Den dåliga modern

 Olivia Colman är som väntat bra i filmatiseringen av Elena Ferrantes bok The Lost Daughter, men som helhet är filmen inte någon höjdare men inte direkt dålig heller

The Lost Daughter

✮✮✮✩✩

Regi: Maggie Gyllenhaal.

Manus: Maggie Gyllenhaal på basen av Elena Ferrantes roman.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Olivia Colman, Jessie Buckley, Dakota Johnson.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 1 min.

Leda är litteraturprofessor från England på strandsemester i Grekland. Loja dagar avlöser varandra tills hon blir varse en ung mamma (Dakota Johnson) och hennes lilla dotter med en far som verkar behandla dem illa. När flickan försvinner tar gårdagens missgärningar struptag på Leda, hon minns sina år som ung mamma och vad hon gjorde, hoppade i säng utanför äktenskapet och trött av alla förpliktelser med sina egna döttrar gjorde ett drastiskt beslut. Tala om en dålig mor.

Återblickar

I återblickarna ser vi Jessie Buckley som den unga Leda, verksam vid Harvarad. Hennes liv är vigt åt språket och det akademiska, kryddat med tillfälliga förbindelser, inte hemmet och allt det för med sig med äktenskap och barn.

Maggie Gyllenhaal med skådespelarbakgrund, känd för bl.a. Hysteria och The Dark Knight gör en hyfsad regidebut. Hon kan nog tacka mycket för alltid pålitliga Olivia Colman (The Crown på Netflix, The Father). Också Jessie Buckley (Judy,Beast) gör bra ifrån sig medan Dakota Johnson (Fifty Shades of Grey, Bad Times at El Royale) svarar för en standardprestation. Ed Harris gläder i en biroll. Manuset är filmens Akilleshäl.

Strandsemester med problem. Dakota Johnson och Olivia Colman i filmen The Lost Daughter.

Varm men också konstigt tom

 Paul Thomas Andersons nya film Licorice Pizza är varm och rolig men ekar också av tomhet på sina ställen.

Licorice Pizza

✮✮✮✩✩

Regi & manus: Paul Thomas Anderson.

Genre: dramakomedi.

I huvudrollerna: Alana Haim, Cooper Hoffman.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 13 min.

Året är 1973 och ungdomarna i San Fernando Valley i södra Kalifornien spelar flipper, röker på, festar och har sig och tar igen sig däremellan igen sig i de  tidens stora hit, vattensängen.

I vimlet möts 15-åringen Gary (Cooper Hoffman) och tio år äldre Alana (Alana Haim) och en skakig vänskap utvecklas till sist till något allvarligare.

Toalettsprängning och skolbus med likasinnade tonårskillar får nämligen en ny inriktning när Gary får syn på den uttråkade fotoassistenten Alana och blir förälskad. I lättsamma, svängar tar sig filmen fram bland finniga tonårskillar som är wannabe företagarentreprenörer och med reklamens makt har tillträde till barare och slår an på kvinnor i omgivningen.

Gästskådisar

Rasismen florerar, protesterna mot Vietnamkriget mal på i bakgrunden, men riktigt farligt blir det aldrig. I stället gästar Bradley Cooper och Sean Penn vita duken i två roller som tvingar också den allvarligaste att dra på smilbanden,

Manuset är varmt och hjärtligt men filmen undgår inte långa tomma sekvenser. Största behållningen ger Alana Haim (The Fashion Found) med sin avväpnande tolkning av en ung självmedveten kvinna som velar mellan sin unga uppvaktning och framtiden och debuterande Philip Seymour Hoffmans son Cooper Hoffman i rollen som Gary. Ingendera är filmatiskt bildsköna men besitter en obestridlig egen charm.

Filmen har sina poänger men visst är det långt till Paul Thomas Andersons mästerverk Magnolia och The Master, den första med Philip Seymour Hoffman i en mindre och den andra i en monumental roll.

På språng. Cooper Hoffman och Alana Haim är behållningen i Paul Thomas Andersons film Licorice Pizza.

Nyfilmatisering av Mobergs utvandrarepos

 Vilhelm Mobergs fyra romaner om svenskar på 1800-talet som flyttar till Amerika har gjorts om för dagens publik. Mycket ryms med men en del har också fallit bort.

Utvandrarna

✮✮✮✩✩

Regi: Erik Poppe

Manus: Anna Bache-Wiig

Genre: drama

I huvudrollerna: Gustaf Skarsgård, Lisa Carlehed.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 28 min.

Det är inte ovanligt att filmer görs om, nyfilmatiseras m.a.o. Till den kategorin hör Vilhelm Mobergs fyra romaner, Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige, här sammanflätade i filmen Utvandrarna på två och en halv timme.

Jämfört detta med Jan Troells versioner från 1971 och 1972 som gick lös på totalt sex timmar och med Liv Ullman som stort affischnamn. Filmer där långsamheten var en del av berättandet.

Snabba ryck

Nu bär det av ganska snabbt i Nils Poppes rätlinjiga regi från ett Sverige i mitten av 1800-talet där enkelt folk lever i nöd och fattigdom och lyssnar till locktonerna från det stora landet bakom Atlanten.

Hit hör den fattiga bondefamiljen med Karl-Oskar (Gustaf Skarsgård) och Kristina – hon från Duvemåla – gestaltad av Lisa Carlehed. Borta är Karl-Oskars bror Robert och Kristinas morbror Daniel, vilket lägger tonvikten nästan enbart på huvudkaraktärerna med sina barn.

Efter en kort inledning hemma på gården bär det av med segelfartyg till Nordamerika, där Kristina på fartyget blir osams med horan Ulrika (Tove Lo) men det reder upp sig senare i USA.

Utvandrarna är ett klassiskt drama med indianer som smyger in på knuten, barn som insjuknar, knapphet, det hårda arbetet och en segsliten framgång i det nya landet parad med starka känslor, stor sorg och ljusa stunder. Dubbelmoralen får sig med stora sleven i form av det småsinta prästparet Judit (Sofia Helin, mest känd som polisen i Bron) och hennes man Petrus (Rasmus Lindgren). Det förvånar inte att indianerna visar sig vara människor som alla andra och med betydligt större resning än många vita.

Gustaf Skarsgård och i synnerhet Lisa Carlehed bär upp en inte direkt lysande men nog sevärd film med sina rollprestationer. Fotoarbetet och långa tagningar ger ett extra plus.

Bär upp filmen. Gustaf Skarsgård och Lisa Carlehed gör filmen Utvandrarna sevärd.

Sammanflätade kvinnoöden

 Pedro Almodóvars nya film Parallella mödrar är typisk för den spanska mästerregissören men inte så bra som hans bästa filmer.

Parallella mödrar

✮✮✮✩✩

Regi & manus: Pedro Almodóvar.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Penélope Cruz, Milena Smit.

Åldersgräns: 12 år

Speltid: 2 t 3 min.

Dålig uppfostran och Allt om min mamma är fortfarande regissörens bästa filmer, men de bjärta färgerna, hans förkärlek för Penélope Cruz och tvära kast i intrigen finns fortfarande med i Parallella mödrar.

Allt börjar på BB där unga Ana (Milena Smit) och mogna Janis (Cruz) föder barn och blir vänner. Sen går det inte bättre än att barnen förväxlas vilket leder till stort drama och mycket tårar längre fram.

Samtidigt är det som om en viss rättvisa skulle ha skipats för Janis har fått sitt barn i en utomäktenskaplig förbindelse, men går på i ullstrumporna, rik och med tillgång till lyx och flärd så det förslår.

Ana igen är den bortklemade tonåringen som bor med mamma och har det kärvt både på ett personligt och ekonomiskt plan.

Ramberättelse

En ramberättelse utgörs av en utgrävning av en massgrav från spanska inbördeskrigets dagar där antagligen Janis gammelmorfar ligger begravd, skjuten av falangister. När livslögnen skall avslöjas händer saker som dels är uppskakande, dels fyllda av svart humor. Någon egentlig logik saknas dessvärre, det uppstår en känsla av att oblygt spela på åskådarens känslosträngar.

Men bara att se på Penélope Cruz och Milena Smit och vulgärt roliga Rossy de Palma är värda biljettpriset. Plus de underhållande vändningarna, man nästan kan förvänta sig.

I väntans tider. Det var på BB de mötte varandra, de parallella mödrarna i filmen med samma namn. T.v. Milena Smit och Penélope Cruz.