Musiken och Lady Gaga värda en mässa

Todd Phillips (War Dogs, Hangover) andra Jokerfilm har sågats ordentligt sedan premiären. Dålig, för det mesta, men Lady Gagas sång och musiken höjer överlag värdet på aktierna.

Joker: Folie à Deux

3/5

Regi: Todd Phillips.

Manus: Scott Silver, Todd Phillips, Bob Kane.

Genre: musikal, drama.

I huvudrollerna: Joaquin Phoenix, Lady Gaga.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 18 min.

Filmen börjar i Batmans domäner Gotham City där föregångaren Joker från 2019 slutade, en becksvart beskrivning av den hunsade, sköra och utstötta Arthur Flecks (Joaquin Phoenix) som förvandlas till Jokern och mördar sina plågoandar och hamnar att vänta på rättens utslag i målet. Också den filmen i Todd Phillips regi.

Kärlekshistoria i sång

Filmen Folie à Deux visar en sjukligt mager fängelsekund (Phoenix) som i sinkabirum träffar Harleen Quinzel (Lady Gaga) som är intresserad av Arthur Flecks komplexa personlighet. För honom blir det rena kärlekshistorien, för henne mera ett intressant experiment. Att love storyn berättas i i färggranna musikalnummer grundade på gamla amerikanska slagdängor, sångnummer som lyfter ut duon från en karg fängelsetillvaro, har fått kritikerna att gå i taket.

Kan förstå kritiken delvis, men det borde inte störa allt för mycket. Lady Gaga är som gjord för sin sjungande roll och får ett visst, men bara ett visst stöd av Phoenix som brummar på i de lägre registret, säkert helt medvetet för någon stor sångare är han inte, men nog en skådespelare med egen karisma också nu.

Det kan man också säga om Lady Gaga som använder sig av sin egen berömmelse och kunnande på ett oklanderligt sätt.

Filmen om kriminella och andra knäppgökar med problematiska alter egon och personligheter balanserar däremot på en skör tråd, substansen är för tunn för att slå an. Våldsscenerna avlöser varandra med en sadistisk Brendan Greeson i toppform som vaktchef på fängelset. 

Folie a deux är f.ö. ett franskt uttryck för ”dårskap för två”, i meningen vaneföreställning delad av två personer med nära förhållande till varandra, enligt en nätversion.

Två "galningar". Todd Phillips nya Jokerfilm med Joaquin Phoenix och Lady Gaga har fått mördande kritik men har sina poänger. 

 

Drömmen om evig ungdom som grotesk blodsorgie

Demi Moore som inte uppträtt på film alltför ofta gör en vämjelig comeback i den s.k. kroppsskräckfilmen The Substance, en satir om drömmen om evig ungdom.

The Substance

3/5

Regi & manus: Coralie Fargeat.

Genre: skräcksatir.

I huvudrollerna: Demi Moore, Margaret Qualley.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2t 20 min.

Elizabeth Sparkle (Demi Moore) är en film- och fitnesstjärna i slutet på sin karriär. Ännu i toppform får hon till sin förskräckelse sparken av tv-bolagschefen Harvey (Dennis Quaid) som redan riktat strålkastarljuset på en ung skön kvinna som ersättare. Att han heter Harvey leder osökt tankarna till Harvey Weinstein, också i filmen en manschauvinist av ädlaste märke.

Löftesrikt

Omtumlad råkar Elizabeth ut för en bilolycka. Efter uppvaknandet får hon en USB-sticka av sjuksköterskan, en sticka med löften om nytt evigt liv som ung och vacker, där en undersubstans klonar användaren till ett nytt och vackrare jag.

Det sker i symbios med värdorganismen (Elizabeth) som förbyts i unga skönheten Sue (Margaret Qualley), som tar upp Elizabets mantel och blir ett nytt namn på allas läppar.

Men samtidigt som Elizabeth griper halmstrået öppnar hon dörren till en fasansfull, obehaglig och mot slutet totalt utflippad skräckvision med deformerade människoskepnader, avhuggna kroppsdelar och massor av blod. Det kryllar av influenser från skräckgururna John Carpenter och David Croneberg, Alienfilmerna, osv. 

De sista 20 minuterna är en orgie i osmakligheter och skjuter ordentligt över målet, de kunde gott ha lämnats bort. Som svart satir och samhällskritik om kvinnans roll i en utseendefixerad värld har filmen ändå en väl inmutad plats, trots att man får utstå en massa obehagligheter. Höstens fjärde skräckfilm på Bio Rex är ett faktum.

Förvandling. En ny kropp för Sue (Margaret Qualley) kommer inte utan blod och smärta i den svarta skräcksatiren The Substance.