Han förändrade musiken

En av populärmusikens giganter gör entré i filmen A Complete Unknown, nämligen Bob Dylan.

A Complete Unknown

4/5

Regi: James Mangold

Manus: James Mangold, Jay Cocks, Elijah Wald.

Genre: musikhistoria.

I huvudrollerna: Timothée  Chalamet, Edward Norton, Monica Barbaro, Elle Fanning.

Åldersgräns: 7 år

Speltid: 2t 16 min.

Filmens regissör James Mangold har med tiden blivit en av filmdukens stora krönikörer. Med filmen om Johnny Cash – Walk the Line och Logan. Inte att förglömma Girl Interrumpted och 3:10 to Yuma.

I filmen A Complete Unknown dimper en helt okänd 19-årig wannabe musiker (Timothée  Chalamet – Dune-filmerna) med sin gitarr ner i New York där han söker upp den tidens stora folkmusikikoner Pete Seeger (Edward Norton) och en sängbunden Woody Guthrie (Scoot McNairy) och drar för dem en låt. Det är kärlek vid första ögonkastet. Filmen är klokt nog inriktad på åren 1960–1965, tidsperioden då Bob Dylan inte bara blev ett världsnamn utan för alltid förändrade musiken.

Hans texter och tämligen enkla men desto mer smittande melodier hade en slagkraft som gick under huden. Det här har James Mangold ringat in då han målar upp porträttet av en begåvad och egensinnig men också egocentrisk och svår människa som aldrig bad om ursäkt för sig. Det här framgår med önskvärd tydlighet i hans kvinnorelationer, bl.a. med en av hans första kärlekar Sylvie Rosso (Elle Fanning) och senare Joan Baez (Monica Barbaro), världsnamnet som han började uppträda med och som gjorde att förhållandet med Sylive sprack.

Levande människor

I dagens omtumlande, galna värld där rätt och sanning byter plats efter personens förgottfinnande, eller där heder och samvete satts på undantag, är det skönt och befriande att se en okomplicerad film där människorna betedde sig när de är som bäst och ett hopp inför framtiden fanns bakom horisonten för alla

 Därmed inte sagt att Bob Dylan stötte på motstånd, han söp och rumlade, och han stötte sig med folk inte minst inom folkmusikkretsarna som inte på några villkor ville godkänna att han började jamma sina låtar på elektrisk gitarr.

 Att han var stökig framgår i hans biografi, där han mitt under en studioinspelning kunde byta tonart så också de professionella medmusikerna fick stå i. Filmens klimax sker 1965 på den elektriska spelningen på Newport Folk Festival där han första gången uppträdde med Maggie´s Farm. 

Timothée  Chalamet är fantastisk. Han liknar inte bara en ung Bob Dylan, han sjunger också själv, behärskar kroppsspråket och det verbala idiomet; bra flankerad av en sympatisk Edward Norton och Elle Fanning samt skönsjungande Monica Barbaro. De varmt färgade, innerligt vackert fotade exteriörerna är svåra att se sig mätta på. Trots att Bob Dylan var en kluven musiker för allmänheten och aldrig helt slog igenom mainstream är filmen en nostalgisk karamell som får en på gott humör.

Två ikoner fån 1960-talet: Joan Baez (Monica Barbaro) och Bob Dylan (Timothée  Chalamet).

 

En parad av stämningsbilder

Sommarboken är en stämningsfull bildkavalkad av det bästa den finländska sommaren i utskären kan bjuda på.

Sommarboken

3/5

Regi: Charlie McDowell.

Manus: Robert Jones utgående från Tove Janssons bok.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Glenn Close, Anders Danielsen Lie, Emily Matthews.

Åldersgräns: barntillåten.

Speltid: 1t 35 min.

I över ett halvt år har man i kulturkretsar hos oss talat om två Finlandsinriktade filmer nämligen Aldrig ensam av Klaus Härö och just Sommarboken, och då speciellt den amerikanska skådespelaren Glenn Close i en av huvudrollerna. Hennes funderingar kring livet på en utö och vår skärgård och Finland över lag har väckt stort intresse.  

Det är i år 53 år sedan Tove Jansson utkom med Sommarboken. Den har visats som skådespel på Lilla Teatern hos oss men inte som film. För filmproduktionen svarar finländska och amerikanska aktörer och språket är engelska.

I havsbandet

Vi skriver 1970-talet och högsommar när en farmor (Glenn Close) med sin vuxna son (dansken Anders Danielsen Lie) och hans dotter Sophia (debuterande Emily Matthews) i en utombordare anländer till en ö ute i havsbandet med en sommarstuga som sett sina bättre dagar.

Den som inte är närvarande är den avhållna mamman som nyss gått bort, som Sophie och hennes pappa sörjer med ordlös smärta. Farmoderns roll är att gjuta olja på vågorna samtidigt som hon själv anar att hon aldrig återvänder till ön igen. Filmen är inspelad i Borgå skärgård och Kotka.

Helare

Det är inte enkelt att hela relationerna och klä av sin son sorgens mörka klädsel och göra honom till den människa Sophia mest av allt behöver. Men med livserfarenhet och stillsam humor rätar farmodern under skimrande vackra sommardagar, kvällar och nätter upp osynliga trassliga knutar, samtidigt som hennes egna steg blir allt tyngre.

Vi möter det stora i det lilla, den bortskavda mossan som återbördas på rätt plats på bergshällen, en ordlös förundran över den gudomliga fågelsången en tidig morgon, en simtur mol allena i natten och några förstulna ögonblick med cigaretter.

Sådan är den värld farmodern är drottning över, trots en allt böjdare rygg och en allt spretigare gång med käppen i hand. Inte att förglömma de sparsmakade nära stunderna tillsammans med Sophia och en son som småningom blir mera världstillvänd igen.

De vackra bildsvepen har förvisso ett egenvärde och idyllen avbryts av endast en värre åskstorm. Men några stilbrott har man inte undgått. Den för finländaren heliga sommarbastun ser man inte röken av och när det spisas skivor är det Harmony Sister vi hör på finska. När farmor och barnbarnet gör strandhugg på en ö med ett medelålders välbärgat par i faggorna (Pekka Strang och Sophia Heikkilä) bjuds de in i ett påkostat hus man sällan ser ens i dag. 

Till filmens förtjänster hör likaså den polska kompositören Hanna Rans kontemplativa musik, fotoarbetet och skådespelet. Huvudrollstrion gör ett gediget arbete utan tillstymmelse till överspel. 

Farmor och barnbarn ute på ön. Glenn Close och Emily Matthews i filmen Sommarboken.

 

De räddades från en säker död

 Abraham Stiller från Helsingfors räddade judiska flyktingar i Finland från deportation och en säker död i Nazisttyskland. Klaus Härös film Aldrig ensam är berättelsen om händelserna kring dramat 1942.

Aldrig ensam

3/5

Regi: Klaus Härö.

Manus: Klaus Härö, Jimmy Karlsson.

Genre: historiskt drama.

I huvudrollerna: Ville Virtanen, Kari Hietalahti.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1t 25 min.

Intrigen grundar sig på sanna händelser. Den idealistiske, litet naiva Abraham Stiller (Ville Virtanen), själv jude med konfektionsaffär, jobbar frenetisk för att rädda judiska flyktingar på väg att utlämnas till Nazityskland.

Största hindret är skyddspolisens chef Arno Anthoni (Kari Hietalahti) med underlydande, flankerad av en velig inrikesminister Toivo Horelli (Carl-Kristian Rundman). Hjälp på vägen ger finansminister Väinö Tanner (Hannu-Pekka Björkman). Många judar räddas men trots det utlämnas åtta flyktingar, av vilka endast en överlever koncentrationslägret i Auswitch. Han dyker upp i slutet av filmen som praktiserade läkare intervjuad av en finländsk journalist. Utfallet ger Abraham ett för alltid påminnande ont samvete.

Filmen har jämförts med Schindlers lista men upplägget påminner också om Rädda menige Ryan, där huvudpersonen först dyker upp för intervju, därefter går filmen i starka bilder tillbaka till hans krigserfarenheter i Europa. I Aldrig ensam är det en stark maskerad Ville Virtanen som blir motvilligt intervjuad på ålderns höst innan bildsvepet drar igång.

Plus och minus

De onda framställs med en för nazister återkommande ensidighet, bättre fungerar interiörerna i dem välsituerade Stillers hem.

Trots många goda föresatser i kamera arbetet, scenografin och ett okomplicerat rätlinjigt berättande, saknar filmen intensitet. Händelserna blir inte sällan hängande i luften, personbeskrivningen schablonartad och bara i ett par fall avtecknar sig känslor man kunde kalla berörande.

Till filmens styrkor hör tidstypiska markeringar från förhandlingar i rökiga rum, längs mörka, sjabbiga gator och till och med uppe i Lappland där sadistiska nazisthejdukar pinar ditforslade judar i arbetsläger och dit Stiller kommer och räddar dem.

Att Abraham Stiller hamnar att kämpa för heder och rättvisa i ett land som är vapenbroder med Nazityskland och där en del av det politiska etablissemanget låter udda vara jämnt med nazisternas ideologi försvårar hans gärning. Han gjorde vad han kunde. Att det hela nu lyfts fram till allmänhetens kännedom är nog det bästa vitsordet för filmen.

I kamp mot ondskan. Abraham Stiller (Ville Virtanen) i sitt arbetsrum år 1942.

Nosferatu skrämmer på riktigt

Vampyrer har figurerat i böcker och filmer 13 på dussinet, men Robert Eggers Nosferatu är nog den mest skrämmande hittills.

Nosferatu

4/5

Regi: Robert Eggers.

Manus: Robert Eggers, Henrik Galeen, Bram Stoker.

Genre: skräckfilm.

I huvudrollerna: Lily-Rose Depp, Nicholas Hoult, Bill Skarsgård.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 2t 12 min.

Nosferatu kom till 1922, uppvuxen och gödd av Bram Stokers roman Dracula. Efter klassiska förlagor, bl.a. år 1922 på vita duken, återuppstår han igen i Robert Eggers Nosferatu med Bill Skarsgård i en skrämmande nyinspelning.

Handlingen är förlagd i Tyskland 1938 där mäklaren Thomas Hutter (Nicholas Hoult) får i uppdrag att säkra ett fastighetsköp med den gåtfulla greven Olrok alias Nosferatu i hans slott uppe i Transsylvanien. Kvar hemma blir hustrun Ellen Hutter (Lily-Rose Depp, dotter till Johnny Depp) som ingalunda är ”melankolisk”  utan plågas av en psykosexuell telepatisk förtrollning av greve Orlok. Hon anar vad som komma skall och hon anar rätt.

Skrämmande

Redan slottet som hennes man besöker är en skrämmande hemvist med en i skuggorna omkringdrivande greve, som sover bland råttor i en kista när dagen gryr, för att i mörkret träda fram i hela sin hemska majestät. De kloförsedd händerna, ögonen, tänderna och hela hans ondskefulla grobianliknande habitus väcker fasa och avsky. Bill Skarsgård gör en magnifik, men helt oigenkännelig roll som Nosferatu medan också den övriga rollbesättningen, där Willem Dafoe som virrig vetenskapsman och expert på det ockulta, professor Albert Eberhart von Franz, tillför filmen en välbehövlig gnutta humor.

Annars går Eggers fram som en ångvält, när Nosferatu anländer till Tyskland och Ellen Hutter med råttor och pest i sina fotspår. Än tilltalar han henne på utdragen engelska, än på det utdöda balkanspråket dakiska. Hela ljudvärlden understryker ondskan och skräcken, liksom detaljrikedomen i scenografin, det snillrika fotoarbetet och spelet mellan skuggor och ljus. Eggers med filmer som The Lighthouse, The Witch och The Northman, svarar med Nosferatu för sin bästa film hittills. 

Förtollad. Ellen Hutter (Lily-Rose Depp) är besatt av greve Orloks/Nosferatus psykosexuella terror i en film där till sist det goda utgår med segern.

 

Kartellbossen som bytte kön

Emilia Pérez är en svårdefinierad film med såväl action, substans som underhållningsvärde. Den berättar om en mexikansk kartellboss trött på våldet och som därför byter kön,

Emilia Pérez

4/5

Regi: Jaques Audiard.

Manus: Jaques Audiars, Thomas Bidegain, Lea Mysius.

Genre: musikalthriller.

I huvudrollerna: Zoe Saldaña, Karla Sofia Gascon, Selena Gomez.

Åldersgräns:12 år.

Speltid: 2t 13min.

Den spanskspråkiga filmen av enfant terrible, franska Jaques Audiard (Rust and Bone) är något så ovanligt som en thrillermusikal, men där den delvis liknande filmen Joker: Folie à deux inte sällan stannade upp under musikalnumren går Emilia Pérez fram som tåget och musikinslagen ger enbart tilläggsvärde.

I  inledningen presenteras juristen Rita (Zoe Saldaña) som är trött på att rädda brottslingar från lagens lång arm och plötsligt kidnappas med huva på huvudet och körs till okänd ort, där knarkbossen Manitas väntar. Rita ska ordna med könstransplantation och föra iväg has hustru och två barn till Schweiz, där allting börjar på nytt för senora Emilia Pérez och Rita får en mindre förmögenhet för besväret.

Emilia starar en välgörenhetsorganisation för mexikanska familjer där männen dött i Mexikos kartellbrottslighet. Men hon kan inte leva utan sina barn, vilket tillspetsar situationen.

Underhållng och spänning

Resten av filmen är lika underhållande och oväntad som spännande och humoristiskt. Slående dansnummer till eldig musik leds ofta 

av Saldaña, skådespelaren med många strängar på sin lyra.

Karla Sofia Gascon svarar också för ett bra rollporträtt i sin gestaltning av den känsliga kvinnan som hamnar på kollisionskurs med sin tidigare hustru (Selena Gomez) vilket utmynnar i  ett thrilleraktigt slut på berättelsen. Sällan en film lyckas så väl kombinera känsla, glädje, allvar och gastkramande spänning. Den har nominerats för ett flertal priser och Karla har verkligen genomgått en könskorrigering en tid före filmen inspelades,

Jurist och f.d. brottsling hittar varandra. Rita (Zoe Saldaña) och f.d. knarkbossen som bytt kön till välgörenhetspersonen Emilia  Pérez (Karla Sofia Gascon).

 

Hugh Grant axlar religiös skräckthriller

 Vem hade trott att Hugh Grant på gamla dagar gör huvudrollen i en skräckthriller med religiösa och filosofiska undertoner. Heretic heter filmen som bär långt men förvandlas till en för genren alltför typisk splatterrulle på slutet.

Heretic

3/5

Regi & manus: Scott Beck, Bryan Woods.

Genre: skräckthriller.

I huvudrollerna: Hugh Grant, Sophie Thatcher. Chloe East.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1t 52 min.

Hugh Grant, känd som svärmorsdrömmen i en massa romcomfilmer som Fyra bröllop och en begravning och Notting Hill gör en gedigen roll som Heretics onda entitet när denne märklige gentleman i sitt ensamt belägna herrgårdaktiga hem i slutet på gatan tar emot två inte ont anande mormonsystrar, syster Barnes (Sophia Thatcher) och syster Paxton (Chloe East). De ska i bästa fall omvända herr Reed (Grant) men hamnar mitt i en korseld av religiösa frågor som i frågasätter allt de står för och tror på. Då har redan enligt sin regelbok systrarna förvissat sig om att herr Reed har en fru, vilket varje mormonskt hembesök kräver. Kruxet är bara att hon aldrig dyker upp, allt medan stämningen blir allt mera pinsam, för att inte säga plågsam, dörrarna är låsta och en snöstorm sveper in över omgivningen.

Maner som biter

Oförskämt manerisk, vilket i det här fallet inte är alls så illa, går Hugh Grant in för sin roll som en person som ler och är chevalerisk men samtidigt förbluffar, chockerar och skalar av sina besökares självförtroende och tro och till sist lurar dem ner i en klaustrofobiskt mörk källare där hans rätta jag kommer fram och minst sagt skrämmande individer kryper fram ur vrårna.

Regissörerna Beck & Woods slog igenom med filmen A Quiet Place med Emily Blunt i huvudrollen och fastän Heretic inte är lika spännande utan mera filosofisk har den sitt egenvärde, dvs. som en horrorthriller i en genre som tycks vara väldigt populär just i år med exempel som Longlegs, MaXXXine, Speak No Evil och The Substance.

Mormoner i trångmål. Herr Reed (Hugh Grant) är inte så chevaleresk som han ger sig ut för när syster Barnes (Sophia Thatcher) t.v. och syster Paxton (Chloe East) kommer på hembesök.

När döden blir en besvärlig vän

 Två gamla väninnor gör det bästa av situationen när döden knackar på. Tilda Swinton och Julianne Moore lyser i Pedro  Almodóvars första engelskspråkiga långfilm The Room Next Door.

The Room Next Door

4/5

Regi: Pedro Almodóvar.

Manus: Pedro Almodóvar, Sigrid Nunez.

Genre: drama.

I huvudrollerna: Tilda Swinton, Julianne Moore.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1t 47 min.

Under sin ungdom var Ingrid (Julianne Moore) och Martha (Tilda Swinton) bästa vänner då de bl.a. arbetade tillsammans på samma tidskrift.

Sedan drog världen dem åt skilda håll. Ingrid blev berömd författare och Martha krigskorrespondent. Efter år av separation möts de på nytt när Ingrid får bud om att Martha insjuknat i obotlig cancer.

De möts men den verkliga chocken får Ingrid när Martha berättar att hon vill dö och har skaffat ett piller som hjälper henne att somna in, ett hjälpmedel hon hitta på det darknet och som är olagligt.

Filmens titel bottnar i att Martha ber Ingrid att vara med henne på slutet och bo i ett rum bredvid hennes eget. Hon vill inte dö ensam när hon väl bestämt sig att göra sitt beslut. Ingrid som alltid fruktat döden har svårt att säga ja, hon är osäker om hon hjälpa sin vän, men går motvilligt med på sin sjuka väninnas begäran.

Ömsint

Liknande filmer finns av många slag men Pedro Almodóvar berättar på ett ömsint, vackert och finstämt sätt om väninnornas sista tid tillsamman med fokus på en vänskap som småningom blir allt djupare fastän slutresultatet är oundvikligt.

Han undgår också att göra filmen för sorglig, vi har helt enkelt en berättelse om liv och död som behandlas med respekt och förståelse, inte minst för Marthas beslut som för en och annan kan betraktas som oetiskt.

Om Tilda Swinton gör sin karaktär till en rätlinjigt beslutsam kvinna med egna rädslor i bakgrunden svarar Julia Moore för en mera labil men ändå hjärtlig nära vän som kastas in i en situation hon har svårt att greppa. Vackra interiörer och väna exteriörer av storstad och ett höstligt landskap på landsbygden får kontrast av den spanska regissörens dragning till klara pastellfärger i väninnornas klädsel. En film som i all sin förutsägbarhet blir kvar i minnet långt efter sluttexterna.

Slutet närmar sig. Tilda Swinton och Julianne Moore är två väninnor som döden förenar.