De räddades från en säker död

 Abraham Stiller från Helsingfors räddade judiska flyktingar i Finland från deportation och en säker död i Nazisttyskland. Klaus Härös film Aldrig ensam är berättelsen om händelserna kring dramat 1942.

Aldrig ensam

3/5

Regi: Klaus Härö.

Manus: Klaus Härö, Jimmy Karlsson.

Genre: historiskt drama.

I huvudrollerna: Ville Virtanen, Kari Hietalahti.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1t 25 min.

Intrigen grundar sig på sanna händelser. Den idealistiske, litet naiva Abraham Stiller (Ville Virtanen), själv jude med konfektionsaffär, jobbar frenetisk för att rädda judiska flyktingar på väg att utlämnas till Nazityskland.

Största hindret är skyddspolisens chef Arno Anthoni (Kari Hietalahti) med underlydande, flankerad av en velig inrikesminister Toivo Horelli (Carl-Kristian Rundman). Hjälp på vägen ger finansminister Väinö Tanner (Hannu-Pekka Björkman). Många judar räddas men trots det utlämnas åtta flyktingar, av vilka endast en överlever koncentrationslägret i Auswitch. Han dyker upp i slutet av filmen som praktiserade läkare intervjuad av en finländsk journalist. Utfallet ger Abraham ett för alltid påminnande ont samvete.

Filmen har jämförts med Schindlers lista men upplägget påminner också om Rädda menige Ryan, där huvudpersonen först dyker upp för intervju, därefter går filmen i starka bilder tillbaka till hans krigserfarenheter i Europa. I Aldrig ensam är det en stark maskerad Ville Virtanen som blir motvilligt intervjuad på ålderns höst innan bildsvepet drar igång.

Plus och minus

De onda framställs med en för nazister återkommande ensidighet, bättre fungerar interiörerna i dem välsituerade Stillers hem.

Trots många goda föresatser i kamera arbetet, scenografin och ett okomplicerat rätlinjigt berättande, saknar filmen intensitet. Händelserna blir inte sällan hängande i luften, personbeskrivningen schablonartad och bara i ett par fall avtecknar sig känslor man kunde kalla berörande.

Till filmens styrkor hör tidstypiska markeringar från förhandlingar i rökiga rum, längs mörka, sjabbiga gator och till och med uppe i Lappland där sadistiska nazisthejdukar pinar ditforslade judar i arbetsläger och dit Stiller kommer och räddar dem.

Att Abraham Stiller hamnar att kämpa för heder och rättvisa i ett land som är vapenbroder med Nazityskland och där en del av det politiska etablissemanget låter udda vara jämnt med nazisternas ideologi försvårar hans gärning. Han gjorde vad han kunde. Att det hela nu lyfts fram till allmänhetens kännedom är nog det bästa vitsordet för filmen.

I kamp mot ondskan. Abraham Stiller (Ville Virtanen) i sitt arbetsrum år 1942.

Nosferatu skrämmer på riktigt

Vampyrer har figurerat i böcker och filmer 13 på dussinet, men Robert Eggers Nosferatu är nog den mest skrämmande hittills.

Nosferatu

4/5

Regi: Robert Eggers.

Manus: Robert Eggers, Henrik Galeen, Bram Stoker.

Genre: skräckfilm.

I huvudrollerna: Lily-Rose Depp, Nicholas Hoult, Bill Skarsgård.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2t 12 min.

Nosferatu kom till 1922, uppvuxen och gödd av Bram Stokers roman Dracula. Efter klassiska förlagor, bl.a. år 1922 på vita duken, återuppstår han igen i Robert Eggers Nosferatu med Bill Skarsgård i en skrämmande nyinspelning.

Handlingen är förlagd i Tyskland 1938 där mäklaren Thomas Hutter (Nicholas Hoult) får i uppdrag att säkra ett fastighetsköp med den gåtfulla greven Olrok alias Nosferatu i hans slott uppe i Transsylvanien. Kvar hemma blir hustrun Ellen Hutter (Lily-Rose Depp, dotter till Johnny Depp) som ingalunda är ”melankolisk”  utan plågas av en psykosexuell telepatisk förtrollning av greve Orlok. Hon anar vad som komma skall och hon anar rätt.

Skrämmande

Redan slottet som hennes man besöker är en skrämmande hemvist med en i skuggorna omkringdrivande greve, som sover bland råttor i en kista när dagen gryr, för att i mörkret träda fram i hela sin hemska majestät. De kloförsedd händerna, ögonen, tänderna och hela hans ondskefulla grobianliknande habitus väcker fasa och avsky. Bill Skarsgård gör en magnifik, men helt oigenkännelig roll som Nosferatu medan också den övriga rollbesättningen, där Willem Dafoe som virrig vetenskapsman och expert på det ockulta, professor Albert Eberhart von Franz, tillför filmen en välbehövlig gnutta humor.

Annars går Eggers fram som en ångvält, när Nosferatu anländer till Tyskland och Ellen Hutter med råttor och pest i sina fotspår. Än tilltalar han henne på utdragen engelska, än på det utdöda balkanspråket dakiska. Hela ljudvärlden understryker ondskan och skräcken, liksom detaljrikedomen i scenografin, det snillrika fotoarbetet och spelet mellan skuggor och ljus. Eggers med filmer som The Lighthouse, The Witch och The Northman, svarar med Nosferatu för sin bästa film hittills. 

Förtollad. Ellen Hutter (Lily-Rose Depp) är besatt av greve Orloks/Nosferatus psykosexuella terror i en film där till sist det goda utgår med segern.

 

Kartellbossen som bytte kön

Emilia Pérez är en svårdefinierad film med såväl action, substans som underhållningsvärde. Den berättar om en mexikansk kartellboss trött på våldet och som därför byter kön,

Emilia Pérez

4/5

Regi: Jaques Audiard.

Manus: Jaques Audiars, Thomas Bidegain, Lea Mysius.

Genre: musikalthriller.

I huvudrollerna: Zoe Saldaña, Karla Sofia Gascon, Selena Gomez.

Åldersgräns:12 år.

Speltid: 2t 13min.

Den spanskspråkiga filmen av enfant terrible, franska Jaques Audiard (Rust and Bone) är något så ovanligt som en thrillermusikal, men där den delvis liknande filmen Joker: Folie à deux inte sällan stannade upp under musikalnumren går Emilia Pérez fram som tåget och musikinslagen ger enbart tilläggsvärde.

I  inledningen presenteras juristen Rita (Zoe Saldaña) som är trött på att rädda brottslingar från lagens lång arm och plötsligt kidnappas med huva på huvudet och körs till okänd ort, där knarkbossen Manitas väntar. Rita ska ordna med könstransplantation och föra iväg has hustru och två barn till Schweiz, där allting börjar på nytt för senora Emilia Pérez och Rita får en mindre förmögenhet för besväret.

Emilia starar en välgörenhetsorganisation för mexikanska familjer där männen dött i Mexikos kartellbrottslighet. Men hon kan inte leva utan sina barn, vilket tillspetsar situationen.

Underhållng och spänning

Resten av filmen är lika underhållande och oväntad som spännande och humoristiskt. Slående dansnummer till eldig musik leds ofta 

av Saldaña, skådespelaren med många strängar på sin lyra.

Karla Sofia Gascon svarar också för ett bra rollporträtt i sin gestaltning av den känsliga kvinnan som hamnar på kollisionskurs med sin tidigare hustru (Selena Gomez) vilket utmynnar i  ett thrilleraktigt slut på berättelsen. Sällan en film lyckas så väl kombinera känsla, glädje, allvar och gastkramande spänning. Den har nominerats för ett flertal priser och Karla har verkligen genomgått en könskorrigering en tid före filmen inspelades,

Jurist och f.d. brottsling hittar varandra. Rita (Zoe Saldaña) och f.d. knarkbossen som bytt kön till välgörenhetspersonen Emilia  Pérez (Karla Sofia Gascon).

 

Hugh Grant axlar religiös skräckthriller

 Vem hade trott att Hugh Grant på gamla dagar gör huvudrollen i en skräckthriller med religiösa och filosofiska undertoner. Heretic heter filmen som bär långt men förvandlas till en för genren alltför typisk splatterrulle på slutet.

Heretic

3/5

Regi & manus: Scott Beck, Bryan Woods.

Genre: skräckthriller.

I huvudrollerna: Hugh Grant, Sophie Thatcher. Chloe East.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1t 52 min.

Hugh Grant, känd som svärmorsdrömmen i en massa romcomfilmer som Fyra bröllop och en begravning och Notting Hill gör en gedigen roll som Heretics onda entitet när denne märklige gentleman i sitt ensamt belägna herrgårdaktiga hem i slutet på gatan tar emot två inte ont anande mormonsystrar, syster Barnes (Sophia Thatcher) och syster Paxton (Chloe East). De ska i bästa fall omvända herr Reed (Grant) men hamnar mitt i en korseld av religiösa frågor som i frågasätter allt de står för och tror på. Då har redan enligt sin regelbok systrarna förvissat sig om att herr Reed har en fru, vilket varje mormonskt hembesök kräver. Kruxet är bara att hon aldrig dyker upp, allt medan stämningen blir allt mera pinsam, för att inte säga plågsam, dörrarna är låsta och en snöstorm sveper in över omgivningen.

Maner som biter

Oförskämt manerisk, vilket i det här fallet inte är alls så illa, går Hugh Grant in för sin roll som en person som ler och är chevalerisk men samtidigt förbluffar, chockerar och skalar av sina besökares självförtroende och tro och till sist lurar dem ner i en klaustrofobiskt mörk källare där hans rätta jag kommer fram och minst sagt skrämmande individer kryper fram ur vrårna.

Regissörerna Beck & Woods slog igenom med filmen A Quiet Place med Emily Blunt i huvudrollen och fastän Heretic inte är lika spännande utan mera filosofisk har den sitt egenvärde, dvs. som en horrorthriller i en genre som tycks vara väldigt populär just i år med exempel som Longlegs, MaXXXine, Speak No Evil och The Substance.

Mormoner i trångmål. Herr Reed (Hugh Grant) är inte så chevaleresk som han ger sig ut för när syster Barnes (Sophia Thatcher) t.v. och syster Paxton (Chloe East) kommer på hembesök.

När döden blir en besvärlig vän

 Två gamla väninnor gör det bästa av situationen när döden knackar på. Tilda Swinton och Julianne Moore lyser i Pedro  Almodóvars första engelskspråkiga långfilm The Room Next Door.

The Room Next Door

4/5

Regi: Pedro Almodóvar.

Manus: Pedro Almodóvar, Sigrid Nunez.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Tilda Swinton, Julianne Moore.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1t 47 min.

Under sin ungdom var Ingrid (Julianne Moore) och Martha (Tilda Swinton) bästa vänner då de bl.a. arbetade tillsammans på samma tidskrift.

Sedan drog världen dem åt skilda håll. Ingrid blev berömd författare och Martha krigskorrespondent. Efter år av separation möts de på nytt när Ingrid får bud om att Martha insjuknat i obotlig cancer.

De möts men den verkliga chocken får Ingrid när Martha berättar att hon vill dö och har skaffat ett piller som hjälper henne att somna in, ett hjälpmedel hon hitta på det darknet och som är olagligt.

Filmens titel bottnar i att Martha ber Ingrid att vara med henne på slutet och bo i ett rum bredvid hennes eget. Hon vill inte dö ensam när hon väl bestämt sig att göra sitt beslut. Ingrid som alltid fruktat döden har svårt att säga ja, hon är osäker om hon hjälpa sin vän, men går motvilligt med på sin sjuka väninnas begäran.

Ömsint

Liknande filmer finns av många slag men Pedro Almodóvar berättar på ett ömsint, vackert och finstämt sätt om väninnornas sista tid tillsamman med fokus på en vänskap som småningom blir allt djupare fastän slutresultatet är oundvikligt.

Han undgår också att göra filmen för sorglig, vi har helt enkelt en berättelse om liv och död som behandlas med respekt och förståelse, inte minst för Marthas beslut som för en och annan kan betraktas som oetiskt.

Om Tilda Swinton gör sin karaktär till en rätlinjigt beslutsam kvinna med egna rädslor i bakgrunden svarar Julia Moore för en mera labil men ändå hjärtlig nära vän som kastas in i en situation hon har svårt att greppa. Vackra interiörer och väna exteriörer av storstad och ett höstligt landskap på landsbygden får kontrast av den spanska regissörens dragning till klara pastellfärger i väninnornas klädsel. En film som i all sin förutsägbarhet blir kvar i minnet långt efter sluttexterna.

Slutet närmar sig. Tilda Swinton och Julianne Moore är två väninnor som döden förenar.

Musiken och Lady Gaga värda en mässa

Todd Phillips (War Dogs, Hangover) andra Jokerfilm har sågats ordentligt sedan premiären. Dålig, för det mesta, men Lady Gagas sång och musiken höjer överlag värdet på aktierna.

Joker: Folie à Deux

3/5

Regi: Todd Phillips.

Manus: Scott Silver, Todd Phillips, Bob Kane.

Genre: musikal, drama.

I huvudrollerna: Joaquin Phoenix, Lady Gaga.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2 t 18 min.

Filmen börjar i Batmans domäner Gotham City där föregångaren Joker från 2019 slutade, en becksvart beskrivning av den hunsade, sköra och utstötta Arthur Flecks (Joaquin Phoenix) som förvandlas till Jokern och mördar sina plågoandar och hamnar att vänta på rättens utslag i målet. Också den filmen i Todd Phillips regi.

Kärlekshistoria i sång

Filmen Folie à Deux visar en sjukligt mager fängelsekund (Phoenix) som i sinkabirum träffar Harleen Quinzel (Lady Gaga) som är intresserad av Arthur Flecks komplexa personlighet. För honom blir det rena kärlekshistorien, för henne mera ett intressant experiment. Att love storyn berättas i i färggranna musikalnummer grundade på gamla amerikanska slagdängor, sångnummer som lyfter ut duon från en karg fängelsetillvaro, har fått kritikerna att gå i taket.

Kan förstå kritiken delvis, men det borde inte störa allt för mycket. Lady Gaga är som gjord för sin sjungande roll och får ett visst, men bara ett visst stöd av Phoenix som brummar på i de lägre registret, säkert helt medvetet för någon stor sångare är han inte, men nog en skådespelare med egen karisma också nu.

Det kan man också säga om Lady Gaga som använder sig av sin egen berömmelse och kunnande på ett oklanderligt sätt.

Filmen om kriminella och andra knäppgökar med problematiska alter egon och personligheter balanserar däremot på en skör tråd, substansen är för tunn för att slå an. Våldsscenerna avlöser varandra med en sadistisk Brendan Greeson i toppform som vaktchef på fängelset. 

Folie a deux är f.ö. ett franskt uttryck för ”dårskap för två”, i meningen vaneföreställning delad av två personer med nära förhållande till varandra, enligt en nätversion.

Två "galningar". Todd Phillips nya Jokerfilm med Joaquin Phoenix och Lady Gaga har fått mördande kritik men har sina poänger. 

 

Drömmen om evig ungdom som grotesk blodsorgie

Demi Moore som inte uppträtt på film alltför ofta gör en vämjelig comeback i den s.k. kroppsskräckfilmen The Substance, en satir om drömmen om evig ungdom.

The Substance

3/5

Regi & manus: Coralie Fargeat.

Genre: skräcksatir.

I huvudrollerna: Demi Moore, Margaret Qualley.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2t 20 min.

Elizabeth Sparkle (Demi Moore) är en film- och fitnesstjärna i slutet på sin karriär. Ännu i toppform får hon till sin förskräckelse sparken av tv-bolagschefen Harvey (Dennis Quaid) som redan riktat strålkastarljuset på en ung skön kvinna som ersättare. Att han heter Harvey leder osökt tankarna till Harvey Weinstein, också i filmen en manschauvinist av ädlaste märke.

Löftesrikt

Omtumlad råkar Elizabeth ut för en bilolycka. Efter uppvaknandet får hon en USB-sticka av sjuksköterskan, en sticka med löften om nytt evigt liv som ung och vacker, där en undersubstans klonar användaren till ett nytt och vackrare jag.

Det sker i symbios med värdorganismen (Elizabeth) som förbyts i unga skönheten Sue (Margaret Qualley), som tar upp Elizabets mantel och blir ett nytt namn på allas läppar.

Men samtidigt som Elizabeth griper halmstrået öppnar hon dörren till en fasansfull, obehaglig och mot slutet totalt utflippad skräckvision med deformerade människoskepnader, avhuggna kroppsdelar och massor av blod. Det kryllar av influenser från skräckgururna John Carpenter och David Croneberg, Alienfilmerna, osv. 

De sista 20 minuterna är en orgie i osmakligheter och skjuter ordentligt över målet, de kunde gott ha lämnats bort. Som svart satir och samhällskritik om kvinnans roll i en utseendefixerad värld har filmen ändå en väl inmutad plats, trots att man får utstå en massa obehagligheter. Höstens fjärde skräckfilm på Bio Rex är ett faktum.

Förvandling. En ny kropp för Sue (Margaret Qualley) kommer inte utan blod och smärta i den svarta skräcksatiren The Substance.