Med kvinnohatet som ledstjärna

Det finns auktoritära stater i Mellanöstern som på religiös grund inte bara trakasserar sina gästarbetare och egna medborgare i allmänhet utan kvinnor i synnerhet. Den svensk-iranska filmen Holy Spider ringar in problemet ur grodperspektiv.

 

Holy Spider

4/5

Regi: Ali Abbasi.

Manus: Ali Abbasi, Afshin Kamran Baahrami.

Genre: dramathriller.

I huvudrollerna: Mehdi Bajestani, Zar Amir-Ebrahimi.

Åldergräns: 16 år.

Speltid: 1 t 57 min.

Holy Spider baseras på den sanna historien om en seriemördare som stryper prostituerade hemma hos sig i Irans heliga stad Masshad i början av 2000-talet. Medan morden bara fortsätter och polisväsendet rycker på axlarna besluter sig den kvinnliga journalisten Rahimi (Zar Amir-Ebrahimi) att undersöka fallet.

Bakom morden står familjefadern Saeed som tror sig gå Guds ärenden genom att rensa upp i prostitutionsträsket. När ändå få bryr sig om vad han gör blir han allt mer desperat.

Att ledmotivet är kvinnohat står utom allt tvivel liksom myndigheternas ointresse för fallet. Att mörda kvinnor är inget problem. Det får Rahimi erfara på nära håll, inte minst när hon till sist själv besluter sig för att agera lockbete för Saeed. 

Brutal

Filmen är rå och brutal men inget nytt under solen. Litet samma tema var grund för en film med polisen Dirty Harry (Clint Eastwood) där också en seriemördare i USA sköt ihjäl prostituerade, knarkare och folk i allmänhet medan polisen mest blundade med undantag för Eastwood som satte dit mördaren.

Nu är landskapet och tematiken annorlunda och man förundrar sig minst sagt över hur mycket elände som rättfärdigas i religionens namn i länder som Iran, Afghanistan och andra auktoritära stater i Mellanöstern.

Filmens våldsverkare betraktas helt enkelt som en hjälte av allmänheten i Mashhad och symptomatiskt är hur Saaeds son direkt dyrkar sin far och är villig att ta över hans mantel när sanningen går upp för honom.

Om Abbasis förra film Gräns hade sin svarta humor saknas den totalt i Holy Spider. I stället speglar filmen den ignorans för medmänsklighet och aktning för kvinnan som genomsyrar samhällen som fortfarande lever på feodal nivå modell 1500-talet.

Seriemord i religionens namn. Mehdi Bajestani gör en stark huvudroll i filmen Holy Spider.

 

Skolan uppe i skyn

 Många känner inte till var Bhutan är beläget men den nya filmen Skolan vid världens ände ger vägledning

Skolan vid världens ände

(Lunana: A Yak in the Classroom)

xxxxo

Manus & regi: Pawo Choyning Dorji

I huvudrollen: Sheraj Dorji

Barntillåten.

Speltid: 1t 49 min.

Vi har sett dramatiska filmer om bergsbestigare i Himalaya på bestigning av bergsmassivets brantaste toppar. Filmen Skolan vid världens ände utspelas i kungadömet Bhutan i östra delen av Himalaya i en enklav mellan Indien och Kina. 

Vi har berättelsen om den unge läraren Uguyen Dorji (Sherai Dorji), vars dröm är att livnära sig som popsångare. Han tar läraryrket mest med en klackspark och festar hellre och håller igång tills skolmyndigheterna ställer honom inför ett ultimatum – säg ja till ett lärarjobb i Lunana eller avgå. Med stor motvilja tar han del av en tuff färd uppför berget där Bhutans mest avlägsna skola, ja den avlägsnaste skolan i hela världen befinner sig. Här saknas butiker, telefoner och det mesta och det är så kallt att man tar in en yak i klassrummet.

Vacker story

Att skolbarnen tror på sin lärare blir obestridligt och när den ömsesidiga respekten skärps utvecklas filmen till en vacker berättelse om förståelse, vänskap och heder i ett av världens mest avlägsna men strålande vackra orter.

Den ömsinta, charmiga och betagande filmen är just så långt från explosioner och elaka gliringar som amerikansk mainstream brukar bjuda på.

Extra plus får filmen för att skådespelarna är bergsbor i Lunana och att hela filmteamet arbetade uppe i bergsbyn efter en veckas fotvandring.

Filmen har blivit något av en succé och Oscarnominerades för Bästa internationella film, vilket i alla falla gick till japanska Drive My Car.

Djurbesökare. Skolan uppe i Himalaya är så kall att en yak värmer upp klassrummet.

Klaus Härö tog steget över språkgränsen

 Alltsedan premiärfilmen Elina – som om jag inte fanns (2002) har den i dag 51-årige Borgåregissören Klaus Härö befäst sin position som en filmmaker av känslosamma, dramatiska filmer med den lilla människan i fokus. Med filmen My Sailor, My Love gör han sin första engelskspråkiga film och resultatet kännetecknas igen av gediget hantverk.

My Sailor, My Love

✮✮✮✮✩

Regi: Klaus Härö.

Manus: Jimmy Karlsson, Kirsi Vikman.

Genre: drama.

I huvudrollerna: James Cosmo, Brid Brennan, Catherine Walker.

Åldersgräns: barntillåten.

Speltid: 1 t 43 min.

Berättelsen om seniorerna Howard (James Cosmo) och Annie (Brid Brennan) som blir förälskade på ålderns höst handlar – inte om den första – utan om den sista kärleken.

Ett bra skådepelarteam är gängse en garant för bra film och med kännedom om den pedantiska Härö är huvudrollstrion ett utmärkt val. James Cosmo från Skottland är känd för actionrullar som Braveheart, Troya och Highlander men gör nu rollen som pensionerad sjökapten med inte helt rent mjöl i påsen. På hemmaplan. Hans dotter Grace (irländskan Katherine Walker – House of Gucci) vill underlätta faderns hemliv genom att anställa Annie (nordirländskan Brid Brennan – bl.a. tv-serien Upstairs and Downstairs).

Efter några inledande skärmytslingar förorsakade av den egensinnige och oborstade Howard börjar kärleken mellan de äldre tu att blomma men då ställer sig dottern Grace på tvären. Ett från tidigare ansträngt fader–dotter förhållande får nya dimensioner med avund och svartsjuka inblandade och missförstånd och onda ord haglar.

Drama

Storyn om fadern, dottern och hushållerskan har sina poänger men man undgår inte känslan av beräkning och utdragen dramatik.

Å andra sidan kräver berättelsen just dramatik och här är Klaus Härö på sin mammas gata. Närbilderna med känslor spelande över de inblandades ansikten hör till filmens bästa sidor tillsammans med det magnifika fotot över ett vindpinat och kargt men ack så vackert irländskt havslandskap. Miljö och story går hand i hand.

Bra är också att Klaus Härö ännu håller fast vid att inte göra överlånga filmer typ två till tre timmar, som så ofta nuförtiden. En bra story ska kunna berättas utan att man tar ut alla svängar. Och att det helt klart handlar om en hyfsad berättelse och bra skådespelare som kan samarbeta, det ser man utan tvivel. Speciellt Catherine Walker är värd en stor eloge.

Kärlek på ålderns höst. Sjökaptenen (James Cosmo) och hans hushållerska (Brid Brennan) hittar varandra i Klaus Härös första engelskspråkiga film.

Satir om lyxlivets odräglighet

 Ruben Östlund gisslar i sin nya dramakomedi Triangle of Sadness de rika och besuttna på en resa parallell med Flugornas herre.

Triangle of Sadness

✮✮✮✮✩

Regi & manus: Ruben Östlund.

Genre: dramakomedi.

I huvudrollerna: Harris Dickinson, Charbli Dean, Woody Harrelson.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2t 30 min.

Ruben Östlund vandrar sina egna vägar med filmer som Turist och The Square. Filmen The Triangel of Sadness vann Gyllene palmen i Cannes liksom  filmen The Square.

Storyn är en satir i tre kapitel om de vackra och de rika. I början bekantar vi oss med  den manliga modellen Carlin (Harris Dickinson) som är ihop med sin kvinnliga kollega Yaya (Charbli Dean) men redan här går skidorna litet i kors p.g.a. deras käbbel om pengar och vem som ska betala krognotan.

När de blir bjudna på en gratisresa på en lyxkryssare skruvas flärden och lyxen på maximal volym på ett fartyg där moraliskt skrupelfria människor huserar och går an.

Här finns ett engelskt par som sålt handgranater åt krigförande länder och en rysk mogul (Zlatko Buric) som blivit miljonär på att sälja skit dvs. konstgödsel.Det barkar åt häcklefjäll vilket understryks under en storm då den odugliga och alkoholiserade kaptenen (Woody Harrelson) med dragning till marxismen inte förmår hindra att fartyget går i kvav.

Överlevande

Fem överlevande på en paradisö kämpar på för att klara livhanken och nu är det städerskans (Dolly De Leon) tur att bli boss eftersom hon både kan fiska, göra upp eld och leda det dagliga livet. Men också här blir det fnurra på tråden, då hon kräver att Carlin blir hennes sexslav.

Filmen sparar inte på kritik och absurd humor, bl.a. i scener med sjösjuka människor som spyr kaskader, men något större djup i karaktärerna uteblir, kanske avsiktligt.

Frågan är om vi någonsin uppnår jämlikhet i ett samhälle där ekosystemet är i gungning och kriget finns närvarande i större grad än på länge. 

Triangel of sadness är för övrigt området mellan näsan och ögonen där de första rynkorna uppträder, om någon undrat.

Resa mot undergång. Carlin (Harris Dickinson) och Yaya (Charbli Dean) på en lyxkryssare.

Megaboksuccé också bra som film

 De flesta tycks ha läst bästsäljarboken Där kräftorna sjunger och är överens om att filmen är både boktrogen och bra.

Där kräftorna sjunger

✮✮✮✮✩

(Where the Crawdads sing)

Regi: Olivia Newman.

Manus: Lucy Alibar grundat på Delia Owens roman.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Daisy Edgar-Jones, Taylor John Smith, Harris Dickinson.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 6 min.

Har inte läst boken men tyckte om filmen i egenskap av en hybrid av äventyrsberättelse, drama och mordmysterium i alla fall.

I centrum finns Kaya, den övergivna flickan i träskmarkerna i North Carolina, spelad med emfas av nya stjärnskottet Daisy Edgar-Jones (Normal People). Flickebarnet har det inte lätt och traumorna hopar sig.

Först lämnar mamman det spartanska huset i träskmarkerna och sedan syskonen, på grund av en våldsam och alkoholiserad far (Garrett Dillahunt). När också han drar iväg tvingas Kaya uppfostra sig själv i unga år. Mat på bordet får hon genom att sälja musslor till en vänlig handelsman.

Mord?

Ryktesfloran kring Kaya, den konstiga Träskflickan, bara växer efter att hon lämnar skolan efter bara en dag i klassen. En vänlig ung man (Taylor John Smith), son till en fiskare på orten lär henne läsa och skriva men försvinner ur bild p.g.a. studier. Ortens charmör (Harris Dickinson) faller för den snygga Kaya men kärleken övergår i våld och illvilja och när hans kropp hittas misstänks Kaya för mord. Hjälp i rättssalen får hon av juristen Tom Milton (David Strathairn) och resten av filmen är en räcka tillbakablickar från 1953 och framåt och scener från rättssalen.

En aning för perfekt är nog huvudrollsinnehavaren men visst spelar hon utmärkt Träskflickan, som blir berömd tack vare sin förmåga att veta det mesta om naturen och kunna teckna det i bilder, som blir många fina böcker.

Några viktiga kuggar från boken som saknas i filmen gör det svårare att förstå om Kaya var oskyldig till mordet eller inte. Hur om helst är När kräftorna sjunger en medryckande film som skiljer sig från mainstreamfåran och också bjuder på en uppsjö av vackra naturbilder.

Fin huvudroll. Brittiska skådespelaren Daisy Edgar-Jones ger ett starkt lyft åt filmen Där kräftorna sjunger.

Måttligt rolig dramasåpa

 Ställvis rolig men rätt förutsägbar är helhetsbedömningen av dramakomedin, den spanska Världens bästa chef.

Världens bästa chef

(El buen patron)

✮✮✮✩✩

Regi & manus: Fernando Léon de Aranoa.

Genre: dramakomedi.

I huvudrollerna: Javier Bardem.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1t 56 min.

Spaniens stora fixstjärna Javier Bardem (No Country for Old Men) ger sig med beröm i kast med huvudrollen i Fernando León de Aranoas film Världens bästa chef. Hans minspel, konstpauser och helhetsintryck som karismatisk och manipulativ ledare för ett företag som tillverkar gammeldags vågar gör filmen.

Julio Blanco (Bardem) leder en högt aktad vågfabrik som klarat sig i stenhård konkurrens men behöver ett uppsving. Därför passar nomineringen för ett fint företagspris som hand i handske. Med honnörsorden ihärdighet, balans och lojalitet i förarsätet leder Blanco sina arbetstagare, som han åtminstone i festtalen betraktar som sina barn.

Dubbelspel

Riktigt så är verkligheten inte. En arbetare som fått foten härbärgerar utanför fabriksporten med banderoller och högtalare för att upplysa alla och envar om vilken skitstövel fabriksbossen är. Ingenting blir bättre när denne faller för den bildsköna praktikanten Lilian (Almudena Amor) och inleder ett förhållande, som utvecklar sig käpprakt åt helvete.

Klasskillnader, moral, heder och företagsamhetens vedermödor sprids ut i en företagssatir som är halvbra, men inte mera. Vissa scener får en att skratta, andra är enbart tröttsamma. Mera galenskap och oföutsebarheter hade inte skadat. Nu är man halvnöjd efter filmen men Javier Bardems insats sitter kvar på näthinnan.

Chef med mörkare sidor. Den goda bossen har inte alltid rent mjöl i påsen i filmen Världens bästa chef med Javier Bardem i högform.

Tom Cruise tillbaka på mammas gata

 Tom Cruise fick ikonstatus för sin första Top Gun-film 1986 och med uppföljaren Top Gun: Maverick är han igen hemma på mammas gata.

Top Gun: Maverick

✮✮✮✩✩

Regi: Joseph Kosinski.

Manus: Jim Cash, Jack Epps Jr.

Genre: action.

I huvudrollerna: Tom Cruise, Val Kilmer, Miles Teller.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 11 min.

Det knivskarpa fotoarbetet med jaktflygplan i diverse loopar och halsbrytande manövrar är filmens behållning. Det förutsebara manuset med ”America first, svartvita good and bad guys, en kass romans med Jennifer Connelly och stereotypa karaktärer är svaga markörer i övrigt.

Kapten Pete Maverick Mitchell (Cruise) är efter 30 år i tjänst tillbaka som instruktör för det bästa amerikanska flygvapnet har att erbjuda i pilotväg. Hans utmaning är att få piloterna att bomba en kärnvapeninstallation i en skurkstat, där luftvärnsrobotar och ett omöjlig geografiskt läge i en dalsänka gör uppdraget i det närmaste omöjligt.

Tills han själv sätter sig vid spakarna och visar att gammal är äldst. De övriga i ensemblen drivs av att visa vad de går för medan Rooster (Miles Teller) har ett ont öga till Maverick för en oförrätt som drabbade honom när Maverick och hans far (Val Kilmer) var unga. Lyckas man svälja det svajiga manuset återstår en visuell frifräsare till actionfilm som med påklistrad rockmusik höjer på pulsen i de mest häftiga scenerna. 

Uppföljare.Top Gun: Maverick flyger högt på fotoarbetet medan manuset är svagt.

Långdraget om kärlek, sorg och saknad

 Japanska filmen Drive My Car är en lovsång till långsamheten.

Drive My Car

✮✮✮✩✩

Regi: Ryusuke Hamaguchi.

Manus: Ryusuke Hamaguchi, Haruki Murakami.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Hidetoshi Nishima.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 57 min.

Drive My Car vann en Oscar för bästa utländska film. Den grundar sig på en novell av Haruki Murakami och handlar om skådespelaren och regissören Yūsukes (Hidetoshi Nishijima) sorgearbete efter att ha förlorat sin fru och dotter. Förhållandet har varit ansträngande, frun är otrogen men han håller det för sig själv. En dag hittara han henne död och efter denna 40 minuters prolog inleds själva handlingen. Två år senare regisserar Yūsuke Tjechovs Onkel Vanja på en teaterfestival i Hiroshima med nya och äldre skådespelare, bland dem en man hustrun var otrogen med. Han nämner det aldrig med ett ord, för arbetet med Tjechovs pjäs blir med pjäsens rika verbala kontext ett substitut som hjälper regissören med sitt sorgearbete, med ord som tomhet, kärlek och förlåtelse.

Som chaufför i sin gamla välbehållna Saab får han en ung, introvert och  tystlåten kvinna, som småningom kanske blir en port ut till världen omkring honom.

Det är vackert och finstämt men tre timmar? Tempot är mer än sävligt så jag begriper om någon tycker att filmen kunde ha kortats ned. Så tycker jag själv. Ändå håller filmen hela sin långa speltid tack vare replikerna och texten. Några överraskningar hade inte skadat, nu mal allt på i en jämn ström och det ska väl just vara filmens bästa sida.

Sorgearbete. Yūsuke (Hidetoshi Nishima) får som regissör hjälp av Tjechovs Onkel Vanja när han behandlar sorgen efter hustruns död i filmen Drive My Car.

Den dåliga modern

 Olivia Colman är som väntat bra i filmatiseringen av Elena Ferrantes bok The Lost Daughter, men som helhet är filmen inte någon höjdare men inte direkt dålig heller

The Lost Daughter

✮✮✮✩✩

Regi: Maggie Gyllenhaal.

Manus: Maggie Gyllenhaal på basen av Elena Ferrantes roman.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Olivia Colman, Jessie Buckley, Dakota Johnson.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 1 min.

Leda är litteraturprofessor från England på strandsemester i Grekland. Loja dagar avlöser varandra tills hon blir varse en ung mamma (Dakota Johnson) och hennes lilla dotter med en far som verkar behandla dem illa. När flickan försvinner tar gårdagens missgärningar struptag på Leda, hon minns sina år som ung mamma och vad hon gjorde, hoppade i säng utanför äktenskapet och trött av alla förpliktelser med sina egna döttrar gjorde ett drastiskt beslut. Tala om en dålig mor.

Återblickar

I återblickarna ser vi Jessie Buckley som den unga Leda, verksam vid Harvarad. Hennes liv är vigt åt språket och det akademiska, kryddat med tillfälliga förbindelser, inte hemmet och allt det för med sig med äktenskap och barn.

Maggie Gyllenhaal med skådespelarbakgrund, känd för bl.a. Hysteria och The Dark Knight gör en hyfsad regidebut. Hon kan nog tacka mycket för alltid pålitliga Olivia Colman (The Crown på Netflix, The Father). Också Jessie Buckley (Judy,Beast) gör bra ifrån sig medan Dakota Johnson (Fifty Shades of Grey, Bad Times at El Royale) svarar för en standardprestation. Ed Harris gläder i en biroll. Manuset är filmens Akilleshäl.

Strandsemester med problem. Dakota Johnson och Olivia Colman i filmen The Lost Daughter.

Varm men också konstigt tom

 Paul Thomas Andersons nya film Licorice Pizza är varm och rolig men ekar också av tomhet på sina ställen.

Licorice Pizza

✮✮✮✩✩

Regi & manus: Paul Thomas Anderson.

Genre: dramakomedi.

I huvudrollerna: Alana Haim, Cooper Hoffman.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 13 min.

Året är 1973 och ungdomarna i San Fernando Valley i södra Kalifornien spelar flipper, röker på, festar och har sig och tar igen sig däremellan igen sig i de  tidens stora hit, vattensängen.

I vimlet möts 15-åringen Gary (Cooper Hoffman) och tio år äldre Alana (Alana Haim) och en skakig vänskap utvecklas till sist till något allvarligare.

Toalettsprängning och skolbus med likasinnade tonårskillar får nämligen en ny inriktning när Gary får syn på den uttråkade fotoassistenten Alana och blir förälskad. I lättsamma, svängar tar sig filmen fram bland finniga tonårskillar som är wannabe företagarentreprenörer och med reklamens makt har tillträde till barare och slår an på kvinnor i omgivningen.

Gästskådisar

Rasismen florerar, protesterna mot Vietnamkriget mal på i bakgrunden, men riktigt farligt blir det aldrig. I stället gästar Bradley Cooper och Sean Penn vita duken i två roller som tvingar också den allvarligaste att dra på smilbanden,

Manuset är varmt och hjärtligt men filmen undgår inte långa tomma sekvenser. Största behållningen ger Alana Haim (The Fashion Found) med sin avväpnande tolkning av en ung självmedveten kvinna som velar mellan sin unga uppvaktning och framtiden och debuterande Philip Seymour Hoffmans son Cooper Hoffman i rollen som Gary. Ingendera är filmatiskt bildsköna men besitter en obestridlig egen charm.

Filmen har sina poänger men visst är det långt till Paul Thomas Andersons mästerverk Magnolia och The Master, den första med Philip Seymour Hoffman i en mindre och den andra i en monumental roll.

På språng. Cooper Hoffman och Alana Haim är behållningen i Paul Thomas Andersons film Licorice Pizza.

Nyfilmatisering av Mobergs utvandrarepos

 Vilhelm Mobergs fyra romaner om svenskar på 1800-talet som flyttar till Amerika har gjorts om för dagens publik. Mycket ryms med men en del har också fallit bort.

Utvandrarna

✮✮✮✩✩

Regi: Erik Poppe

Manus: Anna Bache-Wiig

Genre: drama

I huvudrollerna: Gustaf Skarsgård, Lisa Carlehed.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 28 min.

Det är inte ovanligt att filmer görs om, nyfilmatiseras m.a.o. Till den kategorin hör Vilhelm Mobergs fyra romaner, Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige, här sammanflätade i filmen Utvandrarna på två och en halv timme.

Jämfört detta med Jan Troells versioner från 1971 och 1972 som gick lös på totalt sex timmar och med Liv Ullman som stort affischnamn. Filmer där långsamheten var en del av berättandet.

Snabba ryck

Nu bär det av ganska snabbt i Nils Poppes rätlinjiga regi från ett Sverige i mitten av 1800-talet där enkelt folk lever i nöd och fattigdom och lyssnar till locktonerna från det stora landet bakom Atlanten.

Hit hör den fattiga bondefamiljen med Karl-Oskar (Gustaf Skarsgård) och Kristina – hon från Duvemåla – gestaltad av Lisa Carlehed. Borta är Karl-Oskars bror Robert och Kristinas morbror Daniel, vilket lägger tonvikten nästan enbart på huvudkaraktärerna med sina barn.

Efter en kort inledning hemma på gården bär det av med segelfartyg till Nordamerika, där Kristina på fartyget blir osams med horan Ulrika (Tove Lo) men det reder upp sig senare i USA.

Utvandrarna är ett klassiskt drama med indianer som smyger in på knuten, barn som insjuknar, knapphet, det hårda arbetet och en segsliten framgång i det nya landet parad med starka känslor, stor sorg och ljusa stunder. Dubbelmoralen får sig med stora sleven i form av det småsinta prästparet Judit (Sofia Helin, mest känd som polisen i Bron) och hennes man Petrus (Rasmus Lindgren). Det förvånar inte att indianerna visar sig vara människor som alla andra och med betydligt större resning än många vita.

Gustaf Skarsgård och i synnerhet Lisa Carlehed bär upp en inte direkt lysande men nog sevärd film med sina rollprestationer. Fotoarbetet och långa tagningar ger ett extra plus.

Bär upp filmen. Gustaf Skarsgård och Lisa Carlehed gör filmen Utvandrarna sevärd.

Sammanflätade kvinnoöden

 Pedro Almodóvars nya film Parallella mödrar är typisk för den spanska mästerregissören men inte så bra som hans bästa filmer.

Parallella mödrar

✮✮✮✩✩

Regi & manus: Pedro Almodóvar.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Penélope Cruz, Milena Smit.

Åldersgräns: 12 år

Speltid: 2 t 3 min.

Dålig uppfostran och Allt om min mamma är fortfarande regissörens bästa filmer, men de bjärta färgerna, hans förkärlek för Penélope Cruz och tvära kast i intrigen finns fortfarande med i Parallella mödrar.

Allt börjar på BB där unga Ana (Milena Smit) och mogna Janis (Cruz) föder barn och blir vänner. Sen går det inte bättre än att barnen förväxlas vilket leder till stort drama och mycket tårar längre fram.

Samtidigt är det som om en viss rättvisa skulle ha skipats för Janis har fått sitt barn i en utomäktenskaplig förbindelse, men går på i ullstrumporna, rik och med tillgång till lyx och flärd så det förslår.

Ana igen är den bortklemade tonåringen som bor med mamma och har det kärvt både på ett personligt och ekonomiskt plan.

Ramberättelse

En ramberättelse utgörs av en utgrävning av en massgrav från spanska inbördeskrigets dagar där antagligen Janis gammelmorfar ligger begravd, skjuten av falangister. När livslögnen skall avslöjas händer saker som dels är uppskakande, dels fyllda av svart humor. Någon egentlig logik saknas dessvärre, det uppstår en känsla av att oblygt spela på åskådarens känslosträngar.

Men bara att se på Penélope Cruz och Milena Smit och vulgärt roliga Rossy de Palma är värda biljettpriset. Plus de underhållande vändningarna, man nästan kan förvänta sig.

I väntans tider. Det var på BB de mötte varandra, de parallella mödrarna i filmen med samma namn. T.v. Milena Smit och Penélope Cruz.

När girigheten tar över

Guillermo del Toros remake av filmen Nightmare Alley har sina bästa sidor i det visuella medan substansen haltar en aning.

Nightmare Alley

✮✮✮✩✩

Genre: dramathriller.

Regi: Guillermo del Toro.

Manus: Kim Morgan utgående från Willian Lindsay Greshams roman.

I huvudrollerna: Bradley Cooper, Cate Blanchett, Rooney Mara.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2t 30 min.

Klassikern Mardrömsgränden (Nightmare Alley) från 1947 har etsat sig en plats i filmhistorien, en plats som den mexikanska regissören Guillermo del Toro (Pan´s Labyrinth, The Shape of Water) inte helt förmår rubba.

Det är berättelsen om den arbetslösa, godmodiga Stanton i 1940-talets USA (Bradley Cooper) som får anställning på ett nöjesfält, ett tivoli, med Clem Hoatley (Willem Defoe) som direktör. Ett gäng kufar, en stark man (Ron Perlman) och annars udda typer befolkar nöjesfältet med bl.a. sierskan (Toni Collette) som jobbar i par med Pete (David Strathairn). Stanton blir förälskad i unga Molly (Rooney Mara) och tillsammans blir de varma i kläderna genom att dupera folk med trick om kontakt med de döda och pengarna ramlar in.

Tills Stanton går för långt och blir för girig i ett försök att lura den stormrike Ezra Grindle, en till oigenkännlighet maskerad Richard Jenkins på pengar tillsammans med psykiatrikern Dr. Lilith Ritter (Cate Blanchett).

Filmen går på styrfart tills Blanchett et consortes kommer med i handlingen och filmen blir renodlad thriller. Bristande logik drar ned betyget men uppsjön av goda skådepelare håller skutan mer än flytande. Stämningarna på tivolit har sin egen charm men en till många delar förväntad story undgår inte att aningen irritera åskådaren. En förkortning på minst en halv timme hade inte heller skadat.

Kärlek med problem. De förälskade paret Bradley Cooper och Rooney Mara hamnar på sju famnars vatten i thrillern i tivolimiljö, Nightmare Alley.