Fjärran från vimlets yra

Som ung blev jag rätt betagen av en så pass poetisk boktitel som Fjärran från vimlets yra, men Thomas Hardys tegelstensroman blev aldrig läst. Danske regissören Thomas Vinterbergs nyfilmatisering av Far from the Madding Crowd reparerade sent om sider saken. Vi talar om en klassiker där skådespelet och filmarbetet är filmens hörnpelare medan intrigen ter sig ganska förlegad.

Far from the Madding Crowd

★★★✩✩

Regi: Thomas Vinterberg.

Manus: David Nicholls på basen av Thomas Hardys roman med samma namn.

Genre: romantiskt drama.

I huvudrollerna: Carey Mulligan, Matthias Schoenarts.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 1 t 59 min.

Romanen utgiven 1874 utspelas i det viktorianska England och kom upp på vita duken 1967 med Julie Christie i huvudrollen, alltså för nästa femtio år sedan. Thomas Vinterberg, känd dogmafilmregissör med meriter som Jakten och Festen gör ändå en traditionell version där smärtpunkterna i det viktorianska England lyfts fram i sino prydno.

Carey Mulligan (Shame, Drive) är den föräldralösa Batsheba Everdene som flyttar till sin tant på landet och får ärva hela rasket. Med fördelaktigt utseende, vinnande sätt och en hel del skinn på näsan får hon snart friare till höger och vänster. Först ute är fåraherden Gabriel Oak (Matthias Scheoenarts - Rust and Bone), en genom hederlig karl som ändå skalmligen får korgen. Batsheba vill nämligen inte binda sig men Gabriel stannar kvar på godset och blir en pålitlig arbetskarl som ställer det mesta till rätta.

Både hederliga men äldre och mindre hederliga och yngre män uppvaktar den sköna, och korten blandas verkligen om ordentligt innan Gabriel och Batsheba på nytt möts under helt andra omständigheter. 

Förväntat

Slutet är förväntat och som tittare irriteras man av det förutsebara i handlingen men då ska man minnas att det är en berättelse från en annan tid med andra värderingar.

Carey Mulligan är det självklara navet i en rätt förenklad story där hennes självständighet, beslutsamhet och vilja att gå sina egna vägar skiljer sig markant från tidens sedvänjor, där s.g.s. kvinna som kvinna i första hand skulle se till att hon blev gift.

Charlotte Bruus Christensens foto är remarkabelt, både när hon låter kameran spela över engelska panoramalandskap och i närbilder. Om filmen inte direkt lämnar något av bestående värde har den ändå en charm som gör att man tycker om den.

Med skinn på den vackra näsan. Carey Mulligan bär upp filmen Far from the Madding Crowd (Fjärran från vimlets yra) med heder.