Roy Andersson är unik

 Med sin minimalistiska filmkonst framstår svensken Roy Andersson som en av vår tids unikaste regissörer. Kanske inget för mannen för gatan med nog för finsmakaren.

Om det oändliga

✮✮✮✮✩

Regi & manus: Roy Andersson.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Bengt Bergius, Anna Broms, m.fl.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 18 min.

Efter trilogin med En kärlekshistoria, Sånger från andra våningen och En duva satt på en gren och funderade på tillvaron var det meningen att 78-årige Roy Andersson skulle avsluta sina filmer. Men som Clint Eastwood och Woody Allen visade det sig vara svårt. Nu kan vi alltså gotta oss åt Om det oändliga i stället.

Det för Andersson typiska, som långa tagningar med stillastående kamera, bleksminkade människor med blodfulla läppar och en story av banalt alldaglig natur kvarstår. 

Nytt är kvinnorösten som berättar vad som försiggår, dvs. existentiella, vardagsberättelser med både humor och stor sorg.

Här finns en kvinna som tappat en klack, en präst som tappat tron och som uppsöker en psykolog, och som under arbetet halsar flaskan med nattvardsvin. En pappa knyter sonens skor i hällregn och ett kärlekspar svävar över ett Köln i ruiner, påminnande om en Chagall-tavla. Galghumorn blommar i en episod där tandläkaren tröttnar på sin patient och styr mot en bar.

Drama

Dramatiken möter vi däremot när en man med ett stort kors piskas framåt upp för en brant gata medan folket efter honom ropar korsfäst, korsfäst och tablån med en pappa som dödat sin dotter i hedersmord men ångrar sig under stor klagan.

Bekanta är gubbarna i trenchcoat och klientelet på barer som väntar på något, med bl.a. Roy Andersson själv på plats, utbristande: Allt är så fantastiskt, medan snön faller allt tätare utomhus.

Optimismen tar pessimismen i hand och ingenting och allt är sig likt i Roy Anderssons Om det oändliga, där ont och gott får eget utrymme. Anslående är en scen med en besegrad tysk armé som ringlar sig fram i snö mot Sibirien.

Det mesta är förverkligat med mycket stillhet medan det som äger rum nästan gängse snuddar vid det absurda. Det minimalistiska har sin charm men frågan är om alla orkar se dylikt.

I skyn. Estetik a la Roy Andersson: ett kärlekspar svävar över ett Köln i ruiner.