Högt uppe i det blå

Tidigt på morgonen den 7 augusti 1974 upplevde människorna på Manhattan något de aldrig bevittnat tidigare. Mellan taket på de nya tvillingtornen, mer än 400 meter ovanför marken, rörde sig en man på vajer mellan tornen. Den 24-årige franska gatuartisten Philippe Petits stora "kupp" och dröm hade förverkligats.

The Walk 3D

4/5 stjärnor.

Regi & manus: Robert Zemeckis.

Genre: biografiskt drama.

I huvudrollen: Joseph Gordon-Levitt.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 2 t 3 min.

The Walk är filmen man absolut ska se i 3D, jag spände mig i över en halv timme när det bar iväg ut på linan. Men före det handlar filmen om bakgrunden till den högst våghalsiga, illegala och minst sagt modiga bedriften, om vilken det också gjorts dokumentären Man on Wire 2008.

Joseph Gordon-Levitt som vi sett i filmer som Inception, Sin City: A Dame to Kill For och Looper gör en helgjuten roll som den beslutsamma och nästan vrickade gatuartisten från Frankrike, som under ett tandläkarbesök råkar se en artikel om de nybyggda och senare förstörda World Trade Center tvillingtornen. Det är då det säger knäpp och han inser att det är här han ska gå på lina. Före det har han gjort samma sak i Notre Dame i Paris, men New York blir självfallet den ultimata upplevelsen. Vi möter hans stödtrupper med bland annat flickvännen Annie (Charlotte Le Bon) och Ben Kingsley i rollen som den världsberömde lindansaren och cirkusdirektören Papa Rudy med många goda råd i bagaget.

Stort

Men givetvis det är själva vandringen på linan som gör filmen till något stort. Man ser världen genom Philippe Petits ögon och det som får det att vända sig litet extra i magen är att han inte bara går en gång mellan taken utan vänder och upprepar vandringen flera fånget, lägger sig på rygg på vajern, med mera. Själva galenskapen försvinner i det skedet från ens sinne och man uppslukas av filmen.

Robert Zemeckis (Forrest Gump, Cast Away) regisserar med lika säker hand som Philippe Petit går på lina, men har låtit vissa scener gå på fantasins och inte sanningsenlighetens konto.

Det gör ingenting, film och skådespel är illusionernas konst men visst finns det en hel del stake och livsbejakelse i Petits förklaring till sin bedrift: Folk frågar mig varför jag riskerar att dö - för mig är det här livet. The Walk är absolut en film man bara måste ta till sig. 

Galenskap och mod förverkligat. The Walk är filmen som ska ses i 3D. 

Sadistiska turer och förväntad action

Spektakulär action och några sadistiska scener kännetecknar nya James Bondfilmen 007 Spectre.

007 Spectre

★★★✩✩

Regi: Sam Mendes.

Manus: John Logan, Neal Purvis.

Genre: actionthriller.

I huvudrollerna: Daniel Craig, Chistoph Waltz.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 29 min.

Det började röra på sig på Bondfilmfronten när Daniel Craig blev huvudrollsinnehavare i Casino Royale, därefter i Quantum of Solace, den enligt mig bästa filmen Skyfall och nu 007 Spectre.

Den nya filmen som liksom den tidigare går i Sam Mendes regi är en logisk fortsättning på Skyfall där bossen M (Judi Dench) fick sätta livet till, för att hon själv bedrog en tidigare agent (Javier Bardem) som i Skyfall var filmens onda genius.

Den rollen spelar den här gången Christoph Waltz, österrikaren som dök upp som gubben ur lådan i Quentin Tarantinos Inglorious Basterds och därefter i Django Unchained. Och han är igen superb i 007 Spectre i sin tolkning av den galne Oberhauser som i ledning för den kriminella organisationen Spectre vill överta världsherraväldet - vad annars, det vill ju alla huvudmotståndare som Bond får på halsen.

Full valuta

Actiondiggarna får full valuta redan i den långa inledningsscenen på De dödas dag i Mexico City där Bond kämpar mot skurkar i en helikopter några tiotals meter över en festande folkmassa. Sedan går färden till bl.a. Rom, Shanghai, London, österrikiska alperna och Marocko, gamla vänner och ovänner dyker upp medan likhögarna växer. Det blir biljakter, jakt på motorcykel och en båtjakt och ett riktigt råkurr på ett tåg där köttklimpen Mr. Hinx (Dave Bautista) försöker göra hundmat av Bond, men icke.

Ondskans högvarter

Tillsammans med Madeleine Swann (Léa Seydoux) hamnar James Bond till ondskans högkvarter ute i marockanska öknen där Oberhauser kommer åt att borra honom i skallen i filmens mest sadistiska sekvens. 

Men med hjälp av specialutrustning som Q (Ben Whishaw) försett honom med och litet extra uppbackning av nya M (Ralph Fiennes) blir det ingen agentbegravning. M inser att 00-agentsystemet håller på att skrotas medan en ny världsordning är i uppsegling, och att förrädaren finns bland de egna.

En viss ojämnhet i filmen kommer man inte ifrån, speltiden på två och en halvtimme är för lång, men nya fotografen Hoyte van Hoytema gör ett starkt jobb bl.a. i panoramascener. Daniel Craig har också en utstrålning och trovärdighet som för filmen framåt i känd stil. Månne inte samma skådespelare får fortsätta om några år igen som agent 007, ifall han själv vill det.

Ingen alpsemester precis. Daniel Craig är fortfarande James Bond i nya 007 Spectre.

Skräck, blod och gastar

Mexikanske regissören Guillermo del Toro är tillbaka med en stilig gotisk skräckberättelse, där blodet flyter och döda går igen.

Crimson Peak

★★★✩✩

Regi: Guillermo del Toro.

Manus: Guillermo del Toro, Matthew Robbins.

Genre: skräck & spökhistoria.

I huvudrollerna: Mia Wasikowska, Tom Hiddleston, Jessica Chastain.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 59 min.

Guillermo del Toro, känd för Pans labyrint och Hellboy och Hellboy II har med Crimson Peak förverkligat en avsiktligt överdriven gotisk skräckberättelse om den unga Edith Cushing (Mia Wasikowska - Alice in Wonderland, Maps to the Stars) från Buffalo i början på 1900-talet. När hennes far dör under mystiska omständigheter har hon redan hunnit förälska sig i den tvetydige unge mannen Thomas Sharpe (Tom Hiddlestone - Only Lovers Left Alive, Avengers) och hamnar till England och hans kråkslott ute på landsbygden. Före det har Sharpe försökt få Ediths far att ge honom pengar för en maskin som utvinner rödlera på hans gods i England men fått nobben. Huset finns på en kulle med rödlera och leran bubblar fram i källarutrymmena.

Något är fel

Framme vid sitt nya hem inser Edith snart att allt inte står rätt till. Kråkslottet är fallfärdigt, det är bland annat hål i taket och snö samt löv droppar ned i en strid ström. Vintern är i antågande men det är inte bara kölden som är en fiende. Hiskeliga gastar drar omkring i huset och hennes nya man och hans syster Lucille (Jessica Chastain - Ensam på Mars, Mama) vill med Ediths arv förverkliga sina skumma, för att inte säga genomonda planer. 

Det te Edith serveras är t.ex. förgiftat, vilket hon räknar ut men situationen tillspetsas hela tiden och övergår småningom i öppet våld.

Filmen har ett otvetydigt sug, stämningen är kuslig och förebådande, scenografin av bästa märke och fotoarbetet högklassigt. Crimson Peak har också många oväntade vändningar i släptåg, men det är rollfigurerna som trots hyggligt skådespel känns för ytliga för att engagera. Som en modern gotisk skräckfilm har filmen ändå  en dragningskraft som torde tilltala vänner av Guillermo del Toro.

På drift i skräckens landskap. Edith Cushing (Mia Wasikowska) hamar i de onda hemligheternas och skräckens kråkslott i filmen Crimson Peka.

Problemlösningsexpert på den röda planeten

Matt Damon gör rollen som astronaut Mark Watney som blir strandsatt på Mars efter att en expedition tvingas lämna planeten och måste ta till alla tänkbara knep för att klara livhanken och sända en signal till Jorden som visar att han inte är död.

Ensam på Mars

(The Martian)

★★★✩✩

Regi: Ridley Scott.

Manus: Drew Goddard på basen av Andy Weirs roman.

Genre: sci-fi drama.

I huvudrollerna: Matt Damon, Jessica Chastain, m. fl.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 22 min.

Den för Alien-filmen kända veteranregissören Ridley Scott fortsätter alltjämt efter filmen Prometheus (2012) på sci-fi spåret och gör ett bra arbete.

Filmen handlar om astronauten Mark Watney (Matt Damon) som befaras ha omkommit när en förödande storm på Mars tvingar de övriga astronauterna att lämna den röda planeten med sikte på Jorden.

Med mat för någon månad blir Watney en nutida McGayver, mannen som i den amerikanska serien med samma namn på 1980- och 1990-talen i alla situationer klarade sig tack vare sin påhittighet.

Mark Watney tvingas hitta på kreativa lösningar för att få föda. Lyckligtvis är han biolog och snart har han en ordnat med en växthusodling av potatis, odlad i den ofruktbara jorden med eget bevattningssystem och näring baserad på besättningsmännens avföring.

Han äter potatis med ketchup tills den tar slut och sedan enbart potatis.

Ett lika brännande problem är att få iväg en signal till Jorden om att han är vid liv och också det lyckas astronauten lösa.

Ny växel

Efter litet tomgång kör filmen vidare på en ny växel när Nasa-bossen Jeff Daniels och besättningen på väg hem till Jorden beslutar sig för att rädda den strandsatta Watney. Jessica Chastain, Michael Peña och Kate Mara assisterar fint i en film utan våld och excesser och där kampen för överlevnad mot en ogin natur och fysikens lagar förblir i fokus.

Jämfört med Interstellar som hade mera djup och bredd och tog tittaren med ända ner i svarta hål är Ensam på Mars svagare.

Det publikfriande och bombastiskt amerikanska kunde gärna ha lämnats bort och hela filmen kunde ha skurits ned med en halv till en timme. Matt Damon i huvudollen gör i alla fall en stark prestation och visar igen att han hör till Hollywoods mest sympatiska skådespelare.

Om man gillar discohits från 1970-talet är filmen ett bra alternativ, en massa låtar från den tiden rullar på som soundtrack. Filmen visas i 2D- och 3D-version.

Rådig astronaut. Matt Damon gör en bra roll som astronauten som blir kvar ensam på Mars och hittar på kreativa lösningar. 

Finstämt om utförskap

Studio Ghbilis nya animationsfilm är en vacker saga om en ensam japansk flicka som hittar en vän och en hemlighet.

När Marnie var där

★★★★✩

Regi: Hiromasa Yonebayashi.

Manus: Keiko Niwa.

Musik: Takatsugu Muramatsu.

Scenografi: Yohei Taneda.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 1 t 43 min.

Visas talad på finska samt textad på svenska och finska i originalversion.

När Sudio Ghiblis affischnamn Hayao Miyazaki, som förtrollat en hel värld med sina fantastiska fantasiberättelser, beslutade att dra sig tillbaka blev det nya förmågor som steg fram. Hiromasa Yonebayashi som redan gjort filmen Lånaren Arietty har med stor säkerhet skapat en fin film på basen av Joan G. Robinsons (1910-1988) ungdomsbok When Marnie was there. Det förklarar också att karaktärerna inte genomgående ser japanska utan också västerländska ut.

Två i huvudrollen

Miyazaki hade i regel en flicka i huvudrollen, nu är de två. Den föräldralösa Anna bor hos adoptivföräldrar i Sapporo men trots att hon är älskad känner hon sig utanför och deprimerad. När hon också har astma skickas hon till ett snällt äldre par till landet av hälsoskäl.

Här strövar hon omkring i marsklandet vid havet då hon en dag i fönstret till en gammal villa ser en ung flicka i svallande blont hår och sin egen ålder vinka åt henne från fönstret.

Vänskap

Det blir upptakten till en vänskap, där det framgår att båda flickorna har sina benrangel i garderoben. Marnie bor också mest ensam, då föräldrarna mest befinner sig på affärsresor och tas om hand av tre elaka sköterskor. Men när föräldrarna är hemma ställs det till stora fester, där Marnie får dansa, vara glad och bli medelpunkt.

Det här upplever Anna tillsammans med sin nya vän men någonting är fel. Marnie är nämligen ingen vanlig flicka utan en gengångare från äldre tider, som bär på en hemlighet som berör både henne själv och Anna.

Det blir mycket nattspring, roddbåtsturer i månsken, och missförstånd innan slutet klargör allt.

Filmen är en fin lovsång till vänskap och kärlek och gjord i Studio Ghiblis karakteristiskt färgstarka palett där både landskap och detaljer fascinerar. 

Månskensromantik. Fina vyer finns alltjämt med i Studio Ghiblis nya film.

Osentimentalt och oväntat om bestigning av Everest

Äntligen en "katastroffilm" som inte djuplodar i sentimentalitet och allmän snömos utan visar naturens kraft och människans litenhet.

Everest

★★★✩✩

Regi:Baltasar Kormákur.

Manus: William Nicholson.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Jason Clarke, Josh Brolin, Jake Gyllenhaal.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2 t 1 min.

Everest är berättelsen om den katastrofala dagen i maj 1996 när en massa människor på väg att bestiga Mount Everest omkom. Grundad på verkliga händelser gör den isländske regissören Baltasar Kormákur (2 Guns, Contraband) en god dramatiserad resumé av vad som driver skäggiga män upp mot höjderna fastän allt ovanför 7 000 meters höjd är en enda lång pina:  kroppen håller de facto på att dö och det ska gå raskt undan till toppen och ned igen om man vill klara sig med livet i behåll.

Det som gjorde dagen till ett fiasko var väderförhållande med en plötslig storm och iskyla samt felberäkningar i syrgasflaskorna, folk fick helt enkelt vika sig för "bergets makt.

Drivkraften

På 1990-talet var redan den kommersialiserade klättringen upp till Everest ett faktum, mer eller mindre seriösa företag tog med öppna armar emot äventyrare med pengar på banken och en obetingad drivkraft att bestiga Everest.

 Skyll er själva tänker man, när man ser filmen, men riktigt så enkelt är det inte,  det som driver människan att bestiga världen högsta berg är viljan att visa att man klarar av det.

Skådespelare som Josh Brolin, Jake Gyllenhaal och Jason Clarke (Terminator: Genisys) gör bra porträtt av personer som klättrar på i ett väl iscensatt maskineri där varje steg, varje ishacka och klätterlina samt tilliten på kamraterna är avgörande för en lyckad bestigning, men på naturkrafterna rår man inte.

Kvinnorna i filmen drar ned betyget för de är destinerade att gråta och vara förskräckta, några nere i baslägret som Emily Watson, andra på hemmaplan i USA med barn i magen (Keira Knightley).

Men Everest är ovanlig också i den betydelse att man omöjligt kan räkna ut vem som kommer att klara sig, alla jag trodde att skulle överleva omkom och vice versa.

Och när sentimentaliteten är satt på undantag och realismen dominerar är Everest på det hela taget en spännande, dramatisk och lärorik film som får en extra dimension i 3D-version där det storstilat sköna och det obehagligt svindlande maximeras.

Uppför berget. Josh Brolin, Jake Gyllenhaal och Jason Clarke i dramafilmen Everest.

Emiliy Blunt övertygar i hårdkokta Sicario

Nya tider nya ansikten - också bland Hollywoods damskådespelare. Till dem hör Emily Blunt som gör en övertygande roll som FBI-agent i skärselden mellan drogkartellmaffian och lagens inte så laglydiga väktare i kanadensaren Denis Villeneuves (Enemy, Prisoners) hårdkokta thriller Sicario.

Sicario

★★★★✩

Regi: Denis Villeneuve.

Manus: Taylor Sheridan.

Genre: kriminaldrama.

I huvudrollerna: Emily Blunt, Josh Brolin, Benicio Del Toro.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 1 min.

Den brittiska skådespelaren Emily Blunt gav visserligen skeptikerna svar på tal redan i tidigare filmer som Devil Wears Prada, Looper och The Adjustment Bureau. Men nu är hon verkligen på mammas gata i rollen som den idealistiska, nya FBI-agenten Kate Macer som enrolleras i en specialinsatsstyrka som opererar längs gränsen till Mexiko där drogkarteller mördar människor utan urskiljning.

Sicario betyder  lönnmördade eller hitman på spanska och filmens grundbultar handlar om vad ett människoliv är värt och vem som har rätten att hämnas.

Hetluften

Kate Macer hamnar direkt i hetluften i en machovärld där redan anslaget sätter spelbrickorna i rätt ordning då polisen gör ett tillslag mot en mexikansk drogkartell i Arizona.

En massa lik i väggarna får CIA och FBI att gå i taket och man kallar in det tyngsta artilleriet i form av skumraskagenten Josh Brolin och den minst sagt lika gåtfulla, före detta mexikanska åklagaren i Benicio Del Toros skepnad. Nu måste och vill man komma åt de högsta hönsen på mexikansk mark, genom att utmana en knarkkung lägre ner i hierarkin i hopp om att han leder insatsstyrkan direkt till maktens topp.

Det skjuts mycket och oväntat i filmen där greppet hårdnar minut för minut och Kate lär sig inse att skillnaden mellan gott och ont, vän och fiende kan vara en chimär.

Bildspråket

Bildspråket i farliga mexikanska gränsstäder samt tröstlösa ökenområden och vackra panoraman tar ibland nästan andan ur en, speciellt en tagning där amerikanerna med spetsstyrkor från Afghanistan och Mexico går in i en tunnel. Här övergår skymningen i natt till bakgrunden av eldröd efterdyning av solnedgången - snyggt så nackhåren reser sig.

Josh Brolin (No Country For Old Men) är som vanligt säkerheten själv men överträffas av Benicio Del Toro (Traffic,  21 Gram) som har just den karisma som rollen som hämndens smutsiga ängel kräver. Emily Blunt kan alltså också placera en ny fjäder i sin hatt, hennes kombination av uttrycksfullhet, skörhet och desperation har proffsets alla kännetecken.

Sicario har jämförts med Steven Soderberghs Traffic, men hamnar nog aningen i lä eftersom paletten var bredare och persongalleriet mera omfattande i den genremässigt likartade filmen om knark och våld, bödlar, offer och rättsskipare vid mexikanska gränsen.

Hårda bud. Emily Blunt och Benicio Del Toro i kriminaldramat Sicario gör mycket bra rollporträtt.