Den med 14 Oscars nominerade nutidsmusikalen La La Land är bättre än genomsnittet men också hajpad i överkant. Mest tilltalar huvudrollsinnehavarnas utspel, fotoarbetet samt filmens äkthets- och skörhetsstämpel i en i övrigt rätt banal story om Hollywooddrömmen och konstnärslivets hårda verklighet.
La La Land
★★★★✩
Regi & manus: Damien Chazelle.
Genre: musikal, romantiskt drama.
I huvudrollerna: Ryan Gosling, Emma Stone.
Barntillåten.
Speltid: 2 t 8 min.
Filmen av Whiplash-regissören Damien Chazelle inleds med direkt knockout. Bilköerna till Los Angeles ringlar sig kilometerlånga, det är morgon och närmare 30 grader varmt, då med ens alla kliver ur bilarna och förvandlar scenen till ett magnifikt sång- och dansnummer. Här finns också huvudpersonen Sebastian (Ryan Gosling) och Mia (Emma Stone) som ger honom mittfingret när han vresigt tutande styr sin cabriolet förbi hennes bil som bildar en propp i trafiken.
Här kommer man att tänka på Falling Down med husfadern Michael Douglas som också sitter i en morgonsvettig bilkö i Änglarnas stad, men som bränner propparna, stiger ur bilen och inleder en dag med en massa våld och överraskningar i släptåg.
Dramat i La La Land handlar mera om kärleksstrul och svårigheten att förverkliga sina drömmar och det ska sanningen till sägandes räcka upp till en timme innan förvecklingarna mellan filmens unga par utmynnar i en första kyss. Och det visste man ju att ska hända.
Kärlek som knackar på
Vi talar om baristan Mia som ränner från den ena förnedrande provspelningen, auditionen, till den andra medan jazzpianisten Sebastian för sin del drömmer om att öppna en egen jazzklubb. Ingenting vill lyckas för dem, den förlösande gnistan som tänder kärlekselden flämtar fram på sparlåga tills Amor en natt i Hollywood Hills styr sina pilar mitt i prick och en av filmens, enligt mig, alltför fåtaliga dans- och sångscener tar vid. Sedan är det ren kärlek som flödar över vita duken.
Visst är det bedårande och snudd på berörande, speciellt som varken Gosling eller Stone är några ess på sång och dans. I det här sammanhanget ger alltså känslan av äkthet det extra pluspoäng, den stjärna, som riskerade att stanna vid tre.
Bra foto och vemod
Lägg till Oscarnominerade svenska filmfotografen Linus Sandgrens långa tagningar, närbilder, färgsättning och bildpoesi som lyfter helheten en god bit uppåt.
Den vemodiga klangen i musikalen är också helt rätt, den skapar trovärdighet och en skörhet i känsloflimret som i sina bästa stunder tar grepp om hjärttrakten.
Men säg den musikal som har en stor story att falla tillbaka på, det gäller också La La Land. Som en moderniserad eloge till Paraplyerna i Cherbourg platsar musikalen ändå som hyfsad underhållning, utan överraskningar.
Om Ryan Gosling, som imponerat i filmer som Drive, Only God Forgives och The Place Beyond the Pines, är bra måste man ta till ett ord som magnifik för Emma Stone. Hon visade minsann framfötterna redan i filmerna Magic in the Moonlight av Woody Allen och thrillern Irrationell Man men är nu den klarast lysande stjärnan i en musikal som kommer att överösas av Oscarsstatyettter.
Duo med äkthetskänsla. Ryan Gosling och Emma Stone övertygar i La La Land.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar