Påtrugade sentimentaliteter

Sorgen kan vara allomfattande men mitt i den djupaste svärtan finns ögonblick som gör livet värt att leva. Det är andemeningen i Oscarsbelönade regissören David Frankels (Djävulen bär Prada) sirapsdragerade dramafilm Skönheten i allt.

Skönheten i allt

(Collateral Beauty)

★★★✩✩

Regi: David Frankel.

Manus: Allan Loeb.

Genre: drama.

I huvudrollerna: WiIl Smith, Edward Norton, Kate Winslet, Keira Knightley, Michael Peña, Helen Mirren.

Barntillåten.

Speltid: 1 t 37 min.

Sorg i övermått får den framgångsrika reklamgurun Will Smith erfara när han på höjden av sin karriär drabbas av en familjetragedi i och med sin sexåriga dotters död och på kuppen vänder livet och vännerna ryggen. Trött på arbete och livets mening går han in i en allt djupare psykos tills vännerna organiserar en drastisk plan för att nå fram till honom innan han förlorar allt och reklamföretaget gått i konkurs.

Ett starkt stjärngarde har enrollerats till filmen med namn som WiIl Smith, Edward Norton, Kate Winslet, Keira Knightley, Michael Peña och Helen Mirren och avsikten är helt uppenbart att göra en stor och berörande men också rolig och intelligent film. Tyvärr fungerar det bara sällan.

Det mesta känns nämligen översentimentalt och beräknande och några verkligt ömma beröringspunkter hittar man bara tidvis.

Komisk touch

Bäst lyckas filmen på det komiska planet när Smiths arbetskamrater Winslet, Norton och Peña anställer tre skådespelare som ska föreställa Kärleken (Knightley), Tiden (Jacob Latimore) och Döden (Mirren), tre universella krafter som Smith skriver brev till och anklagar för att livet gått över styr.

Allt är ändå inte som det ser ut och med hjälp av en hel del köksfilosofi och några extra metaplan lyckas Skönheten i allt ändå att bjuda på åtminstone sporadisk underhållning. Men jämfört med fina dramatiska episodfilmer som Magnolia och Crash drar filmen ohjälpligt det kortare strået.

Helen Mirren och Kate Winslet tar ut det mesta av sina rollprestationer, de övriga spelar rutinmässigt på halv marschfart.

Träff med Döden. Will Smith och Helen Mirren i det ojämna dramat Skönheten i allt.

Våldtäkt med humor och anstöt

Det är ovanligt hur en film lyckas kombinera ett socialt, samhälleligt och personligt känsloladdat tema som våldtäkt med humor och dessutom anstöt för den drabbade till den grad regissören Paul Verhoeven (Basic Instinct, Total Recall) gör det i filmen Elle.

Elle

★★★★✩

Regi: Paul Varhoeven.

Manus: Philippe Dijan, David Birke.

Genre: dramathriller.

I huvudrollen: Isabelle Huppert.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 11 min.

Filmen på franska börjar med direkt chockverkan då den framgångsrika  och välsituerade affärskvinnan för ett spelbolag, Michèle Leblanc (Isabelle Huppert - Pianisten) angrips i sitt hem av en okänd maskerad man. Här börjar redan varningsklockorna klämta. Oberörd borstar hon nämligen bort spåren av övergreppet liksom de skärvor som finns på golvet och berättar ”as matter of fact” för sina vänner att hon blivit våldtagen. Sedan byter hon ut låsen i huset men när våldtäkterna fortsätter, alla obehagligt realistiskt skildrade inför en känslolös hemmakatt, och Michèle närmast verkar intresserad av dem, börjar man ana ugglor i mossen.

Labil uppväxt

Och visst sitter de och ruggar i mer än en vrå.

Michèles gamla far visar sig vara en massmördare, som när det begav sig kom hem drypande av blod till sin tolvåriga dotter medan modern gick in i väggen och i nutid har genomgått en ansiktslyftning som skulle få en sten att gråta och som ligger med gigolor till vardags. Det innebär att det finns störningar av allvarlig art i hela familjen. Ja, den emotionella biten och familjelivet i allmänhet med Michèles son och eldfängd hustru och ett nyfött barn i släptåg är bestämt inte som de ska vara.

Därtill är Michèle besatt av tanken att sätta dit sin plågoande, vilket gör att Elle utvecklas till ett tillskruvat drama med tydliga thriller- och komedieffkter, där den ansattas personlighet hamnar i en allt suspektare dager och balansen mellan realism och overklighet börjar suddas ut.

Sex, våld och kättja blir ett märkvärdigt iscensatt spel där Isabelle Huppert framstår som en tecknad seriefigur som oberörd stiger upp efter varje bakslag och ger tillbaka. Det är utan tvekan också hennes förtjänst att filmen fungerar, både som en hitchcocksaktig thriller, där man aldrig vet vad som döljer sig bakom nästa hörn, och som en humorkryddad våldsfilm a la Tarantino. Men riktigt sig själv är man inte efter filmen, antagligen just vad Verhoeven har avsett.

Offer? Isabelle Huppert gör thriller- och våldsfilmen Elle till något bra, oroande  och ovanligt.

Kommunikation och sorg som problemfält

Tala om en film som vänder. Arrival med Amy Adams som språkvetaren som måste få kontakt med utomjordingar som landat i Montana är en film där man inte undgår att använda det klichéartade uttrycket ”mångbottnat”.

Arrival

★★★✩✩

Regi: Dennis Villeneuve.

Manus: Eric Heisserer.

Genre: sci-fi drama.

I huvudrollerna: Amy Adams, Jeremy Renner, Forest Whitaker.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 57 min.

Regissören Dennis Villeneuve, känd för actionthrillern Sicario från fjol, låter liksom i den nämnda filmen med Emily Blunt igen en kvinna axla huvudrollen. Intrigen är till en början enkel och effektiv: När 12 utomjordiska ovala, mörka, ägglika utomjordiska farkoster dimper ned från skyn och parkerar sig på lika många ställen på jorden uppstår skrämsel och förvirring överallt i världen. Vem är de, vad vill de, vänner eller fiender, etc?

Lingvistikprofessor Louise Banks (Amy Adams - American Hustle) handplockas för ett hemligstämplat uppdrag, där en massa viktiga, camouflageklädda militärer, ledda av överste Weber (Forest Whitaker –  The Last King of Scotland) och vetenskapsmannen Ian Donnely (Jeremy Renner - Hurt Locker) deltar.

Hennes uppgift är att hitta ett sätt att kommunicera med dem. I praktiken forslas hon upp i den utomjordiska farkosten som öppnar sig var adertonde timme, där hon förväntas tyda alla de cirkelformade bläckplumpar som utomjordingarna sprejar på en glasruta med sina tentakler. Problemet är inte lätt eftersom Heptapodsen, som de ansiktslösa, bläckfiskarna med sju tentakler har fått heta, upplever tiden som ett enda nuvarande kontinuum, dvs. cykliskt istället för linjärt. Det innebär att Banks måste lära sig att tänka om för att ha en chans att nå kontakt.

Samtidigt brinner det ordentligt i knutarna, kineserna, ryssarna och sudaneserna vill bekämpa de utomjordiska farkosterna med vapenmakt och all kommunikation mellan de beslutsfattande parterna på jorden avbryts.

Vändning

Det är i det här skedet filmen övergår i en story om kommunikation eller närmare bestämt om kommunikationsproblem i allmänhet men också om sorg.

Louise Banks har nämligen förlorat sin tonårsdotter i en obotlig sjukdom, men under kontakten med utomjordingarna börjar hon se syner och hamnar gång efter annan i den tid då hon var mor tills hon inser att hon upplever världen som de utomjordiska gästerna och samtidigt som hon ser in i framtiden ser hon också en utväg som räddar henne själv och hela världen.

Jepp, ingenting nytt under solen alltså i den meningen, världens räddare i all ära, men Arrival är en bra film. Den handlar nämligen mycket mera om idéfilosofi och existentiella frågor än om effekter i form av pang-pang med ufo:s i skottgluggen. Det har tagit sin tid men Amy Adams kan antagligen äntligen se fram emot en Oscarnominering på vårvintern för sin insats i Arrival.

Kommunikationsproblem. Amy Adams är i filmen Arrival en lingvistikprofessor som tvingas kommunicera med utomjordingar och samtidig behandla sin egen sorg.