brottslingar och värda sitt öde. Men är de värda all den skit som regnar ner över dem?

Bra skådespel

Jane Levy (Evil Dead) i rollen som illa utsatt kvinnlig brottsling och småbarnsmamma gör en bra roll.

Men huvudpriset går till Stephen Lang, mera känd på teaterscenerna i USA samt från filmen Avatar. Hans skräckinjagande ögon, som verkar se fastän de är blinda, garanterar en fasansfull katt- och råtta lek i en klaustrofobisk hemmamiljö som för tankarna till källarscenerna i När lammen tystnar.

Och när man redan väntar sig ett hyfsat slut fortsätter bestialiteterna  med förnyad styrka. Inget för nervsvaga med andra ord, men för den som har mage för dylik ”underhållning” är Don´t Breathe en högtidsstund.

Ingen snäll, gammal gubbe. Stephen Lang i skräck- och thrillerfilmen Don´t  Breathe gör en övertygande gestaltning som den blinda mannen.

Revisor med krut i nävarna

Matematikgeni och autistiskt syndrom är en kombination som får personen att se på siffrorna på ett annat sätt en vanliga revisorer. Dessutom lever Ben Afflecks revisor ett dubbelliv som får likhögarna att växa på ett rätt oväntat sätt i filmen The Accountant.

The Accountant

★★★✩✩

Regi: David O´Connor.

Manus: Bill Dubuque.

Genre: Thriller.

I huvudrollen: Ben Affleck, Anna Kendrick.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 8 min.

Man kunde tänka sig att alla actionthrillers är litet likadana men regissören David O´Connors– Warrior) nyhet The Accountant har en intrig som öppnar åskådarens ögon först en god bit in i filmen.

Revisorn Christian Wolff (Ben Affleck – Argo, Gone Girl) är en gudabenådad revisor som har siffror på hjärnan och arbetar för suspekta halvkriminella drogkarteller som idkar penningtvätt i  stor skala.

Inledningsvis blir tittaren insatt i hans barndom som ett problematiskt, annorlunda barn med en krävande militärofficer som far. Fadern låter i alla fall sin äldre son och hans lillebror lära sig kampsporternas ädla konst för att undgå styck i skolan. Gissa om det behövs längre fram i filmen, det samma gäller Wolffs särintresse skytte.

I nutid får revisorn Wolff tillsammans med den unga revisorn Dana Cummings (Anna Kendrick – Pitch Perfect) uppdraget att reda ut ett stort penningsvinn i ett hederligt företag som tillverkar proteser. Också Dana har en fallenhet för siffror i litet högre grad än normalt funtade personer och mellan dem uppstår en själarnas gemenskap.

Wolff hittar givetvis felet i företagets bokföring under en natts arbete med bokföringsmappar och egna uppdateringar på ett rum försett med glasväggar, samtidigt som en FBI-agent för finansministeriets del börjar syna i sömmarna alla de dödsfall som hopats i samband med revisorns tidigare arbetsuppdrag.

Våldsamt

I det här skedet övergår filmen från mera traditionell pusseldeckare till ultravåld, en massa skurkar biter i gräset medan snaran dras åt om revisorn. Men revisorn har ännu en gås oplockad med sin huvudantagonist, den lejde mördaren Brax (Jon Bernthal - Fury, Sicario) och hans skjutglada anhang. Det betyder att inte bara en utan flera överraskningar ännu står i kö.

Den brittiska barnramsan Salomon Grundy spelar en viktig roll i filmen, liksom konst i allmänhet och konst av den amerikanska expressionismen frontfigur Jackson Pollock i synnerhet.

Samspelet mellan den oftast i romantiska komedier kända Anna Kendrick och Ben Affleck fungerar bra, men intrigen är ibland så snårig och komplex att man inte skall fumla för mycket med godispåsen för att hänga med i handlingen.

Förenade av siffror. Anna Kendrick och Ben Affleck i den snåriga men intrikata våldsthrillern The Accountant.

Finstämt och humoristiskt om vänskap in i döden

Spansk film är inte enbart Pedro Almodóvar. Också Cesc Gay (Jet Lag, 2001) från Barcelona slår ett slag för sitt lands filmkvalitet i filmen Vänner för livet (Truman), filmen om manlig vänskap med döden i bakgrunden.

Vänner för livet (Truman)

★★★★✩

Regi: Cesc Gay.

Manus: Cesc Gay, Tomàs Aragay.

Genre: Drama.

I huvudrollerna: Ricardo Darın, Javier Cámara.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid 1 t 48 min.

I filmen får den i cancer döden skådespelaren Julián (Ricardo Darín – Hemligheten  deras ögon) oväntat besök när barndomsvännen Tomas (Javier Cámara -Tala med henne) dyker upp från Kanada i hans hem i Madrid.
Julián har bestämt sig för att avbryta sin cancerbehandling som han betraktar som ett onödigt lidande. Vännen och Juliáns kusin Paula (Dolores Fonzi) försöker få honom att komma på andra tankar men beslutet står fast.

Resten av filmen är en berörande och vacker resa i nutid och tillbaka till bättre tider på minnenas vingar, där vännerna på ett osentimentalt sätt tar farväl av varandra och hittar nya sidor hos sig själva. Sin egen tass i storyn ger Juliáns snälla, åldrande hund Truman, som han försöker hitta ett nytt hem åt när hans eget går mot sitt slut.

Samspel

Filmen lyckas behålla sin trovärdighet också när den tar ut turerna litet mer humoristiskt. Dess behållning är ändå samspelet mellan de två huvudrollsskådespelarna.

Ricardo Darın gör med värme och sympati rollen som den slarviga, alltid panka, argentinska i Madrid bosatta skådespelaren. Man kan säga att han får en Lottovinst i sin penningstarka väns stöd i livets slutskede, en vän som aldrig ifrågasätter utan godkänner och är tyst och förstående - nästan in absurdum - när det ibland kärvar till sig.

I motsats till ett flertal av Almodóvars rätt bullriga, provocerande men i och för sig ypperliga filmer, är Vänner för livet en lågmäld och vardaglig film utan yviga gester.

Det känns rörande när Julián in i det sista försöker kontrollera sitt liv - med varierande resultat. Människornas, dvs. också hans andra vänners och släktingars sätt att hantera sorgen och gå vidare är en av filmens viktigaste budskap. 

Trio tar farväl. Tomas (Javier Cámara), Truman och Julián (Ricardo Darín) i den lågmälda spanska filmen om manlig vänskap på dödens tröskel, Vänner emellan.

Stenhård outsider gör rent hus

Budgeten är mindre än i Mission Impossible-filmerna men likhögarna lika stora i nya Tom Cruise-thrillern Jack Reacher - Never Go Back. Klyschigt, förutsägbart, javisst, men för den actionfrälste finns här en hel del godis att tugga på.

Jack Reacher - Never Go Back

★★★✩✩

Regi: Edward Zwick.

Manus: Edward Zwinck, Richard Wenk.

Genre: actionthriller.

I huvudrollerna: Tom Cruise, Cobie Smulders.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 58 min.

Grundad på Lee Childs romantrillers är Edward Zwicks (Pawn Sacrifice, The Siege) nya film den andra i ordningen om outsidern och militärpolisen, major Jack Reacher, den första filmen Jack Reacher hade premiär 2012.

Konspiration är ledordet och busarna en samling penningtörstiga typer inom regeringen som smugglar vapen och litet annat från Afghanistan till USA med död och elände i sitt släptåg.

Man hinner inte ens säga leksaksplastanka så är den kvinnliga militärpolismajoren Turner (Cobie Smulders – The Avengers) och Jack Reacher på flykt för att rentvå sina namn med ett koppel mördare med och utan militäruniformer i hasorna. Lönnmördarspecialisten numero uno ”The Hunter” spelas övertygande kallblodigt av Patrick Heusinger (Black Swan).

Sårbar

Reacher blir extra sårbar för att en tonårsdotter han påstås ha fått med en tillfällig förbindelse hänger på i jakten undan mördarna, bra spelad av Danika Yarosh, mest känd från tv-serier som Den hårda lagen. 

Jack Reacher - Never Go Back påminner om Jason Bourne-filmerna i den meningen att de elaka antagonisterna med hjälp av den senaste tekniken ständigt har åtminstone halvkoll på var Reacher, Turner och flickungen Samantha (Yarosh) befinner sig, men det hjälper ju förstås inte.

Tom Cruise är nämligen hjälten som tål stryk och hans motvilliga följeslagare behärskar också några tricks som blandar bort korten för förföljarna.

Hårda slagsmål och eldstrider är bara förnamnet i en film som har sitt eget underhållningsvärde. Litet väl mycket sirap på slutet och den obligatoriska halvhjälten bland militärpoliserna – som byter sida till de godas domäner – kunde man ha besparats. Flera filmer i serien ligger obönhörligt på lut, så vänta bara några år tills Jack Reacher, sin vana trogen, liftat sig fram till nästa hållplats på bioduken.

Suprise, suprise. Bättre förekomma än förekommas anser Jack Reacher i Tom Cruises skepnad i nya actionspektaklet  Jack Reacher – Never Go Back.

Mord och minnesluckor

En frånskild, psykiskt instabil, alkoholiserad kvinna får genom tågfönstret se något som förändrar hennes liv. Men vem är  denna Rachel (Emily Blunt) egentligen och vilken är hennes roll i ett mordmysterium när minnet är fullt av luckor.

Flickan på tåget

(The Girl on the Train)

★★★★✩

Regi: Tate Taylor.

Manus: Erin Cressida Wilson på basen av Paula Hawinks besteller.

Genre: thriller, mysteriefilm.

I huvudrollerna: Emily Blunt, Haley Bennett, Rebecca Ferguson.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 52 min.

Varje vardag vid samma tid och i samma kupé sitter 30-plussaren Rachel (Emily Blunt – Sicario, Looper) på pendeltåget på väg till jobbet i New York då hon börjar fästa sin uppmärksamhet vid de unga vackra människorna i ett hus vid tågbanan. Själv mår hon inte allas bra, hon har bedragits av sin man Tom (Justin Theroux - Mullholland Drive), hon är frånskild, alkoholiserad och både fysiskt och psykiskt i gungning. När hon märker att allt inte står rätt till hos det unga paret heller, blandar hon sig i leken, med fatala följder. Hon vet att hon vet någonting, men minnet sviker.

Tre vinklingar

Flickan på tåget är en spännande och gåtfull historia med dold galenskap, bedrägeri, en kvinnans försvinnande, minnesförlust och mord i bagaget.

Som om det inte skulle räcka till med dessa många bottnar har filmen dessutom tre infallsvinklar: Rachels, den vackra Megans (Haley Bennett – The Magnificent Seven), och hustrun och nyblivna mamman Anna (Rebecca Ferguson – Mission Impossible: Rogue Nation).

Filmen grundar sig på zimbawiska Paula Hawkins bestseller The Girl on the Train, som utkom i fjol på på originalspråket engelska och även i svensk översättning. Filmen har jämförts med Gone Girl, som hade som premiär 2014.

Fokus i Flickan på tåget ligger ändå mera på berättartekniken och de avgörande frågorna som växer fram är vem denna Rachel är, vad hon har sett och vad som hände tidigare.

Bit för bit låter regissören Tate Taylor (Niceville) ny information sjunka in. Det ger konturer åt en berättelse där fysisk och psykisk misshandel, rubbade maktstrukturer, moderskap med förhinder och psykisk labilitet bildar ingredienser. Lika omöjlig som filmen Memento från år 2000 är Flickan på tåget inte, men åskådaren får nog skärpa sig litet extra för att hänga med. Emil Blunt går från klarhet till klarhet och visar igen på sin kameleontiska förmåga att sjunka in i nya roller, nu med en hudnära labilitet och skörhet som sannolikt kan rendera henne en Oscarskandidatur inom kort.

Labil och alkoholiserad, men är hon skyldig till mord? Emmily Blunt lyser i rollen som Rachel i thrillern Flickan på tåget.

Spänning i strandvattnen

Jaume Collet-Serra lyckas med filmen The Shallows styra en rätt banal story in på så pass blodiga vatten att man nästan kippar efter andan. 

The Shallows

★★★★✩

Regi: Jaume Collet-Serra.

Manus: Anthony Jaswinski.

Genre: dramathriller.

I huvudrollen: Blake Lively.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 26 min.

Regissören, känd för några thrillers med Liam Neeson och skräckfilmen The Orphan, behärskar konsten att vrida till det. Det som börjar som en oskyldig surfingtrip till Mexiko, dit huvudpersonen Nancy (Blake Lively) som avbrutit sina läkarstudier och dragit sig tillbaka för att smaka på livet, blir en överlevnadskamp med blodiga förtecken.

För att hedra sin avlidna mor söker hon sig till moderns hemliga stand med en surfingbräda och meddela sig till far och syster via videosamtal innan vattnet och de majestätiska vågorna kallar. Fotoarbetet är ursnyggt, vattnen är som gjorda för surfing men det finns,om inte en orm, så åtminstone en annan riktigt stor fuling, under vattenytan i paradiset.

Två lokaka manliga surfare imponeras av Nacys skicklighet och sexappeal ,men där lurar också en mycket mera illvillig jätte till vit haj som inte nöjer sig med ett uppsvullet valkadaver utan hugger in på surfartrion, där männen biter i det sura äpplet medan Nancy lyckas rädda sig upp på valen. Följande räddningsstation blir ett litet grund och en guppande lysfyr, allt medan hajen gör sina anfall i tid och otid.

Mördargener

Fastän stranden bara är drygt 100 meter ifrån går det inte under rådande omständigheter att simma till land.

Hajen har nämligen mördargener och den illa bitna Nancy dras in i en nervkittlande överlevnadskamp där hon har nytta av sina läkarstudier, simkunnighet och överlevnadsvilja, men slutet är nära.

The Shallows är en spännande och stiligt gjord film som får pulsen att öka märkbart, bara slutets sirapsglasyr stör helheten. Blake Lively som vi sett i B-filmen The Savages visar att hon är en skådespelare att räkna med också i framtiden.

När goda råd är dyra. Hajansatta Nancy (Blake Lively) har problem i filmen The Shallows.

Finsk film med lyft

Äntligen en finsk film som imponerar och som dessutom är helt oförutsägbar. En flicka vid namn Varpu har redan skördat lagrar bl.a. på filmfestivalen i Toronto i höstas. Debutanten Linnea Skog från Borgå kommer garanterat att höra av sig på nytt.

En flicka vid namn Varpu

(Tyttö nimeltä Varpu)

★★★★✩

Regi & Manus: Selma Vilhunen.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Linnea Skog, Paula Vesala, Lauri Maijala.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 40 min.

BORGÅ. Regissören och manusskribenten Selma Vilhunen blev med kortfilmen Pitääkö mun kaikki hoitaa? Oscarkandidat. En flicka vid namn Varpu är hennes första långfilm och håller måttet både vad storyn och skådespelet beträffar.

I korthet handlar filmen om 12-åriga Varpu (Linnea Skog) från en gråmurrig Helsingforsförort, hennes ”odugliga” mamma, hennes okända, psykiskt sjuka pappa i Uleåborg och en resa till norra Finland på jakt efter sina rötter.

Mot norr

Varpu är som så många andra flickor i sin ålder hästtokig och tränar flitigt med sin ponny inför en hinderrittävling. Flickkompisarna tisslar och tasslar, om hennes deprimerade mamma som städar och inte på något vänstervis lyckas få till det till ett körkort och om hennes pappa, som det bara går rykten om.

Efter några utflykter med kompisarna i bilar gänget brutit in sig i och fått igång med skruvmejsel, bestämmer sig Varpu för att köra med en av dessa bilar till Uleåborg, för hon har fått redan på sin pappas namn och adress.

Det går inte riktigt som hon tänkt sig, bensinen tar slut och hon får lift. Framme i Uleåborg blir hon bekant med en kvinna som misshandlas och som passar på att fly från sitt fängelse samtidigt som hon hjälper Varpu och får hennes oroliga mamma Siri (Paula Vesala - Vuosaari) att komma upp till norra Finland. Här hittar Varpu till sist sin pappa (Lauri Maijala - Juoppohullun päiväkirja), han är visserligen snäll men konstig och det visar sig att han lider av schizofreni.

Stor, liten film

En flicka vid namn Varpu är en stor, liten film, där personregin är utmärkt.13-åriga Linnea Skog, dotter till skådespelaren Frank Skog och kommunfullmäktigeledamoten i SFP, Borgå, Laura Karén, är filmens ryggrad med sitt chosefria och hudnära skådespel, där små skiftningar i mimiken och ett litet leende säger allt.

Samtidigt är det en berättelse om ett okonventionellt mor-dotterförhållande; om en mor som inte orkar leva upp till samhällets förväntningar och gråter ut om sina besvikelser inför sin unga dotter.

En flicka vid namn Varpu är också filmen som ger skådespelarna mycket utrymme. Den mera som sångerska kända Paula Vesala  bättrar på hela tiden och gör en utmärkt roll i en omvänd tillväxthistoria, samma gäller Lauri Maijalas rollgestaltning.

En flicka vid namn Varpu är en ställvis berörande men framför allt varm och också rolig film som får en att igen börja tro på att finsk/finländsk kvalitetsfilm inte enbart vilar på Klaus Härös axlar.

En stor, liten film. Linnea Skog är stjärnan i En flicka vid namn Varpu, väl assisterad av Paula Vesala i rollen som hennes mor.

Sju magnifika män i ny western remake

Det vankas igen högtidsstunder för vänner av westernfilmer. Knappt har krutröken lagt sig efter Quentin Tarantinos The Hateful Eight när det är dags för Antione Fuquas The Magnificent Seven.

The Magnificent Seven

★★★★✩

Regi: Antoine Fuqua.

Manus: Akira Kurosawa.

Genre: western action.

I huvudrollerna: Denzel Washington, Chris Pratt, Ethan Hawke, Vincent D´ Onofrio, Byung-hun Lee, Manuel Garcia-Rulfo, Martin Sensmeyer,.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 13 min.

Regissören Fuqua, känd för bl.a. Training Day och The Equalizer, båda med Denzel Washington i huvudrollerna, har enrollerat samma skådespelare tillsammans med Training Days Ethan Hawke i en remake på Akira Kurosawas klassiker Sju samurajer från 1954, en film där sju sammansvurna män tar upp kampen mot en armé scumbags som terroriserar vanligt hyggligt folk.

John Sturgess gjorde en första westernversion med titeln The Magnificent Seven 1960, då med den tidens stjärnor som Yul Bryner, Charles Bronson, Eli Wallach, Steve McQueen, m.fl. i en berättelse om sju revolvermän som befriar en terroriserad mexikansk by.

Samma story

Grundkonstellationen är den samma i Antoine Fuquas The Magnificent Seven, nu med den skillnaden att det är Peter Sarsgaards vedervärdiga guldgruveboss och industribaron Bartholomew Bogue som sätter tumskruvar på ett litet westernsamhälle – det är att välja mellan att sälja sin mark för en spottstyver eller dö. När nybyggarkvinnan Emma Cullen (Haley Bennet - The Equalizer) blir änka då hennes man skjuts ned av Bogue är det upptakten till filmens sammansvurna septett.

– Jag är ute efter rättvisa men hämnd får duga, förklarar Cullen för prisjägaren Chisolm (Washington) när han vill veta varför han ska samla ihop ett gäng revolvermän för att rädda samhället från gruvbossens armé av råskinn.

Realistisk hyllning

Efter en inledande transportsträcka där de sju männen samlar sig för slutkampen och presenteras var för sig blir det fart under hjulen.

Filmen är en hyllning till originalet och snyggt uppbygd men med mera fokus på skottlossning och action än djupare  personporträtt.

Det senare hade suttit rätt bra med en samling hjältar där en är mörkhyad (Washington, en mexikan (Manuel Garcia-Rulfo), en indian (Martin Sensmeyer), en asiat (Byung-hun Lee) och de övriga (Ethan Hawke, Chris Pratt och Vincent D´Onofrio) vita.

I filmmagasinet Episodi förklarar Fuqua rasmixen med att western var en tummelplats för olika nationaliteter: asiater, mörkhyade och inte bara vita, som alla kom dit för att hitta en ny framtid. T.o.m. ”cowboy” var en benämning de svarta hittade på eftersom de vita kofösarna brottades med korna. Den gamla tidens westernfilmer av John Ford grundade sig på den tidens fördomar som Hollywood levde upp till. Dags alltså för en nyvinkling.

Nya The Magnificens Seven är i den meningen déjà vu att storyn är bekant och samtidigt kör ju alla westerns på i samma rätlinjiga hjulspår.

Ändå gör huvudrollsinnehavarna med Denzel Washington, Chris Pratt och Ethan Hawke i spetsen ett så starkt intryck att man inte kan tala om en banal Hollywoodfilm.

Litet fläktar från Saving Private Ryan beträffande skjutscenerna i klocktornet finns också med. James Horners om Ennio Morricones påminnande musik från Sergio Leones spaghettiwestern ger de rätta klangerna åt bl.a. slutscenerna där en Gatlin kulspruta spottar ut sin dödliga last tills det smäller till för sista gången.

Sju goda mot en armé onda. Antoine Fuquas The Magnificent Seven tål en närmare bekantskap.

Laura Birn gör bra roll i psykologisk thriller

Två väntande mammor i samma hus blir vänner tills en olycka ställer till det ordentligt. Laura Birn (Utrensning) gör en välspelad roll i centrum av den psykologiska thrillern The Ones Below.

The Ones Below

★★★✩✩

Regi & manus: David Farr.

Genre: thriller.

I huvudrollerna: Clémence Poésy, Laura Birn, Stephen Campbell Moore, David Morrisey.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 27 min.

Den brittiska filmen utspelad i London börjar när det unga paret Kate (Clémence Poésy - ett flertal Harry Potterfilmer) och Justin (Stephen Campbell Moore - Burnt) i ett renoverat äldre edwardianskt hus får nya och litet märkliga grannar i nedre våningen dit Theresa (Laura Birn) och hennes man Jon (David Morrisey - The other Boleyn Girl) flyttar in.

Om över våningens unga tu är definitiv medelklass är nedre våningens människor rika och välsituerade. Gemensamt för kvinnorna är att båda väntar sina förstfödda, man blir vänner och paren möts på en första gemensam middag i över våningen, då en olycka förstör allt vad grannsämja heter. Försök på båda hållen att reparera skadan misständer till först men snart blir Theresa vän och babysitter åt Kate som fått en liten pojkbaby.

Obehagligt

Men allt är inte så bra som det verkar. Regissören David Farrs första långfilm nämligen är en spännande, ibland nästan obehaglig studie i en genre som herrar Hitchcock och Polanski gjort till sin egen, dvs. den psykologiska thrillern.

Manipulerande och charmant får Teresa Kate att öppna sig och flippa ut allt mer och frågan är om hon inbillar sig saker eller om de små illavarslande olyckor som börjar ske i hennes hem och med hennes lilla son inbegripen är verkliga.

Filmen borrar djupt ner i moderskapets rötter och väcker obekväma frågor om hur en riktig mor bör bete sig, t.ex. när barnet skriker natten igenom, och hur en sjuklig postnatal depression kan utvecklas.

Filmen för tankarna till The Hand That Rocks the Cradle och blir allt mer nervkittlande ju närmare slutet vi kommer. Slutet är kanske inte direkt någon överraskning men fyrklövern i rampljuset gör ett så välgjort arbete att man sitter som på nålar i långa stunder. Filmens bästa roll står Clémence Poésy för som i motsats till de övriga får spelat ut sina känslor över ett synnerligen brett register.

På väg att flippa ut. Clémence Poésy gör den bästa rollen i The Ones Below.

För mycket frihet är fördärvligt

1970-talet var frihetens årtionde, men för mycket frihet är inte bra. Det visar Thomas Vinterbergs (Festen, Jakten) nya film Kollektivet, som inspirerats av regissörens egen uppväxt och som bildar en berg- och dalbana av humor på höjderna och dramatiska känslor i vågdalarna.

Kollektivet

★★★★✩

Regi: Thomas Vinterberg.

Manus: Tobias Lindholm, Thomas Vinerberg.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Trine Dyrholm, Ulrik Thomsen.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 52 min.

Utgångspunkten ligger hos medelklassparet Anna (Trine Dyrholm) och Erik (Ulrik Thomsen) med tonårsdotter Freja (Martha Sofie Wallstrøm Hansen) som erbjuder en stor nyärvd villa i Köpenhamns lyxigare environger för ett kollektivboende tillsammans med ett garde hyresgäster och vänner, som alla är egenartade personligheter i sig själva.

Erik är den litet introverte universitetsläraren i arkitektur, Anna nyhetsankare på tv och man har det bra tillsamman - och som det verkar, också kollektivt.

Det bjuds på en hel del humor i inledningen, kollektivets brokiga skara förbrödrar sig ofta över ölflaskor samtidigt som man smågnabbar över futiliteter tills det börjar bränna till på allvar. 

Dramatiskt

Tidens anda är som sagt frihet och fritt ska det vara och gärna snacksaligt vid matbordet, men när Erik förverkligar sina sexuella fantasier tillsammans med en tredje årskursens blonda bombnedslag till student (Helene Reingaard Neumann) kokar kastrullen ordentligt över. Anna försöker förgäves förstå sin man, men allt sängknarr i övre våningen gör att hon i slutändan blir så olycklig att hon i sin desperation håller på att dra alla med sig i sitt fall.

Filmens stora dramatiska känslor fungerar till en viss del, främst tack vare utmärkt skådespeleri. I synnerhet Trine Dyrholm och Martha Sofie Wallstrøm Hansen som hennes dotter visar vad danskt skådespel är när det är som bäst, väl kompletterade av alla de övriga skådespelarna, bland dem Fares Fares.

Men en ibland onödig sentimentalitet kunde ha skurits ned, därmed inte sagt att Kollektivet inte skulle vara en av höstens bästa filmer.

I dur och i moll. Thomas Vinterbergs Kollektivet är en berg- och dalbana i känslor på dansk botten.

Skuggor från det förgångna

Den eleganta medelålderskvinnan Julieta (Emma Suaréz) är på väg att flytta med med sin sambo från Madrid till Portugal, men mötet med en kvinna från det förflutna kastar allt på ända.

Julieta

★★★★✩

Regi: Pedro Almodóvar 

Manus: Pedro Almodóvar, Alice Munro

Genre: romantiskt drama.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 39 min.

Ja, det finns något gåtfullt, något oroande och mystisk i grundtonen, rentav en liten touch av Hitchcock, till den spanske mästerregissören Pedro Almodóvars nya film Julieta.

Filmen är ändå ingen thriller utan Almodóvar har själv skrivit manuset på basen av tre noveller av Nobelprisvinnaren Alice Munro.

Kanhända just det orsakar det nedtonade i berättelsen om kvinnan, i vuxen ålder spelad av Emma Suaréz, som yngre av Adriana Ugarte, och brytningspunkterna i hennes liv. Kärnan i storyn är att hon på grund av olyckliga omständigheter förlorar sin dotter, som bara drar iväg. Mellan mor och dotter råder därefter en tolvårig tystnad tills ett brev dyker upp.

Emotioner

Före det nystas i synnerhet moderns men också dotterns liv upp i tillbakablickar där ingredienserna består av tro, hopp och kärlek - javisst - men också stora emotioner i form av sorg, smärta, vemod, längtan och en innerlig saknad av en förlorad dotter.

Pedro Almodóvar kan konsten att spela på känslor och har till sitt förfogande ett handplockat garde av alldeles ypperliga skådespelare som aldrig spelar över men ändå står för väldigt starka personporträtt.

Och när både storyn och förverkligandet håller hög klass blir också Julieta med de för regissören karakteristiska starka technicolour färgerna en upplevelse - formen och det visuella är filmens starkaste hörnstenar. Också storytellingen är bra, nu- och dåtid knyts lika elegant ihop som drama och thriller. Bara slutet känns aningen obearbetat, men det smälter man utan större knot.

Filmen är liksom livet självt en ibland undflyende, ofta gäckande och även berörande historia om hur det förflutna, nuet och det som väntar oss har intima beröringspunkter, som vi sällan mäktar rå på själva. Kanske inget direkt mästerverk, men nog en av Almodóvars bättre filmer.

Starka personligheter. Adriana Ugarte gör rollen som den unga Julieta.

Keldjur lever roligt och farligt

Vill ni se en riktigt rolig film ska ni titta på The Secret Life of Pets (Husdjurens hemliga liv) som visas i Borgå i 3D dubbad till svenska och finska eller på originalspråk med tvåspråkig textning.

The Secret Life of Pets

★★★★✩

Regi: Yarrow Cheney, Chris Renaud.

Manus: Cinco Paul, Ken Daurio, Brian Lynch.

Genre: Animerad äventyrsfilm.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 1 t 31 in.

Det är skaparna av Minionera på Universal som snitsat till en festlig samling med keldjur/husdjur som lever sina egna liv när husse och matte stänger dörren och går på jobb. Här är hundar och katter, en hamster och kanariefågel som lever upp värre i en förment ”ensamhet”. När t.ex. en välfriserad pudel blir ensam hemma förvandlas den klassiska musiken från stereon till hårdrock, där hårdrockaren och en samling kompisar ylar på så det står härliga till.

Spillror

Grundstoryn handlar ändå om den snälla vovven, terriern Max, vars liv med sin älskade unga matte i en lägenhet på Manhattan i New York slås i spillror  när hon tar hem den stora lurviga byrackan Duke.

Det blir antagonism vid första ögonkastet, men schismerna hamnar i bakgrunden när hundpolisen fångar in de två hundarna som efter diverse äventyr hamnar ner i kloakerna och där möter både hiskeliga och roliga varelser, en samling original som de facto är ratade husdjur, som krokodiler, ormar, grisar, m.m. och deras ledare, kaninen Snöboll, lika elak som anarkistisk och med målet att utrota mänskligheten.

Filmen intrig känns igen både från normala spelfilmer och andra animerade filmer som Toy Story, men den är ny och mycket rolig och filmen hamrar dessutom på ett fint sätt in budskapet om vänskap och sammanhållning. Filmskaparna vet vad de gör, vi känner igen bolltokiga hundar och slugt, slöa katter samt snälla, korkade och dumma djur.

Dialogen är humoristisk, när hundarna faller i kloaken och den ena frågar vad det är som luktar säger den andra att det är hundlort med en tillsats av kakka (caca).

Om målgruppen är barn får vuxna minst lika mycket ut av filmen, som dessutom är fint tecknad och med många fina panoramavyer över New York.

Gulligt och roligt. The Secret Life of Pets bjuder på humor och anarki med ett allmänmänskligt budskap.

Gamla schabloner dammas av

Inget nytt under solen. Åtminstone inte beträffande den senaste i raden av Jason Bournefilmerna med titeln Jason Bourne och Matt Damon i huvudrollen. Gamla schabloner bara dammas av.

Jason Bourne

★★✩✩✩

Regi: Paul Greengrass.

Manus: Paul Greengrass & Christopher Rouse.

Genre: actionthriller.

I huvudrollerna: Matt Damon, Tommy Lee Jones, Alicia Vikander.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 3 min.

Igen är det storyn om den tidigare CIA-agenten Bourne med svår minnesförlust som jagas av sin tidigare arbetsgivare, hemliga dokument får bara inte avslöjas och likhögarna växer.

Som yngre, på 1980-talet, var jag fascinerad av Robert Ludlums thrillers med Jason Bourne och slukade det mesta av hans romaner. När den första filmen The Bourne Identity kom 2002 med Matt Damon i huvudrollen var igenkännandets glädje stor. Fyra filmer senare känns mötena med Bourne allt mera tröttsamma och inte minst beträffande den nya filmen Jason Bourne från 2016.

Samma som förr

Intrigen är nämligen igen den samma: Jason Bourne har mördat motståndare i patriotismens namn, men minns inte hur det började och varför och denna hemlighet i det s.k. programmet Treadstone, är så farlig för de makthavande att Bourne måste tystas med alla medel.

Så också i Jason Bourne, agenten som ständigt är påpassad med hjälp av allsköns superny teknik och syns på skärmar och scanrar, både i Langley i Virginia i CIA:s hökvarter och på agentstationer runtom i Europa, Berlin & London, där ständigt nya agenter i hasorna möter en knytnäve i en dörröppning eller skjuts ned på jakt efter huvudpersonen.

Naturligtvis får han också stryk efter noter men klarar sig med hjälp av sin förmåga att slå hårt tillbaka, försvinna och dyka upp på de mest oväntade ställen.

Skurkar och sympatiserande

Skurken i dramat där alla amerikanska medborgare ska kunna följas upp av CIA via sina mobiler, är givetvis CIA-chefen, spelad av Tommy Lee Jones (No Country for Old Men) på gammal rutin. Ny mellanchef i CIA, med sympatier till den jagade Jason Bourne, heter nu Heather Lee, spelad av Alicia Vikander, svenskan vars karriär gått spikrakt uppåt efter filmer som Ex Machina och The Danish Girl.

En maffig biljakt ger litet extra kött på benen åt den nya Bournefilmen som inte lämnar de actiontörstade lottlösa. Filmens mest sympatiska skådespelare är Matt Damon som gör en säker huvudrollsfigur.

Men det mesta i intrigen följer invanda mönster, så också slutuppgörelsen mellan Jason Bourne och agenten Asset (Vincent Cassel) nere i kloakerna.

Slutet lämnas igen så öppet att en ny film om Jason Bourne verkar sannolik.

På spåret. Tommy Lee Jones och Alicia Vikander i CIA gör allt för att nysta in Jason Bourne (Matt Damon) i filmen med samma namn.

Igen ett matematikgeni

Liksom filmerna om Stephen Hawking (The Theory of Everything) och The Imitation Game är nya The Man Who Knew Infinity en på verkligheten baserad  berättelse - i det här fallet – om ett självlärt matematiskt geni, indiern

Srinivasa Ramanujan, och hans vänskap med sin mentor, Camebridgeprofessor  G.H. Hardy.

The Man Who Knew Infinity

★★★★✩

Regi & manus: Matt Brown.

Genre: biografiskt drama.

I huvudrollerna: Dev Patel, Jeremy Irons.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 1 t 49 min.

Huvudpersonen Ramanujan (Dev Patel – Slumdog Millionaire) målas upp med ett snabbt personporträtt som ett ungt självlärt matematiskt geni i Indien, som via ett brev till Cambridge får chansen att resa till London, visa sina teorier, och där börja samarbeta med professor Hardy (Jeremy Irons).

Ramanujan utvecklade sina teorier om stora tal helt på egen hand och förbluffar till först professor Hardy som ändå ser problem torna upp sig, eftersom hans unga adept inte bryr sig om bevisen, vilket är A och O inom matematisk vetenskap.

Viljornas kamp

Det blir en viljornas kamp men också en Ramanujas personliga kamp mot avundsjuka matematiklärare och allmänna rasfördomar i ett brittiskt klassamhälle fyllt av ärkekonservativa människor, stiff upper lips, tweedkostymer och huttrande människor i dåligt uppvärmda hus och skollokaler.

Dev Patel och Jeremy Irons gör utmärkta rollprestationer, dialogen är en av filmens höjdpunkter och helheten bra. Huvudrollsduon uppvisar dessutom en gemensam personkemi som för filmen upp till oanade höjder.

Den dramatiskt romantiska biten med en kvarlämnad hustru i Indien och en svartsjuk svärmor som rör om i soppan, samt Ramanujas insjuknade i tuberkulos i England, sätter visserligen känslorna i dallring men på ett ganska beräknande sätt. Oberoende om man godkänner det nämnda schackdraget eller inte framstår filmen ändå som en intressant inblick i en matematisk pionjär, vars insatser senare ledde till intensifierad kunskap om svarta hål. 

Geni och mentor. Dev Patel och Jeremy Irons spelar utmärkt mot varandra och separat i filmen The Man Who Knew Infinity.