Svart komedi med stil och känsla

Blanda ihop litet spaghettiwesterns med Quentin Tarantionosplatter och resultatet är vårens bästa film The Dressmaker med två starka kvinnokaraktärer i högsätet.

The Dressmaker

★★★★✩

Regi: Jocelyn Moorhouse.

Manus:Rosalie Hamn, P. Hogan.

Genre: svart komedi.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 58 min.

Filmen grundar sig på Rosalie Hams romanbästsäljare i den sparsamt förekommande australiern Jocelyn Moorhouses (Proof, 1991) regi.

Den svarta komedin tar avstamp i den gudsförgätna hålan Dungatar i 1950-talets Australien dit filmens glamorösa femme fatale Myrtle Tilly Dunnage (Kate Winslet) återvänder efter sina år som sömmerska och modeskapare i Paris och andra europeiska modehus - och med hämnd i sinnet.

Bestämt sätter hon ned sin Singersymaskinsväska i marken efter att ha stigit av bussen medan klockorna klämtar i bästa Sergio Leone-stil, det är high noon och någon kommer att få det hett om öronen. Tilly Dunnage blev nämligen brutalt avspisad och utvisad från bykollektivet som tonåring, anklagad för att ha orsakat en ung pojkes död. När nu ”mörderskan” är tillbaka blir det full rulle i den lilla hålan, i synnerhet som återvändaren visar sig vara en baddare på att sy stiliga kreationer åt traktens damer, med vilka de kan slå an på vilka karlar som helst med.

Själv är också Tilly Dunnage ett blickfång av rang som i synnerhet byns stora lantischarmör och hedersknyffel Teddy McSwiney (Liam Hemsworth) stöter på och med gott resultat. Samtidigt måste Tilly ta hand om sin som galen betraktade mor Molly (Judy Davis - To Rome With Love, Barton Fink).

Hela byklientelent är f.ö. behäftat med bisarra och galna figurer, alla med egna hemligheter, som gör att filmen byter riktning många gånger och överraskar ända in på slutet.

Regissören är bra på att skapa stämningar, den snärtiga dialogen är som tagen från en Tarantinofilm och filmarbetet utmärkt. Bland skådespelarna står Kate Winslet som alltid lika giftig korsspindel med farlig gadd och Judy Davis som försupen men klipsk mor i en klass för sig, men också Hugo Weaving, mera känd som älvkung i Sagan om Ringen och agent Smith i Matrix, gör en fin roll som bypolis med dragning till kvinnokläder.

Med hämnd i sinnet. Kate Winslet är The Dressmaker i filmen med samma namn.

Alltid sist men ändå pop

Eddie”The Eagle ”Edwards var en udda fågel i hoppbackarna. Han flaxade och hade sig kom alltid på sista plats men blev samtidigt publikfavorit

Eddie the Eagle

★★★✩✩

Regi: Dexter Fletcher.

Genre: dramakomedi.

I huvudrollerna: Taron Egerton, Hugh Jackman.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 1 t 46 min.

Dexter Fletchers (Wild Bill) film är baserad på verkligheten men tar sig rätt så stora friheter. Filmen visar vad en gosse, totalt obegåvad i idrott, men med ett brinnande hjärta för backhoppning och tro som rubbar berg förmår göra. Feelgood i kubik - visst,  och även en film man gärna tar till sig.

Britten Eddie Edwards (Taron Egerton – Kingsman) var fysisk handikappad som barn och socialt missanpassad som vuxen. Han skadade sig stup i kvarten i försök på diverse idrotter, tills han en dag kastade en käpp genom fönster till hemmet (spjutförsök) och pappan fick tillräckligt. Sonen skulle bli murare som alla i släkten tidigare.

Så höll det också på att gå tills Eddie såg en affisch om Vinter-OS i Calgary 1988 och Matti Nykänen på tv och enligt filmen på ett år lärde sig behärska både sin höjdskräck och att landa utan att hamna på sjukhus och stående.

Bättre och bättre

Först sker det i småbackar, sedan på träningsresa till Garmisch Partenkirchen i 40-metersbacke, där han slår sig ordentligt, för att inte tala om 70-metersbacken då sjuhuset väntade. I samma veva fick han som tränare den legendariske, numera försupna amerikanska backhopparstorheten Bronson Peary, spelad av Hugh Jackman (Wolverine). Peary var en fiktiv figur, men blir i Jackmans gestaltning den smått otroliga människa som gör Eddie till någotslags backhoppare och får honom att platsa in Storbritanniens OS-lag.

Det var inte så svårt för konkurrenterna saknades. Träningen i Garmish Partenkirchen ( i verkligheten i Lake Placid) 1987 ledde till ett hopp som kvalificerade Edwards till OS i Calgary följande år. Men den brittiska OS-kommittén krävde bättre resultat, så han tvingades bila runt och hoppa och klarade till sist gränsen. Det fick kommittén att ångra att man ställt gränsen för lågt, men nu var det för sent.

Spänning

Filmen blir riktigt spännande när Eddie deltar i Calgary-OS och först kommer sist i 70-metersbacken och sedan sist i 90-metersbacken som han hoppar i första gången. Det man våndas över är om karln ska slå ihjäl sig. Med ”framgången” blir han publikgunstling och hinner utväxla några ord med självaste Matti Nykänen (Edvin Endre, son till Lena Endre). 

Filmen är rätt smörig och nördig så det räcker och blir över, men framstår ändå som en pärla i sitt slag. Både Jackman och Egerton är bra i sina roller, samma gäller pappa och manna Edwards som är mäkta stolta över honom när han återvänder till England. Pappan efter många om och men, medan mamman alltid stod på sonens sida.

Efter Calgary-OS ändrades kvalificeringsreglerna så Eddie Edwards varken klarade av att kvala in till Albertville eller Lillehammer 1992 och 1996. Men han klarade sig bra ändå, blev miljonär på varumärket Eddie the Eagle, läste stig till advokat och deltog i turnéer och sjöng in skivor.

Svårknäckt nöt. Hugh Jackman blir motvilligt tränare för Eddie Edwards (Taran Egerton).

Inte ens stjärnorna får thriller att lysa

Någon stor film är remaken av den argentinska Oscarsvinnaren 2009 Hemligheten i deras ögon inte, inte ens stjärnor som Julia Roberts och Nicole Kidman förmår göra underverk, men det oväntade slutet får Secret in Their Eyes att resa sig några pinnhål.

Secret in Their Eyes

★★✩✩✩

Regi: Billy Ray.

Manus: Billy Ray, Juan José Campanella.

Genre: thriller.

I huvudrollerna: Julia Roberts, Nicole Kidman, Chiwetel Eijofor.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 51 min.

Storyn är långt från unik: en ung flicka i Los Angeles våldtas och mördas brutalt medan mördaren kommer undan. Modern Jessica (Julia Roberts) är agenten, vars liv slås i spillror, Ray (Chiwetel Eijofor - 12 Years A Slave) den lojala kollegan som ägnar sitt återstående liv åt att sätta fast illgärningsmannen. Med ojusta medel och på fritiden om det behövs.

Lägg till en kvinnlig åklagare (Nicole Kidman) som Ray är betuttad i och en korrumperade åklagarboss (Alfred Molina) som sätter käppar i hjulet för honom och annat hyggligt folk i tid och otid och berättelsen börjar vara hopspikad.

För sävligt

Det tycks vara inne att göra osminkade kvinnoroller. Det gjorde Brie Larson i sin i år Oscarsbelönade roll i Room och det gör Julia Roberts i Secret in Their Eyes.

Hon gör dessutom en lågmält tilltalande roll i filmen med utrymme för några mer dramatiska utfall. Nicole Kidman spelar säkert på rutin medan det är Chiwetel Eijofor som drar det tyngsta lasset och gör det med bravur.

Det långa stunderna med sävligt tempot och den ointressanta intrigen tär ändå på åskådarnas nerver. Filmen I Billy Rays (Breach) regi direkt skriker efter action och den dyker upp ett fåtal gånger. Slutet är som sagt filmens intressantaste del och väcker rentav upp dem som hunnit falla i halvslummer.

Trio med bekymmer. Julia Roberts, Nicole Kidman och Chiwetel Eijofor i halvsömniga filmen Secret in Their Eyes.

Tandlöst om 1950-talets Hollywood

Bröderna Coen har stått som garanter för bra film men nyaste komedin Hail, Caesar! är en intetsägande och tandlös historia om 1950-talets Hollywoodfilmer - ställvis roande, för det mesta långtråkig.

Hail, Caesar!

★★✩✩✩

Regi & manus: Ethan & Joel Coen.

Genre: komedi.

I huvudrollerna: Josh Brolin, George Clooney, Channing Tatum.

Åldersgräns: 7 år.

Speltid: 1 t 46 min.

Om man räknar upp filmer som Fargo, Big Lebowski, No Country for Old Men och Burn After Reading ringer klockorna för bröderna Coen med sin klaraste klang. Den aktuella komedin erbjuder ett brustet ackord med ett fåtal övertoner.

Skådespelarna är bra men manuset simpelt och ointressant, några träffsäkra parodier på gamla Hollywoodpärlor räcker inte till.

Josh Brolin är Capitol Pictures allt i allo - filmproducenten Mannix som tagit en mängd obegåvade skådespelare under sitt beskydd och gett dem roller i obskyra westerns, musikaler och det stort upphaussade kvasibibelspektaklet Hail, Caesar! - A Tale of Christ.

Kidnappad

Men huvudrollsinnehavaren -  kvinnoslukerskan och festprissen Baird Whitlock (George Clooney) - kidnappas av kommunister som retat upp sig på utsugarmentalitetet inom filmindustrin och han ställs inför en brokig skara marxister med professor Marcuse (John Bluthal) i spetsen.

En cowboyfilmskådespelare (Alden Ehrenreich - Stoker), totalt oförmögen att lära sig filmrepliker till regissören Laurentz (Ralph Fiennes) förtvivlan, blir hans räddning, samtidigt som kommunistsympatisören och musikalstjärnan Burt Gurney (Channing Tatum) passar på att försvinna med en rysk ubåt i havsdjupet.

Också filmen trampar vatten, trots flera välriktade slängar till gamla filmklassiker. Den för Coenbröderna karakteristiska skärpan och ironin glänser till mycket sällan. När det kvicktänkta saknas kunde slapstick och mera action ha räddat situationen, nu blir det någonting mitt emellan i ett märkvärdigt ingenmansland där tröttsam kvicksand drar ned mot bottnen.

Parodiskt. George Clooney som Kirk Douglasaktig romersk kejsare i den slappa komedin Hail, Caesar!

Holocaustdrama utan Hollywoodfernissa

Son of Saul är en obehagligt närgången, dramatisk och omskakande betraktelse av det judiska Sonderkommandot i Auschwitz ur en lägerfånges synvinkel. 

Son of Saul

★★★★✩

Regi: László Nemes.

Manus: László Nemes, Clara Royer.

Genre: dramathriller.

I huvudrollen: Géza Röhrig.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 47 min.

Filmer om Förintelsen eller Holocaust och judeutrotningen på nazisternas koncentrationsläger har befästs i ett flertal tidigare filmer såsom Sophies val, Livet är underbart och Pojken i randig pyjamas, alla Hollywoodproduktioner i motsats till Son of Saul, Oscarbelönad som bästa utländska film 2015.

Det som gör filmen unik är avsaknaden av Hollywoodfernissan, det översentimentala i manuset och i bakgrundsmusiken, som helt fattas.

I stället har den ungerska långfilmsdebutanten Laszlo Nemes valt att beskriva det judiska Sonderkommandot i Auschwitz 1944, då ryssarna redan var nära inpå och andra världskriget i sitt slutskede, vilket inte hindrade tågen till utrotningslägret att stånka in flera gånger om dagen.

Sonderkommandot bestod av judiska fångar med uppgift att assistera vid gaskamrarna, bära ut liken, bränna dem, svabba golvet, vittja klädfickor på värdesaker och bära bort plaggen, allt med olidligt tysk effektivitet. Efter några månader likviderades dylika kommandot och ett nytt fortsatte.

Personfokus

Det som gör att man orkar se filmen är att kameran har fokus och skärpa inställd nästan enbart på huvudrollsinnehavaren Saul (Géza Röhrig) och människorna i hans omedelbara närhet.

Men man ser eller anar nog vad som sker i bakgrunden och det är inga vackra syner. Medan Saul rör sig mellan nakna lik och skrikande lägervakter hinner han elda under krematoriet, skura golv och utsättas för vakternas repressalier tills han av en slump råkar se en ung pojke som överlevt gaskammaren men ändå dödas. Han blir besatt av att ge pojken en hederlig begravning och söker med ljus och lykta efter en judisk rabbi bland de nyanlända fångarna. Han hittar också en som emellertid är för trött på allt elände för att kunna bistå. Samtidigt gryr en revolt på lägret, vapen har smusslats undan och det bjuds på motstånd.

Drama

Det är inte direkt fel att karakterisera Son of Saul som en thriller, men mera handlar det om ett historiskt och personligt drama i en omgivning fylld av fasor.

Géza Rörig är fantastisk i huvudrollen och hans tillvaro skildras så nära inpå det bara är möjligt. Det är själva stoffet som är filmens skräck och utan den medvetna perspektivbegränsningen hade filmen varit nästan olidlig. Nu undgår man både klichéerna och övertrampen och upplever i stället en viktig och nödvändig film. Dess dagsaktualitet har tyvärr inte förminskats i en tid då nya facisttendenser, gatupatruller och hatretoriken i samhället igen manifesterat sig, som om vi inte hade lärt oss ett dyft av historien.

Jordiskt helvete. Son of Saul med Géza Röhrig t. h. i huvudrollen blev utsedd som bästa utländska film.

Det slutna rummets förbannelse

Brie Larson, belönad med en Oscar i natt för bästa kvinnliga huvudroll i filmen Room, är tillsammans med unge Jacob Tremblay fixstjärnor i Lenny Abrahamsons realistiska och vackra film om en mor och son som tvingats tillbringa över fem år i ett slutet rum.

Room

★★★★✩

Regi: Lenny Abrahamson.

Manus: Emma Donoghue.

Genre: Drama.

I huvudrollerna: Brie Larson, Jacob Tremblay.

Åldersgräns: 16 år.

Speltid: 1 t 57 min.

Den Joseph Frizl-inspirerade romanen av Emma Donoghue som filmen grundar sig på saknar våld och action för att i stället koncentrera sig på det slutna rummets förbannelse, vad som gör det nästan omöjligt att leva vidare i frihet efter att ha berövats den i fem år.

Osminkad och med en välutvecklad beskyddarinstinkt gör Brie Larson rollen som mamman Ma som lär sin långhåriga, unga femårige son Jack (Jacob Tremblay) allt om livet och värden utanför, medan de själv är kidnappade av Jacks far och lever i ett klaustrofobiskt rum med ett takfönster i ett skjul på en bakgård. Filmen som målar upp en abnorm tillvaro i ett rum med kök, säng och toalett och en flimrande tv kör igång på Jacks femårsdag då mamman bestämmer sig att sonen måste ta sig ut och söka efter hjälp.

Traumatiskt

Det lyckas och med ens slår frihetens timme, men problemen är inte över. Hemma hos Mas föräldrar, spelade av William H. Macy (Fargo) och Joan Allen (Bourne-filmerna) griper ett postkidnappningstrauma tag om Ma som blir psykotisk medan sonen Jack får lära sig att leva i en helt ny värld och ta in intryck han inte ens vågat drömma om.

Filmen gör aldrig drama för dramats skull utan är en vördnadsfull och rentav vacker inblick i en svår traumatisering med ljus i slutet av tunneln. Brie Larson, född 1989, som slog igenom med Short Term 12 år 2013 fick alltså helt förtjänt en Oscar för sin prestation, men också  9-årige Jacob Tremblay gör en superb rollgestaltning.

Ensamma tillsammans. Mor (Brie Larson) och son (Jacob Tremblay) lever kidnappade i ett slutet rum tills frihetens timma slår.

Carol har stämningen, dramat och detaljerna

USA på 1950-talet: svulstiga bilar, påklistrade mönsteräktenskap, vita, välsituerade människor inslutna i den amerikanska drömmen. Allt finns med i Carol, en film om förbjuden kärlek mellan en äldre och en yngre kvinna i en värld som aldrig godkände dem.

Carol

Regi: Todd Haynes.

★★★★✩

Manus: Phyllis Nagy på basen av Patricia Highsmiths roman.

Genre: persondrama.

I huvudrollerna: Cate Blanchett, Rooney Mara.

Åldersgräns: 12 år.

Speltid: 1 t 58 min.

Det är jultider i New York när unga Therese Begivet (Rooney Mara - The Girl With the Dragon Tattoo) som jobbar på ett varuhus på Manhattan får syn på en blond, vacker äldre kvinna (Cate Blanchett - Blue Jasmine). Något säger klick när lyxhustrun Carol Arid i päls och perfekta lockar närmar sig henne och köper ett modelltåg i julklapp. Efter mötet ligger hennes handskar medvetet kvar på disken och Therese tar kontakt på henne. Det blir upptakten till en dramatisk affär mellan kvinnorna, ett förhållande som inte går deras närmaste eller omvärlden förbi. I slutändan står Carol kvar med ett splittrat äktenskap medan Thereses pojkvän slår nya lovar kring mera pålitliga unga damer.

Högtidsstunder

Carol är en film där närbilderna, detaljerna, stämningen, det korniga fotot och dramatiken firar högtidsstunder.

Dialogen är satt på undantag, ändå  fångas stämningarna perfekt av Carols och Thereses blickar, av det outsagda, ja, av allt det som för dem samman i en värld där lesbisk kärlek är tabu.

Men den finns där och bildar essensen i en berättelse om förbjuden kärlek, fylld av smussel och dolda känslor, och som obönhörligt leder mot något ovisst och störande, vilket materialiseras av att Carols man Harge (Kyle Chandler) vägrar att godkänna sin hustrus sexuella dragning och får omvårdnaden av deras gemensamma dotter.

Hjälp i nöden ger Carols bästa väninna Abby, gestaltad av en superb Sarah Paulson i filmens bästa biroll. 

Cate Blanchett gör en minst lika bra roll som i hennes Oscarsbelönade Blue Jasmine men också Rooney Mara är fantastisk i sin rollgestaltning av en osäker, sårbar och olyckligt förälskad kvinna på drift i förlustens landskap.

Njut av slutscenen i Todd Haynes (I´m Not There, Far from Heaven) som ger hela filmen ett lyft och där blickar talar mer än tusen ord.

Förbjuden kärlek. Rooney Mara och Cate Blanchett lyser i filmen Carol. Foto: Filmikamari.