Ståupp men utan skratt

 På skämt

✮✮✩✩✩

Regi: Reetta Aalto.

Manus. Anna Ruohonen.

Genre: dramakomedi.

I huvudrollerna: Elena Leeve, Joonas Saartamo.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 1 t 28 minuter.

Maria (Elena Leeve) är arbetslös manusförfattare och 35 år gammal när hon griper efter ett halmstrå för att få pengar och livet på rätt köl igen.

En kurs för ståuppkomiker heter inkörsporten men Maria blir besviken. Manschauvinisten och kursmedlemmen Tommi (Joonas Saartamo) gör sig rolig med slitna kvinno- och svärmorsvitsar och det skär sig mellan dem från första början. Påhejdad av kursledaren går Maria ändå vidare och deltar i en miniturné och tävling i ståuppkomik i finska städer med varierande framgång.

Kärnan i filmen är hur vilsna själar har rätt att ta för sig – utan att lyckas. Men komik och glädje ska man inte söka efter.

Tempofattigt

Också tempot är olovligt sävligt och med flera döda punkter, så man funderar verkligen över vad man vill säg med filmen då både manus och regi haltar.

Elena Leeve är nog värd en liten mässa men sin rollprestation men hon har ett för stort lass att dra efter sig. Goda uppsåt saknas inte men filmen är för snäll och det mesta schabblas bort. Kvar blir tyvärr enbart en känsla av tomhet och besvikelse.

Vilsna antagonister. Maria (Elena Leeve) och Tommi (Joonas Saartamo) drar inte jämt i en film om ståuppkomiker som sällan får en att dra på smilbanden.

Förbjuden roman blev suggestiv krigsfilm

 Jerzy Kosinskis roman The Painted Bird om andra världskriget sett ur en liten judisk pojkes ögon är en upplevelse konstnärligt och filmatiskt men jag får den inte att framstå som så grym och obarmhärtig många ansett.

The Painted Bird

✮✮✮✮✩

Václav Marhoul.

Manus: baserad på Jerzy Kosinskis roman i Václav Marhouls adaptering.

Genre: krigsdrama.

I huvudrollen: Petr Kotlár 

Åldersgräns: 18 år.

Speltid: 2 t 42 min.

Romanen från 1965 var förbjuden i Polen under 30 år dels för det kontroversiella innehållet, dels för att man ifrågasatte om Kosinski plagierat upplevelser som hans vänner utsatts för under kriget. Filmen i tjecken Václav Marhouls regi är för sin del ett mästerverk i svartvitt. Varje scen är som en medeltida målning och berättelsen går framåt i diverse kapitel med var sin hemskhet inbakad. Kriget lyser länge med sin frånvaro, först efter en dryg timme börjar det lukta krutrök.

Onda möten

I början bor huvudpersonen Joska (Petr Kotlár) med gamla Marta i en förfallen stuga på landsbygden, där han stannar tills hon hittas död i en stol och stugan brinner ner.

Olga heter satkärringen som ser Joska som en varelse i maskopi med djävulen, vilket får byborna att attackera gossen och Olga att gräva ner honom till halsen och låta korparna hacka honom i huvudet för att ”kurera” honom.

När han hämtat sig från den pärsen tar en mjölanre (Udo Kier) honom till slav, och här börjat en av de många sexuellt perverterade utvikningarna som huvudpersonen antingen tvingas se på eller själv utsättas för.

En präst (Harvey Keitel) förbarmar sig över gossen som dessvärre  hamnar i klorna på byns sexualniding men klarar sig när han får plågoanden att falla ner i ett råtthål.

Ljusglimtar

Filmen ljusglimtar – med undantag för en räd in i en by av tyskar och kosacker – finns i krigsscenerna då gossen blir räddad av en natzitysk (Stellan Skarsgård - i en roll utan repliker) som ska skjuta honom för att han är jude och därefter av ryska armén, där prickskytten (Barry Pepper) tar honom under sitt beskydd. Filmen borrar varken djupare in i tyskarnas eller ryssarnas ondska, i stället är det den enkla lantortsbefolkningens människor som är värst.

Regissören har som sagt å ena sidan skapat ett vackert, tekniskt och filmatiskt mästerverk, där tystnaden och närbilderna är anslående. Å andra sidan är myntets baksida fult, det medges, men i all sin brutalitet bär filmen på ett hopp som gör att man klarar av att se den. Det finns mycket värre och logiskt helt förkastligt att begapa på vita duken om man vill jämföra.

Räddare i nöden. Stellan Skarsgård är tysk soldat som låter nåd gå före rätt när Joska ska skjutas för att han har judiskt påbrå. 

Nimby lyser upp höstfilmshimlen

  Modig, rolig och cynisk är epitet som passar in på höstens bästa film Nimby.

Nimby

✮✮✮✮✮

Regi: Teemu Nikki.

Manus: Teemu Nikki, Jani Pösö.

Genre: dramakomedi.

I huvudrollerna: Susanna Pukkila, Almila Bagriac.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 34 min.

Teemu Nikkis första långfilm är dramakomedi & fars och ett samhällskritik som involverar alla stereotypier utan att skriva på näsan, med finns homosexualitet, invandrarproblematik, nynazister och ren och skär stupiditet.

Mervi (Susanna Pukkila) är ihop med exotiska tyskiranska Kata (Almila Bagriacik) och besöker från Helsingfors hemmet ute på bondvischan i Lämsä, orolig för vad föräldrarna ska säga. Dom har minsann också sina benrangel i skåpet och idkar gruppsex med grannparet, där mannen är präst. Samtidigt anländer Katas utländska föräldrar med tysk far och iransk mor till Lämsä och fördomarna blommar ut. I synnerhet när Mervis f.d. pojkvän Mika (Elias Westerberg) blandar sig i leken med sina nynazistiska vänner och också invandrande ungdomar på orten tar bladet ur munnen.

Snart har alla i Mervis hem blivit pantfångar för nynazisterna som kräver att få Mervis mamma, en internationell fredsmäklare, huvud på fat.

Humor och drama

Filmen plöjer frejdigt igenom människors oförmåga till dialog både bland de nära och kära, etniska folkgrupper och inte minst ideologier.

Skenhelighet och oföretagsamhet blottläggs på humorn och dramats villkor på ett sätt som är helt oemotståndligt.  Och det gör ingenting att man går litet på övervarv, budskapet är kristallklart och verktygen sådana man sällan brukar lyckas med.

Nimby är spännande, rolig och till och med berörande i sin bästa stunder. Nyförvärvet Susanna Pukkila övertygar liksom Almila Bagriacik som medverkat i NSU - underjord liksom Elias Westerberg (Viulisti, Okänd soldat ) och veteranskådespelarna Antti Reini och Mari Rantasila som Mervis föräldrar.

Duo med skinn på näsan. Susanna Pukkila och Almila Bagriacik gö huvudrollerna i utmärkta filmen Nimby där lesbor möter nynazister.

Psykologiskt tätt skräckdrama

 Religiös besatthet, exentricism och hotfulla miljöer gör det psykologiska skräckdramat Saint Maud till en bra film.

Saint Maud

✮✮✮✮✩

Regi & manus: Rose Glass.

Genre: skräckdrama.

I huvudrollerna: Morfydd Clarke, Jennifer Ehle.

Speltid: 1 t 24 min.

Åldersgräns: 16 år.

Rose Glass första långfilm är en tät och spännande berättelse om unga Maud (Morfydd Clarke) som efter att – som det visar sig – ha levt ett liv i synd blivit religiös och bestämt sig för att omvända en cancersjuk Amanda (Jennifer Ehle), kosta vad det vill.

Hon jobbar nämligen hemma hos den före detta koreografen och dansaren Amanda (Jennifer Ehle), som bor ensam i ett stort hus och håller på att dö i cancer.

För att få ut något av sin sista tid hänger sig Amanda åt sprit och sex. Det får Maud att dra ut på ett personligt ”korståg” för att rädda Amandas själ.

Snedvridet

Genom en kombination av religiös, psykologisk och existentiell skräck borrar filmen allt djupare in i en människa vars verklighetsbild är svårt snedvriden.

I centrum står vänskapen mellan huvudkaraktärerna. Där Maud vill rädda Amanda för det eviga livet, vill hon lära Maud att leva i verkligheten och i nuet. Ingendera lyckas och resultatet är ett mystiskt och eteriskt hopkok som kanske inte riktigt skrämmer på allvar, men den hotfulla stämningen undgår ingen. En mera ingående pejling av Mauds själsliv erbjuder filmen inte, vilket hade gjort den ännu vassare. Filmen är producerad av samma bolag A24, som gjort skräckfilmerna Hereditary och Midsommar.

Jennifer Ehle (Zero Dark Thirty) gör en pålitlig rolltolkning medan Morfydd Clarke i sin debutroll visar att hon är en stjärna i stigande. 

Tittar jag leviterar. Morfydd Clarke gör en utmärkt roll som religiöst anfäktade sjukskötare i skräckfilmen Saint Maud.

Roy Andersson är unik

 Med sin minimalistiska filmkonst framstår svensken Roy Andersson som en av vår tids unikaste regissörer. Kanske inget för mannen för gatan med nog för finsmakaren.

Om det oändliga

✮✮✮✮✩

Regi & manus: Roy Andersson.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Bengt Bergius, Anna Broms, m.fl.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 18 min.

Efter trilogin med En kärlekshistoria, Sånger från andra våningen och En duva satt på en gren och funderade på tillvaron var det meningen att 78-årige Roy Andersson skulle avsluta sina filmer. Men som Clint Eastwood och Woody Allen visade det sig vara svårt. Nu kan vi alltså gotta oss åt Om det oändliga i stället.

Det för Andersson typiska, som långa tagningar med stillastående kamera, bleksminkade människor med blodfulla läppar och en story av banalt alldaglig natur kvarstår. 

Nytt är kvinnorösten som berättar vad som försiggår, dvs. existentiella, vardagsberättelser med både humor och stor sorg.

Här finns en kvinna som tappat en klack, en präst som tappat tron och som uppsöker en psykolog, och som under arbetet halsar flaskan med nattvardsvin. En pappa knyter sonens skor i hällregn och ett kärlekspar svävar över ett Köln i ruiner, påminnande om en Chagall-tavla. Galghumorn blommar i en episod där tandläkaren tröttnar på sin patient och styr mot en bar.

Drama

Dramatiken möter vi däremot när en man med ett stort kors piskas framåt upp för en brant gata medan folket efter honom ropar korsfäst, korsfäst och tablån med en pappa som dödat sin dotter i hedersmord men ångrar sig under stor klagan.

Bekanta är gubbarna i trenchcoat och klientelet på barer som väntar på något, med bl.a. Roy Andersson själv på plats, utbristande: Allt är så fantastiskt, medan snön faller allt tätare utomhus.

Optimismen tar pessimismen i hand och ingenting och allt är sig likt i Roy Anderssons Om det oändliga, där ont och gott får eget utrymme. Anslående är en scen med en besegrad tysk armé som ringlar sig fram i snö mot Sibirien.

Det mesta är förverkligat med mycket stillhet medan det som äger rum nästan gängse snuddar vid det absurda. Det minimalistiska har sin charm men frågan är om alla orkar se dylikt.

I skyn. Estetik a la Roy Andersson: ett kärlekspar svävar över ett Köln i ruiner.

En ikons oroliga ungdomsår

 Filmen Tove kommer inte direkt med några nyheter men fokuserar kanske litet oväntat på vår stora finlandssvenska ikon Tove Janssons ungdomsår då vägarna framåt ännu var flera men oron gnagde i kroppen.

Tove

✮✮✮✩✩

Regi: Zaida Bergroth.

Manus: Eeva Putro.

Genre: drama, biografi.

I huvudrollerna: Alma Pöysti, Krista Kosonen.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 52 min.

Regissören Zaida Bergroth (Skavabölen pojat, Hyvä poika) och manusförfattaren Eeva Putro har lyckats skapa en trovärdig film med en ytterst övertygande Alma Pöysti i huvudrollen.

Filmen spänner ungefär över ett årtionde, från krigsslutet 1944 till mitten av 1950-talet, då Tove får kontrakt med en amerikansk tidning att publicera muminstrippar, och pengarna som aldrig flöt in i form av stipendier för hennes konst, började hopas på hennes konto. 

Tove Jansson är 30 år 1944 och försöker slå igenom som konstnär men tecknar samtidigt små muminfigurer, vilket får pappan bildhuggaren  ”faffa” Viktor Jansson (Robert Enckell) att muttra att det inte är konst. Hans njugga inställning till dotterns bildkonstnärlighet förföljer henne genom åren, vilket märks i filmen.

Kärlek

Också Toves sexualitet lyfts fram, hon som både drogs till män och kvinnor, såsom ålänningen, filosofen och vänstermannen Atos Wirtanen (Shanti Roney – tv-serier av Arne Dahl, Wallander) men framförallt till teatergurun och regissören Vivica Bandler (Krista Kosonen) som hade kvinnliga affärer till höger och vänster, men vars förhållande till Tove Jansson var något alldeles extra.

Det enda man kan kritisera är det ibland teatraliska tilltalet i filmen, vilket lyckligtvis inte Alma Pöysti men flera andra förfaller till. 

Tempot i filmen är lugnt, ibland poetiskt drömskt. Musiken från opera och jazzvärld förstärker bra stämningarna som lyfts fram också i scenografi och dekor.

Filmen är vacker och genomtänkt och visar hur vägen framåt för Tove ändå blev mumintrollen och inte konsten. Man kan väl med facit på hand säga att det var det enda rätta, trots att Tove också var en ypperlig bildkonstnär. Hoppas på en film om Toves fortsatta karriär. I slutscenen ser vi Tove Jansson i en kornig filmsnutt dansa omkring på Klovharun.

Rätt huvudrollsinnehavare. Alma Pöysti visar sin konstnärliga begåvning i rollen som Tove Jansson i filmen Tove.

Skogsjätten ovanligt aktuell

När Miika Nousiainen skrev romanen Metsäjätti 2011 anade få hur aktuell den skulle bli som film år 2020. 

 Skogsjätten (Metsäjätti)

✮✮✮✩✩

Regi: Ville Jankeri. 

Manus: Ville Jankeri, Miika Nousiainen, Timo Turunen.

Genre: drama. 

I huvudrollerna: Jussi Vatanen, Hannes Suominen.

Åldersgräns: 7 år. Speltid: 1t 28 min. 

 Jag råkade läsa romanen och visste ungefär vad filmen skulle handla om. Skillnaden är att romanen flyter fram ur både skogsbolagsekonomen Pasis (Jussi Vatanen) och hans barndomskompis Jannes (Hannes Suominen) synvinkel. Hannes blev kvar i Törmälä och jobbar på ortens fanérfabrik. I filmen är det enbart Pasis berättelse vi ser. Och Pasi, ja han lämnade den bakåtsträvande lilla hålan Törmälä med sin stora fabrik för att studera till ekonom i Helsingfors. Där gifter han sig med en finlandssvensk rikemansdotter (Sara Soulié) och är med om förlossningen av deras förstling när han får i uppdrag att uppsöka fabriken och hemorten och där meddela om uppsägningar. För ordergivningen svarar den hårdföra affärskvinnan och hans chef (Anu Sinisalo). På plats i Törmälä träffar Pasi barndomsvännen Janne och andra gamla klasskamrater som betraktar honom med misstro och skepsis. När det framgår att ett lönsamt företag ska säga upp ett femtiotal arbetstagare tar det hus i helvete. Samtidigt nystas mörka sidor ur Pasis barndom med en alkoholiserad far upp liksom annat mer eller mindre ljusskyggt

Moraliskt

Pasi gör motvilligt vad han måste göra med hjälp av fabrikschefen (Tommi Korpela) men samvetet har sitt att säga. Det för att filmen trots en viss förutsägbarhet känns både sympatisk och äkta, inte minst med tanke på beslutet att köra ned UPM Kymmenes fabrik Kaipola i Jämsä nyligen. Jussi Vatanen och Hannes Suominen som gjorde två av de bästa rollerna i nyaste Okänd soldat är ett fint radarpar i filmen, bra assisterade av Tommi Korpela som alltid är pålitlig. Anu Sinisalo spelar också bra, på gränsen till det alltför karikerade. På det hela taget en finsk film som tilltalar och berör.

Radarduo med sympati. Jussi Vatanen och Hannes Suominen i Skogsjätten.

Tomma tunnor skramlar mest

Förväntningarna var höga inför premiären av Christopher Nolans film Tenet men det tog sig inte riktigt.

Tenet

Regi & manus: Christopher Nolan.

✮✮✩✩✩

Genre: sci-fi, action.

I huvudrollerna: John David Washington, Robert Pattinson.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 30 min.

Brittiska filmregissören Christopher Nolan är känd för sitt icke linjära narrativ och frågor om tid och rum, bl.a. i filmer som Interstellar och Inception. Han står också bakom krigsfilmen Dunkirk. Med vetskap om att Tenet skulle handla om tidsresor och partikelfysik var förväntningarna höga.

Det börjar också bra när agenten The Protagonist (John David Washington) blir informerad om inverta vapen och en invert värld där tiden går åt andra hållet – jämfört med vår vanliga värld – och om en ondskefull kuf vid namn Andrei Sator (Kenneth Branagh) som vill utplåna oss och vår värld genom fiffel med det inverta.

Bra start

I början känns det häftigt när agenter och övriga möter varandra i parallella dimensioner och klockan går avigt, men snart börjar gäspningarna. Trots ett utomordentligt hyfsat trickfoto och goda actionscener saknas all känsla i filmen. Det blir förutsägbart och klyschigt.

Tankeställaren i Tennet är bl.a. om man kan resa tillbaka i tiden och hur farfarsparadoxen ter sig, dvs. om man tar livet av sin farfar i förfluten tid borde man rimligen inte själv heller existera. I filmen avfärdas det med en axelryckning och ett skratt. Förvånande.

Tyvärr är inte skådespelarna rätt valda, varken John David Washington(BlackkKlansman)  eller Kenneth Branagh (Dunkirk) som bad guy. Robert Pattinson (Twilight-filmerna) är litet bättre. Speltiden är också för lång i en film som inte håller måttet till fullo.

Förväntningar på skam. Tenet är tekniskt bra men filmen är för lång, klyschig och skådespelet med John David Washington i huvudrollen haltar ofta.

Förutsebart men charmigt

Svenska filmen Min pappa Marianne profilerar Rolf Lassgård som transvestit i högklackat. Förutsebart men charmigt.

Min pappa Marianne

✮✮✮✩✩

Regi: Mårten Klingberg.

Manus: Cilla Jackert, Daniel Karlsson, Ida Kjellin.

Genre: dramakomedi.

I huvudrollerna: Hedda Stiernstedt, Rolf Lassgård.

Speltid: 1 t 50 min.

Filmen grundad på Ester Roxbergs självbiografiska bok Min pappa Ann-Christine från 2014 är en s.k. må bra-film men med ett oväntat djup som dyker upp allt emellanåt.

Hanna (Hedda Stiernstedt) bryter med sin pojkvän och flyttar hem till mamma (Lena Endre) och pappa (Rolf Lassgård) i Alingsås, staden känd för sin potatisfestival och stora son Johan Alströmer som populariserade potatisen i Sverige på 1600-talet.

Vi har en far- och dotter-relation som knakar i fogarna när 28-åriga Hedda rumlar in i fadershuset, där stadens populära präst (Lassgård) plötsligt visar sitt rätta jag.

Det sker när Hedda får arbete som journalist i Alingsås och tar sig an lättsmälta historier som lättar upp stämningen efter nyheterna. Pappans rätta jag är nämligen det att han har en feministisk sida som gör att han gärna klär ut sig i kvinnokläder till hustruns förfäran. Hon gör allt för att hålla locket på men småningom blommar pappan ut till Marianne i sommarblommigt, kajal och högklackat, vilket gör att man i vissa kretsar får kaffet i vrångsgtrupen. 

Det här är förväntat, likaså de schismer som uppstår inom familjen, men en vältajmad humor och en respekt för det tabubelagda ämnet kombinerat med ett djup som man kanske inte väntar sig gör filmen schysst.

Svensk kvalitet

Rolf Lassgård är dämpat charmig som Marianne, Lena Endre gör en säker och förståelsefull hustruroll men mest tilltalar Hedda Stiernstedt som strulig och upprorslysten dotter som får ge sig på nåd och onåd för pappa Marianne. Också brodern David (Klas Wiljegård) som med sin irriterande humor gör livet oförutsägbart i familjen är värd ett omnämnande. Klädd i t-shirt med texten KUK (Kyrkans ungdomskör) osv. har han ändå ett hjärta av guld, liksom de övriga i familjen.

Slutet är förväntat men storyn och i synnerhet skådespelarna av en kaliber som får en att misstänka att man i Finland inte hade gått i land med en dylik film på samma höga nivå.

Far-och-dotter förhållande med skruv. Hanna (Hedda Stiernstedt) och pappa Marianne (Rolf Lassgård) i feel-good filmen om prästen i kvinnokläder.

Humor och klichéer under Sovjets fall

Livet i Sovjetunionen och dess randstater var ingen dans på rosor, vilket filmen Goodbye Soviet Union ger belägg för, ur ett humoristiskt perspektiv.

Goodbye Soviet Union

✮✮✮✩✩

Regi & manus: Lauri Randla.

Genre: dramakomedi.

I huvudrollen: Niklas, Kouzmitchev, Nika Savolainen.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 1 t 31 min.

Regissören Lauri Randa flyttade flyttade från Estland till Finland när Sovjetunionen föll 1989. Filmen Goodbye Sovjet Union är en autofiktiv berättelse om ingermanfinländska familjen Tarkkinen i Estland just då Sovjetimperiet splittrades och Estland, Lettland och Litauen blev fria. Fokus riktas på den unge Johannes (Niklas Kouzmitchev)  prematurgossen som senare blir obotligt kär i den flicka som delar kuvös med honom i början av deras liv.

Godis från väst

Johannes bor med sin mamma (Nika Savolainen), morfar och mormor i den fiktiva uranraffinaderistaden Leningrad 3, där det är förbjudet att simma i det strålningsskadade vattnet, och där han växer upp.

Han gör flera försök att fly, bl.a. med en trampbil, men milisen stoppar honom. Mamman får jobb som städerska i Finland och kommer hem med en massa presenter som bananer, Lapin kulta och godis från väst, vilket höjer Johannes status bland skolkompisarna, men får lärarna och myndighetspersoner på sin vakt. Ingen får tala illa om det socialistiska paradiset och babbla om grönare ängder.

Filmen är en ingerfinländsk samproduktion och bottnar i regissörens barndom. Den behandlar tragiska händelser på ett fördomsfritt sätt och börjar mycket bra och är länge rolig om också förväntad, men mot slutet börjar klichéerna att kännas tröttsamma.

Huvudrollsinnehavaren är ett bra val, liksom mormodern (Ülle Kaljuste), en viljekraftig kvinna, fast besluten att uppfostra barnbarnet till en hygglig sovjetmedborgare. Så går det nu bara inte och på vägen får man sig flera goda skratt till livs.

Imperium i fritt fall. Filmen Goodbye Soviet Union handlar om Johannes Tarkkinen i Estland och ett Sovjetunionen i upplösning. Dramakomedin är rolig men också klichéspäckad.

Frigörelse ur saudiarabiskt perspektiv

Måste tillkänna att filmen En kvinnas val är den första saudiarabiska filmen jag konfronterats med.

En kvinnas val

✮✮✮✩✩

(eng. The Perfect Candidate)

Regi: Haifaa Al-Mansour

Manus: Haifa Al-Mansour och Brad Niemann.

Genre: drama.

I huvudrollen: Mila Al Zahrani.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 1 t 44 min.

Det tog nästan fyra månader innan Bio Rex i Borgå öppnade p.g.a. coronapandemin. Förra filmen jag såg var Klaus Härös Livet efter döden i mars. Sen blev det lapp på luckan fram till juli.

En kvinnas val intresserade för att filmen står ut i mängden och temat om att som kvinna ställa upp i ärkekonservativa Saudiarabien var nytt.

Regissören Haifaa Al-Mansour, känd för filmen Den gröna cykeln, som var den första saudiarabiska långfilmen, slår ett slag för frigörelse och tolerans i ett samhälle cementerat av uråldriga traditioner.

Läkare i fokus

I fokus står den unga läkaren Sara (Mila Al Zahrani) som i en by kämpar hårt för att ge fattiga patienter en bättre vård. När vägen till sjukhuset är urdålig och ödet kastar sin skugga över hennes tillvaro bestämmer hon sig för att ställa upp i kommunalvalet. Kvinnor i hennes släkt och vänner knyter ihop en valkampanj som får henne på kollisionskurs med manssamhället.

Filmen har ett budskap om att det eventuellt går att luckra upp ett ortodoxt system, där kvinnor fick rätt att köra bil först 2018. Därför kör också Sara i egen bil, men scener med exteriörerna har fotograferats inifrån en skåpbil, för att inte väcka anstöt. Berättelsen om Saras far som spelar i ett lokalt band med arabisk lättare musik talar också om ett samhälle i försiktig förändring.

Kvinnor tvingas ännu ha en förmyndare och naturligtvis gå i niqab som täcker ansiktet eller hijab.

Filmen är ur västerländskt och narrativt perspektiv mycket förutsägbar, dess styrka finns i nya insikter om ett samhälle vi vet litet eller ingenting om. Tonen är överraskande positiv och rentav humoristisk, men på det stora hela ett uttryck för arabisk feelgood som engagerar bitvis och i små portioner.

Vill luckra upp. Läkaren Sara (Mila Al Zahrani) kämpar för ett bättre liv för kvinnor i en saudiarabisk by.

Sorgen har många ansikten

Borgåregissören Klaus Härös nya film Livet efter döden visar sorgens många ansikten. Där en kan tala ut och gråta har den andra munhäfta och sluter sig som en mussla.

Livet efter döden

✮✮✮✮✩

Manus & regi: Klaus Härö.

Genre: dramakomedi.

I huvudrollen: Peik Stenberg, Martin Paul, Lena Labart.

Speltid: 1 t 21 min.

Åldersgräns: 7 år.

Filmen faller fritt tillbaka på Klaus Härös egna upplevelser efter sin mors död då han var kring 20 år.

I totalmörker och snöfall närmar sig en grön paketbil ett hus på landet. I bilen sitter fadern Nisse (Peik Stenberg) och sonen Stefan (Martin Paul). De har besökt sjukhuset i Helsingfors där Nisses fru nyss har dött i cancer.

Det går inte många minuter så är far och son i luven på varandra beträffande vad som ska servera på begravningen och hur många man ska bjuda in. Nisse vill få det hela undanstökat på nolltid eftersom han, som han tror, sörjt färdigt under sina besök på sjukhuset hos hustrun Leila. Sonen Stefan har ännu inte sörjt färdigt och det blir fnurror på tråden.

I synnerhet när Nisses syster Elsa (Lena Labart) oanmäld dyker upp för att hjälpa till. Nisse behöver inga vardagsmartyrer i huset och både sonen och systern utsätts för Nisses dåliga humör allt medan postbilen kommer med mera blombuketter och folk ringer och beklagar sorgen till höger oh vänster. Ont blir ännu värre när mormor Brita (Sara Aria) på eget bevåg ringer runt till släkt och vänner och bjuder folk på begravningen. 

Den tystlåtna Stefan får verka som medlare och ringa återbud  tillsammans med Nisse men det går inte som beräknat. Mitt i kaoset hittar far och son varandra när Nisse vågar berätta om sina egna känslor inför döden.

Tröst och förlåtelse

Filmen med sina slitna interiörer från en stuga på landet och sin lantliga utemiljö har en varm jordnära färgskala som understryker  tröst och förlåtelse samtidigt som den är en ovanligt rolig film. Peik Stenberg, känd från Sås och Kopp, gör en av sina bästa roller någonsin som inbunden bitvarg med varmt hjärta inunder, bra assisterad av Martin Paul och de övriga. 

Som vanligt är speltiden inte lång. Klaus Härö har satt i system att berätta sin story kort och koncist och det fungerar.

Tyvärr går filmen inte att se för tillfället för att Bio Rex stängt p.g.a. coronaviruspandemin. Det kan mycket väl hända att bion öppnar först under eller efter sommaren.

Fågelälskare. Nisse (Peik Stenberg) är en bitvarg men också en fågelälskare konstaterar sonen Stefan (Martin Paul) i Klaus Härös nya film Livet efter döden.

Fantasianimation i ösregn

Regnet bara öser ner i Tokyo när en pojke möter en flicka i den japanska animationsfilmen Weathering With You och en vacker kärlekshistoria börjar. Men flickan är inte vem som helst.

Weathering With You

✮✮✮✮✩

Regi & manus: Makoto Shinkai.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 1 t 45 min.

Makoto Shinkai (f. 1973) slog igenom med den tecknade filmen Your Name 2016. Nu fortsätter han sitt seger tåg med sin ursnyggt animerade film Weathering With You, en måstefilm för alla mangafans och vänner av japansk animationsfilm.

Japanerna är som bekant i världstoppen beträffande s.k. animefilm, med filmer som Min vän Totoro, Gömd av andar, mm. Weathering With You är en film där en ”ordinär” kärlekssaga blir något extra, originellt och fantasifullt.

På rymmen

Den handlar om högstadiekillen Hodaka (Kotaro Daigo) som rymmer hemifrån och pank och arbetslös hamnar hos en suspekt reporter som anställer honom för att skriva om urbana legender med ockulta företecken för ett magasin. 

I kulisserna skymtar det fattiga Tokyo med kriminalitet och droger i sitt kölvatten men det spelar en undanskymd roll för småningom stöter Hodaka på flickan Hina (Nana Mori) som jobbar på ett McDonald restaurang.

Hon har en sällsynt förmåga. Hina är nämligen en s.k. solflicka, som kan påverka vädret och får solen att skina. Det behövs minsann för i Tokyo regnar det ständigt, det uppstår nya regnrekord och i tv talas om en regnmängd på 150 millimeter i dygnet.

Budskap

Hodaka och Hina gör business av solskensmakeriet men där finns en hake. Ju mera sol Hina får att skina desto genomskinligare blir hon tills hon en dag försvinner upp i himlen, samtidigt som Hodaka blir efterlyst av myndigheterna.

Handlingen rör sig mödlolöst från dagens realistiska storstadsliv till magins domäner, och där Tokyo i regn framstår som något ovanligt vackert gäller samma sak i himlasfären dit också Hodaka hamnar på jakt efter sin älskade. Filmen har otvivelaktigt ett seriöst budskap om att låta naturen ha sin gång och varken manipulera den eller förpesta den med miljögifter.

Kärlek i regn. Hodaka och Hina möter varandra i ett Tokyo där regnet öser ned men Hina kan trolla fram solen. Men det har sitt pris.

Feel-good i Mark Twains anda

En ung man med Downs syndrom och en sjaskig tjuvfiskare på flykt slår sig samman på en resa genom amerikanska Södern i feel-goodfilmen The Peanut Butter Falcon.

The Peanut Butter Falcon

✮✮✮✩✩

Regi & manus: Tyler Nilson, Michael Schwartz.

Genre: dramakomedi.

I huvudrollerna: Zack Gottsagen, Shia LaBeouf, Dakota Johnson.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 37 min.

Zak (Zack Gottsagen) med Downs syndrom vantrivs på vårdhemmet och efter ett flertal försök lyckas han rymma i bara kalsongerna.

Efter sig får han skötaren Eleanor (Dakota Johnson) men före det har Zak stött på tjuvfiskaren Tyler (Shia LaBoeuf), när han gömt sig i hans båt, och Tyler motvilligt tar honom med söderut längs kusten i South Carolina för att Zak ska kunna uppfylla sin livsdröm och möta sina stora wrestlingidol Salt Water Redneck (Thomas Haden Church).

Storyn är bekant och manuset förväntat: efter diverse trassel och komplikationer utspelas en varmhjärtad berättelse om udda människor som hittar varandra, för att man inser att pengar är mindre viktigt än äkta vänskap och kärlek.

Intressanta roller

Intressantare är rollvalet. Shia LaBoeuf som figurerat i Transformers-filmerna gör här en välavvägd och sympatisk roll som tjuvfiskaren som söker sin roll i livet och hamnar att fly undan två fiskare vars utrustning han förstört och vars krabbor han stulit.

När han hamnar att ta hand om naive Zak på flykt genom majsfält och bland krokodiler på lur, uppstår en personkemi som blir allt starkare, charmigare och ibland nästan berörande. Men det är för beräknande för att riktigt gå på djupet.

Dakota Johnson som medverkat i Fifty Shades of Grey och den mera hårdkokta Bad Times at the El Royale har en fin utstrålning i rollen som skötaren som hittar sin flykting och slår följe med Zak och Tyler. Plötsligt befinner sig alla ombord på ett flotte ned längs floden i bästa Mark Twain anda.

Zack Gottsagen som gjort roller i filmerna Best Summer Ever och Bulletproof får bra fason på sin egen gestalt. En av filmens höjdare är Thomas Haden Church som pensionerad wrestlingikon med stort hjärta. Han har övertygat i filmer som Sideways och Killer Joe och fortsätter med det i Peanut Butter Falcon. Filmen har slagit an på festivaler runtom i världen.

Fotot är bra trots att man inte kan säga att miljön från Floridas träskmarker hör till de största turistfällorna.

Trio i feel-goodfilm. Shia LaBoeuf, Zack Gottsagen och Dakota Johnson i varmhjärtade men alltför beräknande The Peanut Butter Falcon.

Mörk koreansk satir imponerar starkt

Det är sällan man stöter på en koreansk film. När man sedan ser en visar det sig att sydkoreanen Bong Joon-hos Parasite har skördat lagrar på lagrar, och inte bara vunnit guldpalmen i Cannes 2019 utan också seglat upp som en modern klassiker och ett samtalsämne på många filmälskares läppar.

Parasite

✮✮✮✮✮

Regi & manus: Bong Joon-ho.

Genre: kriminaldrama, svart komedi.

I huvudrollerna: Choi Woo-shik, Yeo-jeong Jo, Kang-ho Song.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 11 min.

Bong Joon-hos Okja och Snowpiercer såg jag aldrig men Parasite är en så övertygande bra film att man inte bryr sig: sylvass både som samhällssatir, svart komedi och kittlande thriller.

Den handlar om en fattig familje ledd av dess patriark (Kang-ho Song), där alla trängs i en sunkig källarvåning. Utanför fönstret lättar kvarterets fyllon på sina blåsor och inne äter man vad man kommit över och försöker klara livhanken på ströjobb. Wifi snyltar man på hos grannarna.

Snabb förändring

Allt ändras som genom ett trollslag när sonen (Choi Woo-shik) med hjälp av ett förfalskat betyg får jobb som privatlärare åt dottern till den ytterst välbärgade Mr Park (Lee Sun-kuyn) och hans naiva hustru (Yeo-jeong Jo). Snart har hela fattigfamiljen med far, mor och dotter nästlat in sig hos de rika Parks. De skyr inga medel för att bli herre på täppan downstairs och får långvariga trotjänare att bli uppsagda.

Den lycka som lett dem i ansiktet byter ändå snabbt skepnad när före detta hushållerskan ringer på dörren när husvärdarna är borta på resa och korthuset börjar vackla.

Överraskningar

Parasite är en film med ett fantastiskt manus och en regissör som håller ihop filmen hela den långa speltiden.

Att överraskningarna haglar är ett stort plus, man vet aldrig hur det kommer att gå. Filmen kör definitivt inte längs traditionella stigar där svart är svart och vitt är vitt. Samhällsstrukturen är hur som helst snedvriden och filmen slår mycket hårdare mot systemet än mot människorna som tvingas spela sin roller enligt vedertagna mönster.

Det perfekta bildberättandet kombineras med en fin svart humor, som behövs när tumskruvarna börjar dras åt på skarpen.

Tematiskt snuddar Parasite med den japanska filmen Shoplifters där den fattiga familjen i en källarvåning livnär sig genom att snatta. Om den var en mycket bra film är Parasit ännu bättre. Fulla poäng med andra ord. 

Rik. Yeo-jeong Jo är perfekt som den rika, naiva Mrs Park i filmen Parasite.

En krigsfilm utöver det vanliga

Superlativerna har haglat över Sam Mendes nyaste film, 1917, och inte utan orsak. Filmen från första världskriget skiljer sig markant från Hollywoods dito filmer med sina eviga hjälteglorior, kända affischnamn och förväntade intrig.

1917

✮✮✮✮✮

Regi: Sam Mendes.

Manus: Sam Mendes, Krysty Wilson-Cairns.

Genre: krigsdrama.

I huvudrollerna: Dean-Charles Chapman, George MacKay.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 59 min.

Här är det annat ljud i skällan. Två för de flesta okända kort, skådespelarna Dean-Charles Chapman och George MacKay, gör rollerna som korpral Blake och Schofield, som får i uppdrag att förhindra en brittisk attack, för att mannarna i så fall går i en fälla regisserad av tyskarna, med rena slakten som följd.

Vi befinner oss vid frontlinjen i Europa 1917 när kriget går in i sitt slutskede och uppdraget korpralerna får verkar som en dödsdom. Under en omänskligt hård tidspress ska de ta sig över fientligt territorium för att varna britterna på andra sidan. Lyckas de varsko översten som ska leda britternas anfall blir det samtidigt stopp på det tyska bakhåll som som skulle ta livet av 1.600 britter, inklusive Blakes bror. 

Sedan vidtar en film med nervkittlande spänning. Det konstiga är att ”normala” krigshandlingar nästan helt uteblir. I stället är det korpralernas väg i underjordiska tunnlar och över ödelagda krigsskådeplatser, utbrända gårdar och förstörda franska städer som står i fokus.

Överraskningar

Genast i början kommer den första överraskningen, följd av flera andra. Man vet aldrig vad som väntar bakom hörnet. Ställvis kommer man att tänka på Saving Private Ryan, men den är för mainstream, om också mycket bra, för att lämpa sig som jämförelsematerial.

Det magnifika fotot tar nästan andan ur en i nattliga irrfärder över ödelagda städer där tyskar dyker upp som gubben ur lådan.

Filmens har visserligen några affischnamn i Colin Firth och Benedict Cumberbatch men det är McKay och Chapman som bär filmen på sina axlar. Det är inte fel att kalla 1917 för en pacifistisk krigsfilm för det handlar mindre om att döda och förinta som om att helt enkelt överleva. 

Sam Mendes som gjort filmer som Road to Perdition, American Beauty och Bondfilmerna Spectre och Skyfall har en ny fin fjäder i sin hatt med 1917, som nominerat för tio Oscars, bl.a. bästa film och regi och redan belönats med en Golden Globe i bägge nämnda kategorier. En måstefilm om någon.

I hetluften. Korpral Schofield (George McKay) i gastkramande 1917.