Han förändrade musiken

En av populärmusikens giganter gör entré i filmen A Complete Unknown, nämligen Bob Dylan.

A Complete Unknown

4/5

Regi: James Mangold

Manus: James Mangold, Jay Cocks, Elijah Wald.

Genre: musikhistoria.

I huvudrollerna: Timothée  Chalamet, Edward Norton, Monica Barbaro, Elle Fanning.

Åldersgräns: 7 år

Speltid: 2t 16 min.

Filmens regissör James Mangold har med tiden blivit en av filmdukens stora krönikörer. Med filmen om Johnny Cash – Walk the Line och Logan. Inte att förglömma Girl Interrumpted och 3:10 to Yuma.

I filmen A Complete Unknown dimper en helt okänd 19-årig wannabe musiker (Timothée  Chalamet – Dune-filmerna) med sin gitarr ner i New York där han söker upp den tidens stora folkmusikikoner Pete Seeger (Edward Norton) och en sängbunden Woody Guthrie (Scoot McNairy) och drar för dem en låt. Det är kärlek vid första ögonkastet. Filmen är klokt nog inriktad på åren 1960–1965, tidsperioden då Bob Dylan inte bara blev ett världsnamn utan för alltid förändrade musiken.

Hans texter och tämligen enkla men desto mer smittande melodier hade en slagkraft som gick under huden. Det här har James Mangold ringat in då han målar upp porträttet av en begåvad och egensinnig men också egocentrisk och svår människa som aldrig bad om ursäkt för sig. Det här framgår med önskvärd tydlighet i hans kvinnorelationer, bl.a. med en av hans första kärlekar Sylvie Rosso (Elle Fanning) och senare Joan Baez (Monica Barbaro), världsnamnet som han började uppträda med och som gjorde att förhållandet med Sylive sprack.

Levande människor

I dagens omtumlande, galna värld där rätt och sanning byter plats efter personens förgottfinnande, eller där heder och samvete satts på undantag, är det skönt och befriande att se en okomplicerad film där människorna betedde sig när de är som bäst och ett hopp inför framtiden fanns bakom horisonten för alla

 Därmed inte sagt att Bob Dylan stötte på motstånd, han söp och rumlade, och han stötte sig med folk inte minst inom folkmusikkretsarna som inte på några villkor ville godkänna att han började jamma sina låtar på elektrisk gitarr.

 Att han var stökig framgår i hans biografi, där han mitt under en studioinspelning kunde byta tonart så också de professionella medmusikerna fick stå i. Filmens klimax sker 1965 på den elektriska spelningen på Newport Folk Festival där han första gången uppträdde med Maggie´s Farm. 

Timothée  Chalamet är fantastisk. Han liknar inte bara en ung Bob Dylan, han sjunger också själv, behärskar kroppsspråket och det verbala idiomet; bra flankerad av en sympatisk Edward Norton och Elle Fanning samt skönsjungande Monica Barbaro. De varmt färgade, innerligt vackert fotade exteriörerna är svåra att se sig mätta på. Trots att Bob Dylan var en kluven musiker för allmänheten och aldrig helt slog igenom mainstream är filmen en nostalgisk karamell som får en på gott humör.

Två ikoner fån 1960-talet: Joan Baez (Monica Barbaro) och Bob Dylan (Timothée  Chalamet).

 

En parad av stämningsbilder

Sommarboken är en stämningsfull bildkavalkad av det bästa den finländska sommaren i utskären kan bjuda på.

Sommarboken

3/5

Regi: Charlie McDowell.

Manus: Robert Jones utgående från Tove Janssons bok.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Glenn Close, Anders Danielsen Lie, Emily Matthews.

Åldersgräns: barntillåten.

Speltid: 1t 35 min.

I över ett halvt år har man i kulturkretsar hos oss talat om två Finlandsinriktade filmer nämligen Aldrig ensam av Klaus Härö och just Sommarboken, och då speciellt den amerikanska skådespelaren Glenn Close i en av huvudrollerna. Hennes funderingar kring livet på en utö och vår skärgård och Finland över lag har väckt stort intresse.  

Det är i år 53 år sedan Tove Jansson utkom med Sommarboken. Den har visats som skådespel på Lilla Teatern hos oss men inte som film. För filmproduktionen svarar finländska och amerikanska aktörer och språket är engelska.

I havsbandet

Vi skriver 1970-talet och högsommar när en farmor (Glenn Close) med sin vuxna son (dansken Anders Danielsen Lie) och hans dotter Sophia (debuterande Emily Matthews) i en utombordare anländer till en ö ute i havsbandet med en sommarstuga som sett sina bättre dagar.

Den som inte är närvarande är den avhållna mamman som nyss gått bort, som Sophie och hennes pappa sörjer med ordlös smärta. Farmoderns roll är att gjuta olja på vågorna samtidigt som hon själv anar att hon aldrig återvänder till ön igen. Filmen är inspelad i Borgå skärgård och Kotka.

Helare

Det är inte enkelt att hela relationerna och klä av sin son sorgens mörka klädsel och göra honom till den människa Sophia mest av allt behöver. Men med livserfarenhet och stillsam humor rätar farmodern under skimrande vackra sommardagar, kvällar och nätter upp osynliga trassliga knutar, samtidigt som hennes egna steg blir allt tyngre.

Vi möter det stora i det lilla, den bortskavda mossan som återbördas på rätt plats på bergshällen, en ordlös förundran över den gudomliga fågelsången en tidig morgon, en simtur mol allena i natten och några förstulna ögonblick med cigaretter.

Sådan är den värld farmodern är drottning över, trots en allt böjdare rygg och en allt spretigare gång med käppen i hand. Inte att förglömma de sparsmakade nära stunderna tillsammans med Sophia och en son som småningom blir mera världstillvänd igen.

De vackra bildsvepen har förvisso ett egenvärde och idyllen avbryts av endast en värre åskstorm. Men några stilbrott har man inte undgått. Den för finländaren heliga sommarbastun ser man inte röken av och när det spisas skivor är det Harmony Sister vi hör på finska. När farmor och barnbarnet gör strandhugg på en ö med ett medelålders välbärgat par i faggorna (Pekka Strang och Sophia Heikkilä) bjuds de in i ett påkostat hus man sällan ser ens i dag. 

Till filmens förtjänster hör likaså den polska kompositören Hanna Rans kontemplativa musik, fotoarbetet och skådespelet. Huvudrollstrion gör ett gediget arbete utan tillstymmelse till överspel. 

Farmor och barnbarn ute på ön. Glenn Close och Emily Matthews i filmen Sommarboken.