För mycket frihet är fördärvligt

1970-talet var frihetens årtionde, men för mycket frihet är inte bra. Det visar Thomas Vinterbergs (Festen, Jakten) nya film Kollektivet, som inspirerats av regissörens egen uppväxt och som bildar en berg- och dalbana av humor på höjderna och dramatiska känslor i vågdalarna.

Kollektivet

★★★★✩

Regi: Thomas Vinterberg.

Manus: Tobias Lindholm, Thomas Vinerberg.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Trine Dyrholm, Ulrik Thomsen.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 52 min.

Utgångspunkten ligger hos medelklassparet Anna (Trine Dyrholm) och Erik (Ulrik Thomsen) med tonårsdotter Freja (Martha Sofie Wallstrøm Hansen) som erbjuder en stor nyärvd villa i Köpenhamns lyxigare environger för ett kollektivboende tillsammans med ett garde hyresgäster och vänner, som alla är egenartade personligheter i sig själva.

Erik är den litet introverte universitetsläraren i arkitektur, Anna nyhetsankare på tv och man har det bra tillsamman - och som det verkar, också kollektivt.

Det bjuds på en hel del humor i inledningen, kollektivets brokiga skara förbrödrar sig ofta över ölflaskor samtidigt som man smågnabbar över futiliteter tills det börjar bränna till på allvar. 

Dramatiskt

Tidens anda är som sagt frihet och fritt ska det vara och gärna snacksaligt vid matbordet, men när Erik förverkligar sina sexuella fantasier tillsammans med en tredje årskursens blonda bombnedslag till student (Helene Reingaard Neumann) kokar kastrullen ordentligt över. Anna försöker förgäves förstå sin man, men allt sängknarr i övre våningen gör att hon i slutändan blir så olycklig att hon i sin desperation håller på att dra alla med sig i sitt fall.

Filmens stora dramatiska känslor fungerar till en viss del, främst tack vare utmärkt skådespeleri. I synnerhet Trine Dyrholm och Martha Sofie Wallstrøm Hansen som hennes dotter visar vad danskt skådespel är när det är som bäst, väl kompletterade av alla de övriga skådespelarna, bland dem Fares Fares.

Men en ibland onödig sentimentalitet kunde ha skurits ned, därmed inte sagt att Kollektivet inte skulle vara en av höstens bästa filmer.

I dur och i moll. Thomas Vinterbergs Kollektivet är en berg- och dalbana i känslor på dansk botten.

Skuggor från det förgångna

Den eleganta medelålderskvinnan Julieta (Emma Suaréz) är på väg att flytta med med sin sambo från Madrid till Portugal, men mötet med en kvinna från det förflutna kastar allt på ända.

Julieta

★★★★✩

Regi: Pedro Almodóvar 

Manus: Pedro Almodóvar, Alice Munro

Genre: romantiskt drama.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 39 min.

Ja, det finns något gåtfullt, något oroande och mystisk i grundtonen, rentav en liten touch av Hitchcock, till den spanske mästerregissören Pedro Almodóvars nya film Julieta.

Filmen är ändå ingen thriller utan Almodóvar har själv skrivit manuset på basen av tre noveller av Nobelprisvinnaren Alice Munro.

Kanhända just det orsakar det nedtonade i berättelsen om kvinnan, i vuxen ålder spelad av Emma Suaréz, som yngre av Adriana Ugarte, och brytningspunkterna i hennes liv. Kärnan i storyn är att hon på grund av olyckliga omständigheter förlorar sin dotter, som bara drar iväg. Mellan mor och dotter råder därefter en tolvårig tystnad tills ett brev dyker upp.

Emotioner

Före det nystas i synnerhet moderns men också dotterns liv upp i tillbakablickar där ingredienserna består av tro, hopp och kärlek - javisst - men också stora emotioner i form av sorg, smärta, vemod, längtan och en innerlig saknad av en förlorad dotter.

Pedro Almodóvar kan konsten att spela på känslor och har till sitt förfogande ett handplockat garde av alldeles ypperliga skådespelare som aldrig spelar över men ändå står för väldigt starka personporträtt.

Och när både storyn och förverkligandet håller hög klass blir också Julieta med de för regissören karakteristiska starka technicolour färgerna en upplevelse - formen och det visuella är filmens starkaste hörnstenar. Också storytellingen är bra, nu- och dåtid knyts lika elegant ihop som drama och thriller. Bara slutet känns aningen obearbetat, men det smälter man utan större knot.

Filmen är liksom livet självt en ibland undflyende, ofta gäckande och även berörande historia om hur det förflutna, nuet och det som väntar oss har intima beröringspunkter, som vi sällan mäktar rå på själva. Kanske inget direkt mästerverk, men nog en av Almodóvars bättre filmer.

Starka personligheter. Adriana Ugarte gör rollen som den unga Julieta.

Keldjur lever roligt och farligt

Vill ni se en riktigt rolig film ska ni titta på The Secret Life of Pets (Husdjurens hemliga liv) som visas i Borgå i 3D dubbad till svenska och finska eller på originalspråk med tvåspråkig textning.

The Secret Life of Pets

★★★★✩

Regi: Yarrow Cheney, Chris Renaud.

Manus: Cinco Paul, Ken Daurio, Brian Lynch.

Genre: Animerad äventyrsfilm.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 1 t 31 in.

Det är skaparna av Minionera på Universal som snitsat till en festlig samling med keldjur/husdjur som lever sina egna liv när husse och matte stänger dörren och går på jobb. Här är hundar och katter, en hamster och kanariefågel som lever upp värre i en förment ”ensamhet”. När t.ex. en välfriserad pudel blir ensam hemma förvandlas den klassiska musiken från stereon till hårdrock, där hårdrockaren och en samling kompisar ylar på så det står härliga till.

Spillror

Grundstoryn handlar ändå om den snälla vovven, terriern Max, vars liv med sin älskade unga matte i en lägenhet på Manhattan i New York slås i spillror  när hon tar hem den stora lurviga byrackan Duke.

Det blir antagonism vid första ögonkastet, men schismerna hamnar i bakgrunden när hundpolisen fångar in de två hundarna som efter diverse äventyr hamnar ner i kloakerna och där möter både hiskeliga och roliga varelser, en samling original som de facto är ratade husdjur, som krokodiler, ormar, grisar, m.m. och deras ledare, kaninen Snöboll, lika elak som anarkistisk och med målet att utrota mänskligheten.

Filmen intrig känns igen både från normala spelfilmer och andra animerade filmer som Toy Story, men den är ny och mycket rolig och filmen hamrar dessutom på ett fint sätt in budskapet om vänskap och sammanhållning. Filmskaparna vet vad de gör, vi känner igen bolltokiga hundar och slugt, slöa katter samt snälla, korkade och dumma djur.

Dialogen är humoristisk, när hundarna faller i kloaken och den ena frågar vad det är som luktar säger den andra att det är hundlort med en tillsats av kakka (caca).

Om målgruppen är barn får vuxna minst lika mycket ut av filmen, som dessutom är fint tecknad och med många fina panoramavyer över New York.

Gulligt och roligt. The Secret Life of Pets bjuder på humor och anarki med ett allmänmänskligt budskap.

Gamla schabloner dammas av

Inget nytt under solen. Åtminstone inte beträffande den senaste i raden av Jason Bournefilmerna med titeln Jason Bourne och Matt Damon i huvudrollen. Gamla schabloner bara dammas av.

Jason Bourne

★★✩✩✩

Regi: Paul Greengrass.

Manus: Paul Greengrass & Christopher Rouse.

Genre: actionthriller.

I huvudrollerna: Matt Damon, Tommy Lee Jones, Alicia Vikander.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 3 min.

Igen är det storyn om den tidigare CIA-agenten Bourne med svår minnesförlust som jagas av sin tidigare arbetsgivare, hemliga dokument får bara inte avslöjas och likhögarna växer.

Som yngre, på 1980-talet, var jag fascinerad av Robert Ludlums thrillers med Jason Bourne och slukade det mesta av hans romaner. När den första filmen The Bourne Identity kom 2002 med Matt Damon i huvudrollen var igenkännandets glädje stor. Fyra filmer senare känns mötena med Bourne allt mera tröttsamma och inte minst beträffande den nya filmen Jason Bourne från 2016.

Samma som förr

Intrigen är nämligen igen den samma: Jason Bourne har mördat motståndare i patriotismens namn, men minns inte hur det började och varför och denna hemlighet i det s.k. programmet Treadstone, är så farlig för de makthavande att Bourne måste tystas med alla medel.

Så också i Jason Bourne, agenten som ständigt är påpassad med hjälp av allsköns superny teknik och syns på skärmar och scanrar, både i Langley i Virginia i CIA:s hökvarter och på agentstationer runtom i Europa, Berlin & London, där ständigt nya agenter i hasorna möter en knytnäve i en dörröppning eller skjuts ned på jakt efter huvudpersonen.

Naturligtvis får han också stryk efter noter men klarar sig med hjälp av sin förmåga att slå hårt tillbaka, försvinna och dyka upp på de mest oväntade ställen.

Skurkar och sympatiserande

Skurken i dramat där alla amerikanska medborgare ska kunna följas upp av CIA via sina mobiler, är givetvis CIA-chefen, spelad av Tommy Lee Jones (No Country for Old Men) på gammal rutin. Ny mellanchef i CIA, med sympatier till den jagade Jason Bourne, heter nu Heather Lee, spelad av Alicia Vikander, svenskan vars karriär gått spikrakt uppåt efter filmer som Ex Machina och The Danish Girl.

En maffig biljakt ger litet extra kött på benen åt den nya Bournefilmen som inte lämnar de actiontörstade lottlösa. Filmens mest sympatiska skådespelare är Matt Damon som gör en säker huvudrollsfigur.

Men det mesta i intrigen följer invanda mönster, så också slutuppgörelsen mellan Jason Bourne och agenten Asset (Vincent Cassel) nere i kloakerna.

Slutet lämnas igen så öppet att en ny film om Jason Bourne verkar sannolik.

På spåret. Tommy Lee Jones och Alicia Vikander i CIA gör allt för att nysta in Jason Bourne (Matt Damon) i filmen med samma namn.

Igen ett matematikgeni

Liksom filmerna om Stephen Hawking (The Theory of Everything) och The Imitation Game är nya The Man Who Knew Infinity en på verkligheten baserad  berättelse - i det här fallet – om ett självlärt matematiskt geni, indiern

Srinivasa Ramanujan, och hans vänskap med sin mentor, Camebridgeprofessor  G.H. Hardy.

The Man Who Knew Infinity

★★★★✩

Regi & manus: Matt Brown.

Genre: biografiskt drama.

I huvudrollerna: Dev Patel, Jeremy Irons.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 1 t 49 min.

Huvudpersonen Ramanujan (Dev Patel – Slumdog Millionaire) målas upp med ett snabbt personporträtt som ett ungt självlärt matematiskt geni i Indien, som via ett brev till Cambridge får chansen att resa till London, visa sina teorier, och där börja samarbeta med professor Hardy (Jeremy Irons).

Ramanujan utvecklade sina teorier om stora tal helt på egen hand och förbluffar till först professor Hardy som ändå ser problem torna upp sig, eftersom hans unga adept inte bryr sig om bevisen, vilket är A och O inom matematisk vetenskap.

Viljornas kamp

Det blir en viljornas kamp men också en Ramanujas personliga kamp mot avundsjuka matematiklärare och allmänna rasfördomar i ett brittiskt klassamhälle fyllt av ärkekonservativa människor, stiff upper lips, tweedkostymer och huttrande människor i dåligt uppvärmda hus och skollokaler.

Dev Patel och Jeremy Irons gör utmärkta rollprestationer, dialogen är en av filmens höjdpunkter och helheten bra. Huvudrollsduon uppvisar dessutom en gemensam personkemi som för filmen upp till oanade höjder.

Den dramatiskt romantiska biten med en kvarlämnad hustru i Indien och en svartsjuk svärmor som rör om i soppan, samt Ramanujas insjuknade i tuberkulos i England, sätter visserligen känslorna i dallring men på ett ganska beräknande sätt. Oberoende om man godkänner det nämnda schackdraget eller inte framstår filmen ändå som en intressant inblick i en matematisk pionjär, vars insatser senare ledde till intensifierad kunskap om svarta hål. 

Geni och mentor. Dev Patel och Jeremy Irons spelar utmärkt mot varandra och separat i filmen The Man Who Knew Infinity.