Actionthriller för genrens nördar

Caught Stealing är en actionthriller med svart humor som ångar på i välkända fåror, tidvis bra, däremellan mera intetsägande.

Caught Stealing

3/5

Regi: Darren Aronofsky.

Manus: Charlie Huston.

Genre: actionthriller.

I huvudrollerna: Austin Butler, Regina King, Zoe Kravitz.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 47 min.

Regissören Darren Aronofsky, känd för sina mörka psykologiska filmer som Black Swan (2010) och The Whale (2022) ger sig nu i kast med Charlie Hustons bok Caught Stealing. Det mesta är deja-vu. Vi har en den unga slutbrända, desillusionerade mannen Hank Thompson (Austin Butler), en f.d. baseballstjärna och numera fan av San Francisco Giants, som hankar sig fram som bartender i New Yorks East Village 1998. När han hamnar att ta hand om en väns katt störtas han in i en värld av våld och kriminella marodörer som verkar vara ute efter något han har men inte vet om.

Med finns korrumperade poliser (Regina King), en flickvän (Zoe Kravitz) och busar av värsta valör, och inte bara ryska gangstrar utan också några judiska sluggers som i svarta hellånga kaftaner och hatt skjuter sig fram på krogar och gator.

Det som börjar i allvarstyngda banor, övergår snart till en story med mörk humor, för att till sist explodera i vålds- och skjutorgier.

Man kunde nämna en klassiker som Guy Richies Lock, Stock and Two Smoking Barrels som bär långt på sin humor, men i jämförelse är Caught Stealing inte mera än en blek kopia.

Men Austin Butler (Elvis, Eddington) svarar förvisso för en gedigen rolltolkning, inte direkt Brad Pitt, men litet ditåt, och det sker i en berättelse där de onda dör som sig bör, men också några goda, vilket är litet överraskande. Katten som Hank tagit hand om är med i vått och torrt, en snäll själ men också ”a biter”, en katt som biter om man kommer för nära, vilket ju är litet roligt. Kanske.

Oväntat sällskap. Hank hamnar ofrivilligt in i en våldsspiral i filmen Caught Stealing.

Klichéer på parad

Wes Andersons nyaste filmThe Phoenican Scheme har sina guldkorn men på det hela är det en tröttsam film full av klichéer som bara sporadiskt känns rolig.

The Phoenician Scheme

2/5

Regi: Wes Anderson.

Manus: Wes Anderson, Roman Coppola.

Genre: actionkomedi.

I huvudrollerna: Benicio Del Toro, Mia Threapleton, Michael Cera.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1t 46 min.

Somliga påstår att Wes Andersons filmer är en och samma, att allt nytt är bearbetningar av gammalt. Till hans kändaste hör Moonrise Kingdom och Budapest Hotel, av vilka den förra var bättre, den senare en krystad historia som vanligt.

Störtar igen

I Phoenican Scheme störtar den korrupta miljardären Zsa Zsa Korda (Benicio Del Toro) för sjätte gången med sitt privatflygplan men överlever, lyckas resa sig och inleda en vendetta mot sina konkurrenter, omplåstrad, bandagerad, halt och arg. Han kallar till sig sin enda dotter, den piprökande nunnan Liesl (Mia Threapleton) som ska bli hans arvtagare medan hans tio söner hamnar i marginalen. En mängd stjärnor finns i rollistan, bland dem Benedict Cumberbach, Tom Hanks, Bill Murray, Willem Dafoe, Scarlet Johansson, Bryan Cranston och Michal Cera. Visst tillför de filmen något extra, men manuset är för dåligt för att få det hela att fungera.

Fungerande regi

Då är Wes Anderson bättre som regissör med fokus på det visuella, en lek med stilar, rollklädsel och omgivningen. Filmen utspelas på 1930-talet

Om man söker en likhet mellan Korda och nutiden är det typer som Donald Trump och Elon Musk man tänker på, människor med stort ego och små själar som tror sig bestämma över allt utan att följa några som helst lagar. 

Men som sagt, för mycket är för mycket, ett mera finslipat manus hade räddat åtminstone filmen delvis. Benicio Del Toro som imponerat  i hårdkokta filmer som Sicario, Savages, Che och Wolfman gör nog sitt för att lyfta filmen.

Far och dotter. Benicio Del Toro och Mia Threapleton i Wes Andersons ojämna film The Phoenican Scheme.

 

Religiöst våld i Tornedalen

En religiös väckelse med fysiskt och psykiskt våld i släptåg drar genom fattigbygden I Tornedalen på 1930-talet. En troende ung kvinna blir offer.

Rörelser

4/5

Regi & manus: Jon Blåhed

Genre: drama.

I huvudrollerna: Jessica Grabowsky, Jakob Öhrman, Alma Pöysti, Sampo Sarkola.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1t 47 min.

Tornedalen i norra Sverige med sitt meänkieli är känd från Mikael Niemis Populärmusik från Vittula men också för en länge åsidosatt folkgrupp där religiösa rörelser med bl.a. laestadianer blir en nagel i ögat för de svenska myndigheterna.

När den s.k. Korpelarörelsen med frontfiguren Toivo Korpela gör en snabbvisit i  filmens fiktiva lilla by i dalen får det långtgående konsekvenser.

Ledargestalt

Knappt har  predikanten och agitatorn skuddat dammet av fötterna och rört upp himmel och jord innan han redan är försvunnen. Hans plats tas av ledargestalten, småbrukaren Teodor (Jacob Öhrman) medan hans mera sansat kristna hustru, skolans lärarinna Rakel (Jessica Grabowsky) först är på sin mans sida, tills allt börjar spåra ut.

Teodor använder nämligen religionen som ett personligt maktmedel där sexuell lössläppthet, våld och vanföreställningar går hand i hand. Hustrun Rakel tvingas välja mellan mannens ökade galenskap och förödelse och en kamp ur svårt underläge. Medan rörelsens människor marscherar omkring och väntar på en gyllene ark som ska sänka sig ned på ortens sjö mitt i vintern ökar trycket på hustrun. När ingen ark kommer, har man naturligtvis räknat fel och hittar på en ny ankomsttid.

En urladdning sker i filmens kärnfamilj där förnuftet vinner. Jessica Grabowsky bär oförskräckt filmen på sina späda axlar.

Att det även är oroliga tider i världen bevisas av krigsmullret på finska sidan av gränsen och flygplan som kretsar över himlavalvet. En film som har kanske ofrivilligt många paralleller med nutiden.

Religion med förhinder. Jessica Grabowsky och Jacob Öhrman har huvudrollerna i filmen Rörelser (Valitut på finska) om religiös väckelse som spårar ut i Tornedalen på 1930-talet.

 

I militärdiktaturens Brasilien

När militärjuntans hejdukar i Rio de Janeiro far iväg med familjen Paivas far börjar en pinsam väntan på besked om hans öde och en ensamstående mors livslånga kamp för rättvisa.

I´m Still Here

4/5

Regi: Walter Salles

Manus: Murino Hauser, Heitor Lorega, Marcelo Rubens Paiva.

Genre: historiskt drama.

I huvudrollerna: Fernanda Torres, Fernanda Montenegro, Selton Mello.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 2t 16min.

Filmen I´m Still Here, belönad med en Golden Globe och Oscar för bästa utländska film i år, tar oss med till den brasilianska militärjuntas glansdagar år 1970 då människor mördades, torterades och försvann. Det gällde 20.000 brasilianare.

 Baserad på verkligheten är det familjen Paiva med husfar och tidigare politikern Rubens (Selton Mello) som är en nagel i ögat för juntan med sina vänstersympatier vilket leder till ett gripande, snabbt åtföljt av ett nytt där mor Eunice (Fernanda Torres) och 15-åria dottern Eliana (Luiza Kosovksi)  hamnar i ett tröstlöst, klaustrofobiskt fängelse där de torterades skrik stör sinnesfriden.

Desto mer rosenskimrande är inledningen där familjen njuter av solmättade stranddagar, avslappnad samvaro, skratt och kärlek. Men i skyn över playan hovrar militärhelikoptrar olycksbådande. Trots att man vet att idyllen slås i kras blir vändningen chockerande. Med mod och beslutsamhet leder Eunice sin familj tappert vidare mot ett slags hopp och glädje trots osäkerheten om familjefaderns öde.

Tre delar

Filmen är indelad i tre avsnitt, dvs. början av 1970-talet, år 1996 och 2014, där moderns och den femhövdade barnaskarans och släktingarnas upplevelser presenteras ur olika synvinklar.

Det första avsnittet är filmen tungviktare som söker sig in under huden. Fernanda Torres svarar med ytters små medel för en fantastisk insats som familjens klippa, varje biroll är dessutom utmärkt. Walter Salles som regisserade Motorcykeldagboken (2004) om Che Guevaras motorcykelfärd genom Sydamerika svarar igen för en bra filmatisering av ett av Brasiliens mörkaste kapitel. Den brunröd melerade färgskalan samt avsnitten filmade med hemvideokamera på fri hand ger filmen en god känsla av autenticitet.

Lång kamp för rättvisa. Fernanda Torres gör med små medel en oförglömlig roll som modern som aldrig miste tron på upprättelse när mannen försvann.

 

Han förändrade musiken

En av populärmusikens giganter gör entré i filmen A Complete Unknown, nämligen Bob Dylan.

A Complete Unknown

4/5

Regi: James Mangold

Manus: James Mangold, Jay Cocks, Elijah Wald.

Genre: musikhistoria.

I huvudrollerna: Timothée  Chalamet, Edward Norton, Monica Barbaro, Elle Fanning.

Åldersgräns: 7 år

Speltid: 2t 16 min.

Filmens regissör James Mangold har med tiden blivit en av filmdukens stora krönikörer. Med filmen om Johnny Cash – Walk the Line och Logan. Inte att förglömma Girl Interrumpted och 3:10 to Yuma.

I filmen A Complete Unknown dimper en helt okänd 19-årig wannabe musiker (Timothée  Chalamet – Dune-filmerna) med sin gitarr ner i New York där han söker upp den tidens stora folkmusikikoner Pete Seeger (Edward Norton) och en sängbunden Woody Guthrie (Scoot McNairy) och drar för dem en låt. Det är kärlek vid första ögonkastet. Filmen är klokt nog inriktad på åren 1960–1965, tidsperioden då Bob Dylan inte bara blev ett världsnamn utan för alltid förändrade musiken.

Hans texter och tämligen enkla men desto mer smittande melodier hade en slagkraft som gick under huden. Det här har James Mangold ringat in då han målar upp porträttet av en begåvad och egensinnig men också egocentrisk och svår människa som aldrig bad om ursäkt för sig. Det här framgår med önskvärd tydlighet i hans kvinnorelationer, bl.a. med en av hans första kärlekar Sylvie Rosso (Elle Fanning) och senare Joan Baez (Monica Barbaro), världsnamnet som han började uppträda med och som gjorde att förhållandet med Sylive sprack.

Levande människor

I dagens omtumlande, galna värld där rätt och sanning byter plats efter personens förgottfinnande, eller där heder och samvete satts på undantag, är det skönt och befriande att se en okomplicerad film där människorna betedde sig när de är som bäst och ett hopp inför framtiden fanns bakom horisonten för alla

 Därmed inte sagt att Bob Dylan stötte på motstånd, han söp och rumlade, och han stötte sig med folk inte minst inom folkmusikkretsarna som inte på några villkor ville godkänna att han började jamma sina låtar på elektrisk gitarr.

 Att han var stökig framgår i hans biografi, där han mitt under en studioinspelning kunde byta tonart så också de professionella medmusikerna fick stå i. Filmens klimax sker 1965 på den elektriska spelningen på Newport Folk Festival där han första gången uppträdde med Maggie´s Farm. 

Timothée  Chalamet är fantastisk. Han liknar inte bara en ung Bob Dylan, han sjunger också själv, behärskar kroppsspråket och det verbala idiomet; bra flankerad av en sympatisk Edward Norton och Elle Fanning samt skönsjungande Monica Barbaro. De varmt färgade, innerligt vackert fotade exteriörerna är svåra att se sig mätta på. Trots att Bob Dylan var en kluven musiker för allmänheten och aldrig helt slog igenom mainstream är filmen en nostalgisk karamell som får en på gott humör.

Två ikoner fån 1960-talet: Joan Baez (Monica Barbaro) och Bob Dylan (Timothée  Chalamet).

 

En parad av stämningsbilder

Sommarboken är en stämningsfull bildkavalkad av det bästa den finländska sommaren i utskären kan bjuda på.

Sommarboken

3/5

Regi: Charlie McDowell.

Manus: Robert Jones utgående från Tove Janssons bok.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Glenn Close, Anders Danielsen Lie, Emily Matthews.

Åldersgräns: barntillåten.

Speltid: 1t 35 min.

I över ett halvt år har man i kulturkretsar hos oss talat om två Finlandsinriktade filmer nämligen Aldrig ensam av Klaus Härö och just Sommarboken, och då speciellt den amerikanska skådespelaren Glenn Close i en av huvudrollerna. Hennes funderingar kring livet på en utö och vår skärgård och Finland över lag har väckt stort intresse.  

Det är i år 53 år sedan Tove Jansson utkom med Sommarboken. Den har visats som skådespel på Lilla Teatern hos oss men inte som film. För filmproduktionen svarar finländska och amerikanska aktörer och språket är engelska.

I havsbandet

Vi skriver 1970-talet och högsommar när en farmor (Glenn Close) med sin vuxna son (dansken Anders Danielsen Lie) och hans dotter Sophia (debuterande Emily Matthews) i en utombordare anländer till en ö ute i havsbandet med en sommarstuga som sett sina bättre dagar.

Den som inte är närvarande är den avhållna mamman som nyss gått bort, som Sophie och hennes pappa sörjer med ordlös smärta. Farmoderns roll är att gjuta olja på vågorna samtidigt som hon själv anar att hon aldrig återvänder till ön igen. Filmen är inspelad i Borgå skärgård och Kotka.

Helare

Det är inte enkelt att hela relationerna och klä av sin son sorgens mörka klädsel och göra honom till den människa Sophia mest av allt behöver. Men med livserfarenhet och stillsam humor rätar farmodern under skimrande vackra sommardagar, kvällar och nätter upp osynliga trassliga knutar, samtidigt som hennes egna steg blir allt tyngre.

Vi möter det stora i det lilla, den bortskavda mossan som återbördas på rätt plats på bergshällen, en ordlös förundran över den gudomliga fågelsången en tidig morgon, en simtur mol allena i natten och några förstulna ögonblick med cigaretter.

Sådan är den värld farmodern är drottning över, trots en allt böjdare rygg och en allt spretigare gång med käppen i hand. Inte att förglömma de sparsmakade nära stunderna tillsammans med Sophia och en son som småningom blir mera världstillvänd igen.

De vackra bildsvepen har förvisso ett egenvärde och idyllen avbryts av endast en värre åskstorm. Men några stilbrott har man inte undgått. Den för finländaren heliga sommarbastun ser man inte röken av och när det spisas skivor är det Harmony Sister vi hör på finska. När farmor och barnbarnet gör strandhugg på en ö med ett medelålders välbärgat par i faggorna (Pekka Strang och Sophia Heikkilä) bjuds de in i ett påkostat hus man sällan ser ens i dag. 

Till filmens förtjänster hör likaså den polska kompositören Hanna Rans kontemplativa musik, fotoarbetet och skådespelet. Huvudrollstrion gör ett gediget arbete utan tillstymmelse till överspel. 

Farmor och barnbarn ute på ön. Glenn Close och Emily Matthews i filmen Sommarboken.

 

De räddades från en säker död

 Abraham Stiller från Helsingfors räddade judiska flyktingar i Finland från deportation och en säker död i Nazisttyskland. Klaus Härös film Aldrig ensam är berättelsen om händelserna kring dramat 1942.

Aldrig ensam

3/5

Regi: Klaus Härö.

Manus: Klaus Härö, Jimmy Karlsson.

Genre: historiskt drama.

I huvudrollerna: Ville Virtanen, Kari Hietalahti.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1t 25 min.

Intrigen grundar sig på sanna händelser. Den idealistiske, litet naiva Abraham Stiller (Ville Virtanen), själv jude med konfektionsaffär, jobbar frenetisk för att rädda judiska flyktingar på väg att utlämnas till Nazityskland.

Största hindret är skyddspolisens chef Arno Anthoni (Kari Hietalahti) med underlydande, flankerad av en velig inrikesminister Toivo Horelli (Carl-Kristian Rundman). Hjälp på vägen ger finansminister Väinö Tanner (Hannu-Pekka Björkman). Många judar räddas men trots det utlämnas åtta flyktingar, av vilka endast en överlever koncentrationslägret i Auswitch. Han dyker upp i slutet av filmen som praktiserade läkare intervjuad av en finländsk journalist. Utfallet ger Abraham ett för alltid påminnande ont samvete.

Filmen har jämförts med Schindlers lista men upplägget påminner också om Rädda menige Ryan, där huvudpersonen först dyker upp för intervju, därefter går filmen i starka bilder tillbaka till hans krigserfarenheter i Europa. I Aldrig ensam är det en stark maskerad Ville Virtanen som blir motvilligt intervjuad på ålderns höst innan bildsvepet drar igång.

Plus och minus

De onda framställs med en för nazister återkommande ensidighet, bättre fungerar interiörerna i dem välsituerade Stillers hem.

Trots många goda föresatser i kamera arbetet, scenografin och ett okomplicerat rätlinjigt berättande, saknar filmen intensitet. Händelserna blir inte sällan hängande i luften, personbeskrivningen schablonartad och bara i ett par fall avtecknar sig känslor man kunde kalla berörande.

Till filmens styrkor hör tidstypiska markeringar från förhandlingar i rökiga rum, längs mörka, sjabbiga gator och till och med uppe i Lappland där sadistiska nazisthejdukar pinar ditforslade judar i arbetsläger och dit Stiller kommer och räddar dem.

Att Abraham Stiller hamnar att kämpa för heder och rättvisa i ett land som är vapenbroder med Nazityskland och där en del av det politiska etablissemanget låter udda vara jämnt med nazisternas ideologi försvårar hans gärning. Han gjorde vad han kunde. Att det hela nu lyfts fram till allmänhetens kännedom är nog det bästa vitsordet för filmen.

I kamp mot ondskan. Abraham Stiller (Ville Virtanen) i sitt arbetsrum år 1942.